Endast en ridlektion stod på schemat denna vecka. När jag kom fram till stallet tappade jag hakan lite. För några veckor sen fick vi en ny häst till ridskolan, en ganska hög fuxkille, som inte hade gått med på några av mina lektioner tidigare. Döm om min förvåning när jag stod uppskriven på honom! Jag var i ärlighetens namn ganska skeptisk... Hade sett honom från läktaren tidigare och inte blivit särskilt imponerad av det jag sett. Han hade sett knepig och skev och vinglig ut, öppen i formen och ganska ostabil och dålig takt. Jag visste inget mer om honom än att han var en 14-årig fux, och att han eventuellt kunde hänga sig på i handen. Tänkte att jag väl fick vara nöjd om jag hittade start och stopp på honom.
Väl uppe på hans rygg så tyckte jag att jag fick bra kontakt och en trevlig form ganska omedelbart, och blev förvånad. Det var inte alls vad jag hade väntat mig. Jag försökte medvetet att hålla en väldigt lätt och mjuk hand för att inte störa honom i munnen. Känslan jag fick var att han var väldigt känslig om sin mun, kanske till och med lite rädd om den, och att det var därför han hade tendenser att bita sig fast om han upplevde ryttarens hand som för stum, framförallt i höger sida. Men jag försökte verkligen tänka på handen och att vara mjuk och inte fastna, utan försöka ge honom ett förtroende för min hand. Istället red jag för en stabil torso/mage/mittpelare, säte och mycket ben.
Jag upplevde också att han var väldigt lyhörd – han lystrade på minsta rörelse jag gjorde som kunde tänkas vara en halvhalt, och därför blev det lite knackigt ibland innan jag hade kalibrerat mig. Samtidigt släpade han gärna benen efter sig litegrann och var alltså inte den pigga typen med motor, utan behövdes matas fram och engageras. Men det var inte något större problem eftersom han svarade bra på skänkeln – jag fick bara se till att engagera honom regelbundet och skjuta på framåt. Han lyssnade även bra på vikthjälper, och gick bra att styra på lång tygel med bara vikten. Han var otroligt cool och bussig, och han kom emellanåt in i en riktigt trevlig form, där jag fick känslan av en riktigt trevlig rund och bärig häst.
Jag måste erkänna att jag – utan några egentliga fakta som grund – hade fått för mig att han hade varit nån outbildad skogsmullehäst, men vartefter jag red insåg jag att jag måste haft rejält fel. Det här var en riktigt, riktigt trevlig häst! Jag blev rentav väldigt förtjust!
Han var absolut inte helt enkel, men jag gillar när jag måste koncentrera mig hela tiden och när jag känner att jag kan få betalt för när jag hittat någon knapp, dvs att om han förstod mig så försökte han verkligen att göra så gott han kunde.
I högervarvet hade jag dock lite problem med galoppfattningarna. Han hade annars en väldigt trevlig galopp, men han förstod mig inte alls i fattningarna. Konstigt nog gick det helt utan problem i vänstervarvet.... Jag förstår inte vad det är med mig och galoppfattningar! Ibland är det inga problem alls, men ibland är det som om hästarna inte förstår mig överhuvudtaget. När han väl var inne i galoppen så gick det bra igen, och jag kunde rida honom till en trevlig form och en bra galopp, som var roligare och mer engagerad än traven.
I slutet av lektionen kände jag mig jättenöjd, hästen verkade nöjd och ridläraren var också nöjd. Det var SÅ kul!
(det största smolket i bägaren var hans sadel... som för mig var rena ”musmördarsadeln” och gav ridsår på mindre önskvärt ställe – i den mån man nu vill önska sig ridsår... aj aj!...)
När jag sedan kollade upp hästen lite närmare så visar det sig att han har varit ute och tävlat en hel del i MSV... Ingen skogsmulle där inte!!
Väl uppe på hans rygg så tyckte jag att jag fick bra kontakt och en trevlig form ganska omedelbart, och blev förvånad. Det var inte alls vad jag hade väntat mig. Jag försökte medvetet att hålla en väldigt lätt och mjuk hand för att inte störa honom i munnen. Känslan jag fick var att han var väldigt känslig om sin mun, kanske till och med lite rädd om den, och att det var därför han hade tendenser att bita sig fast om han upplevde ryttarens hand som för stum, framförallt i höger sida. Men jag försökte verkligen tänka på handen och att vara mjuk och inte fastna, utan försöka ge honom ett förtroende för min hand. Istället red jag för en stabil torso/mage/mittpelare, säte och mycket ben.
Jag upplevde också att han var väldigt lyhörd – han lystrade på minsta rörelse jag gjorde som kunde tänkas vara en halvhalt, och därför blev det lite knackigt ibland innan jag hade kalibrerat mig. Samtidigt släpade han gärna benen efter sig litegrann och var alltså inte den pigga typen med motor, utan behövdes matas fram och engageras. Men det var inte något större problem eftersom han svarade bra på skänkeln – jag fick bara se till att engagera honom regelbundet och skjuta på framåt. Han lyssnade även bra på vikthjälper, och gick bra att styra på lång tygel med bara vikten. Han var otroligt cool och bussig, och han kom emellanåt in i en riktigt trevlig form, där jag fick känslan av en riktigt trevlig rund och bärig häst.
Jag måste erkänna att jag – utan några egentliga fakta som grund – hade fått för mig att han hade varit nån outbildad skogsmullehäst, men vartefter jag red insåg jag att jag måste haft rejält fel. Det här var en riktigt, riktigt trevlig häst! Jag blev rentav väldigt förtjust!
Han var absolut inte helt enkel, men jag gillar när jag måste koncentrera mig hela tiden och när jag känner att jag kan få betalt för när jag hittat någon knapp, dvs att om han förstod mig så försökte han verkligen att göra så gott han kunde.I högervarvet hade jag dock lite problem med galoppfattningarna. Han hade annars en väldigt trevlig galopp, men han förstod mig inte alls i fattningarna. Konstigt nog gick det helt utan problem i vänstervarvet.... Jag förstår inte vad det är med mig och galoppfattningar! Ibland är det inga problem alls, men ibland är det som om hästarna inte förstår mig överhuvudtaget. När han väl var inne i galoppen så gick det bra igen, och jag kunde rida honom till en trevlig form och en bra galopp, som var roligare och mer engagerad än traven.
I slutet av lektionen kände jag mig jättenöjd, hästen verkade nöjd och ridläraren var också nöjd. Det var SÅ kul!
(det största smolket i bägaren var hans sadel... som för mig var rena ”musmördarsadeln” och gav ridsår på mindre önskvärt ställe – i den mån man nu vill önska sig ridsår... aj aj!...
)När jag sedan kollade upp hästen lite närmare så visar det sig att han har varit ute och tävlat en hel del i MSV...
Ingen skogsmulle där inte!! 
