Ridlärarbloggen: ”Olycka eller slarv?”

En fjärdedel av skadorna uppstod genom att hästen sparkat, trampat, bitit eller klämt den skadade. Andra vanliga orsaker till skador är ryck i grimskaft och att hästen sprungit på den skadade.
Jag fastnar vid ordet olycka. ”Det var en olyckshändelse”, hör jag ibland.
Men hur mycket är egentligen olycka och hur mycket är slarv?

 

[tuaphua]

Min fetning. Det är det här som gäller mina hästar. Jag fattar inte varför inte alla lägger tid på det absolut viktigaste dvs. kommunikation och att lära sig och hästen vad som är okej och inte i relationen till varandra. Utan det kan man lika gärna rida på ridskola. Varför ha egen häst med de kostnaderna det ger om man inte vill ha en ömsesidig relation? Ja jag vet, det är inte alla som tänker så men jag kan inte förstå varför. Så står de där med en häst som inte går att leda för att hen har haft boxvila, som springer över folk i hagen, trängs och hotar och undrar varför hästen gör så. Jag ser inte det som konstigt alls. De svarar på det de får.

Det är intressant det du skrev om hästen som blev rädd för älgen för att människan blev det. Så var min ena i början. Kände han stress/rädsla/ångest från människor eller andra hästar höll han på att krypa ur skinnet. Nu blir han tvärtom superlugn (han kan verkligen se ut som en sådan där sävlig trygg häst som har gått på ridskola i hundra år) bara för att förstärka det där "det är inte farlig", kan han börja gäspa, blinka osv. allt för att lugna och det är verkligen som att han säger, "kom lilla vän så ska jag ta hand om dig" till den rädda människan. Det är så häftigt att se.

Jag tycker nog ändå att många försöker lägga tid på att förstå sin häst etc. Men folk är generellt ofta mer ryttare än hästmänniskor så att säga. Och kanske än mer ridbane/ridhus-ryttare tom.
Man tar lektion i ridning på bana. Men inte i skogen och inte i hantering.
Och man inser IOM det inte hur okunniga man egentligen är. Speciellt när det finns så få vettiga sådana tränare att tillgå.
Det blir av okunskap väldigt mycket ”men min häst är så” som ett konstaterande och en cementering av beteenden som man inte tror går att påverka.
Man tror att det bara är energi-uppdämning om en häst exploderar vid vila tex. En välutbildad häst kan vara hur jäkla laddad som helst. Men den ska inte explodera. Den ska då gå att rikta energin på. Oavsett hur högt i blod det är.

Ja, för honom var det ju väldigt tydligt att människan signalerade att det var ngt otroligt speciellt och upprörande vid älg-händelsen. Hon ”sa ju” inget annat till honom i form av hur han skulle jobba. Det var bara fullt påslag med fokus mot älgen. Klart en lyhörd individ då speglar det.
Han brukar också vara jäkligt tydlig med att inte tycka om folk som är väldigt självcentrerade och liksom lite obehagligt falska. Han skannar av direkt och uppför sig som ett as mot dem.
Vi hade en man med intellektuell funktionsnedsättning som också var mkt långsam. Han var jordens raraste, så godhjärtad och min häst gick som ett lamm med honom in och ut. Det gjorde de flesta hästar. De tog hand om honom. Men med en hästkunnig person som var falsk och obehaglig var han så på tårna att hon knappt kunde leda honom. Han kunde försöka bita henne om hon var för nära boxen med. Samma reaktion som min gamle ponny hade för samma person. De reagerade stort på samma typ av person.

 

[tuaphua]

Min travare betedde sig som den hästen du beskriver där. Hon hade glömt att hon var häst och flyktdjur, att hon skulle vara rädd för allt och bete sig hästigt osv. Hon var lugnast i stallet, otroligt trygg, van vid alla motorfordon osv Det stod en lastbil igång och en stor traktor med skopa i gång på stigen tillbaka till stallet en gång och jag tänkte att hon är ju trafiksäker, jag litar på henne så jag red mellan dem, mina fötter skrapade lite emot, men hon gick som om vi var ute på en helt vanlig lugn skrittur liksom. Det förvånade alla som såg det. Men jag förväntade mig inte något annat av henne heller. Hon blev liksom aldrig rädd. Vid plötsliga ljud kunde hon överraskat hoppa till och vända sig mot ljudet och så tänkte hon "aha, en pojke som kastar boll på en vägg, ingen tiger, jag går vidare" och det var liksom det enda sättet hon reagerade på, medan andra skenade till stallet.

Jag var otroligt glad för henne, när jag tittade i hennes ögon så såg det ut som om hon var en mycket mycket gammal och vis tant, inte en häst. Hon hade koll på världen och liksom kunde allt på något vis. Mycket märklig känsla det gav mig, att min häst var äldre och mer världsvan och visare än vad jag var. Jag önskar alla vore sånna.

När jag jobbade på travet så var ju de hästarna oftast totalt coola med lastbilar, traktorer, bilar, vagnar, musik, ljud öht, konstiga lysen etc. De kunde däremot bli rädd för en sten/något naturligt eller inte våga gå utanför körslingan i skogen/gå i skogen. Så upplever jag fortfarande en del travare. Och importer för den delen.
Men jag tycker nog att många vb-travare har väldigt gott psyke och kan vara mkt enklare än halvblod.

De blir ju lite vad man gör dem till, hästarna. Min häst gick på lösdrift i storflock om nästan 40 hästar. Man fodrade grovfoder med traktor. Då blir ju traktor ngt bra som man vill fram till.

Det finns ju en uppsjö saker man kan göra för att hästar ska följa en över olika underlag, över broar, över dike, över nedfallna träd, mellan smala utrymmen, genom vatten, in i trailer, in i spolbox etc och göra det lugnt.

Många förväntar sig kaos och blir chockade när hästar inte reagerar eller av hur mycket det går att förändra hästars beteende med rätt träning.
Många inser ju inte hur mkt träning som gjorts för att förbereda hästar på att kunna göra saker som andra tror handlar om ren tur att det funkar.

 

[Stereo]

Det beror på situation tycker jag. Att säga till någon som blev allvarligt skadad att det var slarv vilket i de allra flestas öron hade låtit som "skyll dig själv" tycker jag inte är schysst. Personen ifråga har säkerligen fullt upp med att förebrå sig själv ändå. Klarade sig alla väl trots allt så ja, då kan man säga det.

Ja absolut, man behöver ju inte vara onödigt elak. Får anpassa efter situationen. Jag skulle inte heller säga till någon som skadat sig att "du får skylla dig själv" eller liknande, det känns bara elakt för elakhetens skull. Tänker mer hypotetiskt att om någon skadar sig och undrar vad sjutton som hände, varför gjorde hästen si eller så, varför gick det som det gick, då skulle jag kunna säga något i stil men "jomen det var pga detta och detta, och när du slarvade lite här med grimskaftet/ställa undan grepen/whatever så hände detta".

 

[Lobelia]

Ja absolut, man behöver ju inte vara onödigt elak. Får anpassa efter situationen. Jag skulle inte heller säga till någon som skadat sig att "du får skylla dig själv" eller liknande, det känns bara elakt för elakhetens skull. Tänker mer hypotetiskt att om någon skadar sig och undrar vad sjutton som hände, varför gjorde hästen si eller så, varför gick det som det gick, då skulle jag kunna säga något i stil men "jomen det var pga detta och detta, och när du slarvade lite här med grimskaftet/ställa undan grepen/whatever så hände detta".

Det är för mig att vara onödigt elak om någon kom till skada på allvar, det räcker i mina ögon att säga att hästen snubblade, du trampade på en kvarglömd kratta eller vad det kan vara. Man kan upplysa om orsaken utan att säga att personen slarvade, slarv är dessutom subjektivt och även det utifrån rådande omständigheter. Det är inte slarv att leda hästen i grimma om man valt att göra det eller inte vet att man kan använda grimskaft (lite hypotetiskt då - den detaljen vet nästan alla) och att underlåtenhet medför en ökad risk.

------
För mig finns det fler scenarios som kan leda till olyckor

Okunskap - Här ingår också felaktig kunskap och omtvistad kunskap. Det är om man gör fel eller "fel" för att man saknar den rätta kunskapen som som sagt inte alltid är universell.

Medvetet risktagande - Man gör saker mot bättre vetande eller kanske snarare mot rådande consensus om vilka säkerhetsåtgärder som kan anses rimliga. Man kan också göra riskfyllda saker som att åka för en svart pist eller rida/hantera en häst med historia att skada människor eller delta en riskfylld tävling - oavsett kunskap och säkerhetstänk så tar man en risk. I själva verket är det att välja att ta risker att ens rida/åka bil/skidor.

Slarv - man missar att göra något som man har för avsikt att göra och kanske skippar något utan att tänka sig för (glömma hjälmen, missa att ställa undan grepen, missa att spänna sadelgjorden, inte kontrollera att tränset är helt utan farligt slitage osv.

En annan faktor är osäkerhet/kompis tryck. Att man rider utan hjälm för att kompisen trycker på, att man inte tar på sig väst för att man inte vill bli mobbad som en fegis. Hoppar för höga hinder för att verka modig. Jag tänker främst på barn och ungdomar här, men visst det skulle kunna vara vuxna men då anser jag mer att det är medvetet risktagande.

Rent krasst är man själv skyldig till alla hästolyckor, det är bara att ägna sig åt något mindre riskfyllt som knyppling eller frimärkssamlande om man vill undvika hästrelaterade skador, men livet vore bra tråkigt om man lindar in sig i bomull och aldrig tar den minsta undviklig risk och troligen farligare då inaktivitet inte är hälsosamt.

 

[TinyWiny]

Jag tycker nog ändå att många försöker lägga tid på att förstå sin häst etc. Men folk är generellt ofta mer ryttare än hästmänniskor så att säga. Och kanske än mer ridbane/ridhus-ryttare tom.
Man tar lektion i ridning på bana. Men inte i skogen och inte i hantering.
Och man inser IOM det inte hur okunniga man egentligen är. Speciellt när det finns så få vettiga sådana tränare att tillgå.
Det blir av okunskap väldigt mycket ”men min häst är så” som ett konstaterande och en cementering av beteenden som man inte tror går att påverka.
Man tror att det bara är energi-uppdämning om en häst exploderar vid vila tex. En välutbildad häst kan vara hur jäkla laddad som helst. Men den ska inte explodera. Den ska då gå att rikta energin på. Oavsett hur högt i blod det är.

Ja, för honom var det ju väldigt tydligt att människan signalerade att det var ngt otroligt speciellt och upprörande vid älg-händelsen. Hon ”sa ju” inget annat till honom i form av hur han skulle jobba. Det var bara fullt påslag med fokus mot älgen. Klart en lyhörd individ då speglar det.
Han brukar också vara jäkligt tydlig med att inte tycka om folk som är väldigt självcentrerade och liksom lite obehagligt falska. Han skannar av direkt och uppför sig som ett as mot dem.
Vi hade en man med intellektuell funktionsnedsättning som också var mkt långsam. Han var jordens raraste, så godhjärtad och min häst gick som ett lamm med honom in och ut. Det gjorde de flesta hästar. De tog hand om honom. Men med en hästkunnig person som var falsk och obehaglig var han så på tårna att hon knappt kunde leda honom. Han kunde försöka bita henne om hon var för nära boxen med. Samma reaktion som min gamle ponny hade för samma person. De reagerade stort på samma typ av person.

Min fetning. Så är det säkert eller så är det helt enkelt ett ointresse precis som foder och annat som är viktigt för hästens ve och väl för att de tror att det inte är möjligt att lära sig läsa hästen eller få en vän i hästen eller att det är tråkigt, svårt och jobbigt att lära sig det de faktiskt behöver kunna för att hästen ska må bra. De anser att hästen bara ska göra som de säger och förväntar sig lydnad annars eskalerar våldet istället för att fundera över hur kul det är för en häst med ett sådant liv. Det är ofta samma personer som inte bryr sig ett dugg om hästen har något socialt utbyte av hagkompisen eller om hen är rädd för boxgrannarna utan det är deras behov som styr hur och eventuellt med vem hästen går/står bredvid. Konstigt att hästen är på tårna jämt när hen aldrig kan slappna av. Eller inte.

Precis. Det är inte svårt, det är bara att skapa en relation med ömsesidig respekt. Sluta se hästen som något verktyg och se hen för den individ hen faktiskt är.

Många har fått höra och ekar det själva med att aldrig visa hästen att du är rädd. Jag säger tvärtom. Visa det om du är det. Visa att du är en liten och svag människa och hästen kommer acceptera det och respektera det om du har bemött hästen med respekt och inte med våld har fått hästen dit du vill. Mina hästar har hittills aldrig tagit tillfället i akt att hitta på dumheter när jag har varit riktigt dålig och gått i ultrarapid alternativt halvt om halvt hängt om halsen på hästen för att jag helt enkelt inte kan gå. Istället har de godmodigt gått sakta för jag lyssnar på dem och då kan de känna sig trygga med det och behöver inte slå sig fria från några bojor de inte har.

 

[TinyWiny]

Ja absolut, man behöver ju inte vara onödigt elak. Får anpassa efter situationen. Jag skulle inte heller säga till någon som skadat sig att "du får skylla dig själv" eller liknande, det känns bara elakt för elakhetens skull. Tänker mer hypotetiskt att om någon skadar sig och undrar vad sjutton som hände, varför gjorde hästen si eller så, varför gick det som det gick, då skulle jag kunna säga något i stil men "jomen det var pga detta och detta, och när du slarvade lite här med grimskaftet/ställa undan grepen/whatever så hände detta".

Precis. Att analysera vad som blev fel ska man alltid göra. Det finns inget annat sätt att förhindra att det händer igen men personligen hade jag inte sagt just ordet slarv utan gått runt det eftersom det kan uppfattas så negativt. Jag hade sagt, finns möjligheten så skadar sig hästar. Det är därför greparna direkt när man är klar ska tillbaka dit bakom väggen dit inga hästar kan komma för det är så lätt att glömma när man väl har ställt den ifrån sig.

 

[Enya]

När jag jobbade på travet så var ju de hästarna oftast totalt coola med lastbilar, traktorer, bilar, vagnar, musik, ljud öht, konstiga lysen etc. De kunde däremot bli rädd för en sten/något naturligt eller inte våga gå utanför körslingan i skogen/gå i skogen. Så upplever jag fortfarande en del travare. Och importer för den delen.
Men jag tycker nog att många vb-travare har väldigt gott psyke och kan vara mkt enklare än halvblod.

De blir ju lite vad man gör dem till, hästarna. Min häst gick på lösdrift i storflock om nästan 40 hästar. Man fodrade grovfoder med traktor. Då blir ju traktor ngt bra som man vill fram till.

Det finns ju en uppsjö saker man kan göra för att hästar ska följa en över olika underlag, över broar, över dike, över nedfallna träd, mellan smala utrymmen, genom vatten, in i trailer, in i spolbox etc och göra det lugnt.

Många förväntar sig kaos och blir chockade när hästar inte reagerar eller av hur mycket det går att förändra hästars beteende med rätt träning.
Många inser ju inte hur mkt träning som gjorts för att förbereda hästar på att kunna göra saker som andra tror handlar om ren tur att det funkar.

Nu hade min varit ridhäst några år innan jag köpte henne, men hon är uppfödd och gått på trav både i Danmark och Sverige så hon var nog en världsvan tant ändå
Hon älskade att gå i skogen och var inte rädd för något där, ridbanor var tråkiga i hennes ögon, kaaaaan ha blivit påverkad av mig där Jag föredrar också skogen nämligen. Hon var rädd för att gå på broar, men det gick ju efter övertalning, så gulligt liksom
"Nej jag vågar inte"
"Jo, kom igen nu du kan, skog på andra sidan ju"
"Nej usch , jag vågar inte"
"Jo, klart du gör, du är en modig tant"
"Ja, när du säger det så, ja du har rätt. Jag kryper försiktigt över då. HURRA! Jag kunde!"
"Se, du är modig!"

Men hon blev dubbelt så stor under mig när hon såg alpackor, riktigt räliga djur enligt henne, påminner om får som hon hatade och jagade, men större och såg jävligt skummare ut alltså. Och stank gjorde dem! Men hon var ändå fullt hanterbar, man skrattade åt henne, klappade lite, kallade henne lite fjantig och sa att nu går vi förbi så vi kommer någon vart - och så tog hon sig samman och gjorde det. Som om hon förstod, eller bara låtsades vara lite fjantig

Vet en gång när vi red på ridbanan och den skulle sladdas. Jag höll på att skritta av henne och tänkte att han hinner ändå inte ta hela under tiden jag skrittar så jag fortsatte där han inte kört, det blev mindre och mindre och jag bara flinade liksom, jag visste hur säker hon var, han visste inte det men jag insåg att han testade. Han blev impad! Det hade inte gått med de andra hästarna sa han. Jag tyckte det var bra träning.

Vi gick i skogen också, tyckte det var kul, som att gå med en förvuxen hund, hon var inte rädd för någonting. Det pratas jättemycket om säkerhet och att inte underskatta hästen, men jag litade på henne, jag pratade med henne konstant, visade var jag var och hon visade gång på gång att den själen i den kroppen inte var en häst såsom man är van vid att höra hur hästar är.

Jag är rädd för hästar. Sådana ouppfostrade hysteriska ridhästar som stått i stallarna jag haft min häst i, där ridning och resultat på tävlingar varit viktigare än att ha en trygg individ. Men för min häst var jag inte rädd.

Det var hon som kom till undsättning när stallets ena häst stod och slog efter mig när jag mockade lösdriften, hon bet henne och jagade bort henne och ställde sig sedan emellan oss och bara stod där tills jag var klar, släppte inte den andra hästen i närheten (min häst betedde sig vanligtvis aldrig så mot andra hästar) förrän jag var klar och lämnat. Det var hon som när jag fastnade i leran när jag skulle ta ut henne och hon blev trängd bakifrån och åt sidan och biten och sparkad och så valde hon efter att ha sett mig i ögonen att backa rakt på de andra hästarna istället. Jag var helt säkert på att jag skulle bli översprungen där och då, jag kunde inte ta ett steg och kände hur hon la vikt på benet åt min sida och så såg hon mig rakt i ögonen med sitt öga där. Och när jag trillade av henne, landade framför och såg henne lyfta hoven och visste att den skulle sättas ner på mitt huvud härnäst, så stannade hon snabbt upp, satte försiktigt ner sig hov och luktade mig i ansiktet på marken i stället. Och stod bara där medan jag låg stilla en stund för att förstå att jag just trillat av, hade ont i mitt ben och min fot som fastnat i stigbygeln, men att hon inte trampat på mig.

För mig var hon inte riktigt häst, själen måste ha varit något annat.
Men hon har troligen fått en väldigt bra grund, som jag sedan faktiskt var noga med att förvalta också, jag liksom fortsatte kräva och ta för givet att det är så här hon skulle bete sig, inte på något annat vis, jag var liksom lugn i det.

Vi fick till och med ordning på ridningen till slut-där var travartravet en utmaning, men jag stressade inte, många uteritter i skritt gjorde att travet kom lugnt också plötsligt. Häftigt!

 

[skiesabove]

Nu hade min varit ridhäst några år innan jag köpte henne, men hon är uppfödd och gått på trav både i Danmark och Sverige så hon var nog en världsvan tant ändå
Hon älskade att gå i skogen och var inte rädd för något där, ridbanor var tråkiga i hennes ögon, kaaaaan ha blivit påverkad av mig där Jag föredrar också skogen nämligen. Hon var rädd för att gå på broar, men det gick ju efter övertalning, så gulligt liksom
"Nej jag vågar inte"
"Jo, kom igen nu du kan, skog på andra sidan ju"
"Nej usch , jag vågar inte"
"Jo, klart du gör, du är en modig tant"
"Ja, när du säger det så, ja du har rätt. Jag kryper försiktigt över då. HURRA! Jag kunde!"
"Se, du är modig!"

Men hon blev dubbelt så stor under mig när hon såg alpackor, riktigt räliga djur enligt henne, påminner om får som hon hatade och jagade, men större och såg jävligt skummare ut alltså. Och stank gjorde dem! Men hon var ändå fullt hanterbar, man skrattade åt henne, klappade lite, kallade henne lite fjantig och sa att nu går vi förbi så vi kommer någon vart - och så tog hon sig samman och gjorde det. Som om hon förstod, eller bara låtsades vara lite fjantig

Vet en gång när vi red på ridbanan och den skulle sladdas. Jag höll på att skritta av henne och tänkte att han hinner ändå inte ta hela under tiden jag skrittar så jag fortsatte där han inte kört, det blev mindre och mindre och jag bara flinade liksom, jag visste hur säker hon var, han visste inte det men jag insåg att han testade. Han blev impad! Det hade inte gått med de andra hästarna sa han. Jag tyckte det var bra träning.

Vi gick i skogen också, tyckte det var kul, som att gå med en förvuxen hund, hon var inte rädd för någonting. Det pratas jättemycket om säkerhet och att inte underskatta hästen, men jag litade på henne, jag pratade med henne konstant, visade var jag var och hon visade gång på gång att den själen i den kroppen inte var en häst såsom man är van vid att höra hur hästar är.

Jag är rädd för hästar. Sådana ouppfostrade hysteriska ridhästar som stått i stallarna jag haft min häst i, där ridning och resultat på tävlingar varit viktigare än att ha en trygg individ. Men för min häst var jag inte rädd.

Det var hon som kom till undsättning när stallets ena häst stod och slog efter mig när jag mockade lösdriften, hon bet henne och jagade bort henne och ställde sig sedan emellan oss och bara stod där tills jag var klar, släppte inte den andra hästen i närheten (min häst betedde sig vanligtvis aldrig så mot andra hästar) förrän jag var klar och lämnat. Det var hon som när jag fastnade i leran när jag skulle ta ut henne och hon blev trängd bakifrån och åt sidan och biten och sparkad och så valde hon efter att ha sett mig i ögonen att backa rakt på de andra hästarna istället. Jag var helt säkert på att jag skulle bli översprungen där och då, jag kunde inte ta ett steg och kände hur hon la vikt på benet åt min sida och så såg hon mig rakt i ögonen med sitt öga där. Och när jag trillade av henne, landade framför och såg henne lyfta hoven och visste att den skulle sättas ner på mitt huvud härnäst, så stannade hon snabbt upp, satte försiktigt ner sig hov och luktade mig i ansiktet på marken i stället. Och stod bara där medan jag låg stilla en stund för att förstå att jag just trillat av, hade ont i mitt ben och min fot som fastnat i stigbygeln, men att hon inte trampat på mig.

För mig var hon inte riktigt häst, själen måste ha varit något annat.
Men hon har troligen fått en väldigt bra grund, som jag sedan faktiskt var noga med att förvalta också, jag liksom fortsatte kräva och ta för givet att det är så här hon skulle bete sig, inte på något annat vis, jag var liksom lugn i det.

Vi fick till och med ordning på ridningen till slut-där var travartravet en utmaning, men jag stressade inte, många uteritter i skritt gjorde att travet kom lugnt också plötsligt. Häftigt!

Jo, hon var häst *på riktigt*.

Sådär som de blir när dom får lov att visa att dom också är personer. När dom skapar en parrelation med oss, såsom dom gör med andra hästar. När vi blir viktiga för dom, när dom verkligen tycker om oss. När vi blir inbjudna i flocken.

Underbart fint berättat .

 

[Enya]

Jo, hon var häst *på riktigt*.

Sådär som de blir när dom får lov att visa att dom också är personer. När dom skapar en parrelation med oss, såsom dom gör med andra hästar. När vi blir viktiga för dom, när dom verkligen tycker om oss. När vi blir inbjudna i flocken.

Underbart fint berättat .

Tack! 3 Hon var underbar, jag önskar hon levde för evigt!

Jag har aldrig mött en häst som hon, andra har varit rädda för både det ena och det andra, stirriga, varit opålitliga osv, väldigt påfrestande att alltid behöva vara så vaksam. Med henne behövde jag inte det. Jag tror att det berodde på att jag litade på henne, att hon kände den respekten och tilliten från mig också.

När jag var i slutet av tonåren lärde jag känna en äldre man som födde upp hästar. Han gillade inte människor, men älskade djur, en tyst man för övrigt men med djuren hade han en fin kontakt. Han gick i sina hagar med hästar i alla åldrar i stora flockar varje dag, helt orädd för att det kunde ske olyckor. Han tog med mig dit och berättade hur jag skulle agera runt hästar i en flock, hur hästar fungerar osv, han lärde mig massor. Han valde liksom ut mig därför han kände igen sig i mig, djur dras till mig medan jag har svårt för människor, kan inte leva utan djur. Den här mannen utstrålade lugn, trygghet, tillit och respekt, det kändes framför allt när man gick där med honom. Han var en av dem, han sågs som en av dem. Det var en mycket speciell känsla att se hästar och människa agera så totalt i samspel. Helt utan ord, kanske lite mummel, men bara kroppsspråk, klapp, gos osv.

När han dog togs hästarna över av andra och jag hörde att en person blev nersprungen av dem när hon var i hagen bland hästarna. Samma hage jag tillbringar varje dag i flera år, givit mat, bara varit, umgåtts med dem, suttit under ett träd med dem omkring mig, först med mannen och sedan utan honom, bara jag och hästarna. Samma hästar höll på att bli hennes död, allvarligt skadad. Men han och jag hade ju gått i hagarna dagligen bland den här flocken hästarna, så varför skulle inte det gå för andra. Jag har tänkt mycket på det under åren. På vad han utstrålade till dem, på vad han lärde mig och på vad jag visste om den här personen och vad jag själv kände inför henne. Människor är verkligen olika faktiskt och jag tror hästar reagerar på det, på bemötandet de får.

Jag saknar min häst, hon var underbar! Dog 2014 och jag har inte träffat en häst sedan dess, inte klappat eller luktat på en. Har inte råd att äga en nu heller, men skulle vilja sköta om en, köra, promenera, vara med. Rida när jag gått ner lite till. Skritturer i skogen bara för att gå på upptäcktsfärd och prata med hästen, utan krav på att göra något annat, inga måsten liksom. Men det är svårt att finna en sådan häst och ännu svårare att finna en som min känner jag.

 

[A_NN_A]

Inlägget kanske inte var så smidigt, men ibland är man helt enkelt bara korkad.
Det är svårt att säg att det inte beror på slarv då.

Hade detta varit en större häst kunde det blivit mycket jobbigare. Nu låg jag mest och skrattade åt hur korkad jag var.
Även den stabilaste lilla shettisen kan bli överrumplad om man inte förvarnar.

Klantigt