Rädsla

[Bonden20]

Hej, jag skulle behöva lite hjälp. Jag var med om en ganska allvarlig olycka i somras. Trillade av från en skenade häst på 165. Efter det har jag varit jätterädd för att rida storhästar. Äger själv en islandshäst som är jätte snäll men min plan är att börja på ett naturbruksgymnasium med ett hästprogram. Och jag undrar om storhästar är ”farligare”. Jag vet liksom inte om det är värt det, kommit över all rädsla förutom att det är på stormästare jag ska rida. Måste dessutom rida alla hästarna enligt ridlärarna. Vet inte riktigt hur jag ska tänka, jag skulle behöva lite hjälp.

 

[Bonden20]

Hej, jag skulle behöva lite hjälp. Jag var med om en ganska allvarlig olycka i somras. Trillade av från en skenade häst på 165. Efter det har jag varit jätterädd för att rida storhästar. Äger själv en islandshäst som är jätte snäll men min plan är att börja på ett naturbruksgymnasium med ett hästprogram. Och jag undrar om storhästar är ”farligare”. Jag vet liksom inte om det är värt det, kommit över all rädsla förutom att det är på stormästare jag ska rida. Måste dessutom rida alla hästarna enligt ridlärarna. Vet inte riktigt hur jag ska tänka, jag skulle behöva lite hjälp.

Jag måste bara tillägga att jag inte vet vilken linje jag ska välja om jag inte väljer hästlinjen. Hästar är det jag vill göra men jag är rädd för dom stora just.

 

[Elo]

Nej. Storleken på hästen spelar sällan roll på "farligheten"

Jag kan förstå känslan av rädsla, och egentligen det enda sättet att "bota" det är att utsätta sig för det under kontrollerade former. Jag åkte av min förra häst riktigt illa, och blev rädd för att rida ut. Min kompis hjälpte mig med att leda hästen på ett par uteritter för att jag skulle få tillbaka mitt självförtroende så at jag blev mindre rädd.

 

[iNHALE]

Jag skulle säga nej, storhästar är inte "farligare" än mindre hästar (om vi nu tex jämför en häst på 160 med en på 140). Visst är det 20 cm extra fallhöjd när man åker av men generellt gör fallhöjden relativt liten skillnad för hur ont det gör eller hur mycket man skadar sig, det som spelar roll är hur man landar och med vilken fart man slår i backen.

Jag tycker du ska hitta någon som har en trygg storhäst, antingen privat eller ridskola, och börja öva upp ditt självförtroende igen. Förklara problemet för instruktören och börja från början med att bara skritta, be någon leda hästen eller longera den så att du känner att någon annan har koll på den, sen öka långsamt. Att komma över rädslor är jobbigt men det enda sättet är att utsätta sig för det som är jobbigt i lagom stora doser. Att inte våga sitta upp på hästar över 160 eller var man nu har sin mentala gräns är väldigt begränsande om man vill utvecklas inom en typ av ridning där majoriteten av hästarna är i den storleken (tänker på det genomsnittliga halvblodet på en genomsnittlig ridanläggning där man i huvudsak rider engelskt).

 

[orientalkatten]

Jobbigt det där, men fundera lite över vad du vill jobba med efter skolan om du inte vill rida. Ingår ridning i jobbet så vet man aldrig vad man får rida.

 

[Sryoqwe]

Hej, jag skulle behöva lite hjälp. Jag var med om en ganska allvarlig olycka i somras. Trillade av från en skenade häst på 165. Efter det har jag varit jätterädd för att rida storhästar. Äger själv en islandshäst som är jätte snäll men min plan är att börja på ett naturbruksgymnasium med ett hästprogram. Och jag undrar om storhästar är ”farligare”. Jag vet liksom inte om det är värt det, kommit över all rädsla förutom att det är på stormästare jag ska rida. Måste dessutom rida alla hästarna enligt ridlärarna. Vet inte riktigt hur jag ska tänka, jag skulle behöva lite hjälp.

Nej, jag skulle inte säga att storhästar är farligare än t ex islänningar. Sen är islänningarna oftast lugnare än varmbloden på ett sätt enligt min erfarenhet, men inte nödvändigtvis mycket säkrare att rida.

Finns det någon ridskola i närheten som du skulle kunna rida lite på och succesivt gå upp i storlek? Först 150cm, sen 155cm och så bygga vidare så?

Men det finns ju faktiskt hästprogram med fokus på islänningar, det kanske skulle passa om du inte blir tillräckligt trygg med storhästarna?

 

[Linda_A]

Hej, jag skulle behöva lite hjälp. Jag var med om en ganska allvarlig olycka i somras. Trillade av från en skenade häst på 165. Efter det har jag varit jätterädd för att rida storhästar. Äger själv en islandshäst som är jätte snäll men min plan är att börja på ett naturbruksgymnasium med ett hästprogram. Och jag undrar om storhästar är ”farligare”. Jag vet liksom inte om det är värt det, kommit över all rädsla förutom att det är på stormästare jag ska rida. Måste dessutom rida alla hästarna enligt ridlärarna. Vet inte riktigt hur jag ska tänka, jag skulle behöva lite hjälp.

Jag känner igen mig alldeles för väl i det där. Föll av en skenande häst när jag var runt 11-12 och blev efter det väldigt rädd. För mig har det handlat om att på en mindre häst känns det som jag har mer kontroll, även om så klart en häst på 140 fortfarande är starkare än mig och kan göra lite vad den vill om den får för sig det. Det kanske är lite samma för dig?

Det bästa råd jag kan ge dig är nog att försöka komma i kontakt med någon instruktör eller tränare som jobbar med ridrädslor och mental träning så att du får bra hjälp tidigt. Jag gjorde inte det utan försökte bara fortsätta att rida och för mig har det tyvärr aldrig riktigt släppt och begränsar vad jag kan göra med min egen häst idag (vågar t.ex inte rida ut).

 

[Sirap]

Jag känner ofta tvärtom - känner mig tryggare på storhäst än ponny. I själva verket är det nog ingen skillnad. Handlar om individ snarare än storlek. Men visst, det är ju längre ner till backen om man ramlar av en storhäst. På naturbruksgymnasiet är det väl skolhästar det handlar om? Känns som om de borde vara hyfsat trygga och säkra att rida oavsett storlek.

 

[Luff]

Jag red ju alla möjliga och omöjliga pållar som ung och ramlade/flög av kors o tvärs. Det var ingen skillnad på om hästen var stor eller liten. Mina mest okomplicerade vurpor har jag gjort som vuxen i ridhus på storhästar. Bara att kliva på igen. Men som ung på ponnylurkar i skogen har jag gjort spektakulära vurpor. Blivit avsparkad av annan häst, flugit baklänges då hästen kastat sig framåt mm mm. Allt handlade om vilka risker jag tog.

 

[Marita73]

Jag känner mig mycket mer bekväm på större hästar. Små är är så mycket kvickare och, som jag tycker, mer opålitliga.
Min ena häst är 175 och så har jag sällskapshästen som är 156. Det har tagit lite tid men nu rider jag även den lilla då och då.

 

[Fjordfrälst]

Farligare å farligare vet jag inte. Brukar skämtsamt säga att det är fördelen att rida tex fjordhäst och islandshäst för det är närmare till backen haha men min fd granne (död ung i cancer tragiskt nog) hade storhästar och tyckte att det är "bättre" att ramla av de större för det är lättare att rotera och landa bättre om man lärt sig det, men jag vet själv inte själv, har hitintills aldrig ramlat av eller blivit avslängd av större häst än D-ponny. Vill du fortfarande gå hästgymnasiet och måste hantera att rida storhästar så behöver du får hjälp med att under trygga och kontrollerade former ta dig över den rädslan som dels begränsar dig om det är det här du vill göra samt så du inte bygger upp för mycket försväntansångest (väldigt lätt gjort).

 

[Calmiche]

Enda sättet är att utsätta dig för det, annars kommer du aldrig över det. Leta rätt på någon som kan hjälpa dig under kontrollerade former, ridlärare, kompis el liknande med en stor och snäll häst. Tar du inte tag i det är risken att rädslan sitter kvar väldigt länge eller blir värre. Du kan sätta små delmål så det blir en utmaning men överkomligt och gången efter ökar du kravet.

Jag var livrädd för att hoppa och gillade inte att galoppera i nästan 2 år efter min första rejälare avramling. En kompis fick nog och satte upp mig på hennes shettis, fast jag var på gränsen till för stor, och sprang med honom över världens minsta hinder på 20 cm. Skitläskigt då men en extrem lättnad efteråt och trots hindret var minimalt, knappt ett skutt, så räckte det för att släppa hela rädslan! Hade världens eufori efteråt!

Du kommer att ångra dig om du inte tar tag i rädslan för den här sortens rädsla gör allt så restriktivt och det är otroligt jobbigt i längden att vara rädd hela tiden. Enklare att ta tag i det tidigt än om några år när det satt sig. Tänk vad du kommer känna dig fantastisk när du övervunnit rädslan och kan gå hästlinjen utan fundering

 

[Nytant]

Först och främst, så tråkigt att du skulle råka ut för en sån olycka Inte konstigt alls att du blivit rädd. Men jag tror absolut att du kommer kunna lösa den knuten om du får bra hjälp och stöd.

Till frågan om mankhöjd: Den allra tryggaste, lugnaste hästen jag ridit är också den största, en 176 cm hög kamel. Kan inte minnas att han så mycket som skyggat med mig i sadeln någon gång. Han var den där ponnyn det verkar som att alla föräldrar letar efter till sina barn, fast i storhästkropp.
Och, åt andra hållet: Min värsta avramling var från en liten Welsh Mountain-kille, tror deras maxhöjd är strax över 120 cm.

Jag tror mankhöjden är den faktor som spelar in minst i hur riskfylld ridningen är. Man vänjer sig rätt snabbt vid att sitta lite högre upp och ha lite mer häst under sig. Jag tycker till exempel det känns lite läskigt när hästarna är mindre än 165-170 nånting. Tycker hästen försvinner under rumpan på mig och så vet jag inte var jag har den.

 

[Tokyo]

Jag har länge känt samma som du. Var i många år livrädd för att rida allt över 155, det kändes så ofantligt långt till marken och som att de tog enorma elefantkliv. Sjövilda ponnysar gick bra, men stora hästar vägrade jag ens sitta på. Rädsla sitter ju mest i ens huvud. Att ta hjälp mentalt och jobba med att bli tryggare i sig själv hjälper mycket. Och bara att rida din egna häst kommer nog få dig att känna dig tryggare i sadeln med tiden.

Mitt bästa tips är att hitta en snäll storhäst som du får prova. I början bara hantera den från marken och så småningom rida med ledare/när någon longerar. Inte ha så höga krav och rida sådant som bara är kul. Skutta över små kryss, skritta i skogen eller kanske få en bra känsla i enklare dressyrövningar. Att ha roligt bygger självförtroende och ridning ska ju faktiskt vara kul! Kanske finns det någon anläggning vid dig där man kan rida privatlektion på lånad häst? Eller har du en tränare eller vän som kan låta dig rida deras häst?

Man måste komma ihåg att det är okej att känna sig rädd ibland, man är inte en sämre ryttare för det och det behöver inte heller vara något som varar för evigt. Jag tycker inte du ska ge upp ridgymnasiet riktigt än, de hästarna är dessutom välskolade och vana med olika typer av ryttare. Det är inte heller en dum idé att kolla upp gymnasium med islandshästinriktning, det finns åtminstone två! Alla hästar är ju inte stora.

Med rätt hästar och rätt människor omkring en behöver det inte vara ett långt och tungt projekt att hitta tillbaka till ridning utan rädsla. Jag trodde hoppet var ute för mig, men idag är jag inte längre rädd för stora hästar. Jag tycker t om att det är roligt att rida dem, även stooora dressyrhästar med långa steg Än är det inte kört för dig heller, lycka till!

 

[TinyWiny]

Man måste faktiskt inte rida storhästar men det är egentligen inte frågan. Frågan är vad du vill göra efter gymnasiet? Vill du jobba med hästar på något vis och isåfall vilken typ av hästar? Eller vill du gå hästgymnasiet för att du vill gå en (förhoppningsvis) rolig linje men inte har några planer för vidare hästutbildningar eller att jobba med hästar?

Om du för din egen skull vill komma över rädslan så skulle jag dels vilja rekommendera mentalträning så du lär hjärnan att "programmera in" rätt saker, dvs. det du vill att hjärnan ska tänka istället för katastroftankarna och dels att du hittar en riktigt bra tränare med bra hästar som du kan börja om från början med.

 

[Bonden20]

Tack för alla svar, har ingen möjlighet till att rida på någon storhäst. Jag har pratat med dom på gymnasiet och dom har många som blivit lite rädda och dom vill väldigt gärna hjälpa mig. Det blir nog att jag börjar där

 

[Kiwifrukt]

Angående storleken - jag rider ponny fast jag är vuxen, men det är mest för att min ponny känns ”lagom” för mig som är kort. Den häst jag utan tvekan har trillat av (ordentligt) från flest gånger är min welsh mountain. Nu är det väl inte riktigt så små ponnyer du tänker på, men tyvärr är det väl lite så att riktigt små ponnyer oftast rids in/”utbildas” av barn och resultatet blir ofta också därefter.

Jag har också ramlat av och skadat mig riktigt ordentligt. Har efter det faktiskt valt att sluta hoppa. Det är skitjobbigt att vända skutan om man väl blivit rädd, men det går! Att rida på trygga hästar och ta hjälp av andra är mina absolut bästa råd.

 

[Calmiche]

Tack för alla svar, har ingen möjlighet till att rida på någon storhäst. Jag har pratat med dom på gymnasiet och dom har många som blivit lite rädda och dom vill väldigt gärna hjälpa mig. Det blir nog att jag börjar där

Vad härligt, låter som en bra skola! Håller tummen att det blir toppen och löser sig med rädslan

 

[Nytant]

Tack för alla svar, har ingen möjlighet till att rida på någon storhäst. Jag har pratat med dom på gymnasiet och dom har många som blivit lite rädda och dom vill väldigt gärna hjälpa mig. Det blir nog att jag börjar där

Så himla kul att höra! All pepp!

 

[Fabian In Memoria]

Jag ramlade av min häst på ett för mig jobbigt sätt för 2,5 månad sedan (han stegrade och välte över med mig under; ett under att jag inte blev skadad mer än blåmärken). Min första reaktion var att jag skulle upp igen, så jag skrittade ett varv direkt. Men sedan reagerade jag med att jag aldrig någonsin skulle rida på någon häst mer. Efter ett par dagar hade den känslan lagt sig och jag bestämde mig för att iallafall fortsätta rida på ridskolans hästar när benet slutat göra ont. Dagen innan premiären satt jag faktiskt upp på min egen häst och red en stund i skritt och trav och det kändes bra. Tvärtemot vad andra har sagt ville jag inte ha någon med som ledde mig, utan kände att jag behövde fixa det själv.

Första ridlektionen sedan på ridskolehäst var en hopplektion och jag fick en liten snäll häst, men oturligt nog åkte en tjej som stod på tur att rida banan precis före mig av när hennes häst hoppade över travbommarna istället för att trava som det var menat. Då blev jag mer nervös, så jag vågade bara trava över bommarna och lite senare galopphoppa ett pyttelitet kryss. Men vartefter veckorna har gått (rider två gånger i veckan) känns det bättre och bättre och nu känns det som det gjorde innan jag började rida med min egen häst. Men jag har fortfarande inte suttit upp på honom än, men tanken är ändå att jag till sist ska dit. Just nu står han hos en beridare för att hållas igång.

Det jag ville säga med detta är att om du bara kommer igång på ridgymnasiet och du har duktiga förstående ridlärare och trevliga hästar kommer det nog lösa sig!