Bukefalos 26 år!

Ryttares rädsla relaterat till olika hästar

Ja, jag har varit med om ridolyckor där jag hamnat på sjukhus och har fått sövas efteråt.

Jag har också blivit avslängd där hästen försökte sparka mig flera gånger.

Men det är inte dina och mina exempel jag menar.
Ett exempel på det jag menar är där den nyblivne hästägaren kommer utflygande ur stallet pga. att hästen vinklat öronen bakåt. Den var helt avslappnad och hade vinklat öronen för att lyssna bakåt. Hen var livrädd och trodde hästen tänkte sparka.

Jag skrev ovan att byte av häst kan vara bra, men ibland när det är som ovan så kanske man kan backa sig själv några steg och titta mer självkritiskt innan man skaffar en ny häst som förmodligen också kommer att vinkla öronen bakåt.

Ok, du menar så, då är jag med på ditt resonemang! 😊 Men sånt hör nog snarare kanske till att folk skaffar häst för snabbt innan de är redo egentligen, då kommer ju många beteenden som i de flesta fall accepteras som normala av mer vana ryttare att förstoras upp och då håller jag med om att ett hästbyte kanske inte gör så stor nytta.

Min gamle läromästare som jag litade med mitt liv typ och som faktiskt var den som fick min låsning att galoppera ute obehindrat, även sen med helt okända för mig hästar att släppa helt (evigt tacksam honom för det!!) var en reaktiv kille trots sin ålder. Kompisens häst frustar- melt down och kasta sig en meter åt höger, gren som knäcks i skogen- hej hopp i galopp och samtidigt kast 2 m rakt åt sidan - fortfarande i mina ögon den säkraste hästen som fanns i min bok. När fullblodet dock (han som krossade min fot) fick fnatt och vände på en femöring - hoppade jag av fort som fan darrandes som ett asplöv eftersom mitt förtroende för honom var i botten.
 
Senast ändrad:
Håller med @Oknytt här. Ditt svar är lite provocerande.
Jag hade inte tid/ork att utveckla mitt första svar i tråden, men jag gör det här. Den häst som skrämde mig var min egen uppfödning, som föddes när jag var aktiv som tävlingsryttare och red Msv hoppning (det som numera heter 130). Jag jobbade även lite hos en hästutbildare. Jag kan inte ens med bästa vilja i världen påstå att min häst- och ridkunskap var särskilt dålig, även om det var långt kvar till proffsryttarnivå.
Hästen visade sig dock vara som en korsning mellan gummiboll och slangbella, med kort stubin. Så länge den reds regelbundet (och ströks medhårs...) funkade det bra, men vid minsta oregelbundenhet fick man sig en rodeotur som hette duga när man satt upp. Och DET var vad som skrämde mig.
Jag har sedan dess (bland annat) haft två promenadhästar vars fäder varit kända för att deras avkommor inte direkt varit de enklaste eller snällaste. Båda dessa har jag ridit utan problem. Den första e Asterix bockade en del med mig i skogen, men aldrig att jag blev rädd för den. Den andra e D-Day satte mig på prov flera gånger men jag blev inte rädd för den heller.
Jag har också haft en nära släkting till "rodeo-hästen" och den var egentligen ganska okomplicerad och bussig. MEN, det hände nån gång att den knäppte av i nacken och gjorde sig okontaktbar på samma sätt som rodeohästen gjorde innan sina rodeoutbrott. Och då reagerade min reptilhjärna på nolltid och knäna blev som spagetti. Det var då jag insåg att jag inte skulle ha kvar den hästen, det skulle aldrig funka i längden.
Jag förstår vad du menar om rädslan, den sitter i och de sakerna du räknar upp ska man så klart inte behöva utsätta sig för. Det hör snarare till extremerna med rodeo.

Kanske är det så att en del av dem som får problem och därmed byter häst på häst, har en lägre tröskel för rädsla och att den tröskeln till en del beror på att man inte har tillräcklig erfarenhet. Med din ridkunskap så hade du säkert kunnat reda ut en studsig hörnpassering utan att ens lägga så mycket tanke på den. Medan för andra så upplevs det som skrämmande.
 
Ok, du menar så, då är jag med på ditt resonemang! 😊 Men sånt hör nog snarare kanske till att folk skaffar häst för snabbt innan de är redo egentligen, då kommer ju många beteenden som i de flesta fall accepteras som normala av mer vana ryttare att förstoras upp och då håller jag med om att ett hästbyte kanske inte gör så stor nytta.

Min gamle läromästare som jag litade med mitt liv typ och som faktiskt var den som fick min låsning att galoppera ute obehindrat, även sen med helt okända för mig hästar att släppa helt (evigt tacksam honom för det!!) var en reaktiv kille trots sin ålder. Kompisens häst frustar- melt down och kasta sig en meter åt höger, gren som knäcks i skogen- hej hopp i galopp och samtidigt kast 2 m rakt åt sidan - fortfarande i mina ögon den säkraste hästen som fanns i min bok. När fullblodet dock (han som krossade min fot) fick fnatt och vände på en femöring - hoppade jag av fort som fan darrandes som ett asplöv eftersom mitt förtroende för honom var i botten.

Visst är det härligt när man hittar sin "trygga" häst ☺
Jag hade en likadan, helt trygg för mig och följde efter mig som en hund. Kunde sätta upp nybörjare utan några som helst problem. Hos andra gick han under diverse öknamn då han regelbundet placerade ryttarna på backen.
 
Instämmer och alla hästar på en ridskola är inte så pålitliga alla gånger, ibland är det inte alltid ridläraren hinner med att läsa hästarna heller. Min första rejäla avramling var en sådan, då var det ändå min dåvarande favoritponny jag red, jag var 10 år. Ponnyn hade mycket energi överlag och hade inte gått någonting innan, ridläraren var vikarie så kände inte hästarna och vi hamnade längst bak i galoppkön, han klarade inte av det och jag lyckades inte hålla honom. Jag var rädd för allt snabbare än trav och minsta lilla skutt i 3 år efter det trots massa jobb på att övervinna det, både på grupplektioner och privatlektioner.

@Verdandi Ridskolor är bra men absolut ingen universell lösning, mycket beror på den specifika ridskolan. Rida privat och/eller byta häst till en lugnare som inte är lika reaktiv kan lika gärna vara en bättre lösning, alla situationer är som olika.
Tror det blev ett missförstånd. Jag skrev i första inlägget att man kan rida för tränare också. Och byta häst.
 
En fundering som har slagit mig efter att ha läst diverse trådar och Facebookgrupper, inte riktad mot någon särskild utan jag tycker att ämnet är intressant.

Ibland uppmuntras personer att byta häst/ras för att inte behöva känna sig rädda/nervösa/oroliga. Medan jag självfallet kan se meningen att inte fortsätta rida en häst man mår dåligt av att rida, så undrar jag ändå om det verkligen är ett råd som (i regel) löser situationen? Visst, ryttaren behöver inte utsätta sig för en svår situation med den specifika hästen, men löser hästbytet rädsloproblematiken?

Utgår jag från mig själv, en ryttare som genom åren haft ganska svajig självkänsla, så sitter ju alla "rädsloproblem" jag har haft i mig och inte i hästen per se. Dvs om jag mår dåligt, då är jag mer rädd för saker generellt. Mår jag bra, så blir jag generellt heller inte rädd. Rädslan är inte logisk, utan den kommer från min inre oro.

Vad tänker ni?
Man kan också se det från den andra sidan
Kan ju bara svara för mig själv såklart, och ja- i mitt fall har häst (och ras)byte löst rädsloproblematiken. Har man en häst som skrämt och gjort en illa är tröskeln väldigt låg för att reagera med rädsla även för smärre grejer. Byter man häst till en annan individ så blir samma grejer man kanske var obekväm med den förra hästen inte lika skrämmande och stora längre med den nya då förtroendet inte är förbrukat så att säga.
Man kan också se det från den andra sidan och växa med hjälp av den svåra hästen.
 
Man kan också se det från den andra sidan och växa med hjälp av den svåra hästen.
Ja om det inte tar livet av en på kuppen. Alltså vissa gånger funkar det säkert, om problemet inte är allt för stort och en mycket ovan ryttare kanske behöver lära sig rida halvhyfsat för att klara även snälla hästar. Pratar man om reaktiva hästar som är för svåra så kanske det krävs betydligt mer än vad man egentligen kan klara ut. Det beror också på om man är 20 eller 50 och vad man har för mål med ridningen. Tänker man sig aspirera på en landslagsplats eller vill ha en snäll skogsmulle? Om man lutar mer åt skogsmullehållet så rekommenderar jag ingen att ta sig vatten över huvudet men ska man jobba med problemhästar eller tänker sig en tävlingskarriär så är det en klar fördel att kulla klara betydligt svårare hästar.
 

Andromedae

Trådstartare
Jag tycker fortsatt att diskussionen är väldigt intressant.

När jag läser vad ni skriver så tänker jag att det går att sammanfatta i att det finns flera sorters rädsla.
  • Rädsla relaterad till tidigare trauma (ex. olycka), kan kopplas till specifik situation/häst. Går därmed att hantera genom att undvika återupprepning av traumat genom exempelvis hästbyte, eller genom annan traumabearbetning,
  • Mer generell rädsla/ångest, kan kopplas till ryttarens känsloliv. Där behöver känslorna hos ryttaren hanteras, snarare än externa faktorer.
  • Rädsla på grund av (uppfattad) kontrollförlust. Går att hantera genom mer utbildning för ryttare/häst för att skapa ett lugn i den egna kompetensen (?).
Jag tycker att vi borde prata mer om rädsla och bra sätt att övervinna den, oavsett vad det må vara!
 
Utgår jag från mig själv, en ryttare som genom åren haft ganska svajig självkänsla, så sitter ju alla "rädsloproblem" jag har haft i mig och inte i hästen per se. Dvs om jag mår dåligt, då är jag mer rädd för saker generellt. Mår jag bra, så blir jag generellt heller inte rädd. Rädslan är inte logisk, utan den kommer från min inre oro.

Vad tänker ni?
Jag blir rädd för att rida alla hästar förr eller senare. Det spelar ingen roll hur hästen är eller vilken ras den har, det finns alltid något som min hjärna kan spinna vidare på och skapa hjärnspöken av. Detta har upprepats sju gånger och jag räknar med att det kommer att komma en åttonde gång när väl tvååringen är inriden. Det brukar gå över med varje häst när jag köper nästa häst, då är ju den tidigare plötsligt ett säkert kort.

Jag tror att det för mig blir lite lättare eftersom jag är helt öppen med att jag är rädd, jag berättar för alla tränare och liknande, samt för att jag de senaste tjugo åren har haft två eller tre hästar samtidigt. Det brukar med andra ord finnas minst en häst som jag inte har några problem alls att rida. Jag tror att jag hade tyckt att det var jobbigare om jag bara haft en häst.

Jag tycker inte att det finns någon universallösning på det här. Vill man sälja så gör man det, eller så kämpar man på. Själv har jag ovärderlig hjälp av min tränare, jag rider i perioder en lektion i veckan. Nästan alltid tre gånger per månad, året runt. Med tiden har jag förstås också blivit duktigare och säkrare i sadeln. Nu kan jag rent objektivt se/förstå att jag kan reda ut nästan vad som helst ridmässigt. Det är bara det att ibland sätter rädslan stopp och då kanske jag bara skrittar lite på stallplan och avslutar efter fem minuter.
 
Jag tycker fortsatt att diskussionen är väldigt intressant.

När jag läser vad ni skriver så tänker jag att det går att sammanfatta i att det finns flera sorters rädsla.
  • Rädsla relaterad till tidigare trauma (ex. olycka), kan kopplas till specifik situation/häst. Går därmed att hantera genom att undvika återupprepning av traumat genom exempelvis hästbyte, eller genom annan traumabearbetning,
  • Mer generell rädsla/ångest, kan kopplas till ryttarens känsloliv. Där behöver känslorna hos ryttaren hanteras, snarare än externa faktorer.
  • Rädsla på grund av (uppfattad) kontrollförlust. Går att hantera genom mer utbildning för ryttare/häst för att skapa ett lugn i den egna kompetensen (?).
Jag tycker att vi borde prata mer om rädsla och bra sätt att övervinna den, oavsett vad det må vara!
Bra inlägg, det känns som om diskussionen inte alltid handlat om samma saker - någon resonerar utifrån något fall, andra mer generellt. De rädslor jag har går till största delen att knyta till sista punkten, jag har inga problem med reaktiva hästar som jag vet är lyhörda för hjälper men ju äldre jag blir desto obehagligare tycker jag att det är med hästar som jag inte vet om de svarar på hjälperna. Jag kan nog se ut som en tämligen orädd ryttare, särskilt på min egen häst. Han är väldigt reaktiv och het och kan bli rätt upprörd ibland. Men jag känner mig supertrygg på honom, för jag känner honom utan och innan och vet att han är välutbildad. Däremot är jag inte alls så glad över att rida hästar som jag inte riktigt vet om de förstår hjälperna eller inte. Jag rider tre- och fyraåringar men tycker bäst om när jag ridit dem så många gånger att jag känner dem. Äldre illa ridna hästar undviker jag helst! Detta kan bli lite av ett problem när jag blir ännu äldre tänker jag - jag VILL ju ha heta och reaktiva hästar, men kommer jag fixa en ung sån om 5 eller 10 år? Men jag vill ju ändå ha en häst som är rolig att rida.
Jag tänker att alla erfarenheter man har med sig formar hur man känner inför hästar och ridning. Åker man av illa blir man rädd, har man trygg och rolig ridning blir man mer och mer orädd. För att bryta en negativ spiral kan det absolut vara värt att byta häst. Jag har gjort det en gång. Jag hade en egen uppfödning som var tänkt att säljas som föl men av olika skäl blev det inte så. Jag red in henne som treåring och åkte av ordentligt några gånger. Det var verkligen inte kul att rida då. Efter en rejäl avåkning då min granne plockat upp mig med skrubbsår på hela framsidan på en grusväg sa grannen - nu lämnar du bort hästen på försäljning, du rider henne inte en enda gång till. Någonsin. Det var sån lättnad när hon sa så, jag behövde någon som presenterade det som en lösning för mig. Den hästen och jag passade inte alls ihop, det var verkligen inget fel på hästen. För min del var det jätteskönt att bygga upp självförtroendet på andra hästar ett tag, men erfarenheten finns ju fortfarande med mig, 15 år senare. Men med hjälp av andra hästar och många härliga ridturer har den hamnat längre bak i mitt medvetande, men jag blir aldrig lika orädd som innan.
 
Jag tycker fortsatt att diskussionen är väldigt intressant.

När jag läser vad ni skriver så tänker jag att det går att sammanfatta i att det finns flera sorters rädsla.
  • Rädsla relaterad till tidigare trauma (ex. olycka), kan kopplas till specifik situation/häst. Går därmed att hantera genom att undvika återupprepning av traumat genom exempelvis hästbyte, eller genom annan traumabearbetning,
  • Mer generell rädsla/ångest, kan kopplas till ryttarens känsloliv. Där behöver känslorna hos ryttaren hanteras, snarare än externa faktorer.
  • Rädsla på grund av (uppfattad) kontrollförlust. Går att hantera genom mer utbildning för ryttare/häst för att skapa ett lugn i den egna kompetensen (?).
Jag tycker att vi borde prata mer om rädsla och bra sätt att övervinna den, oavsett vad det må vara!
Jag tycker du förenklar lite väl mycket och bara tar upp rädslor som är hanterbara för de flesta.

Det är väl enkelt att säga att rädslor för en häst generellt kan hanteras genom traumabearbetning och att lära sig hantera sina känslor alternativt genom utbildning. Det är verkligen att skuldbelägga ryttare för att de inte klarar av en häst. Det finns gånger där gapet för vad som krävs för att rida hästen och ryttarens kunskap är så pass stort att det tar flera års utbildning och att alla inte har förmågan/viljan att ta sig upp till den nivån. Det kan också vara att personkemin inte stämmer eller att förtroendet för hästen (eller ryttaren) totalt fallerat.


Jag är för att man ska övervinna sin rädsla, men mest bara om den egentligen inte är befogad men hur menar du att man ska bearbeta sin rädsla om den är befogad? Om man inte är sadelfast och reaktionssnabb nog att klara av en häst och det är grunden till rädslan? Och hur många års utbildning menar du man ska satsa på för häst och ryttare för att få dem att passa? Tar man Indiana så tror jag inte det räcker med 10 års utbildning av mig för att jag ska våga hoppa hästen. Det är inget fel på Indiana med rätt ryttare, men för mig skulle det vara en katastrof. Så är det med många hästar även om jag är en hyfsat kompetent ryttare.
 
Jag blir rädd av hästar som inte ger mig tillräckligt lång tid att tänka efter när de kommunicerar, eller reagerar på nånting och väntar inte in min reaktion.

Ex.vis en häst som tycker att något är obehagligt, men inte kommnicerar det till mig på ett sätt jag som ganska korkat apdjur kan förstå, innan det kommer en spark eller ett nyp. Är den kittlig, öm, frustrerad vill jag att den visar, för jag tittar och jag lyssnar. Då har jag en chans att justera eller komma överens. Så bakåtstrukna öron eller en grinig min när man ex.sadlar eller spolar ben eller vad den nu kan vara, det visar ändå att det finns något jag borde vara uppmärksam på. Är det rädsla eller obehag så kan vi ta det långsammare, träna, ta sig tid eller ändra något. Går det från bakåtöra till hugg på en halv sekund, så hinner jag inte med.
Jag upplever att det finns hästar som tar sig tid och tålamod att kommunicera med människor så människan förstår.

Bara för att en häst är reaktiv och snabb så behöver det inte heller betyda att den drar så fort ett löv rör på sig i diket. Många hästar kan rycka till, men ändå vänta in ryttarens reaktion, som en fråga " Är det farligt? Ska vi dra?". Eller stå och frusta vid en brevlåda, men ändå lita på ryttaren att den är ok. En del av det beror också på om har har fått en bra relation, men det hjälper onekligen när hästen själv kommunicerar tydligt.
 

ameo

Moderator
Man kan också se det från den andra sidan
Man kan också se det från den andra sidan och växa med hjälp av den svåra hästen.
Hurdå menar du? Att ha kvar hästen och vara fullständigt miserabel och rädd medan man utövar en dyr och potentiellt livsfarlig hobby bara för att bevisa nåt för sig själv eller andra? Nej tack! Jag ser faktiskt inget behov av det.

Hästar ska vara kul. Att vara rädd är inte kul.
Även här är jag helt enig med Oknytt.
För min del är det HELT ointressant att traggla vidare med en häst som jag blir rädd för. Det ska vara roligt att hålla på med hästar, annars kan jag lika gärna låta bli. (Hade inte min nuvarande häst varit skadad och ändå kommer tas bort i höst, så hade jag sålt den för det är en sån som jag inte reder ut - eftersom jag numera är rätt kass i kroppen och otränad)
 

Mineur

Moderator
Jag är och har alltid varit en ganska osäker ryttare, men jag upplever också att jag är extremt lättlurad. Så länge jag inte vet att hästen jag sitter på kan skvätta iväg/bocka/sticka/valfritt oönskat beteende är jag inte rädd utan kan intala mig att det är världens coolaste häst som aldrig gör något. Så fort någon så mycket som andas om t.ex. att den kan vara lite tittig blir jag dock spänd och "rädd i förväg" så att säga. Detsamma gäller om jag själv är med om att hästen gör något jag tycker är läskigt, då ändras allt.

Som exempel kan jag ta mina två medryttarhästar: Den ena vet jag, både av egen erfarenhet och andras, är ganska osäker och tittig av sig men den andra har jag fortfarande inte sett några sådana tendenser hos (peppar peppar). Därför känner jag mig betydligt mer trygg på häst nr två, även om jag såklart förstår att han är lika mycket häst som den andra och kan fara iväg på precis samma sätt om andan skulle falla på. Men fram till att det händer, mig eller någon annan, kan jag liksom lura hjärnan att allt är kolugnt och att det inte finns något att vara rädd för.

Så för mig har det väl med individen att göra antar jag, och då framförallt min egen historik med den specifika individen. Har inte reflekterat över huruvida mitt generella mående kan påverka det hela, men det ska jag definitivt fundera ett par rundor över nu!
 

Andromedae

Trådstartare
Jag tycker du förenklar lite väl mycket och bara tar upp rädslor som är hanterbara för de flesta.

Det är väl enkelt att säga att rädslor för en häst generellt kan hanteras genom traumabearbetning och att lära sig hantera sina känslor alternativt genom utbildning. Det är verkligen att skuldbelägga ryttare för att de inte klarar av en häst. Det finns gånger där gapet för vad som krävs för att rida hästen och ryttarens kunskap är så pass stort att det tar flera års utbildning och att alla inte har förmågan/viljan att ta sig upp till den nivån. Det kan också vara att personkemin inte stämmer eller att förtroendet för hästen (eller ryttaren) totalt fallerat.


Jag är för att man ska övervinna sin rädsla, men mest bara om den egentligen inte är befogad men hur menar du att man ska bearbeta sin rädsla om den är befogad? Om man inte är sadelfast och reaktionssnabb nog att klara av en häst och det är grunden till rädslan? Och hur många års utbildning menar du man ska satsa på för häst och ryttare för att få dem att passa? Tar man Indiana så tror jag inte det räcker med 10 års utbildning av mig för att jag ska våga hoppa hästen. Det är inget fel på Indiana med rätt ryttare, men för mig skulle det vara en katastrof. Så är det med många hästar även om jag är en hyfsat kompetent ryttare.

Återigen, jag tycker inte att det finns något självändamål med att rida alla hästar.

Om rädslan är befogad och du inte har någon möjlighet att lösa den så låter det väl utmärkt att ta sig ur den situationen på lämpligt sätt. Mänskligt, till och med?
 

Andromedae

Trådstartare
Återigen, jag tycker inte att det finns något självändamål med att rida alla hästar.

Om rädslan är befogad och du inte har någon möjlighet att lösa den så låter det väl utmärkt att ta sig ur den situationen på lämpligt sätt. Mänskligt, till och med?
Och ett tillägg på mig själv:
Att inte ha möjlighet att lösa något behöver inte betyda att man fysiskt inte är förmögen att göra något. Det kan handla om att inte vilja, inte ha råd, inte orka eller whatever.
 
Jag blev betydligt försiktigare av mig efter jag fick barn. Och det är ju inte så konstigt, tappade coremuskler + fattade att jag får inte dö nu när jag har en unge.

Jag kan vid det här laget läsa häst bra, men jag känner också mig själv bra - jag vet vilka begränsningar jag har fysiskt. Jag vet att jag inte "har råd" med en till farlig hjärnskakning. Jag kan oftast se på en häst i hagen om det är någon jag ens kan tänka mig att sitta upp på, jag är bara intresserad av hästpartners som har koll på sin egen kropp och kan tänka en del, reaktiv går bra men som tidigare inlägg nämnt så vill jag att dom checkar av människan eller stannar till och tänker själva innan det fräses iväg någonstans utan koll på kroppen.

Jag säger också nej tack till de som är kapabla till avancerad luftakrobatik. Jag har inte muskeltonusen att sitta kvar.

Men det är inte samma sak som att vara riktigt ridrädd - för det har jag också upplevt. Hur det rusar i magen, pulsen skenar, adrenalinet sprutar och andningen blir flack. Det är något som slår igång som inte verkar passera frontalloben. Smärtminne. För sån rädsla har exponeringsträning funkat bra.
 
Intressant tråd. Jag tror att man först behöver erkänna att man är rädd. Sedan behöver man formulera vad man är rädd för. En del i detta är att acceptera att ridning faktiskt är farligt och att det är helt naturligt och till och med bra att känna lite rädsla ibland. Rädsla har ju en funktion och ska t ex att skydda oss och stoppa oss från att ta för stora risker samt ge oss adrenalinpåslag när så behövs. Man behöver ju känna lite rädsla för att göra en riskbedömning och fråga sig saker som ”ska jag verkligen rida i full galopp på det här fältet?” eller ”ska jag ge mig på att hoppa det här hindret?” Man behöver samtligt acceptera att olyckor händer. Den lugnaste och snällaste häst kan snubba eller halka eller till och med få en hjärnblödning och dö mitt i en galopp ….
Att aldrig känna rädsla vid ridning tror jag är helt orealistiskt för de allra flesta ryttare.
Man behöver också fundera över om det som skrämmer en är kopplad till en viss häst eller det man gör med hästen. Man kan ju vara rädd för att hoppa oavsett häst ….Då behöver man ta ställning till om man verkligen måste hoppa alls ….
Om man kommer fram till att en viss häst skrämmer en genom sitt beteende så får man bestämma sig för om man vill ha kvar hästen och lägga tid, energi och sannolikt pengar på att jobba sig igenom problemet ( kolla hästen, jobba med sig själv, ta hjälp osv …) eller om man ska hitta en häst som man känner sig tryggare med. Jag tror att ras kan ha viss betydelse. Raser avlas ju för att få fram och förstärka olika egenskaper även vad gäller beteenden. Det kan därför vara lättare att hitta individen man vill ha om man letar inom en viss ras.
 
Från artikel hos Hippson. Etolog som doktorerat på samspelet häst och ryttate svarar på frågan:
Vad hoppas du att resultaten ska användas till?

– Jag tycker att det är viktigt att man tar hänsyn till temperament när man köper häst. Med relativt enkla tester skulle vi kunna få en känsla för vilken temperamentsgrupp hästen tillhör och då också veta om den passar en specifik ryttare.
– På längre sikt tror jag även att det hade kunnat införas ännu mer systematiska bedömningar av temperamentet på unghästtester och i avelsarbetet. Dessutom finns det en säkerhetsaspekt som är viktig att ta hänsyn till. Jag är övertygad om att många olyckor skulle kunna undvikas om ryttare och häst är välmatchade och passar varandra.
 

Liknande trådar

Hundhälsa Hej! Jag skriver detta för att förhoppningsvis få andras synpunkter på vårat problem, men också för att problem ibland blir enklare...
Svar
14
· Visningar
2 642
Kropp & Själ jag har länge funderat på om jag ska göra en sådan här tråd. Jag vet inte varför jag gör det, mest för att få skriva av mig. Kanske har...
Svar
13
· Visningar
1 136
Hästmänniskan Mår så fruktansvärt dåligt! Har haft min häst i fyra år nu, men började i julas fundera över att sälja honom, då jag är i en ny fas i...
2
Svar
31
· Visningar
4 064
Hästvård Hej! Jag är just nu jätteledsen. Jag köpte min alldeles egna häst för snart 3 månader sedan, en valack på 12 år. Han har sedan dess...
2
Svar
25
· Visningar
3 682

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Elpriserna
  • Låtar ni inte kan vara utan
  • Vad gör vi CLX

Hund, Katt, Andra Djur

  • Enmanshund
  • Kattsnack #9

Hästrelaterat

  • Cohiba 1198
  • ”Frisk” häst i sjukhage?

Omröstningar

  • Fanta Orange eller Zingo Apelsin?
Upp