Sälja hästen och alla känslor

[prinsessfeminist]

Som rubriken lyder, hur gör man för att sälja sin häst?

Jag har sålt tre hästar under mitt liv som hästägare, och vid två av försäljningarna var det självklart. Den tredje var jobbig, men jag hittade rätt hem.

Nu skall jag sälja igen, av anledningen att jag inte kan ha fler hästar än jag har råd och tid med.

Men det är så svårt, och jag sörjer så fruktansvärt.

Det känns helt omöjligt, och jag tänker att jag säljer en annan istället, men då får jag samvetskval mot den...

Det är rationellt att göra det jag måste, men jag vet inte om jag klarar det.

Jag vill bara gå och gömma mig bakom en sten just nu.

Det gör ont I hela kroppen.

(Och då har jag en spekulant som kommer att erbjuda ett bra hem)

Hjälp mig att tänka klart och berätta hur man gör. Jag kan inte se min ponny i ögonen nu. Jag känner mig som en svikare.

En riktig skurk.

 

[Ramona]

Hjälp mig att tänka klart och berätta hur man gör. Jag kan inte se min ponny i ögonen nu. Jag känner mig som en svikare.

En riktig skurk.

Fast det är ju inte alls säkert att ponnyn tycker att du är en skurk för att du säljer honom. Han kanske har gått omkring och längtat efter en cool tonåring som vill hitta på en massa roligt hyss istället för en medelålders tant som bara vill ha lugn och ro?

Sälj ponnyn! Det är orättvist mot ponnyn att han bara ska gå och drälla och att du ska ha dåligt samvete för att han gör det. Låt någon annan få ha roligt med en fin kvalitetsponny istället och så går du vidare mot andra ting. Var sak har sin tid och var häst har sin tid. Han kommer ändå inte leva för evigt så du kommer ändå inte kunna ta med honom ner i graven.

Men vill du kan du ju skriva en hembudsklausul att du har förköpsrätt till marknadspris den dagen de säljer. Även om du inte kan köpa honom då så kanske du kan köpa honom när det är dags för honom att bli pensionär. Vem vet hur ditt och hans liv ser ut då?!

 

[sassiball]

Som rubriken lyder, hur gör man för att sälja sin häst?

Jag har sålt tre hästar under mitt liv som hästägare, och vid två av försäljningarna var det självklart. Den tredje var jobbig, men jag hittade rätt hem.

Nu skall jag sälja igen, av anledningen att jag inte kan ha fler hästar än jag har råd och tid med.

Men det är så svårt, och jag sörjer så fruktansvärt.

Det känns helt omöjligt, och jag tänker att jag säljer en annan istället, men då får jag samvetskval mot den...

Det är rationellt att göra det jag måste, men jag vet inte om jag klarar det.

Jag vill bara gå och gömma mig bakom en sten just nu.

Det gör ont I hela kroppen.

(Och då har jag en spekulant som kommer att erbjuda ett bra hem)

Hjälp mig att tänka klart och berätta hur man gör. Jag kan inte se min ponny i ögonen nu. Jag känner mig som en svikare.

En riktig skurk.

Ja man känner sig som en svikare. Är lite där också just nu. Sålde nyligen vår fina underbara C ponny pga tyckte inte hon passade in riktigt till mina döttrars intresse och det blev mest att jag red henne, som var på gränsen till för tung.
Så i mitt fall var det mest rätt mot ponnyn att hon fick en egen "unge" som älskar henne över allt annat. Men det känns ändå väldigt sorgligt och jobbigt
Och förra våren sålde jag hennes son, det var lika jobbigt det. Ibland hamnar man vid ett vägskäl och måste helt enkelt välja något.
Man får sörja o gå vidare helt enkelt och tänka att hästen har det bättre hos någon som verkligen har tid/ork med den.

 

[prinsessfeminist]

Fast det är ju inte alls säkert att ponnyn tycker att du är en skurk för att du säljer honom. Han kanske har gått omkring och längtat efter en cool tonåring som vill hitta på en massa roligt hyss istället för en medelålders tant som bara vill ha lugn och ro?

Sälj ponnyn! Det är orättvist mot ponnyn att han bara ska gå och drälla och att du ska ha dåligt samvete för att han gör det. Låt någon annan få ha roligt med en fin kvalitetsponny istället och så går du vidare mot andra ting. Var sak har sin tid och var häst har sin tid. Han kommer ändå inte leva för evigt så du kommer ändå inte kunna ta med honom ner i graven.

Men vill du kan du ju skriva en hembudsklausul att du har förköpsrätt till marknadspris den dagen de säljer. Även om du inte kan köpa honom då så kanske du kan köpa honom när det är dags för honom att bli pensionär. Vem vet hur ditt och hans liv ser ut då?!

Du har helt rätt. Exakt detta har jag intalat mig, och det är det rationella i mitt beslut.

Ponnyn kommer ha kul med en ungdom på ett sätt som han inte har med mig.

Jag vet att det blir bra.

Men jag drabbas ändå av dessa känslor och jag kommer sakna honom så oerhört.

Men vem vet, kanske kommer han tillbaka till mig en dag. Jag kommer att be om förköpsrätt, för jag vill ha chansen.

 

[prinsessfeminist]

Ja man känner sig som en svikare. Är lite där också just nu. Sålde nyligen vår fina underbara C ponny pga tyckte inte hon passade in riktigt till mina döttrars intresse och det blev mest att jag red henne, som var på gränsen till för tung.
Så i mitt fall var det mest rätt mot ponnyn att hon fick en egen "unge" som älskar henne över allt annat. Men det känns ändå väldigt sorgligt och jobbigt
Och förra våren sålde jag hennes son, det var lika jobbigt det. Ibland hamnar man vid ett vägskäl och måste helt enkelt välja något.
Man får sörja o gå vidare helt enkelt och tänka att hästen har det bättre hos någon som verkligen har tid/ork med den.

Vår situation är snarlik din. Det är en bra ponny, men han har blivit "min" häst då barnen av olika skäl inte riktigt haft gnistan.

Han har dessutom fattat tycke för mig, och det har inte gjort barnen mer motiverade.

Jag förstår att det fö r dig även måste varit tufft att sälja er ponnys avkomma. Hur klarade du det?

Det kan bli så att jag behöver fatta ett sådant beslut också. Vi har just nu ett föl som "dräller" och det tar så oerhört lång tid tills den blir en ridhäst.

Usch, jag skall inte gnälla. Jag har satt mig i situationen själv.
Bara att bita ihop.

 

[sassiball]

I våras blev vår ena (en gammal älskad läromästare) sjuk i fång, och det tog så enormt mycket kraft ifrån mig. I samma veva köpte jag tillbaka mitt halvblod pga att den annars skulle blivit avlivad pga KS (så ytterligare en sjukling alltså) Då blev det att jag sålde lille fine Mandel som jag tänkt ha som tanthäst längre fram (welsh cob) och sålde även lilla b ponnyn som yngsta tjejen växt ur. Jag höll på att gå in i väggen så jag hade inget val, var bara tvungen att sälja för att kunna koncentrera mig på de två konvalescenterna som verkligen behövde all tid.

Nu med denna c ponnyn så var jag inte lika tvingad att sälja, men det var lite sorgligt att se att hon inte fick den tiden hon förtjänade så detta beslut växte mer fram. Hon har hela tiden varit "min" ponny även om ena dottern tävlat en del i hoppning med henne.

 

[Bluefish]

När jag sålde mina och det kändes som värst tänkte jag att jag kan ju faktiskt, i praktiken, ångra mig ända tills konraktet är undertecknat. Ta bort annonser och behålla helt enkelt, och satte mig in i den situationen så gott det gick. Det hade varit en enorm lättnad, tillfälligt, men sen då? Jag och hästen skulle ha samma tillvaro och liv som lett mig fram till beslutet att sälja. Så det vore bara uppskjuten smärta. Nu hade du en bra spekulant, för mig gjorde det stor skillnad. Att hästarna kom till en familj som redan första dagen verkade tycka om dem precis lika mycket som jag, och hade betydligt mer tid, ork och glädje att erbjuda. Känslan av att vara självisk kom bara från mig, hästarna har inte fått ett sämre liv. Fler än jag kan ta hand om dem!

Med det sagt, det är skitjobbigt, de förstår ju inte och det går inte att förklara för dem. Men så tror jag heller inte att de ägnar oss gamla människor en tanke när de klivit av transporten på sina nya domäner.

 

[prinsessfeminist]

När jag sålde mina och det kändes som värst tänkte jag att jag kan ju faktiskt, i praktiken, ångra mig ända tills konraktet är undertecknat. Ta bort annonser och behålla helt enkelt, och satte mig in i den situationen så gott det gick. Det hade varit en enorm lättnad, tillfälligt, men sen då? Jag och hästen skulle ha samma tillvaro och liv som lett mig fram till beslutet att sälja. Så det vore bara uppskjuten smärta. Nu hade du en bra spekulant, för mig gjorde det stor skillnad. Att hästarna kom till en familj som redan första dagen verkade tycka om dem precis lika mycket som jag, och hade betydligt mer tid, ork och glädje att erbjuda. Känslan av att vara självisk kom bara från mig, hästarna har inte fått ett sämre liv. Fler än jag kan ta hand om dem!

Med det sagt, det är skitjobbigt, de förstår ju inte och det går inte att förklara för dem. Men så tror jag heller inte att de ägnar oss gamla människor en tanke när de klivit av transporten på sina nya domäner.

Du har rätt. Jag har tänkt precis så. Tänk om.... Jag bara tar bort annonsen, ringer och säger att jag tyvärr ångrat mig osv.

Men jag kommer till samma slutsats som du; "sedan då?"

I så fall behöver jag fatta andra beslut, vilket jag i nuläget inte är beredd att göra. Det innebär att vi är på ruta ett, och jag har inte tiden.

Hade jag haft obegränsat med tid och pengar, så hade det varit en annan sak.

Men ÄVEN om jag hade haft det, så nyttjar inte jag ponnyn till det som han skulle älska, nämligen fälttävlan.

En ponny i sina bästa år skall inte gå på halvfart med medelålders tanter. Såklart han skall ha kul med ungdomarna!

Tack för input, @sassiball @Bluefish @Ramona

 

[Ramona]

En ponny i sina bästa år skall inte gå på halvfart med medelålders tanter. Såklart han skall ha kul med ungdomarna!

Precis!
De kommer älska honom lika mycket eller till och med mer än vad du gör. Han kommer inte att känna att du har svikit honom. Lovar!