Bukefalos 25 år!

RYGGPROBLEM (DOLDA HANDIKAPP)

M

mirjada

Jag vet inte varför...
men jag fick bara lust att dela med mig...
Det jag har kallar jag för ett dolt handikapp för jag tycker att det är det...

Jag har sedan 12år tillbaka (efter en häst olycka då kag fick en 2årig kallblods hingst över mig) en skada i ryggen. Det är så att jag har 2 diskar som har "flytit ut" så att dom ligger och trycker på nervkanalerna på båda sidorna av ryggraden. Doktorn sa att det var tackvare att jag var så vältränad (pga ridningen, hästar, mm) som det gick så pass bra iaf. Han sa att om jag inte varit så vältränad så hadde jag trolgtvis blivit förlamad vid olyckan.
Doktorerna vill inte operera pga att det ligger så "dåligt till" att jag kan permanent förlora kännseln eller blir förlamad om nått skulle gå fel. Så dom säger att det blir operation när jag inte har nått att förlora.
Detta innebär i sin tur att väldigt ofta (typ varje dag) har jag mer eller mindre ont i ryggen. Ibland är det så illa att jag tappar nästan all kännsel i det ena eller båda benen och får svårt att gå.
Jag har haft häst hela mitt liv och jag har det fortfarande (ett arab sto som nu är 9år och jag har ägt henne sedan hon var 2år)trots min skada.
Alla i stallet och alla mina vänner vet om att jag har denna skada men...
När jag väl får jätte ont i ryggen och tex behöver hjälp i stallet så tror folk att jag fejkar (känns det som iaf). Varför ska det vara så svårt att förstå dolda handikapp?
 
Åh...välkommen i klubben, minst sagt...:bow:

Jag har jätteproblem med ryggen (ocks pga ridolycka :crazy:), och behöver variera mig hela tiden. Kan varken stå/ligga/gå/stå stilla några längre stunder utan att få jätteont. Det är dock inte många som tar det på allvar...
Jag tyckte tack och lov stall för två månader sen. Stallägaren är Gudago!! Hon förstår hur jag har det och vi har det fruktansvärt bra...hon mockar och fixar vatten mm. till mig, jag sopar. Hon g ör alltså allt tungt till mig, och är det någon dag som jag har jätteont...då är det bara att höra av sig. En liten stund senare är hästen inne, borstad och käkar havre :).

Tyvärr är det så som du skriver; folk har förbannat svårt att se OCH förstå dolda handikapp.
Det är synd att människor inte kan förstå hur det är att ha sådär förbannat ont. Frågade en tjej i gamla stallet (som tyckte att jag överdrev) om hon (om det skulle funkat alltså ;)) hade velat byta rygg med mig en vecka? Näää...men, jga har ju ont. Ja, PRECIS! Varför då inte acceptera att jag HAR ont, inte gå och gnälla hos andra och säga att jag fejkar.
De som inte har haft ordentligt ont, de vet inte vad smärta är...
Hoppas du slipper det mesta skitsnacket av de andra i stallet, tråkigt när det ska behöva bli så :(.
Bor du i nv skåne är du välkommen till mig, vi har massor av boxplatser över - och vi förstår, och är Jättetrevliga! :D

Kram Jenny
 
I morgon är det fyra år sen, mitt "nya liv" började. Jag är född med handikapp, men då blev jag nockad under hakan och fick en bestående ryggmärgsskada. Jag är olika fräsch från dag till dag. Vissa dagar orkar jag cykla till och från stallet, mocka, borsta och rida... Andra dagar får jag vara glad om jag orkar åka bussen ut och mocka... Då är det inte så kul att få höra... "Du borde rida din häst lite mer"... Ursäkta, jag rider min häst oftast 4-5 dagar i veckan.. och jag köpte henne som PROMENADHÄST inget annat. Förra ägaren ville sälja henne någonstans, där hon gick i skogen ett par dagar i veckan och sen i övrigt mest hade det bra i hagen.

Det är jobbigt när folk inte förstår att man kan se någorunda pigg ut, men att det oftast bara är en mask och att man egentligen känner sig som en "mindre pigg 95-åring" i kroppen just den dagen.

Stå på dig, annars gör någon annan det. :bump:
 
M

mirjada

Jag har också hört det *suck*...
Du borde kanske rida din häst mer...
Varför tar det så lång tid för dig att mocka...
med mera...
Jag försöker också hålla humöret upp även om jag har skit ont och mår skit dåligt. Man vill ju inte gå omkring som värsta sur skiten, vad skulle det då bli för snack i stallet?????
Ibland blir man så jävla less på allt folk som är så tröga och inte kan sätta sig in i hur andra människor har det.
Men vad ska man gör för att folk runt omkring en ska fatta?
Jag har förklarat för alla hur min skada är mm...
Men dom tror att man överdriver och fejkar!!! :(
Ibland får man lust att endera flytta ut i skogen där det inte finns nå folk eller så bara lägga av med hästar...
Men hus kul skulle livet vara då????? :cry:


:banana: :bump: :banana:
 
Hej!
Jag förstår hur ni har det fast jag inte har något sånt problem.

I Mitt förra stall fanns det en tjej som var handikappad.
Eller ena bennet var lite felskapt så hon behövde hjälp ganska mycket.
Tyvärr så tyckte ju hon att vi mindre kunde göra det åt henne.
Hon sa åt oss att mocka, borsta och sen leda ut hennes häst till ridhusetså hon kunde rida för hon inte orakde.
Vi som stod där har ju också egna hästar och en skola att tänka på så när vi sa nej så sa hon alltid att det var pg henne och hennes handikapp.
Efter det har jag haft ganska svårt med folk med handikapps besvär.

Nu vet jag att alla inte är sånna men tyvärr så finns det folk som utnyttjar sin handikapp..

Inte för att jag tror att ni gör det. :crazy:

lina
 
I förra stallet, där jag hade min häst, hade vi inhyrningar hand om hela stallet vissa helgfodringar och även kvällsfodringar. De gånger som stallägaren och hennes skötare var sjuka, mockade vi hela stallet, MINST fyra boxar var sju dagar i veckan, stallägaren och hennes skötare mockade boxarna en eller två gånger i veckan vanligtvis. När man hade fodring, så skulle man täcka av, eller på 5-8 hästar, fodra, vattna en häst med hink, släppa ut eller in hästarna som sprang lösa direkt från boxarna ut i genomgångshagen till hagen och viceversa när de skulle in. Det kunde leda till att jag blev både översprungen och sparkad. Så nää... Jag är inte sån att jag ber om hjälp i onödan. Men nu när jag har flyttat till ett mindre stall, där jag har min häst och ett par har varsin häst, så får jag knappt lyfta ett finger. När jag kommer till stallet har hästarna fodrats, släppts ut i hagen, tagits in, fodrats, vattenhinkarna är fyllda och ibland är till och med MIN box mockad. Så både jag och min häst tror att vi är i himmelriket. Men jag VILL inte känna mig som femte hjulet under vagnen. Men det är skönt att orka med att både borsta och rida sin häst numera, det orkade jag inte i förra stallet alla dagar.
 
E

eldhroka

Vill bara säga att du inte är ensam :)... Jag har också ryggproblem och ibland tror inte folk på mig då jag brukar göra så mycket som jag klarar av.. Vad jag klarar av för dagen är dock väldigt olika.. Vissa veckor kan jag rida 5 dagar i veckan för att nästa kanske bara kunna rida 2 dagar ordentligt, beroende på vad jag har gjort innan jag for till stallet.. Vissa dagar är jag glad om jag alls kommer upp ur sängen, då jag har gjort för mycket dagen innan..

Jag börjar dock lära mig lite mer om vars mina gränser går och därför går det väl bättre och bättre.. Jag kan fortfarande inte sadla själv då westernsadeln är för tung.. Men jag kan i alla fall sitta upp själv numera..

Mvh Anna :)
 
M

mirjada

Jag har ju haft min skada i ca 12år...
Från början(när den var ny "läkt" så visste jag givet vis inte mina gränser och tog ofta i för mycket.
Före skadan så var jag "HULKEN" stark. Jag är inte så stor... 165cm 58kg och jag tog 60kg(flera lyft) i bänkpress(utan att hålla på och träna) jag red utan större problem 3-4hästar/dag+ nästan all annan skötsel som är i ett stall.
Efter skadan jag klarar bra precis att rida 1 häst/dag jag kan mocka 1 box/dag. Jag får inte(för doktorerna) lyfta mer än 4-5kg. Bänkpress.....Det har jag inte ens vågat prova... Om jag skulle göra det så skulle jag förmodligen känna mig som en svag "räka".
I hela mitt liv har jag velat jobba med hästar på alla sätt som bara är möjligt och det gjorde jag tills jag blev skadad. Mitt "nya liv" efter skadan blev inte i närheten av vad jag hadde tänkt att mitt liv skulle vara innan jag skadade mig. Jag är gla att jag fortfarande kan hålla på med hästar..... Men jag vill så jä*** mycket mer än bara vara fritids ryttare. Har kollat på möjligheterna att arbeta med hästar trots min skada..... Men det finns som inget jag kan göra. *SUCK*
 
Hej.
Jag tänkte svara på din undran från den andra sidan så att säg. Jag är reumatiker och har då värk och sönder värkta stora leder så som handlederna.Dessutom en höft utbytt för 1 år sedan. Jag har 3 shettisar efter att jag insett att jag inte kan/orkar med kallbloden längre.Det funkar mycket bra med mina pluttisar då de är medgörliga och mjuka.
Men min svägerska säger sig ha problem med ryggen imellanåt. Hon har ett halvblod på ca 170 i mkh och ett fullblods sto på 165 nåt.Stoet är 5 år och inte färdig inriden osv.Halvblodet är ca 17år och går mest och strosar.
Men det konstiga är: Hon kan inte mocka själv,inte bära hö eller halm.Inget av de tyngre sysslorna som har med hästarna att göra däremot så kan hon göra allt annat obehindrat.Om det gäller ridning,eller andra sysslor i hem och trädgård.
Kan ni förstå min misstro om hennes ryggproblem då?
Nu säger jag inte att det är latmasken för er andra men ibland kan man tvivla om man kan göra andra tyngre sysslor men inte de "skitigaste" förstår ni?
Sedan beror det lite på hur man pratar, är man gnällig så blir man trött och ingen orkar göra något åt den människan eftersom man då "riskerar" få höra en hel sjukjournal mot ens vilja.
Men jag menar att det kan vara den anledning som en del råkar ut för när de inte förstår er dolda värk eller sjukdom.Tyvärr har jag själv råkat ut för det ibörjan av min sjukdom men allteftersom har de förstått och nu funkar allt bra.Jag tar hand om mina hästar på alla sätt för det mesta ändå.Jag förstår er som tycker det är jobbigt med oförtående medmänniskor men ibland blir det för mycket sjukdom.
 
Jag vet hur du har det!
Råkade utför en häst olycka för snart 5 år sedan.
Sen dess är jag fast med ett dolt handikapp.
Har rygg problem och nersatt känsel i min ena arm.
Och jag har väldigt ofta ont.
Men ingen ser ju att det gör ont.
Ingen ser hur svårt man har det ibland,
och jag är inte sån som vill påpeka att jag faktiskt är handikappad.
Men jag har turen att ha hästen i ett stall där vi alla har våra skavanker.
Så alla förstår vi varandra om det skulle vara så att någon inte kan rida, fodra eller i övrigt sköta om sin häst.
Vi hjälps åt allihopa!!!
Helt underbart faktiskt!!! :love:
 
P

Paso

Problemet är att de friska bara ser en när man är
någorlunda. Dom ser ju inte mej dagen efter när
man tagit i förmycket, för då kommer man ju knappast
ur sängen och inte ut överhuvudtaget.

De tror att allt rullar på i samma takt hela dagen.

Dom förstår ju inte att ens liv till stor del går
ut på att ständigt prioritera vilka och hur stora
smällar man orkar eller kan ta dagen efter.

Men man ska inte utnyttja andra utan då får
man faktiskt godta ett nej utan trams och
i stället betala för fullskötsel eller
skaffa sej en personlig assistent.

Sen tycker jag det är bedrövligt att folk ska
komma med en massa påpekanden om att man ska
rida/träna mera. Alla har ju häst och andra
aktiviteter under olika premisser men det
brukar de ju inte begripa heller. :smirk:

Ibland undrar man om deras hjärnor slutar fungera
när de träffar någon med dålt handikapp. :mad:

De har väl ingen anledning att vara otåliga med
vad jag och min häst gjör.

Speciellt inte när det kommer från någon som äger
ett antal hästar som inte ridits eller körts på år.

Ja livet har verkligen förändrats tillräckligt ändå
när man fått ett handikapp.

*suckar med dej*
 
A

Alsterfeldt

Det där med dolda handikapp är etts å stort problem att jag faktiskt skrev en artikel om det(se hemsidan för artiklarna)
Och människan fungerar nu så att det den inet ser,kan den inte förstå på ett sätt.
Jag tar fta min rullis som exempel.Folk tror jag är jättedålig bara för att jag har rullstol.Men rullstolen är ju inet problemet,rullstolen är ju hjälpmedlet
jag orkar tex mer nu än när jag gick(fast å andra sidan har jag blivit sämre så jag vet inet omd et gills längre) men mina problem är också dolda handikapp.
jag har istället problemet at folk tror att efters om jag klarar det och det så klarar jag det också och mina assistenter är bara lyx.

Nu är dte ju så att assistenter är inet något man skaffar sig eller får.
Att ha personlig assistans är inet kul,men nödvändigt för 9000 av oss som har omfattande funktionshinder.
Och att få godkänt för personlig assistns föregås av enorma utredningar där de bokstavligen tar reda på hur länge du tänker skita per gång..bland annat...

jag har dessutom valt att vara chef för mina assistneter så det ökar på arbetsbördan ytterligare,men ger också större frihet.
men dte är svårta tt förklara för folkatt jag väljer att göra vissa saker trots att jag kommer att må dåligt i dagaribland veckor efteråt.Vissa andra saker tvingas jag att göra för att jag inet har något val.Och att jag tex får prioritea mellan hemmets skötsel eler ridningen ,som råkar vara mitt arbete. Då rider jag,och assistenterna assisterar mig i hemmets skötsel.
Jag måste väja för min smärtnivå är extremt hög och min ork är väldigt liten. Men dte syns inet på mig när jag jobbar.
När jag jobbar håller jag masken till varje pris.
Så fastän det "syns" att det är något galet,så är fortfarande mian problem osynliga,och gör att jag kan förstå hur illa det kan vara för er som då ser ut som folk göt mest,men dras med massa saker som kan verka förvirrande för andra.
Inga lätta saker det här..Och hur förklarar man enkelt såna saker som prioriteringar tex?

Thina
www.alsterfeldt.nu
 
P

Paso

Kan bara hålla med.

Har en del vänner och anhöriga som har från
mindre handikapp till att vara totalförlamade
med full assistans.

Har även varit med på planeringsmöten om assistent
för nära anhörig så jag vet att det inte är något
man bara får.

Har ingen egen och hoppas jag ska klara mej så länge
det går, man är ju envis. ;)

Och dessa prioriteringar.*suck*
Bara att hålla masken bland folk är ett hårt jobb.

Vill man för en gångs skull försöka gjöra något
roligt men krävande så får jag kanske räkna med
att jag inte kan handla eller laga mat den dagen.

Man får klara sej utan tills smärtorna lättar
och orken återvänder.

Eller om någon har dragit åt kranen i duschen för
hårt och sen åkt till jobbet. Ja då blir det ingen
dusch då, eller så får man be någon om hjälp med
en sån för andra larvig grej.

Man försöker ju klara sej utan att vända sej till arb.ter
för något som andra orsakar av glömska.

Tyvärr är det ju så att många tror att "alla" som åker
rulle är förlamade och inte känner smärtor + har full
ork. :(

Har kollat och läst en del på din sida de senaste åren
och du har verkligen mycket vettiga artiklar som
borde komma flera till del. :)

Är föreningen verksam ännu?
 
M

Moniq

En annan hör ju till ryggklubben också med liknande "ej lämpligt att operera diskproblem" vilket också gör att ichiasnerven kommer rejält i kläm ibland och det gör ondare än ont - ajajajajaj och lite annat smått och gott som div utslitna leder genom för mycket balettdansande bla.

Jag har haft tur och träffat på förstående folk i stallet, eller rättare sagt jag berättar hur det står till och har inte haft några problem få hjälp när det behövs.

Måste alltid kliva upp på hästen från pall, trots att våra hästar är små (islandshästar), behöver hjälp med balar och fodersäckar osv.

Jag vill gärna rida kurser och förkovra mig, men det är däremot jobbigt. Även om jag berättat om mina problem så glömmer ofta instruktören det och jag känner mig så gnällig när jag måste påpeka att "det där kan jag inte utföra". Speciellt när man rider kurs och fler ryttare är med samt ofta även publik.
Ibland blir jag så irriterad att jag haltar mer än jag behöver när jag klivit av hästen för att slippa förklara varför jag är en gnällig "kan inte" :angel:

Trots detta har jag lyckats rida in flera unghästar själv, det får bara ta lite längre tid ibland. Klarar av att mocka hela stallet själv när hästarna stått inne (oftast har vi dem dock på lösdrift, men då skall ju hagen mockas). Mockar i spån med en stallbetjänt där jag bytt ut "påpetaren" mot en bättre lättmetallkratta med långt skaft, så slipper jag böja mig och slipper vridningar.

Nu till anledningen att jag skriver. Hade så förb :devil: annat ont i mina höftleder i våras så jag kunde inte ens gå en kort promenad med hunden och gubben som spelar golf hade stora problem med artros i fingerlederna. Smärtstillande är ju inte kul att äta, glucosamin har vi testat - noll resultat, men så läste jag en forskningsrapport om GRÖNLÄPPAD MUSSELOLJA.

Har nu ätit det hela sommaren och till min förvåning blivit mycket bättre i höftlederna och gubben har fått lindring i fingerlederna. Inte blir man helt symtomfri, men värsta smärtan har kapats och det är mycket vunnet.

Men, nu kommer det fina i kråksången - jag fick på köpet, till min förvåning, betydligt mindre ont i ryggen :banana: Fråga mig inte varför, för det vet jag inte, kan bara konstatera effekten. Det tog ungefär 2½-3 månader innan jag kände av någon effekt i ryggen och 1½-2 månader för höftlederna. Gubben däremot, han kände effekt redan efter 2 veckor och han är verkligen av den skeptiska sorten som inte alltid tror på sk hälsokostpreparat (=läkare).

Ville gärna nämna detta, kanske kan någan annan kan få lite lindring på samma sätt som jag.

HÄR finns det lite att läsa.
 
L

Loriley

Visst kan det vara ett problem detta med dolda handikapp. Många inbyggda motsättningar. Jag vet uppriktig inte om jag själv skulle klara att behandla mej som jag vill bli behandlad.

Jag vill ha förståelse för mina fysiska hinder men inte att folk ska tycka synd om mej.

Jag vill ha hjlp med sånt jag inte klarar men ändå att folk ska behandla mej som alla andra.

Jag vill ha rätten att vara lite tvär när det värker precis överallt utan att folk antingen säger "Ryck upp dej" eller "stackare".

Jag vill, vill, vill så himla mkt och har ingen att skylla eller skälla på eg för att min egen kropp är den som sviker mej mest.

För mej är kontentan att andra ska behandla mej som vem som helst, ingen ssärbehandling, varken positiv eller negativ och sen hoppas man att man omges av så goda vänner och goda människor att vi alla ger varandra ett handtag då och då när man ser att det behövs UTAN att väga in ev handikapp.

Inte måste väl en person vara försedd med "varningstext", rulle el blindkäpp för att man ska t ex hjälpa till att bära nåt om en kompis har fullt i bägge händer. Svårare än så behöver det ju inte vara.

För egen del vet jag att jag måste tänka på att inte i alla lägen dölja mitt handikapp. Det är ju omöjligt för människor att gissa sej till vad jag kan och orkar när jag inte visar det.

För övrig instämmer jag till 100% i detta att dom dagar vi orkar - det är då vi syns. Men alla dom där andra dagarna, när man kravlar sej ur sängen för väl ransonerade toalettbesök och absolut inget annat eftersom sjukdom och smärta gör det omöjligt. Dom dagarna är det enbart dom allra närmaste som ser (och tom inför dom försöker jag hålla masken).

Min mask har blivit en så naturlig del av mej att jag måste jobba med att lägga av den.

/Loriley
 
K

kallzon_

Re: RYGGPROBLEM

hej..
ja de e inte så kul att ha ont i ryggen, jag ramla av föra året fick åka till akuten kunde inte gå på en vecka..min ryggrad trycktes ihop en kota blev halft krossad och jag fick en spricka i svanskotan.. o jag har skit ont inu..ska faktiskt till sjukhuset o kolla den igen idag. om jag ramlar av igen o slår ryggen riktigt en gång till så kan jag aldrig rida mer... så jag vet hur de är..typ :bump:
 
A

Alsterfeldt

Satt inatt med en ångestfylld kompis och föröskte bena utsaker så hon skulle slippa skära sig igen..Vi talar väldigt lite omd et som är mentalt funktionshindrade,psykiskt sjuka.Min kompis är en ung,otroligt vacker tjej somär jätteduktig på hästar.Och skogstokig,bindgalen.
Ochjag kan säga det därför att vi båd aär medvetna om det.
jag vet att det enda som håller henne fungerande är henens hästar och jag vet också att hon vill ge de med psykiska sjukdomar ett ansikte,för det talas så lite omd et,det är svårt att förstå.

Jag har sett under den tidne jag känthenne hur otroligt stark hon är,och hur hon utvecklats och jag är inte det minsta tveksam om att hon kommer att få ordning på det hon skall.
men det hade varit intressant att vet amer om de med psykiska sjukdomar,de som inet syns,de som inet "får finnas".
Min kompis tar plats,hon syns och hon är en av de modigaste människor jag vet.
Skogstokig eller inte-det mans er av hennes autentiska jag,henne sfriska kärna,det önskar man folkhade mer av rent generellt.

Thina
www.alsterfeldt.nu
 
P

Paso

Det svåra är ju att alla sjukdomar med fysisk elleräpsykisk smärta är individuell och näst omöjlig för andra att förstå.
Det man kan gjöra är att finnas, lyssna, stöta utan
pekpinnar. Vet inte mycket om de problem din kompis har
annat än det man läst och sett av intervjuer.

Har vänner som många år kämpat med bla aneroxi och fobier.
Man har insett att de har stora hinder att jobba emot.
Deras sjukdom gjör ju att hela deras liv försvåras.
Arbete, familj, socialt, ja allt är en stor kamp.

En del har det gått bra för medan andra fortfarande kämpar.
Båda dessa grupper har ju även de tillfällen med själv-
destruktivt beteende.

Tyvärr är det få som har förståelse och insikt om vad de
går igenom.

Håller med om att dessa människor ofta besitter kvaliteer
som man gjärna såg hos andra. I alla fall mina kämpande
vänner. :)
 
M

mirjada

Hej alla!
Det var "kul" att det var så många som hadde så mycket att säga om detta ämne...
Jag trodde inte att det var så många som skulle ha liknande problem som jag.
Det jag undrar är...
Hur många är det som har medicinskt bevisat en skada i ryggen?
Tydligen är detta med ryggproblem en väldigt vanlig grej bland oss häst folk......
Men det jag funderar på då är....
Varför är det så liten förståelse då från dom "friska"?
Det var någon som hadde skrivit om en svägerska som (av texten att dömma) fejkar sina rygg problem.
Såna som verkligen inte har problem utan bara fejkar gör ju givet vis att det är MYCKET svårt för oss som verkligen har problem att bli förstådda....
Jag kan förstå att en "frisk" person som kanske ställt upp och hjälpt någon med ryggproblem och efter en tid att det uppenbart bara var fejk så förstår jag att den hjälpsamma personen tänker igen innan dom hjälper en till med ryggproblem.
Ingen tycker ju om att känna sig lurad!

Jag måste bara berätta om en sak som jag varit med om nyligen...
Jag är mamma ledig och hadde varit iväg en sväng med min dotter i vagnen.
Vi åkte med pendeltåget och när jag är påväg av tåget brakar ryggen ihop....
Jag tappar kännsekn i ena benet och har så ont i ryggen så att jag håller på att svimma och jag har fått ner vagnen på första trappsteget...
Det är massor av folk bakom mig som ska av och massor av folk som ska på....
Jag ber om hjälp flera gånger, men får ingen....
Precis när jag är påväg att tappa grepper om vagenen så suckar en gubbet till och lyfter ner vagnen det sissta trappsteget.
Han mummlar nått och går iväg.
(pendeltåget blev ca 2 min försenat pga mig)
DETTA VAR DET OBEHAGLIGASTE JAG NÅGONSIN VARIT MED OM!
Jag höll på att tappa mitt barn...
Gissa om jag kämpade....
Det slutade med att jag blev tvungen att ringa min man på jobbet och han fick sluta tidigare och komma och hämta mig.
Jag vågade inte åka pendeltåg hem.
Hoppas att ni slipper vara med om detta!!!

:bump:
 
P

Paso

Hua!
Kan inte föreställa mej hur hemskt det måste ha varit.
Tycker det är tillräckligt när man tappar sej själv.

Man ligger där och det finns inget i närheten som man kan
ta tag i. (Förstörda knän så man måste upp direkt på fötterna, om ryggen pallar.) Bara att vänta och hoppas att någon kommer förbi.

Det otäckaste hände mej en vinter då jag snubblade på en frusen iskant och stöp rakt ut i gatan. Slog sönder mina redan trasiga knän. Glashalt så det gick inte att dra sej en milimeter åt något håll. Till råga på det en hundvalp som undrar vad det är för ny lek matte hittat på.

Bäcksvart ute, sen kväll, kallt.

Bara väntade på att bli överkörd i halkan.(Ingen mobil.)

Lyckan var att valpen hade reflex på sej och att bilen som kom körde sakta. Lite krångel att få upp mej då valpen skulle skydda mej mot den okände hjälparen.

Tog mej sakta in till min mamma som jag var på väg till.
Sen fick jag ringa min man för att få hjälp hem.

En annan gång fällde hunden mej i ödeskogen där ingen mobilteckning finns förutom 112. Men där var det mjuk mossa precis vid vägen så det gick. Sen var hunden så lydig och stöttade mej hem resterande kilometrar hem.

Dumt att kanske ge sej ut på sådana ställen tycker nog många men, pja, man vill ju inte gjöra sej mera isolerad och handikappad än man är och man tänker oftast på sej själv som man var förut, frisk.
 
OBS! Denna tråd fick sitt senaste inlägg för 18 år sedan.
Kanske det är bättre att starta en helt ny tråd för det du vill säga?
Självklart kan du fortfarande svara i denna tråd om du anser det mer lämpligt.

Liknande trådar

Övr.Grenar Obs, ingen annons. Ni som har hästar som promenadrids i skogen och lite på bana då och då. Skulle ni kunna tänka er att ha en skötare...
2 3 4
Svar
73
· Visningar
5 427

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Tips på kombinerad kött- veganmat
  • Bara massa tankar
  • Vad gör vi? Del CXL

Hund, Katt, Andra Djur

  • Vi som tränar för tävling i agility. Del 2.
  • Uppdateringstråd 25

Hästrelaterat

  • Ridrädsla
  • Höstens bantningstråd

Omröstningar

Upp