Särbegåvning

Problematisk

Trådstartare
Istället för att kapa @Aliisa s tråd om sin mattelektion gör jag en egen kring det som kom upp i mitt huvud.
Där diskuteras särbegåvning, 2e osv, bland annat nämnde någon en gräns på 125 i IQ för att räknas som särbegåvad. Är det det enda som ska uppfyllas för att man ska räknas som särbegåvad? "Bara" en IQ på 125 eller mer? Eller finns det fler punkter som ska uppfyllas för att det ska "räknas"?

Jag undrar därför att jag själv aldrig tänkt på mig som särbegåvad. Hyfsat hög IQ, javisst, skolan gick som en dans i grundskolan och största delen av gymnasiet (kemi och svåraste matten jag läste började bli lite klurigt) men hade därför NOLL studieteknik inlärd och kapsejsade på högskolan. Bara nyfiken på om jag "räknas som" särbegåvad, och hur man vet det, samt om "att vara 2e" har nån betydelse i vardagen.
 
Jag tror att ordet särbegåvad är lite missbrukat. Det handlar inte om högt IQ enbart utan om just något extremt.

Jag tror inte att du räknas som särbegåvad med enbart ett IQ över 125.

Vet du om det finns någon faktisk definition för när en person kan räknas som särbegåvad?

Mycket av det jag hittar vid snabb googling riktar sig (förståeligt) till lärare och föräldrar. Jag kommer inte ihåg allt om hur jag var som, säg 5-10-åring, så det är ju ganska svårt att avgöra själv.
 
Ingen aning. Men jag känner igen mig i din beskrivning. Jag hade alltid lätt för mig i grundskolan. Vilket gjorde att jag aldrig lärde mig nån studieteknik. Jag hade inte toppbetyg men jag hade tillräckligt bra betyg för att inte anstränga mig för att lära mig studieteknik. Inte förrän på Universitetet började jag känna att jag behövde plugga för att få tillräckligt bra betyg. Då var det så dags att utveckla studieteknik och självdisciplin. Men jag klarade mig igenom det också men kan bli lite sur för att jag inte lärde mig studieteknik innan.

Jag känner igen mig också i @Aliisas tråd. Jag tyckte ofta att lärarna var korkade. Jag tyckte inte om grupparbeten för att det oftast bara gav mig två val: antingen acceptera ett sämre resultat än om jag gjort allt jobb själv eller att göra allt själv. Jag var nog rätt jobbig mitlärarna då jag ifrågasatte arbetsuppgifter, gruppindelningar och krävde arbetsro i en stökig klass.


Men särbegåvad. Nä, det har jag aldrig sett mig själv som. Jag har absolut lätt för mig. Men särbegåvning är något mer än det tycker jag.
 
Jag tror att ordet särbegåvad är lite missbrukat. Det handlar inte om högt IQ enbart utan om just något extremt.

Jag tror inte att du räknas som särbegåvad med enbart ett IQ över 125.
Jo det gör man faktiskt. 125 drar man gränsen för och ser man på normalkurvan så är det inte speciellt många människor som ligger över 125 i iq.
 
Ingen aning. Men jag känner igen mig i din beskrivning. Jag hade alltid lätt för mig i grundskolan. Vilket gjorde att jag aldrig lärde mig nån studieteknik. Jag hade inte toppbetyg men jag hade tillräckligt bra betyg för att inte anstränga mig för att lära mig studieteknik. Inte förrän på Universitetet började jag känna att jag behövde plugga för att få tillräckligt bra betyg. Då var det så dags att utveckla studieteknik och självdisciplin. Men jag klarade mig igenom det också men kan bli lite sur för att jag inte lärde mig studieteknik innan.

Jag känner igen mig också i @Aliisas tråd. Jag tyckte ofta att lärarna var korkade. Jag tyckte inte om grupparbeten för att det oftast bara gav mig två val: antingen acceptera ett lägre betyg än om jag gjort allt jobb själv eller att göra allt själv. Jag var nog rätt jobbig mitlärarna då jag ifrågasatte arbetsuppgifter, gruppindelningar och krävde arbetsro i en stökig klass.


Men särbegåvad. Nä, det har jag aldrig sett mig själv som. Jag har absolut lätt för mig. Men särbegåvning är något mer än det tycker jag.

Jag skolkade mig igenom stora delar av högstadiet och gymnasiet, gjorde absolut minimalt på lektioner osv och lyckades ändå gå ut med bra betyg i nästan allt. Så det förklarar ju varför studietekniken lös med sin frånvaro i högskolan :cautious: Det, i kombination med diverse diagnoser som jag inte fick satta förrän efter jag hoppat av högskolan, ställde till det för mycket för mig.

Och grupparbeten ja, usch, de var en mardröm! Jag hade en kompis som jag jobbade bra med, eftersom vi gjorde det vi skulle på första tio-femton minuterna, resten av tiden roade vi oss med annat :angel: Vissa lärare tyckte väl inte om det (även om vi alltid gjorde det vi skulle och inte slarvade, men vi fick för mycket tid till att spela spel/prata hästar/prata killar/göra egna spel osv) så då fick vi inte arbeta tillsammans längre och grupparbeten blev vidrigt.

Jag såg för länge sedan en dokumentär om särbegåvade barn och de var VÄLDIGT speciella, så i min tanke har särbegåvade personer varit såna som dem. Alltså inget jag tänkt om mig själv (även om jag också är rätt speciell... Men inte på det sättet ;)) så därför blev jag fundersam nu.
 
Jag är särbegåvad med ett uppmätt iq på 140. Det är både fördelar och nackdelar.
Fördelarna är att jag lär mig enormt lätt men jag är intressestyrd. Jag har aldrig behövt plugga speciellt mycket, inte ens på min specialistutbildning.
Jag ser mönster och sammanhang i allt. Mina tankar är som förgreningar i ett nät. Allt hör ihop.
Jag kan ha djupa och fantastiska diskussioner med människor som ligger på samma nivå. det är en njutning för hjärnan. Att äntligen få lov att bli utmanad och tänka abstrakt.

Nackdelarna är att det är ytterst få som ligger inom samma percentil som vad jag gör. Jag förstå inte andra människor, varför inser de inte och varför förstår och kan de inte enkla saker? Det är enormt frustrerande. Jag får ofta "dumma ner mig" eftersom folk inte kan följa mina tankebanor och abstrakta tänkande.
Detta gör att jag inte tycker om människor, jag har inget gemensamt med den vanliga människan.
Jag har tyvärr ett väl utvecklat katastroftänkande i och med min tankegång. Det är inte alls kul.
En annan nackdel är att så få förstår mig fast att jag tycker jag uttrycker mig klart. Synapserna exploderar så fort i hjärnan att andra inte alltid hinner med när jag ska berätta något.
Jag kan även ligga vaken och ha en hjärna som fullständigt rusar, som hoppar fram och tillbaka mellan ämnen.
 
Jag kan även ligga vaken och ha en hjärna som fullständigt rusar, som hoppar fram och tillbaka mellan ämnen.

Klippte ut just den här meningen ur ditt svar, för jag kan verkligen relatera till just det där. Hjärnan liksom spinner på i full fart och jag vill bara kunna pausa den. Fast för mig är det oftast inte när jag ska sova, utan om jag ska göra nåt som kräver koncentration men inte är jätteintressant. Jag har bl.a. en ADHD-diagnos också så det är kanske svårt att säga vad som beror på det och vad som beror på särbegåvning, men jag kan bli att jag bara måste veta mer, tänka klart osv inom fem-sex olika spår samtidigt och så är jag inte nöjd förrän jag har alla svar jag vill ha. Och hjärnan håller liksom allt i luften samtidigt och hoppar mellan, men försöker jag diskutera det med nån annan hänger de inte alls med hur enkelt jag än försöker förklara.

Och jag känner även igen mig i tankar om hur andra inte kan förstå väldigt enkla saker. Jag märker på mig själv att jag har en lite tråkig inställning till andra, "folk överlag är korkade", vilket de ju inte är utan det är väl jag som är "problemet". Men jag har ju aldrig sett mig själv som "särbegåvad" och därför inte andra som "normalbegåvade", utan mig som "normalbegåvad" och andra som "mindre begåvade". Jag har nog aldrig riktigt reflekterat över att jag skulle tillhöra de där 5 procenten, det känns ärligt talat ganska jobbigt.
 
Jag såg för länge sedan en dokumentär om särbegåvade barn och de var VÄLDIGT speciella, så i min tanke har särbegåvade personer varit såna som dem. Alltså inget jag tänkt om mig själv (även om jag också är rätt speciell... Men inte på det sättet ;)) så därför blev jag fundersam nu.
Jag började titta på lite av länkarna som gavs i den andra tråden. Och där blir det, som jag förstår, en väldig skillnad på de om bejakar/utvecklar/stimuleras i sin förmåga och de som dels själva nedtonar/döljer den, dels får den kväst/ringaktad av omgivningen.
Att potentialen som inte finns kommer till sin rätt och då känner man bara av problem-sidan av det, typ?

Stod också att flickor oftare tonar ner/döljer, av hänsyn strävar att justera sig efter omgivningen etc. Medan pojkar oftare exponerar frustration/tristess och då har större chans att få problemet identifierat därmed stöd att utveckla begåvningen istället.

Känns det igen från autismen... två grejor där kvinnor påtagligt missgynnas både i att identifiera förekomsten och sedan få adekvat stöd med att hantera. :meh:
Och intelligensen bidrar till att man döljer autismen ännu bättre osv...
Skulle inte förvåna mig om man oftare låter en autismdiagnos låter bli svaret på allt och ickehanterar särbegåvningen oftare också?
 
"folk överlag är korkade"
Jag har en liknande inställning. Jag tror att man vanligtvis utgår från sig själv, jag ser mig inte som särbegåvad. Jag vet bara att jag är det och kan förklara en hel del med det (inte gentemot andra, men för mig).

Jag vet ju samtidigt att de nog inte är så extremt dumma som jag ser de. Men jag undviker att träffa människor, jag blir bara frustrerad över att de inte förstår även om det är fullt naturligt att de inte gör det
 
Bara nyfiken på om jag "räknas som" särbegåvad, och hur man vet det, samt om "att vara 2e" har nån betydelse i vardagen.
Det där skulle jag också vara intresserad av.
Det som dyker upp verkar liksom bara handla om särbegåvade elever i skolan. Men sedan då? I resten av livet. Är det så att de med "bara särbegåvning" klarar sig såpass att de hanterar det själv efter skolan, så mindre anledning att skriva därför.

Hur är det då med "2e"?. De som har större eller mindre stödbehov/andra problem hela livet. Vad betyder det då?
Hur påverkar begåvningen +/- (eller kvalitativt annorlunda) på NPF och dess problem, strategier etc. Och hur påverkar NPF vad som blir +/- av begåvningen?

Hur påverkar det vardag och liv, inte bara skolkunskapsinlärning? Behöver inte de som jobbar med dessa personer senare kunskap på samma sätt som lärarna?
 
Jo det gör man faktiskt. 125 drar man gränsen för och ser man på normalkurvan så är det inte speciellt många människor som ligger över 125 i iq.

Men det handlar väl inte bara om IQ? Det finns ju en massa saker som är kopplat till att vara särbegåvad. Till och med på mensas sida vill man inte enbart rikta mot IQ även om det är ett lätt men kanske trubbigt instrument för att mäta saker. Som jag har förstått det så handlar det om ganska många förmågor sammantaget eller för sig som beskrivs i olika beteenden ffa synligt hos yngre barn
 
Jag ser mönster och sammanhang i allt. Mina tankar är som förgreningar i ett nät. Allt hör ihop.
Jag kan ha djupa och fantastiska diskussioner med människor som ligger på samma nivå. det är en njutning för hjärnan. Att äntligen få lov att bli utmanad och tänka abstrakt.

Nackdelarna är att det är ytterst få som ligger inom samma percentil som vad jag gör. Jag förstå inte andra människor, varför inser de inte och varför förstår och kan de inte enkla saker? Det är enormt frustrerande. Jag får ofta "dumma ner mig" eftersom folk inte kan följa mina tankebanor och abstrakta tänkande.
Detta gör att jag inte tycker om människor, jag har inget gemensamt med den vanliga människan.
Jag har tyvärr ett väl utvecklat katastroftänkande i och med min tankegång. Det är inte alls kul.
En annan nackdel är att så få förstår mig fast att jag tycker jag uttrycker mig klart. Synapserna exploderar så fort i hjärnan att andra inte alltid hinner med när jag ska berätta något.
Jag kan även ligga vaken och ha en hjärna som fullständigt rusar, som hoppar fram och tillbaka mellan ämnen.
Min partner är smart, men då och då får han be mig sakta ner, försöka börja på steg ett och förklara min tankebana. Jag hinner helt enkelt inte säga allt utan börjar med slutsatsen...

Kan helt identifiera mig med allt du skriver ovan, på gott och ont. Att hitta en samtalspartner som matchar är verkligen exceptionellt stimulerande, man jag tror bara det har hänt mig ett par gånger i hela mitt liv. Ibland sörjer jag att jag inte bet ihop och slog mig in i den akademiska världen... :(
 
Ni som gjort ett riktigt test, vad har ni fått göra för saker då? Jag gjorde ju samtidigt som en utredning efter diagnos och även barnverisionen, så undrar lite hur vanliga testet är?

Jag vet inte vad som tillhörde utredningen, men vet att min mamma skulle uppreda ord/ siffror. Även baklänges, och hon hade bättre poäng baklänges. Brukar det vara så? Hon är särbegåvad med autistiska drag
 
Jag har en liknande inställning. Jag tror att man vanligtvis utgår från sig själv, jag ser mig inte som särbegåvad. Jag vet bara att jag är det och kan förklara en hel del med det (inte gentemot andra, men för mig).

Jag vet ju samtidigt att de nog inte är så extremt dumma som jag ser de. Men jag undviker att träffa människor, jag blir bara frustrerad över att de inte förstår även om det är fullt naturligt att de inte gör det
Andra är inte "dumma" - de har bara inte samma förmåga; vilket de inte kan hjälpa - de gör så gott de kan efter sina förutsättningar. Du får lära dig att tänka så istället och utveckla lite ödmjukhet inför andra människor.

Jag insåg tidigt att andra inte alltid förstod så som jag, men jag blev frustrerad när de inte heller förstod efter att jag förklarat på ett i mina ögon pedagogiskt sätt. Då fick jag inse att det inte handlade om att bara förklara; de kanske inte hade förmågan att ta till sig det ändå, eller behövde ytterligare eller djupare förklaringar, eller mer tid etc. Det var tufft att acceptera till att börja med, men det är så det är. Alla är vi olika och har olika förutsättningar.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Satt och diskuterade det just, då många genom åren har kommit att kalla mig för just det. Men vad är egentligen särbegåvning? Hur ska...
2
Svar
26
· Visningar
3 152

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp