Hej!
Jag slits mellan ett mycket svårt beslut och skriver här för att se vad andra tycker skulle vara rätt. Också lite för mig själv att bara sammanfatta situationen och skriva av mig lite. Jag uppskattar verkligen om någon orkar läsa alltihop dock är jag medveten om det blir lite långt och rörigt.
Jag har en nästan 11 år gammal hund som jag haft i nästan 8månader nu. Det hela började med att jag jobbar på en slädhunds kennel och på kenneln så hade jag förstås några favoriter som var betyder lite extra för mig.
En av dessa hundar, Daisy, skadade sig i höstas när hon var ute på träning. Hon haltade lite efteråt i flera dagar tills det blev bra igen. Och det fortsatte bara så framåt tillbaks. Förstås fick hon pausa från springandet och bara vila. Det tycktes bli bättre efter ett tag men en dag när det var blixthalka ute måste hon ha snubblat till för på morgonen ville hon inte stödja sig alls på vänster bakben. Detta var i slutet av oktober och första hältan dök upp i september så det hade gått ett tag.
Ganska snabbt tappade hon alla muskler i benet och undvek alla rörelser. Denna hund var som sagt väldigt kär till mig så efter en vecka eller så bär inget hände bestämde jag mig att fråga ägaren om jag kan få henne för att ta henne till veterinären. Som sagt stod jag där i väntrummet hos veterinären när röntgenbilderna togs. Det värsta visade sig att främre korsbandet hade gått och pga hon har gått med skadan så länge så hade hon rejält med atros i benet och inga muskler. Hon hade också spondylos. Det var ju inte så bra nyheter och veterinären rekommenderade avlivning då en TPLO operation inte såg så lovande ut.
Jag ville dock ha en ”second opinion” så jag åkte till en annan klinik som har väldigt gott rykte och ville kolla med dom innan jag skulle låta henne gå.. Det som fick mig att tveka var att hon ändå upplevdes så glad och full av liv. Det kändes inte som att hon inte hade gett upp än.
Just då kunde jag inte riktigt tänka klart, det enda som fanns i mitt huvud var att försöka allt för att rädda henne. Om det hade skett samma sak igen skulle jag nog ha valt att avliva henne direkt än att fortsätta hålla henne vid liv för att bespara henne allt. Nåväl den här andra veterinären sa att han ser att det kan vara värt ett försök med en korsbandsoperation. Så några veckor senare åkte vi in till kliniken.
Operationen gick bra och vi fick med oss hemgångsråd och smärtstillande. Första veckorna var väldigt jobbiga dels för att jag jobbar väldigt mycket och att hålla koll på henne i samma stund. Det tog nästan all min energi. Samtidigt höll jag också på att studera online då efter jobbet så dom fick ofta offras.
Någon månad senare åkte vi in på återbesök och allt såg bra ut så då var det bara att fortsätta med övningarna + fysioterapin. Jag måste dock erkänna att jag slarvade med ganska många övningar, kände mig bara så himlans slut. Hon kunde inte heller sitt eller nånting och hon var inte heller rumsren vilket slutade med många störda nätter då hon absolut inte ville gå på toa utomhus. (Hon såg väl huset som sin nya hundgård
) Detta beteende störde mig ganska rejält för hon verkade aldrig förstå.
Nu har hon dock lärt sig men hade ibland också äckliga vanor att äta upp sitt eget bajs vilket inte var så trevligt. Hon kunde också innan jag märkte trampa i sitt eget piss för att sedan gå runt i hela huset
Efter ett tag fick hon för sig att hundmaten är äcklig och det slutade med att hon började tigga hela tiden någon tog något att äta vilket jag upplevde som oerhört störande, hon fick dock aldrig någon mat från bordet men verkade tro att allt jag lagade var till henne. Nu har alla dessa beteende dock gått över och hon är väldigt lugn inomhus. Det är mest promenaderna som är problemet.
Varje gång vi går en promenad idag som är längre än 20min så börjar hon halta och det verkar inte bli bättre. Jag är mycket för att vara utomhus också men efter att jag skaffade henne har jag fått hoppa av planerad utflykter då hon inte klarar av det. Om jag ändå går finns alltid stressen att hon blir lämnad ensam.
Jag har en annan hund också som jag springer mycket med. Varje gång jag ska ut med honom så blir hon alltid så ledsen att blir lämnad kvar vilket är väldigt jobbigt för mig. Jag har ingen som kan tänka sig vara med henne om jag hittar på något med den andra hunden så det slutar alltid med att hon håller mig tillbaks från saker jag älskar att göra. Jag vet att det inte är hennes fel men det känns så himla jobbigt. Jag har så dåligt samvete för att jag ens skriver så här, jag gillar ju henne så mycket och vet att jag valde det här men känner ändå att situationen är ohållbar.
Jag vet inte heller vad jag ska tro. En av fysioterapeuterna säger att hon har ont för att hon börjar halta medans den andra säger att hon inte har ont utan att det bara är otränade muskler. Hon har byggt upp lite mer muskler i benet men belastar sig ändå mest på hennes friska ben. Jag har börjat oroa mig att det andra korsbandet också ska ryka nu pga felbelastningen. Jag har börjat fundera på att avliva men det känns ändå så svårt då hon ändå ännu är en väldigt glad hund. Hon är så glad på alla promenader och verkar vela fortsätta längre men hältan hindrar henne. Jag vet inte vad som är rätt eller fel nå mer och har väldigt dåligt samvete att jag utsatte henne för det här från första början.
Bortsett från hennes ben är hon nästan helt frisk, hon har dock fått juvertumörer som ännu inte är så stora men som jag valt att låta vara. Enligt veterinär så har hon inte ont av dom. Hon har ju bra aptit och så och verkar glad så jag vet inte om jag ska avvakta lite eller boka tid.
Det var det, ursäkta om texten var lite rörig. Jag behövde nog bara skriva av mig lite. Om någon har några synpunkter skulle jag vara väldigt tacksam. Detta är som sagt inte lätt för mig och jag är mycket medveten om mina tidigare vals konsekvenser. Nu går det mest på mitt liv och är ett enda stort hinder mot allt jag vill göra vilket innebär en stor stress.
Jag är inte säker på om hon har ont eller inte. Det svåraste är att hon har mycket livsvilja ännu och vill leva och då känns det verkligen inte rätt att bara ta bort henne. Har funderat på att boka en konsultation hos veterinären för att få veta vad dom tycker.
Jag slits mellan ett mycket svårt beslut och skriver här för att se vad andra tycker skulle vara rätt. Också lite för mig själv att bara sammanfatta situationen och skriva av mig lite. Jag uppskattar verkligen om någon orkar läsa alltihop dock är jag medveten om det blir lite långt och rörigt.
Jag har en nästan 11 år gammal hund som jag haft i nästan 8månader nu. Det hela började med att jag jobbar på en slädhunds kennel och på kenneln så hade jag förstås några favoriter som var betyder lite extra för mig.
En av dessa hundar, Daisy, skadade sig i höstas när hon var ute på träning. Hon haltade lite efteråt i flera dagar tills det blev bra igen. Och det fortsatte bara så framåt tillbaks. Förstås fick hon pausa från springandet och bara vila. Det tycktes bli bättre efter ett tag men en dag när det var blixthalka ute måste hon ha snubblat till för på morgonen ville hon inte stödja sig alls på vänster bakben. Detta var i slutet av oktober och första hältan dök upp i september så det hade gått ett tag.
Ganska snabbt tappade hon alla muskler i benet och undvek alla rörelser. Denna hund var som sagt väldigt kär till mig så efter en vecka eller så bär inget hände bestämde jag mig att fråga ägaren om jag kan få henne för att ta henne till veterinären. Som sagt stod jag där i väntrummet hos veterinären när röntgenbilderna togs. Det värsta visade sig att främre korsbandet hade gått och pga hon har gått med skadan så länge så hade hon rejält med atros i benet och inga muskler. Hon hade också spondylos. Det var ju inte så bra nyheter och veterinären rekommenderade avlivning då en TPLO operation inte såg så lovande ut.
Jag ville dock ha en ”second opinion” så jag åkte till en annan klinik som har väldigt gott rykte och ville kolla med dom innan jag skulle låta henne gå.. Det som fick mig att tveka var att hon ändå upplevdes så glad och full av liv. Det kändes inte som att hon inte hade gett upp än.
Just då kunde jag inte riktigt tänka klart, det enda som fanns i mitt huvud var att försöka allt för att rädda henne. Om det hade skett samma sak igen skulle jag nog ha valt att avliva henne direkt än att fortsätta hålla henne vid liv för att bespara henne allt. Nåväl den här andra veterinären sa att han ser att det kan vara värt ett försök med en korsbandsoperation. Så några veckor senare åkte vi in till kliniken.
Operationen gick bra och vi fick med oss hemgångsråd och smärtstillande. Första veckorna var väldigt jobbiga dels för att jag jobbar väldigt mycket och att hålla koll på henne i samma stund. Det tog nästan all min energi. Samtidigt höll jag också på att studera online då efter jobbet så dom fick ofta offras.
Någon månad senare åkte vi in på återbesök och allt såg bra ut så då var det bara att fortsätta med övningarna + fysioterapin. Jag måste dock erkänna att jag slarvade med ganska många övningar, kände mig bara så himlans slut. Hon kunde inte heller sitt eller nånting och hon var inte heller rumsren vilket slutade med många störda nätter då hon absolut inte ville gå på toa utomhus. (Hon såg väl huset som sin nya hundgård
) Detta beteende störde mig ganska rejält för hon verkade aldrig förstå.Nu har hon dock lärt sig men hade ibland också äckliga vanor att äta upp sitt eget bajs vilket inte var så trevligt. Hon kunde också innan jag märkte trampa i sitt eget piss för att sedan gå runt i hela huset
Efter ett tag fick hon för sig att hundmaten är äcklig och det slutade med att hon började tigga hela tiden någon tog något att äta vilket jag upplevde som oerhört störande, hon fick dock aldrig någon mat från bordet men verkade tro att allt jag lagade var till henne. Nu har alla dessa beteende dock gått över och hon är väldigt lugn inomhus. Det är mest promenaderna som är problemet.Varje gång vi går en promenad idag som är längre än 20min så börjar hon halta och det verkar inte bli bättre. Jag är mycket för att vara utomhus också men efter att jag skaffade henne har jag fått hoppa av planerad utflykter då hon inte klarar av det. Om jag ändå går finns alltid stressen att hon blir lämnad ensam.
Jag har en annan hund också som jag springer mycket med. Varje gång jag ska ut med honom så blir hon alltid så ledsen att blir lämnad kvar vilket är väldigt jobbigt för mig. Jag har ingen som kan tänka sig vara med henne om jag hittar på något med den andra hunden så det slutar alltid med att hon håller mig tillbaks från saker jag älskar att göra. Jag vet att det inte är hennes fel men det känns så himla jobbigt. Jag har så dåligt samvete för att jag ens skriver så här, jag gillar ju henne så mycket och vet att jag valde det här men känner ändå att situationen är ohållbar.
Jag vet inte heller vad jag ska tro. En av fysioterapeuterna säger att hon har ont för att hon börjar halta medans den andra säger att hon inte har ont utan att det bara är otränade muskler. Hon har byggt upp lite mer muskler i benet men belastar sig ändå mest på hennes friska ben. Jag har börjat oroa mig att det andra korsbandet också ska ryka nu pga felbelastningen. Jag har börjat fundera på att avliva men det känns ändå så svårt då hon ändå ännu är en väldigt glad hund. Hon är så glad på alla promenader och verkar vela fortsätta längre men hältan hindrar henne. Jag vet inte vad som är rätt eller fel nå mer och har väldigt dåligt samvete att jag utsatte henne för det här från första början.
Bortsett från hennes ben är hon nästan helt frisk, hon har dock fått juvertumörer som ännu inte är så stora men som jag valt att låta vara. Enligt veterinär så har hon inte ont av dom. Hon har ju bra aptit och så och verkar glad så jag vet inte om jag ska avvakta lite eller boka tid.
Det var det, ursäkta om texten var lite rörig. Jag behövde nog bara skriva av mig lite. Om någon har några synpunkter skulle jag vara väldigt tacksam. Detta är som sagt inte lätt för mig och jag är mycket medveten om mina tidigare vals konsekvenser. Nu går det mest på mitt liv och är ett enda stort hinder mot allt jag vill göra vilket innebär en stor stress.
Jag är inte säker på om hon har ont eller inte. Det svåraste är att hon har mycket livsvilja ännu och vill leva och då känns det verkligen inte rätt att bara ta bort henne. Har funderat på att boka en konsultation hos veterinären för att få veta vad dom tycker.
