Sagor

Sagan om sanningsspegeln

Det var en gång en vanlig människa som var ute och vandrade i ett för henne ännu okänt område. Hon kisade mot solen och njöt av hur den kyliga brisen drog henne lätt i håret. Vad skönt det var att bara leva!

Promenaden fortsatte mellan höstigt gulröda träd och till fåglarnas rika sjungande. Det var skönt att leva!

Snart blev marken stenig och människan kom ut på en platt klippa som sträckte ut sig över ett spegelblankt vatten.

Människan lade sig ner och tittade på sig själv. Men vad nu? Spegelbilden såg så arg ut!

"Men jag känner mig inte arg!" utbrast människan.

Ett lågmält skratt hördes och människan snodde runt. Bara naturen syntes.

Människan stirrade ner mot vattnet igen, såg sitt eget ansikte stirra tillbaka, men argt, elakt, hånfullt.

Rösten som skrattat hördes igen, den kom från spegelbilden.

"Det här är ditt sanna jag. Du är elak och otrevlig, riktigt självisk!"

"Det är inte sant!" sa människan.

Spegelbilden skrattade högt.

"Du har hittat till sanningsspegeln, och här visas bara ens sanna jag, den man är i sin innersta kärna. Du är hemsk och otäck, misslyckad, dålig och onödig."

Människan protesterade, hon kände sig inte alls sådan som spegelbilden i sanningsspegeln deklarerade att hon var.
Ändå fortsatte spegelbilden att försäkra henne om hur förfärlig hon var, och om hur illa hon skadade andra människor nästan bara genom att finnas.

Människan ville inte tro på det som sas, men rösten var så stark och så övertygande att hon heller inte kunde avfärda det.

Tänk om hon verkligen var så hemskt genomvidrig, så otäck, så elak. I så fall skulle hon säkert vara till skada för fler om hon återvände hem. Det fick bara inte ske! Men kunde hon verkligen stanna här?

Rädslan för att ställa till skada för andra och längtan efter att få lämna den förskräckliga sanningsspegeln var lika starka. I samma stund som människan tog steget för att bege sig hemåt, så slog känslan av att hon måste stanna till så hårt att hon föll omkull. Hon blev sittande på marken och kunde inte förmå sig att röra sig åt något håll. Inte på mycket mycket länge.

Så småningom började människan bit för bit förändras till en märkligt formad sten. Grön mossa letade sig upp över stenen och en och annan blomma slog också ut.

Där människan kom ifrån kanske de saknade en älskad vän. Eller kanske gladde de sig åt att den där elaka personen verkade för alltid försvunnen.

 

[Takire]

Sagan om koltrasten och de ensamma barnen

I utkanten av en skolgård stod en elvaårig pojke och tittade på sina klasskamrater. De lekte, spelade fotboll, skrattade och pratade.

Själv stod han bara och väntade. Trots att ingen hade sagt det till honom så visste han att han inte hörde dit, han passade inte in. Det var bara så det var, men nog gjorde det ont i hans elvaårshjärta när han tänkte tanken att han nog aldrig skulle höra till någonstans.

I en lägenhet låg en åttaårig flicka ihopkrupen under täcket. Hur hårt hon än tryckte händerna mot öronen så hörde hon de arga rösterna, porslinet som krossades. För varje skrik och för varje kras krackelerade flickans själ en pytteliten bit, men skriken var många och de kom väldigt ofta.

På en stallplan retades en trettonårig flicka av några jämngamla ungdomar. Orden ekade och mångdubblades inom flickan. Äckel! Stackars hästarna när det är du som rider! Såna som du borde inte få komma hit! Ingen tycker om dig! Du är så ful så dina föräldrar måste ha gråtit när de fick dig! Troll!

En femårig pojke sitter stel av skräck vid middagsbordet. Han har slagit ut sin mjölk över bordsduken, sånt som inte får hända. Den han kallar pappa, och inget hellre vill än att göra det bästa för, bestraffar sådant hårt. Ibland så att det kommer blod.

Dessa barn som nu kort berättats om är bara några få av de ensamma barnen. De som lider i all tysthet och inte kan, törs, eller får be någon om hjälp. Som för alltid dömda till att lyssna till sina egna ängsligt tickande hjärtan, sina egna ekon av elaka ord, och egen känsla av hopplöshet.

Ända tills de får besök av koltrasten. En ovanligt stor och ovanligt svartblank koltrast som flyger just där de ensamma barnen är. Och när barnen får syn på koltrasten så börjar fågeln att sjunga. En koltrastmelodi som är den vackraste och skönaste man kan höra, och där och då bara det ensamma barnets. Och var gång varje barn får höra melodin, var gång tänds på nytt en liten gnista i barnets hjärta, ett hopp om att en dag kanske ändå allt kan vara annorlunda.

 

[Takire]

Sagan om månskenshästarna

När fullmånen värmer stjärnhimlen kan man med extrem tur, och mod nog att tro, få se ett sällsamt litet skådespel av de mest underbara små varelser.

Månskenshästarna är pyttesmå, men annars till det yttre helt lika vanliga hästar. De galopperar i månskenet så att det smattrar av alla hovar. De hoppar över skräp på marken och de kastar med sina långa manar. De leker tillsammans och allt ser så perfekt ut. Vackert, rart och lekfullt och alldeles förtrollande.

I hästarnas lek får själva månen liv och var månstråle tar skepnaden av en ny häst. Månskenshästar och månhästar om vartannat.

Tänk att en natt få vara den som fick se. Månskenshästar.

 

[Takire]

Sagan om de vilsna tonerna

En gång för längesedan fanns det ett kolsvart berg med vassa toppar. Berget låg mitt ute i en sjö som var översållad med vackra rosa och vita näckrosor. Inuti berget fanns tonerna till all musik som någonsin hört eller skulle höras i världen.

Varje ton hade ett eget liv, var en egen individ. Var och en av dem kunde höras för sig själv, men de hade samtidigt ett oerhört förtrollande samarbete. Och det var just i samarbetet som tonerna blommade ut i all sin glans.

Var och en som har hört en riktigt gripande melodi förstår nog hurdant samarbetet verkligen var.

Allt var dock inte frid och fröjd. Det svarta berget hade funnits länge. På ålderns höst hade det fått några djupa sprickor och en dag halkade en av tonerna ut genom en.

Tonen landade i vattnet där dess ljud blev helt oigenkänneligt. Skrämd lyckades den ta sig upp på en näckros, men dess ljud blev ändå inte sig likt igen. Tonen ville förtvivlat gärna ta sig tillbaka till de andra tonerna, men när den äntligen lyckades ta sig upp i bergsskrevan igen tycktes det förgäves.

De andra tonerna drog sig undan när de hörde det märkliga dova ljudet närma sig. Tonen kunde aldrig komma ikapp de andra. Däremot var det fler toner som föll ut genom sprickor i berget. Så småningom var där märkliga toner spridda lite överallt i sjön och över näckrosorna.

De vilsna tonerna försökte alla åtminstone en gång att ta sig tillbaka in i berget, men ingen lyckades någonsin. De tordes heller inte söka upp varandra och därför blev de mycket ensamma och sorgsna toner.

Melodin som hörs från den sjön är visserligen vacker, men den skär i vilket hjärta som helst.

 

[Takire]

Sagan om den vackraste platsen

Ser du där borta i spegelsjön
hur molnen och solen blänker?

Ser du när hägern landar däri,
hur dropparna glittrar och stänker?

Ser du träden med ljusgröna löv
Ser du träden med friska barr?
Ser du sommarens blommor visa sin prakt,
och känner du sen att du tänker -

på allt som är skönt, på allt som är gott,
vackert och kraftfullt, vackert och smått.

Då kanske du redan har varit där, på världens vackraste plats.

***

För många är världens vackraste plats inget annat än en saga, ett hittepå, men om man bara vill kan man nästan vara där ändå. Man måste blunda och lyssna långt långt bort eller lyssna inåt.

På världens vackraste plats hörs den mest undersköna fågelsång. Bara fågelsången i sig kunde vara tillräckligt för att göra platsen till den vackraste i världen. Ändå finns där så mycket mer. Vilda blommor, stora och små i allsköns färger, myllrar i gräs och mossa. Sjön glittrar på något vis i gyllene, fastän vattnet är alldeles vanligt och riktigt. Vattnet är lent, lenare vatten finns ingenstans.

På världens vackraste plats värms känslorna upp, där kan ingen vara förbannad eller känna stor sorg. Där kan ingen vara fruktansvärt trött för hur trött man än är blir man på något sätt helt utvilad så fort man tagit steget in.

På världens vackraste plats kan man sitta utvilad och bara njuta av att vara just det. Man kan skratta mer, prata vänligare och leka mer.

Världens vackraste plats, det vore någonstans att hitta vägen till.