Gimmick
Trådstartare
Det finns säkert de av er som har åsikter om varför en del av dessa saker hände och hur man hade kunnat undvika dem. Men å andra sidan är det inte fel att dela med sig av sina missöden. Det kanske får någon annan att kunna undvika dem istället?
Jag har haft hästar i 29 år och de första 24 åren var jag "skamligt" befriad från skador och sjukdomar. Trots tävlingar (dressyr, hoppning och terränghoppning samt distans) och att jag haft två olika hingstar i avel samt ett antal fölningar. Men ödet kommer ikapp de flesta till slut, sägs det, och jag är nog beredd att tro på det - nu.
I januari för 5 år sedan fick mina hästar hög feber, de varken åt eller drack. Värst drabbad var Gimmick som fick åka till SLU i Skara och stå på observation i 1 vecka. Det enda de kunde konstatera var att han hade lågt antal vita blodkroppar och sedan gav de honom dropp. Det dräktiga stoet och 1-åringen klarade sig bättre. De behövde bara bli slangade med vatten hemma och ”kom igång” igen på några dagar. Troligtvis (?) hade de ätit av gräset som hade tinat fram och åkt på någon slags infektion. I den vevan tog jag prov på vattnet (hade bott på det stället i ett knappt år) och upptäckte att jag hade skyhöga värden av järn och mangan. Det finns en svensk professor vars forskning visar att höga värden av järn och mangan kan orsaka nedsatt immunförsvar. Antagligen var det en kombination av dåligt gräs och värdena på vattnet som orsakade mina hästars sjukdom.
Helgen innan Hubertusjakten 2005 (jag hade tränat för att vinna svansen ännu en gång
) red jag över en trasig tomtmarkeringspinne i skogen - utan att se den. Dessa pinnar är smala järnrör och det här röret slet bort kött på insidan Gimmicks lår så att "slamsorna hängde". Trodde först att han hade kastrerat sig eftersom det var så högt uppe! Otroligt nog läkte detta på bara c:a 3 veckor! Men så rädd jag blir när jag tänker på hur nära det var att skära av kroppspulsådern.
Den 8:e januari i år (2007) fläkte mitt äldsta sto (Cindela 23 år) bakbenen i boxen (trots tjock och fin ströbädd) och skadades så svårt att hon var tvungen att avlivas på plats. Ett vidrigt sätt att behöva skiljas från en gammal trotjänare.
I februari i år (2007) hade vi här i Storfors en träningsritt för distans. På väg dit (i transporten) lyckades Gimmick hoppa och studsa så att han slet av sig hö. framsko, trasar sönder hoven och trampar sönder ballen på hö.bakhov också. Han står ALLTID som ett ljus i transporten annars. Han blev (bara) halt en vecka efter det.
21 april var det dags för Hearitten i Kristinehamn och vi var givetvis anmälda. Kvällen innan red jag ut för att röra lite på Gimmick och red över järnvägen på väg hem. Vad händer? Jo, han fastnar med hö.bak mellan träplankorna och spåret. Rycker och sliter tills skon släpper. Lite trasig på inre ballen, men inget annat. Hovslagaren kommer (kl 21.30 en fredagskväll - han är en ängel) och slår på skon. Men först hade jag svurit på att "det kan aldrig gå att rida imorgon". Nåja, jag blev övertalad att försöka och det gick kanonbra! Han är en klippa min härliga pålle. Till saken hör att jag har ridit över järnvägsövergångar hur många gånger som helst genom åren och heller aldrig hört att någon fastnat. Men efteråt har jag givetvis fått många goda råd om att andra har gjort det - och att man aldrig ska rida över på dessa övergångar. Jag kommer aldrig mer att göra nu iaf.
I söndags, på hemväg i rask trav, trampar Gimmick på en sten (?) och hoppar på 3 ben tills jag får hejd på honom. Han blöder i sulan och det är ett litet hål. Efter de först stegen är han inte halt längre. Traskar hem och ringer hovslagaren på vägen. Lägger om med jodopax och väntar på att nästa dag och på att hovslagaren ska komma. Dagen efter var han blockhalt! Vi skär rent sulan och sprutar in jod i såret, lägger om igen och väntar ännu en dag. Hovslagaren kontaktar SLU i Skara och han kollar hur djupt in det är "hål". Det slutade med att jag fick köra ner hästen till Skara och de röntgade hoven. Hittade inget, men de ville behålla honom för operation. Imorse opererade de och det fanns ingenting kvar i hoven. Inte heller var något ben inuti skadat. Men de skar rent, stort som en 5-krona, inne i kötthoven. Nu ska han stå kvar 1 vecka för observation, sedan öppnar de gipsbandaget och tittar om det ser ok ut. Annars får han stå kvar 1 vecka till! Men det troliga är att han kan skos igen om 4-5 veckor och ett par veckor efter det så smått skrittas igång igen. Om allt går bra vill säga? Behöver väl knappast säga, att trots hårda hovar som aldrig ömmar, blir det "sulor på" i fortsättningen - direkt när snön smälter bort.
Varför skriver jag det här nu då?
Jo, dels behövde jag nog "skriva av mig" rädslan och dels ville jag nog bara berätta hur slumpen kan ställa till det - trots erfarenhet, god hästhållning, starka/friska hästar och en (sedan tidigare) långvarig tur.
/Anne
Jag har haft hästar i 29 år och de första 24 åren var jag "skamligt" befriad från skador och sjukdomar. Trots tävlingar (dressyr, hoppning och terränghoppning samt distans) och att jag haft två olika hingstar i avel samt ett antal fölningar. Men ödet kommer ikapp de flesta till slut, sägs det, och jag är nog beredd att tro på det - nu.
I januari för 5 år sedan fick mina hästar hög feber, de varken åt eller drack. Värst drabbad var Gimmick som fick åka till SLU i Skara och stå på observation i 1 vecka. Det enda de kunde konstatera var att han hade lågt antal vita blodkroppar och sedan gav de honom dropp. Det dräktiga stoet och 1-åringen klarade sig bättre. De behövde bara bli slangade med vatten hemma och ”kom igång” igen på några dagar. Troligtvis (?) hade de ätit av gräset som hade tinat fram och åkt på någon slags infektion. I den vevan tog jag prov på vattnet (hade bott på det stället i ett knappt år) och upptäckte att jag hade skyhöga värden av järn och mangan. Det finns en svensk professor vars forskning visar att höga värden av järn och mangan kan orsaka nedsatt immunförsvar. Antagligen var det en kombination av dåligt gräs och värdena på vattnet som orsakade mina hästars sjukdom.
Helgen innan Hubertusjakten 2005 (jag hade tränat för att vinna svansen ännu en gång
) red jag över en trasig tomtmarkeringspinne i skogen - utan att se den. Dessa pinnar är smala järnrör och det här röret slet bort kött på insidan Gimmicks lår så att "slamsorna hängde". Trodde först att han hade kastrerat sig eftersom det var så högt uppe! Otroligt nog läkte detta på bara c:a 3 veckor! Men så rädd jag blir när jag tänker på hur nära det var att skära av kroppspulsådern.Den 8:e januari i år (2007) fläkte mitt äldsta sto (Cindela 23 år) bakbenen i boxen (trots tjock och fin ströbädd) och skadades så svårt att hon var tvungen att avlivas på plats. Ett vidrigt sätt att behöva skiljas från en gammal trotjänare.
I februari i år (2007) hade vi här i Storfors en träningsritt för distans. På väg dit (i transporten) lyckades Gimmick hoppa och studsa så att han slet av sig hö. framsko, trasar sönder hoven och trampar sönder ballen på hö.bakhov också. Han står ALLTID som ett ljus i transporten annars. Han blev (bara) halt en vecka efter det.
21 april var det dags för Hearitten i Kristinehamn och vi var givetvis anmälda. Kvällen innan red jag ut för att röra lite på Gimmick och red över järnvägen på väg hem. Vad händer? Jo, han fastnar med hö.bak mellan träplankorna och spåret. Rycker och sliter tills skon släpper. Lite trasig på inre ballen, men inget annat. Hovslagaren kommer (kl 21.30 en fredagskväll - han är en ängel) och slår på skon. Men först hade jag svurit på att "det kan aldrig gå att rida imorgon". Nåja, jag blev övertalad att försöka och det gick kanonbra! Han är en klippa min härliga pålle. Till saken hör att jag har ridit över järnvägsövergångar hur många gånger som helst genom åren och heller aldrig hört att någon fastnat. Men efteråt
har jag givetvis fått många goda råd om att andra har gjort det - och att man aldrig ska rida över på dessa övergångar. Jag kommer aldrig mer att göra nu iaf.I söndags, på hemväg i rask trav, trampar Gimmick på en sten (?) och hoppar på 3 ben tills jag får hejd på honom. Han blöder i sulan och det är ett litet hål. Efter de först stegen är han inte halt längre. Traskar hem och ringer hovslagaren på vägen. Lägger om med jodopax och väntar på att nästa dag och på att hovslagaren ska komma. Dagen efter var han blockhalt! Vi skär rent sulan och sprutar in jod i såret, lägger om igen och väntar ännu en dag. Hovslagaren kontaktar SLU i Skara och han kollar hur djupt in det är "hål". Det slutade med att jag fick köra ner hästen till Skara och de röntgade hoven. Hittade inget, men de ville behålla honom för operation. Imorse opererade de och det fanns ingenting kvar i hoven. Inte heller var något ben inuti skadat. Men de skar rent, stort som en 5-krona, inne i kötthoven. Nu ska han stå kvar 1 vecka för observation, sedan öppnar de gipsbandaget och tittar om det ser ok ut. Annars får han stå kvar 1 vecka till!
Men det troliga är att han kan skos igen om 4-5 veckor och ett par veckor efter det så smått skrittas igång igen. Om allt går bra vill säga? Behöver väl knappast säga, att trots hårda hovar som aldrig ömmar, blir det "sulor på" i fortsättningen - direkt när snön smälter bort.Varför skriver jag det här nu då?
Jo, dels behövde jag nog "skriva av mig" rädslan och dels ville jag nog bara berätta hur slumpen kan ställa till det - trots erfarenhet, god hästhållning, starka/friska hästar och en (sedan tidigare) långvarig tur.
/Anne
