Ryttares rädsla relaterat till olika hästar

Andromedae

Trådstartare
En fundering som har slagit mig efter att ha läst diverse trådar och Facebookgrupper, inte riktad mot någon särskild utan jag tycker att ämnet är intressant.

Ibland uppmuntras personer att byta häst/ras för att inte behöva känna sig rädda/nervösa/oroliga. Medan jag självfallet kan se meningen att inte fortsätta rida en häst man mår dåligt av att rida, så undrar jag ändå om det verkligen är ett råd som (i regel) löser situationen? Visst, ryttaren behöver inte utsätta sig för en svår situation med den specifika hästen, men löser hästbytet rädsloproblematiken?

Utgår jag från mig själv, en ryttare som genom åren haft ganska svajig självkänsla, så sitter ju alla "rädsloproblem" jag har haft i mig och inte i hästen per se. Dvs om jag mår dåligt, då är jag mer rädd för saker generellt. Mår jag bra, så blir jag generellt heller inte rädd. Rädslan är inte logisk, utan den kommer från min inre oro.

Vad tänker ni?
 
För mig hänger det på hästen.
Hade ett halvblod i 12,5 år som jag litade på till 100% även om han var reaktiv ibland och jag åkte av några gånger.
När jag var tvungen att ta bort honom köpte jag en kallblodstravare som slängde mig genom ett staket och försökte sparka mig i ansiktet. Honom sålde jag vidare, vet inte vad jag skulle med en sån liten häst till då jag tycker de är läskiga.

Efter den hästen blev det ett sto, kwpn. Hon tyckte väldigt mycket om att stå på bakbenen men vi kom över det värsta. Sen kom en period då hon blev aggressiv både i hantering och ridning. Det är inte kul att ligga under sin häst i boxen när hon anfaller. Försökte i ett år att på klinik hitta felet (ospecifik hälta plus annat kom fram) men det fick tyvärr sluta med att hon togs bort.

Hästen efter henne blev en ridtravare på 175 cm. Han var hingst till han var 10 (11,5 när jag köpte honom) och har en otrolig integritet. På något sätt fann vi varandra så pass att han inte vill ha någon annan på ryggen och jag känner mig trygg trots hans tantrum då och då. :heart

För mig är hästen avgörande om jag blir osäker eller inte.
 
För mig har det handlat om vissa saker med vissa individer.

Tex uteritt med min Fröken.

Jag är fortfarande inte 100 bekväm med uteritt på andra hästar men det är så himla mycket bättre. Och det blir bättre för varje gång det funkar.
 
Jag är en "harig" hästmänniska, vilket innebär att när hästar blir rädda, gör det mig rädd. Därför behöver jag en häst som inte påverkas allt för mycket av min sinnesstämning för då blir det en negativ spiral.

Även hur hästar hanterar rädsla är väldigt avgörande för mig! En som studsar lite, men är medveten om omgivningen och lätt i kontakten har jag inga problem med. Men hästar som blir starka, glömmer bort mig som människa och därmed lätt springer på mig fungerar inte.

Har nu turen att hästen jag köpte är en perfekt match, d.v.s. blir sällan rädd och om hon blir det så behöver jag aldrig oroa mig för att bli påsprungen. :)
 
En fundering som har slagit mig efter att ha läst diverse trådar och Facebookgrupper, inte riktad mot någon särskild utan jag tycker att ämnet är intressant.

Ibland uppmuntras personer att byta häst/ras för att inte behöva känna sig rädda/nervösa/oroliga. Medan jag självfallet kan se meningen att inte fortsätta rida en häst man mår dåligt av att rida, så undrar jag ändå om det verkligen är ett råd som (i regel) löser situationen? Visst, ryttaren behöver inte utsätta sig för en svår situation med den specifika hästen, men löser hästbytet rädsloproblematiken?

Utgår jag från mig själv, en ryttare som genom åren haft ganska svajig självkänsla, så sitter ju alla "rädsloproblem" jag har haft i mig och inte i hästen per se. Dvs om jag mår dåligt, då är jag mer rädd för saker generellt. Mår jag bra, så blir jag generellt heller inte rädd. Rädslan är inte logisk, utan den kommer från min inre oro.

Vad tänker ni?

För mig kan den absolut ökas, minskas eller helt försvinna beroende på häst. När jag red på ridskolan och vi skulle ha hopplektion ville jag alltid ha samma häst. Jag är ingen hoppryttare och tycker att det är lite läskigt att hoppa. Men en av hästarna på ridskolan var så trygg och trevlig att hoppa att jag vågade hoppa 90 cm! Vilket är jättehögt för mig! hade jag ridit en häst jag inte kände mig lika trygg på hade hindret inte kommit över 50 cm.

För mig är det självklart att ridrädsla är individberoende då hästar är individer och inte maskiner. Vissa individer funkar man bättre med. Det behöver inte alltid vara att det är den lugna som ger en trygghet. Ibland är det en personlighetsgrej bara som inte går att förklara eller ens förstå. Vissa hästar litar jag på mer än andra.
 
För mig sitter det helt och hållet i hästen.
En häst som jag klickar och känner mig trygg med blir jag inte rädd för även om den blir väldigt rädd, stark eller får något annat mer allvarligt hyss för sig. En häst jag inte känner den där kompatibiliteten med kan jag tycka är oerhört otäck, även fast den gör en avsevärt mindre och oskyldigare reaktion.

Skulle jag KUNNA bota osäkerheten med vissa individer? Säkert. Men jag har inget behov av att traggla på med hästar som ger mig negativa känslor, när det finns så otroligt mycket andra hästar där ute som passar mig som handen i handsken.
Går vi inte ihop, så är det säkrast och snällast mot oss båda att fortsätta vidare åt olika håll.
 
Jag tror att om man är nybörjare och generellt rider på snälla hästar så är det mindre chans att det hjälper om man byter häst, då är det ridning i sig man är rädd för. Har man ridit ett antal år och har en mer bred erfarenhet så är det troligen mer vanligt att rädsla är knutet till individer även om man kan få ta det försiktigt för att börja lita på en viss häst ändå.
 
För mig sitter det både i hästen och i mig själv. Dels tycker jag det är obehagligt med snabba och skvättiga hästar som hoppar jämfota så fort ett löv rör sig eller som blir stirriga och hoppiga om det råkar blåsa ute. Den sortens hästar har jag svårt att "lita på" och känner att jag behöver vara på helspänn hela tiden för att vara beredd att hålla i mig eller parera för att hästen hoppar för något. Den andra delen är ett problem inom mig själv där min hjärna ofta letar efter potentiella problem. Igår när jag red i paddocken höll stallägarens man på att städa och fixa i en husvagn som stod en liten bit ifrån paddocken och det enda jag kunde tänka på var att han skulle komma ut ur husvagnen helt plötsligt och att hästen skulle bli livrädd i just det ögonblicket och kasta sig. Jag har en rädsla inom mig att ramla av eller på annat sätt hamna i en situation där jag, hästen eller båda skadar oss mer eller mindre allvarligt. Bara känslan av att ramla av tycker jag också är otäck även om jag inte slår mig något nämnvärt. Att falla handlöst i en situation man inte har kontroll över och utan någon vidare kontroll över hur och var man landar, sen går luften ur en och för en sekund känns det som att man kvävs. Fick också mycket skäll som barn när jag åkte av diverse ponnyer och inte vågade sitta upp igen vilket i sig har förstärkt rädslan, skammen och därmed satt sig på hjärnan. Nu har jag inte åkt av sen jag red ponny för många många år sedan så det är mycket möjligt att jag hade hanterat en avramling på ett bättre sätt idag som vuxen än jag gjorde som barn, det lär visa sig förr eller senare. Men jag är mycket hjälpt av att ha en häst jag känner mig trygg på, en häst som känns stabil och inte är så snabb i sina reaktioner. Min nuvarande häst kände jag mig 100% trygg på när jag provred och även i situationer där hästen ändå blir rädd så har hon pga sin storlek och vikt förhållandevis långsamma reaktioner, så det ska mycket till för att hästen bara ska försvinna under en på en halv millisekund utan man har goda chanser att hinna parera även om man inte är 100% beredd.
 
Superintressant att läsa alla svar!

Känner att jag vill förtydliga att jag inte menar att ryttare ska rida hästar som de är rädda för, och jag menar inte heller att det finns ett självändamål med att rida en viss typ av häst.
 
En fundering som har slagit mig efter att ha läst diverse trådar och Facebookgrupper, inte riktad mot någon särskild utan jag tycker att ämnet är intressant.

Ibland uppmuntras personer att byta häst/ras för att inte behöva känna sig rädda/nervösa/oroliga. Medan jag självfallet kan se meningen att inte fortsätta rida en häst man mår dåligt av att rida, så undrar jag ändå om det verkligen är ett råd som (i regel) löser situationen? Visst, ryttaren behöver inte utsätta sig för en svår situation med den specifika hästen, men löser hästbytet rädsloproblematiken?

Utgår jag från mig själv, en ryttare som genom åren haft ganska svajig självkänsla, så sitter ju alla "rädsloproblem" jag har haft i mig och inte i hästen per se. Dvs om jag mår dåligt, då är jag mer rädd för saker generellt. Mår jag bra, så blir jag generellt heller inte rädd. Rädslan är inte logisk, utan den kommer från min inre oro.

Vad tänker ni?
Eftersom jag jobbat mycket med rehab och problemlösning kommer jag i kontakt med många med rädslor. Rehabhästar kan ju ha haft oupptäckt smärta som leder till problembeteende. Och det skrämmer många. Smärta kan ju ge både en allmänt ökad flykt/rädsla eller vad man upplever som oprovocerade utåtagerande beteenden. Att folk inte kan läsa hästen riktigt kan ge rädslor. Och att man inte kan hantera beteendet och bryta det kan ge rädslor. För vissa kan det bli ok om man rehabar hästen och de får hjälp av tränare att jobba bort problembeteende.
För andra kan det hjälpa att de lär sig system för hur man ska bryta ev oönskade beteenden. Men här kan krävas förmåga att läsa av, timeing, snabbhet, balans och förmåga att gå emot sina instinkter i rädslan. Det är inte för alla.

Om jag får ny elev som tydligt har köpt på sig för mycket häst så rekommenderar jag hästbyte. Har man dålig balans, är långsam, är rädd och är rätt grön i ridningen kanske inte en snabb, reaktiv unghäst är vad man bör ha tex.
Och ganska många köper tyvärr mer häst än de behöver.

Jag har haft elev som trots att jag jobbat hästen 1 år och den är så bombsäker en häst öht kan bli, även med grönare ryttare, varit för rädd för att behålla. Den var farlig då jag fick den och jag såg till att veterinär fick behandla då jag inte upplevde den fräsch. Men sedan gick det att rida mitt i polo-träning då de skjuter bollar överallt och rider och vänder i full galopp överallt runt en, skritta i barbacka på lång tygel när tåget kommer farande ur tunnel bredvid utan direkt reaktion, fin i dressyren, gick att hoppa utan problem, kanon i hantering och i frihetsdressyr, bra i trick och kunde läggning tex. För den ryttaren var det ändå för läskigt. Där blev lösningen en äldre, mycket vänlig, lite långsam och markbunden D-ponny. Ganska snart, några veckor bara typ, vågade ägaren rida ut själv, hoppa etc. Mot att knappt våga skritta med människa bredvid redo att ta hästen. Ryttaren är och har aldrig varit någon helt orädd typ, avsuttet som uppsuttet. Men det är klart övervägande kul med ponnyn. Och där finns ju en chans att arbeta med rädslan mot när hon fick helt panik och ville hoppa av hästen som skrittade med hängande huvud halvt sovande för att hon fick för sig att han skulle göra ngt. Trots att det inte skett ngt alls på över ett halvår typ.

Också haft elever som absolut måste ha riktigt stora hästar för att de känner sig tryggare iom att de kan vara lite långsammare i kasten så att säga. De är inte helt trygga alltid ändå. Men mottagliga för träning som gör att de blir tryggare.
Och mött många som pga rädsla bytt från halvblod etc till islänningar för att de känner sig tryggare på mindre häst med mindre gång.

Problemet med att arbeta sig igenom rädsla är ju att man kan behöva ha vissa förutsättningar för det. Har du en ryttare med tex god balans, utbildning, feeling och timeing så kan man jobba sig igenom mycket mer än om ryttaren är grön, har sämre balans, blir långsam etc.
Just rädsla gör ju också att vissa inte riktigt tänker klart eller klarar av att kontrollera sin kropp. Då blir det ju svårt att jobba sig genom rädslan på en häst som kräver en lugn, balanserad, snabb ryttare som inte stör och dessutom ska klara av att rida aktivt.

Och så har vi problemet att många tränare inte har tillräckligt med kunskap att hjälpa de ekipage som inte riktigt matchar och det är mycket friktion och rädsla. De flesta blir mycket lugnare när hästen slappnar av och när de vet att de kan få den att göra det uppsuttet med sina hjälper. Men de flesta tränare lär inte ut sådana system. Plus att många inte är beredda att byta system.
 
För mig är rädslan definitivt kopplad till individer.

Förr red jag alla möjliga hästar och blev ofta rädd för stissiga och reaktiva hästar, blivit blåslagen och varit med om olyckor.
Idag vet jag bättre, sadlade om och upptäckte att det finns många bra och välutbildade hästar med alla fyra hovar på marken. Rider idag många olika hästar, både läromästare, unghästar, hingstar mfl helt obehindrat och med noll rädsla oavsett om dom skyggar till eller något händer, för dom är såpass tränade att dom inte sticker av något oväntat utan stannar.

Men jag vet att jag skulle bli rädd på 1 sekund om jag satt på "en vanlig häst" igen. I de kretsar jag omger mig med idag anses inte ens de hästar jag red förr vara inridna. :D Idag ser jag det också så och kan bli nervös bara jag ser en del hobbyryttare vara ute och rida på sina oinridna hästar.
Enda bra med att ha ridit stissiga hästar är att jag har bra balans :p
 
Jag tycker själv att jag är en rätt "tuff" ryttare. Jag är inte rädd att åka i backen då och då (även om jag helst slipper såklart) och har ingenting emot en häst som är harig, 'skvättig' eller stark.. men det finns en viss typ av häst som är spänd när en sitter upp, som känns som en dynamitkubbe som jag verkligen inte klarar av. Jag blir rädd och också spänd.
Jag antar att någon annan skulle kunna sitta igenom den spänningen men jag kan det inte.
Så för min del är det nog lite åt båda håll, hade jag rädsleproblem med min häst var det nog fel häst för mig.
 
För andra kan det hjälpa att de lär sig system för hur man ska bryta ev oönskade beteenden. Men här kan krävas förmåga att läsa av, timeing, snabbhet, balans och förmåga att gå emot sina instinkter i rädslan. Det är inte för alla.
Fetmarkerat är något som verkligen stämmer för mig!

Har jobbat i stall i perioder och därmed hanterat en del hästar med mycket flykt, jobbiga beteenden etc (även om det inte vara några extremvarianter) och även om jag kan hantera det när jag anstränger mig, är det ingenting jag vill hantera på fritiden. Jag vill kunna vara helt avslappnad med min egen häst och inte behöva vara uppmärksam på små signaler i vardagliga situationer eller anstränga mig att gå emot mina naturliga reaktioner. :D
 
Eftersom jag jobbat mycket med rehab och problemlösning kommer jag i kontakt med många med rädslor. Rehabhästar kan ju ha haft oupptäckt smärta som leder till problembeteende. Och det skrämmer många. Smärta kan ju ge både en allmänt ökad flykt/rädsla eller vad man upplever som oprovocerade utåtagerande beteenden. Att folk inte kan läsa hästen riktigt kan ge rädslor. Och att man inte kan hantera beteendet och bryta det kan ge rädslor. För vissa kan det bli ok om man rehabar hästen och de får hjälp av tränare att jobba bort problembeteende.
För andra kan det hjälpa att de lär sig system för hur man ska bryta ev oönskade beteenden. Men här kan krävas förmåga att läsa av, timeing, snabbhet, balans och förmåga att gå emot sina instinkter i rädslan. Det är inte för alla.

Om jag får ny elev som tydligt har köpt på sig för mycket häst så rekommenderar jag hästbyte. Har man dålig balans, är långsam, är rädd och är rätt grön i ridningen kanske inte en snabb, reaktiv unghäst är vad man bör ha tex.
Och ganska många köper tyvärr mer häst än de behöver.

Jag har haft elev som trots att jag jobbat hästen 1 år och den är så bombsäker en häst öht kan bli, även med grönare ryttare, varit för rädd för att behålla. Den var farlig då jag fick den och jag såg till att veterinär fick behandla då jag inte upplevde den fräsch. Men sedan gick det att rida mitt i polo-träning då de skjuter bollar överallt och rider och vänder i full galopp överallt runt en, skritta i barbacka på lång tygel när tåget kommer farande ur tunnel bredvid utan direkt reaktion, fin i dressyren, gick att hoppa utan problem, kanon i hantering och i frihetsdressyr, bra i trick och kunde läggning tex. För den ryttaren var det ändå för läskigt. Där blev lösningen en äldre, mycket vänlig, lite långsam och markbunden D-ponny. Ganska snart, några veckor bara typ, vågade ägaren rida ut själv, hoppa etc. Mot att knappt våga skritta med människa bredvid redo att ta hästen. Ryttaren är och har aldrig varit någon helt orädd typ, avsuttet som uppsuttet. Men det är klart övervägande kul med ponnyn. Och där finns ju en chans att arbeta med rädslan mot när hon fick helt panik och ville hoppa av hästen som skrittade med hängande huvud halvt sovande för att hon fick för sig att han skulle göra ngt. Trots att det inte skett ngt alls på över ett halvår typ.

Också haft elever som absolut måste ha riktigt stora hästar för att de känner sig tryggare iom att de kan vara lite långsammare i kasten så att säga. De är inte helt trygga alltid ändå. Men mottagliga för träning som gör att de blir tryggare.
Och mött många som pga rädsla bytt från halvblod etc till islänningar för att de känner sig tryggare på mindre häst med mindre gång.

Problemet med att arbeta sig igenom rädsla är ju att man kan behöva ha vissa förutsättningar för det. Har du en ryttare med tex god balans, utbildning, feeling och timeing så kan man jobba sig igenom mycket mer än om ryttaren är grön, har sämre balans, blir långsam etc.
Just rädsla gör ju också att vissa inte riktigt tänker klart eller klarar av att kontrollera sin kropp. Då blir det ju svårt att jobba sig genom rädslan på en häst som kräver en lugn, balanserad, snabb ryttare som inte stör och dessutom ska klara av att rida aktivt.

Och så har vi problemet att många tränare inte har tillräckligt med kunskap att hjälpa de ekipage som inte riktigt matchar och det är mycket friktion och rädsla. De flesta blir mycket lugnare när hästen slappnar av och när de vet att de kan få den att göra det uppsuttet med sina hjälper. Men de flesta tränare lär inte ut sådana system. Plus att många inte är beredda att byta system.
Det kan också vara tvärtom. Jag blir osäker på hästar som inte reagerar DIREKT när man gör saker. Där man inte får gensvar som min kropp tycker att jag borde.

KL
För mig är det absolut individbaserat. Det ser jag inte som något konstigt?
 
Personligen så har jag varit med om en ridolycka som gav mig rätt svåra skador. Jag har ridit hela livet men behöver rätt individ som jag rider. Jag har en tendens att t.ex. bli lite spänd i galoppen efter ridolyckan då är det inte bra med en jättekänslig häst som. springer ännu snabbare om jag som ryttare blir spänd till exempel . För då hamnar vi i en ond cirkel där jag blir ännu räddare och ännu mera spänd och det går ännu fortare. Men jag ser det som individrelaterat snarare än relaterat till ras.

Jag har inte egen häst utan rider på ett litet ställe och tar lektioner och växlar mellan två olika hästar. Det är en liten ridskola därför fungerar det bra att bara behöva rida två olika hästar även i min ridgrupp.. Hyr även de hästarna ibland och rider själv. Men hade jag letat efter egen häst så hade jag letat efter någon trygg och stabil läromästare.
 
Fetmarkerat är något som verkligen stämmer för mig!

Har jobbat i stall i perioder och därmed hanterat en del hästar med mycket flykt, jobbiga beteenden etc (även om det inte vara några extremvarianter) och även om jag kan hantera det när jag anstränger mig, är det ingenting jag vill hantera på fritiden. Jag vill kunna vara helt avslappnad med min egen häst och inte behöva vara uppmärksam på små signaler i vardagliga situationer eller anstränga mig att gå emot mina naturliga reaktioner. :D
Nej, det handlar ju också om vad man vill lägga sin häst-tid på.
Om någon tycker det är kul med en reaktiv häst pga andra fördelar i den eller kan träna bort det inom en tid man tycker känns rimlig är ju en sak.
Men alla behöver liksom inte hålla på med det och bör heller inte göra det.
 
En fundering som har slagit mig efter att ha läst diverse trådar och Facebookgrupper, inte riktad mot någon särskild utan jag tycker att ämnet är intressant.

Ibland uppmuntras personer att byta häst/ras för att inte behöva känna sig rädda/nervösa/oroliga. Medan jag självfallet kan se meningen att inte fortsätta rida en häst man mår dåligt av att rida, så undrar jag ändå om det verkligen är ett råd som (i regel) löser situationen? Visst, ryttaren behöver inte utsätta sig för en svår situation med den specifika hästen, men löser hästbytet rädsloproblematiken?

Utgår jag från mig själv, en ryttare som genom åren haft ganska svajig självkänsla, så sitter ju alla "rädsloproblem" jag har haft i mig och inte i hästen per se. Dvs om jag mår dåligt, då är jag mer rädd för saker generellt. Mår jag bra, så blir jag generellt heller inte rädd. Rädslan är inte logisk, utan den kommer från min inre oro.

Vad tänker ni?
Tror definitivt att man kan va rädd för en specifik häst. Det finns hästar på ridskolan som jag inte vågar rida men andra hästar känner jag mig trygg på även om de drar iväg i värsta bockserien.

Jag tror det beror på hur man är rädd för just den hästen. Om det är något hos den hästen som gör att man blir rädd, då bör man inte utsätta sig för det och då byta om man kan.
Om det är en rädsla hos en själv som smittat av sig till hästen då är det något man kan ta hjälp med, men tror det kan va svårt att veta om det är det sistnämda.
Kanske lättare för utomstående som känner hästen att svara på.

Har själv sett ett sådant fall där hästen var en sådan du kunde släppa en bomb bredvid och den inte rörde en min, men ryttaren var osäker rädd och hästen började bli rädd för saker den inte varit rädd för tidigare.
Om jag inte minns fel fick den ryttaren hjälp med att komma tillrätta med sitt problem och hästen blev tryggare igen.

Så nog finns det olika sätt att va rädd på och hur de yttrar sig och är kopplade till olika individer av hästar osv.
 
Det kan också vara tvärtom. Jag blir osäker på hästar som inte reagerar DIREKT när man gör saker. Där man inte får gensvar som min kropp tycker att jag borde.

KL
För mig är det absolut individbaserat. Det ser jag inte som något konstigt?
Ja, känsliga hästar som är snabba och känsliga i reaktionerna kan ju också vara snabbare i att registrera vad ryttaren/människan på marken gör och då om man som människa är snabb vara väldigt enkla att bryta jobbiga situationer med rädslor etc.
 
En fundering som har slagit mig efter att ha läst diverse trådar och Facebookgrupper, inte riktad mot någon särskild utan jag tycker att ämnet är intressant.

Ibland uppmuntras personer att byta häst/ras för att inte behöva känna sig rädda/nervösa/oroliga. Medan jag självfallet kan se meningen att inte fortsätta rida en häst man mår dåligt av att rida, så undrar jag ändå om det verkligen är ett råd som (i regel) löser situationen? Visst, ryttaren behöver inte utsätta sig för en svår situation med den specifika hästen, men löser hästbytet rädsloproblematiken?

Utgår jag från mig själv, en ryttare som genom åren haft ganska svajig självkänsla, så sitter ju alla "rädsloproblem" jag har haft i mig och inte i hästen per se. Dvs om jag mår dåligt, då är jag mer rädd för saker generellt. Mår jag bra, så blir jag generellt heller inte rädd. Rädslan är inte logisk, utan den kommer från min inre oro.

Vad tänker ni?

Kan ju bara svara för mig själv såklart, och ja- i mitt fall har häst (och ras)byte löst rädsloproblematiken. Har man en häst som skrämt och gjort en illa är tröskeln väldigt låg för att reagera med rädsla även för smärre grejer. Byter man häst till en annan individ så blir samma grejer man kanske var obekväm med den förra hästen inte lika skrämmande och stora längre med den nya då förtroendet inte är förbrukat så att säga.
 

Liknande trådar

Ridning Jag är rädd varje gång jag rider min häst. Sitter hela tiden med en känsla av att han kommer att bocka och sticka iväg. Ska dra...
Svar
8
· Visningar
3 027
Senast: AbCdE
·
Hästmänniskan Jag fick för en tid sedan en obotlig cancer och jag kommer inte leva så länge till. Man vet inte HUR länge för just nu får jag en...
3 4 5
Svar
94
· Visningar
12 989
Senast: Tirnanoogh
·
Hästhantering Någon här som haft en väldigt nervös och osäker häst? Blev det bättre? Varning för lång text: Köpte min dam i februari, känslig men...
2 3 4
Svar
66
· Visningar
12 688
Hästmänniskan Hej! Jag har köpt en supersnäll 7 åring för 2 veckor sedan (24/8). 7 år, valack och importerad från Holland som 5 åring. Tidigare...
2
Svar
33
· Visningar
10 346

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad gör vi? Del CXCIII
  • Påskmat
  • Sladdlös stavmixer

Hund, Katt, Andra Djur

  • Försäkring - igen
  • Kattbilder #9
  • Trixtråden

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp