Så jäkla egoistisk i mina tankar nu

chandelier

Trådstartare
För ett år sedan fick sambon ett allvarligt diskbrock som slutade med droppfot och operation. Han blev bra efter operationen men gick istället in i väggen och har varit sjukskriven sedan dess. Det har varit ett helvetes år på så många sätt med hans mående och en försäkringskassa som jävlats. Nu började det bli bättre men då kom ett nytt diskbrock och jag orkar inte. Jag orkar inte vara hans mamma. Jag orkar inte tjata mer, hela året har jag tjatat om att han måste göra sin rehab för att ryggen ska hålla men i depressionen har han inte orkat. Jag fick rätt och ryggen höll inte. Han skulle börja en utbildning i höst men det är tveksamt om han kan det om inte ryggen blir bra snabbt.

Nu känns det som vi börjar om igen med hela karusellen. Framtidsplanerna får vi lägga på hyllan. Igen.

Hur gör man för att orka? Jag är så arg på honom för att han slarvat samtidigt som det är han som har ont och lider.
 
Får han någon hjälp med sin depression?

Ja han går hos psykolog och har en fantastisk läkare så depressionen börjar släppa och han mår ganska bra psykiskt just nu. Det är väl det som är den största käftsmällen att när det börjar bli bra och man ser ljuset då är det dags att börja om igen :(
 
Det är förstås skittungt att vara med någon som är sjuk så att gemensamma planer får läggas på hyllan - men det är inte lättare att vara den sjuke. Även han får se planer gå i stöpet, det är hans ”fel” och han är dessutom sjuk.

Till att börja med får du nog sluta se dig som hans mamma, sluta tjata. Och även om han lytt dig och skött sin rehab så kanske det nya diskbråcket kommit ändå. Jag vet inte mycket om diskbråck men jag tror att det är ett tankefel det där ”jag fick rätt, ryggen höll inte”. Och i synnerhet om han varit deprimerad är det inte lätt att orka träna.
 
Senast ändrad:
Du har rätt till dina känslor även om det inte är du som är sjuk. Du ska inte ha dåligt samvete för det. Men du kan inte ta ansvar för hans hälsa, jag håller med @mandalaki i ovanstående. Det är ingen sanning att han inte fått sitt nya diskbråck om han skött träningen bättre. Även om jag förstår din frustration så tror jag att ni båda bör omvärdera era förhållningssätt till rådande situation.
Det är svårt att stå vid sidan av, jag vet. Jag tycker min partner missköter sin diabetes och jag blir vansinnig när jag ser och tänker på det. Så jävla onödigt att utsätta sig för onödiga risker när en har en så konkret sanning att förhålla sig till. Jag tjatar inte utan jag mår bara dåligt istället. Jag ser framför mig hur vårt gemensamma men ffa hans liv kommer begränsas av diverse handikapp innan vi blir 50...
 
@mandalaki och @_Taggis_ Jag vet att ni har rätt. Det finns inget som säger att det hade gått bra om han skött rehaben men chansen hade ju vart större i alla fall. Jag slutade tjata för ett par månader sen, det ledde ingenstans mer än till irritation från båda håll.

Just nu är jag frustrerad och känner mig så maktlös. Jag saknar min friska, glada, fantastiska sambo, han som jag fick se en glimt av nu igen. Än så länge håller han humöret uppe och jag försöker också göra det. Jag vill inte att han ska se att jag är ledsen över det här. För trots allt så är det ju han som är den som har ont. :(
 
Ni skulle inte kunna gå i terapi tillsammans, eller någon form av stöd till er båda?

Sambon går hos psykolog. Jag mår förhållandevis bra förutom att jag fick en dipp just nu. Men visst ibland hade det vart skönt att ha någon samtalskontakt, det är nog lite därför jag startade den här tråden
 
Just nu är jag frustrerad och känner mig så maktlös. Jag saknar min friska, glada, fantastiska sambo, han som jag fick se en glimt av nu igen. Än så länge håller han humöret uppe och jag försöker också göra det. Jag vill inte att han ska se att jag är ledsen över det här. För trots allt så är det ju han som är den som har ont. :(
Det är viktigt att anhöriga också får hjälp, det borde finnas någon stödkontakt som kan hjälpa dig att hantera situationen.
 
Just nu är jag frustrerad och känner mig så maktlös. Jag saknar min friska, glada, fantastiska sambo, han som jag fick se en glimt av nu igen. Än så länge håller han humöret uppe och jag försöker också göra det. Jag vill inte att han ska se att jag är ledsen över det här. För trots allt så är det ju han som är den som har ont. :(
Vad säger han när du säger detta till honom då? Vad säger han när du säger att du mår dåligt av detta också? Det är ju självklart så att du inte ska skuldbelägga och ge honom dåligt samvete, så ska man inte jobba. Men någonstans måste man ju ha en kommunikation.
 
@mandalaki och @_Taggis_ Jag vet att ni har rätt. Det finns inget som säger att det hade gått bra om han skött rehaben men chansen hade ju vart större i alla fall. Jag slutade tjata för ett par månader sen, det ledde ingenstans mer än till irritation från båda håll.

Just nu är jag frustrerad och känner mig så maktlös. Jag saknar min friska, glada, fantastiska sambo, han som jag fick se en glimt av nu igen. Än så länge håller han humöret uppe och jag försöker också göra det. Jag vill inte att han ska se att jag är ledsen över det här. För trots allt så är det ju han som är den som har ont. :(
Jag lever sedan över 20 år med en partner med återkommande depressionsproblematik.

Jag säger utan vidare sånt som att jag tycker att hans dåliga perioder är mycket tråkigare. Så är det ju. Sådant går ju att säga utan skuldbeläggande.

Att undvika det, som du beskriver det, blir ju som att du ansvarar för hans känslor. Inget gott kan komma ut av det.
 
Jag lever sedan över 20 år med en partner med återkommande depressionsproblematik.

Jag säger utan vidare sånt som att jag tycker att hans dåliga perioder är mycket tråkigare. Så är det ju. Sådant går ju att säga utan skuldbeläggande.

Att undvika det, som du beskriver det, blir ju som att du ansvarar för hans känslor. Inget gott kan komma ut av det.

Vore konstigt annars. En deprimerad är sällan värsta festen. Jag tycker detta är är ett sunt förhållningssätt.



Ts, jag tycker du ska försöka ha lite planer som är oberoende av partnern. Att ni har separata mål som du kan se fram mot oavsett partners status.
Sen är det skitjobbigt och det måste du kunna säga. Men för att inte känna att du ska bära din partner måste du skilja på era lägen. Åk på resor med en kompis osv. Det är synd att inte kunna göra allt man vill med sin partner, men än värre att avstå.
 
För ett år sedan fick sambon ett allvarligt diskbrock som slutade med droppfot och operation. Han blev bra efter operationen men gick istället in i väggen och har varit sjukskriven sedan dess. Det har varit ett helvetes år på så många sätt med hans mående och en försäkringskassa som jävlats. Nu började det bli bättre men då kom ett nytt diskbrock och jag orkar inte. Jag orkar inte vara hans mamma. Jag orkar inte tjata mer, hela året har jag tjatat om att han måste göra sin rehab för att ryggen ska hålla men i depressionen har han inte orkat. Jag fick rätt och ryggen höll inte. Han skulle börja en utbildning i höst men det är tveksamt om han kan det om inte ryggen blir bra snabbt.

Nu känns det som vi börjar om igen med hela karusellen. Framtidsplanerna får vi lägga på hyllan. Igen.

Hur gör man för att orka? Jag är så arg på honom för att han slarvat samtidigt som det är han som har ont och lider.

Jag gick igenom liknande 2018. Det är frustrerande MEN det kanske är just nu som han behöver dig som mest. Och då menar jag inte att tjata öronen av honom.

Om det hade varit tvärt om? Du som hade ont 24/7 och föll i en depression. Hade han varit där för dig då?
 
@mandalaki och @_Taggis_ Jag vet att ni har rätt. Det finns inget som säger att det hade gått bra om han skött rehaben men chansen hade ju vart större i alla fall. Jag slutade tjata för ett par månader sen, det ledde ingenstans mer än till irritation från båda håll.

Just nu är jag frustrerad och känner mig så maktlös. Jag saknar min friska, glada, fantastiska sambo, han som jag fick se en glimt av nu igen. Än så länge håller han humöret uppe och jag försöker också göra det. Jag vill inte att han ska se att jag är ledsen över det här. För trots allt så är det ju han som är den som har ont. :(
Jag tänker såhär.

Ni är två som inte mår bra.
*Du som försöker stötta och hjälpa din sambo och inte ens tillåter honom att se att du är ledsen och mår dåligt.
*Han som mår dåligt och fått en massa stöttning av dig inklusive "mammande" för att han skulle sköta sig.

Var försiktig så du inte börjar se honom som ett projekt som du ska lyckas med. Så bara du fixar honom, ska han bli som du vill ha honom.

Fundera hur du vill leva ditt liv. Det här är också han. En del som kom fram när han fick problem. Den delen fanns förut också men syntes inte.
Är han bra för dig? Är detta livet du vill leva? Är de värt det?

Du behöverinte redovisa svaren här men kanske tänka på frågorna.
 
@mandalaki och @_Taggis_ Jag vet att ni har rätt. Det finns inget som säger att det hade gått bra om han skött rehaben men chansen hade ju vart större i alla fall. Jag slutade tjata för ett par månader sen, det ledde ingenstans mer än till irritation från båda håll.

Just nu är jag frustrerad och känner mig så maktlös. Jag saknar min friska, glada, fantastiska sambo, han som jag fick se en glimt av nu igen. Än så länge håller han humöret uppe och jag försöker också göra det. Jag vill inte att han ska se att jag är ledsen över det här. För trots allt så är det ju han som är den som har ont. :(
Pratar ni något om detta?
Eller är han inte mottaglig pga depressionen?
att det känns som planerna får sättas på paus. Hur var och en av er resonerat kring att kämpa framåt?
Inte skuldbelägga eller anklaga, utan stämma av hur ni påverkas mentalt och reda ut ev missförstånd.

Det kan vara väldigt välgörande och reda ut mycket men det krävs att minst en helst ingen av er inte brusar upp om det blir missförstånd.

Här får vi nästan bestämma innan att vi ska prata ut om något som är lite större annars är det en viss person som kan brusa upp när hon känner sig ifrågasatt :angel:
 
Jag gick igenom liknande 2018. Det är frustrerande MEN det kanske är just nu som han behöver dig som mest. Och då menar jag inte att tjata öronen av honom.

Om det hade varit tvärt om? Du som hade ont 24/7 och föll i en depression. Hade han varit där för dig då?

Jag läser det där som dels ett skuldbeläggande av ts. Dels som att du säger att privatlivets relationer är något slags byteshandel.

Ingetdera tror jag gynnar närhet och uppriktighet mellan parterna.
 
Jag läser det där som dels ett skuldbeläggande av ts. Dels som att du säger att privatlivets relationer är något slags byteshandel.

Ingetdera tror jag gynnar närhet och uppriktighet mellan parterna.

Det är oerhört mycket skuld i det som ts skriver och förmodligen känner just nu.

Ingen kan ju trolla och få ts sambo frisk på en sekund.
 
Jag är den i vårt förhållande som har varit och är sjuk. Vi hade bara varit tillsammans i drygt 1,5 år när en olycka hände som satte igång en nedåtgående spiral med sjukdomar och elände. Det är över 17 år sedan. Jag har hela tiden varit noga med att påtala för min partner (och mina barn) att han/de ändå ska göra det han/de vill. Det har jag gjort med tanken att hans/deras liv inte ska behöva bli förstört dessutom. Det räcker att de elände som springer efter mig förstör så mycket i mitt.

Visst har jag önskat ibland, mycket korta stunder, att han hade varit mer som jag (återkommer om det) men hade han varit det och inte kunnat köra sitt race så hade ingen av oss orkat. Hade rollerna varit ombytta, han hade varit sjuk och jag frisk, så hade jag varit i väggen flera gånger om och vi hade nog inte ens varit tillsammans längre och vi hade varit sjuka båda två. Jag tar hand om alldeles för mycket för mitt eget bästa och det hade blivit så som jag fasade för när jag behövde hjälp med mer och mer att vi inte skulle ha relationen som partners längre utan bli vårdare och patient och det fungerar aldrig i längden.

Låt vården vårda och var partner. Lättare sagt än gjort det vet jag men i en partnerrelation finns det inte plats för att vårda varandra på det sättet under en längre tid. Det slutar inte bra att bli vårdare när det handlar om mer än att hämta febernedsättande och fixa mat till den som kortvarigt har influensa typ. Det blir inte bra för någon av partnerna för vägskålarna blir fel. Ungefär som när någon bara gillar medans den andre älskar över allt annat i en relation. Ens relationer ska få vara den guldkant i livet de är när sjukdomar inte härjar även när någon blir sjuk.

När jag inte kunde klara min ADL längre utan behövde hjälp till det så ansökte jag om hemtjänst. Det är en möjlighet vi har i Sverige för någonstans någon gång har någon som bestämmer resonerat som jag. Även om man blir sjuk och inte klarar sig själv så har man rätt till att få ha sina relationer som de är, ingen ska behöva ge upp sitt liv och bli vårdare istället för att ha den relation man har. Sedan fungerar ju det lite olika bra i olika kommuner och kan skilja stort mellan olika handläggare och tyvärr finns det fortfarande de som anser att särskilt kvinnor ska släppa hela sitt liv och ta hand om men vi har trots allt de lagar vi har så de som tycker så och beslutar utefter det gör helt enkelt fel.

Jag tror att en hållbar väg är att hitta förmågan att distansera sig något. Att skapa sig ett liv utanför förhållandet och att göra saker man tycker är roligt trots att den andre inte kan hänga med och inte bli endel av sjukdomen genom att ge upp sitt eget liv och ta ansvar för sin partner och hens sjukdom. Visst är det tråkigt att jag har missat så mycket men inget hade blivit bättre av att min partner stannade hemma, eller att mina barn hade stannat hemma. Då hade jag dessutom, ovanpå allt elände, haft så fruktansvärt dåligt samvete för att jag eller rättare sagt sjukdomarna, förstör deras liv dessutom.

Min partner har aldrig någonsin lagt på mig att han far illa av det jag drabbats av och det är jag evinnerligt tacksam för för det hade varit olidligt tungt att bära. Ingen som är sjuk ska behöva höra av sin partner att hen gör livet jobbigt för sin partner pga det hen har drabbats av. Det räcker som det är ändå och har man minsta lilla empatisk förmåga och inte är en fullblodsegoist så förstår man hur jobbigt det är för den som är frisk utan att det behöver sägas rakt ut.

Det är inte enkelt att vara någon av parterna men man måste få fortsätta ha den relation man har och låta vården vårda. Släpp ansvaret över den sjukdom din partner har drabbats av och låt er relation vara i så hög grad det går som den var innan. Låt relationen vara sund. Se sjukdomen som en sak och din partner som den människa han är, som den vuxne han är och sluta ta hand om, ta ansvar för och kräv av honom, låt honom, ta det ansvaret själv. Man är aldrig den sjukdom man har även om vissa tyvärr identifierar sig med den. Jag har aldrig pratat om de sjukdomar som springer efter mig som mina och min partners inställning har hjälpt mycket för att det ska förbli så. Han har aldrig sett mig som "den sjuka" utan accepterat att nu är det såhär och visserligen anpassat sig till det i formen av att han har kört mig i rullstol på det jag kunnat vara med på och att han har kört bilen istället för mig men han har aldrig behövt säga nej till det han egentligen har velat göra för att vårda mig. Relationen tar nog stryk ändå av sjukdomar och elände och man får inte låta det förstöra mer än det redan gör.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 468
Senast: sjoberga
·
Hundhälsa Vi i vår familj har under hösten hamnat i en fasansfull situation, som gjort och gör mig så upprörd och ledsen. Den 20:de september i år...
14 15 16
Svar
311
· Visningar
22 063
Relationer Lååångt om min krångliga mor-dotter relation. Har i över ett halvår nu haft paus från min mor. Efter ännu ett storbråk så kände jag att...
Svar
13
· Visningar
2 598
Senast: tanten
·
Katthälsa Att avliva två älskade katter. När ingen enskild faktor är avgörande nog att definitivt ta det stora beslutet... men ackumulativet av...
3 4 5
Svar
83
· Visningar
10 233
Senast: Murphy
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp