Såhär blev det

[Texaz]

Nu är du du väldigt tillbaka i gamla tråden.
Jag har inte skrivit att jag vill kompromissa, att jag tycker han ”borde” saker är för hur jag själv agerat. Jag hade inte gjort som han men han gör som han vill.

Sen har jag all rätt att tycka att det är hur taskigt jag vill att säga en sak och göra en annan. Jag fick inte ens chansen att säga hur jag ville ha det för honom.
Precis som jag inte fick chansen att säga något när han började få en massa ”hjärnspöken” om ditt och datt.

I övrigt tråkigt att du väljer att suga i dig av de bitarna där jag förklarar hur jag tänkt och inte av det att det går framåt. För det läste du inte.

Jag reagerar på just det att du inte ens får komma till tals. Han kör över dig gång på gång, och ser till att hålla dig fast i sitt grepp.
Tyvärr tror jag att du genom att inte bryta fastnar än mer i att försöka i all oändlighet.
Risken är överhängande att du fastnar där, och den risken ökar för varje dag som går utan att du bryter.
Blir lite tveksam till om det verkligen är bra för dig med dessa trådar, du det verkar trigga igång ett försvarsbeteende hos dig.

 

[Unhappy]

Jag reagerar på just det att du inte ens får komma till tals. Han kör över dig gång på gång, och ser till att hålla dig fast i sitt grepp.
Tyvärr tror jag att du genom att inte bryta fastnar än mer i att försöka i all oändlighet.
Risken är överhängande att du fastnar där, och den risken ökar för varje dag som går utan att du bryter.
Blir lite tveksam till om det verkligen är bra för dig med dessa trådar, du det verkar trigga igång ett försvarsbeteende hos dig.

Sånt där behöver jag höra/läsa.
Nej, att lyssna in vad vad vill/tänker vill han inte och föreslår jag något får jag olika svar. I slutet frågade jag ”så det är att börja om via nätet och ses i höst alltså?”… ”ja det är en plan” får jag till svar. Sen ghostade han igen då 2,5 vecka.
Just nu känns det okej, samtidigt som ”det kommer aldrig att kunna bli bra, jag kommer aldrig kunna lita på honom igen”.
Jag såg också tydligt hur saker liksom inte går ihop kring honom.


Försvaret blir nog mest när jag känner att jag måste förklara saker, eller det postas rena felaktigheter, och ändå inte blir trodd. Eller när mina barn skall diskuteras. Oavsett hur mycket jag skriver att ”jag kommit framåt och hur jag tänker” måste det liksom tryckas på med att ”det har du inte alls”, det kan göra ont. Sen har jag fått många kloka och tänkvärda inlägg också som jag tar till mig av.

 

[Valerianovna]

Du är förbaskat klok, vet du det.

Jag är också lite som du där, och i periodvis så drar andra människor mycket energi. Jag hade en sån period då jag stötte på honom där han liksom gav energi. Däremot är jag inte att jag stänger av andra människor men kanske inte bjuder in till längre kommunikation. Jag är också ganska mycket enstöring och ganska introvert. Han var också det vilket var en sak som band oss samman. Håller också med dig om att det ibland är lättare att prata med någon ”främling” än nån nära.
Då var det fint att prata med en ”främling”, att hans kontakt var så extrem förvånade mig dock.

Visst inser jag att människor inte behöver vara som man tänkt sig över nätet. Man skapar sig ju en bild liksom, min var en trygg kille med fötterna på jorden. Riktigt så var det inte, det var en ganska neurotisk och vimsig person jag mötte som sen blev knäpptyst och inte riktigt verkade vara riktigt ”med” känslomässigt, ganska tyst och iaktagande och lite av ”är det okej att jag behöver gå på toa”. De sakerna reagerade jag över även om vi hade det skitbra också bitvis. Men varje gång kom lite tanken ”men, är det denna personen jag är kär i”. När jag kom hem, så återgick det till den där fina bilden i mitt huvud. Lite för min sinnesfrids skull försöker jag hålla i huvudet att ”tänk nu på vad du tänkte när ni sågs”. Denna kalla, undvikande och veliga sida är också något nytt. Den såg jag inte alls innan. För mig är det viktigt att se det där också.

Jag förstår precis det här klicket när man kommer i kontakt med någon vars personlighet är i samklang med ens egen, speciellt om man är i ett sinnestillstånd där man är öppen för det, eller kanske till och med behöver det av någon anledning.
Jag tror jag nämnt love bombing förut, men den sorts kontakt du beskriver låter väldigt mycket som just love bombing. Det behöver inte vara ett medvetet drag från hans sida, utan de flesta som manipulerar andra gör det utan att tänka på det. Troligtvis var han i en fas där han behövde ha/ville ha kontakt med någon, av någon anledning. För många människor kan idén om en nära relation eller en kärlek vara mycket mer attraktiv än verkligheten av att ha en nära relation, just eftersom verkligheten kräver motprestation och energi. Och när verkligheten knackar på så stänger man ned, drar i handbromsen.
Den mannen du mötte, låt oss säga att det var en blind date, du visste inget alls om honom i förväg—hade du gått på en till date med den mannen?
Om jag får spekulera tror jag en del av roten ligger just i det här, att du faktiskt var kär i någon, men det var inte den här mannen du träffade face-to-face. När man sedan sett någon, eller mött någon, så är det oåterkalleligt. Nu skall bilden av den du var kär i sammanfogas med den här främlingen. En främling jag får känslan av att du kanske inte ens tyckte nämnvärt om irl, rätta mig om jag har fel. Det måste vara en sorg att bearbeta. Det är ju nästan som att personen du blev förälskad i har dött, eller är jag helt fel ute?
Är du bekant med sorgeprocessen?

 

[Unhappy]

Jag förstår precis det här klicket när man kommer i kontakt med någon vars personlighet är i samklang med ens egen, speciellt om man är i ett sinnestillstånd där man är öppen för det, eller kanske till och med behöver det av någon anledning.
Jag tror jag nämnt love bombing förut, men den sorts kontakt du beskriver låter väldigt mycket som just love bombing. Det behöver inte vara ett medvetet drag från hans sida, utan de flesta som manipulerar andra gör det utan att tänka på det. Troligtvis var han i en fas där han behövde ha/ville ha kontakt med någon, av någon anledning. För många människor kan idén om en nära relation eller en kärlek vara mycket mer attraktiv än verkligheten av att ha en nära relation, just eftersom verkligheten kräver motprestation och energi. Och när verkligheten knackar på så stänger man ned, drar i handbromsen.
Den mannen du mötte, låt oss säga att det var en blind date, du visste inget alls om honom i förväg—hade du gått på en till date med den mannen?
Om jag får spekulera tror jag en del av roten ligger just i det här, att du faktiskt var kär i någon, men det var inte den här mannen du träffade face-to-face. När man sedan sett någon, eller mött någon, så är det oåterkalleligt. Nu skall bilden av den du var kär i sammanfogas med den här främlingen. En främling jag får känslan av att du kanske inte ens tyckte nämnvärt om irl, rätta mig om jag har fel. Det måste vara en sorg att bearbeta. Det är ju nästan som att personen du blev förälskad i har dött, eller är jag helt fel ute?
Är du bekant med sorgeprocessen?

Exakt så, huvudet på spiken. Vi möttes ju ett forum. Redan i den tråden ser jag tydligt hur han verkligen ”tog sig an mig och problemet”. Mer och mer personliga inlägg varje dag. Sen började vi maila långa Mail. Bytte inte ens bild föränn 7 veckor fram. Syftet var inte att dejta/ses/träffa nån. Det var liksom bara fint, 2 ganska udda själar som möttes. Mailen blev en vana och de var många och långa.

Övergick sedan till snapkonakt hela tiden, minns att jag själv tyckte det var lite väl mycket men trevligt ändå med nån som bekräftade minsta grej hela tiden (kan jag se idag). Det händer liksom nåt med en då, jag tror ett beroende startade. Ser jag tillbaka var han liksom med mig överallt. Kontakten var konstant, jag var då ingen relation, tråkig förvisso men han eldade på om hur extremt kontrollerad jag var. Jag litade på honom… verkligheten var inte riktigt så. Jag har också ett ansvar där.
Det stämmer att han under vinterhalvåret blir mer social och vill ha ett projekt av nåt slag.

Nej, den mannen jag mötte om vi ponerar blindate, så nej jag hade inte gått på en till. Jag hade aldrig blivit intresserad av honom om jag stött på honom ute heller som kollega eller på krogen. Kanske som en vän men inget mer. Men jag jobbade hårt på att sammanfoga dessa 2. Även om jag vid varje träff någon gång undrade ”vad håller jag på med, det är ju inte han”.

Sen kom denna kyla när hans stress kom, saker han gillat blev nu dåliga. Jag blev ett stressmoment för att jag fanns. Konstiga och förvirrade medelanden, ghosting men ibland glimtade den forna personen fram. Jag ifrågasatte också ”så vi ska inte ses på 2,5 mån pga sina hobbys/jobb”…. Och där kom första dumpningen som togs tillbaka när han fick som han ville, ghostandet, backandet, ta tillbaka, ändra, ta tillbaka, kyla, distans, närhet, löften som bröts- pga stress.

Det är liksom 3 personer i en för mig. Jag är bekant med sorgeprocessen. Jag inser att jag pendlar där. Mellan ilska, sorg och nyorientering. Senaste tiden mer nyoritenyering även om jag inte vet hur den ska se ut, en del ilska och ibland sorg. För jag tänker mig den personen jag träffade som död. Han finns ju liksom inte, och jag förmodligen inte funnits fullt ut heller.
Men riktigt ont gör det, på olika sätt.

 

[Lilla]

Vad som går och vad man innerst inne vill är ju två olika saker. Vad du vill och vad han vill är också helt olika saker. Du behöver inte anpassa sönder dig själv och vad du vill för att det ska passa med vad han vill. Jag hör vad du säger, att du inte heller vill ha någon "klassisk parrelation" (vad det nu är, vi lägger kanske olika saker i det) men någonstans kan det också vara en del av läkningsprocessen att tillåta sig själv att tänka: "Jag ville det här. Det ville inte han. Och av praktiska skäl gick det inte heller, även om vi hade velat båda två. Jag sörjer det, sörjer det som kunde blivit, men accepterar att det är så." Vad det sedan är du ville, det vet ju bara du själv, men jag tror du behöver se på dig själv med ärliga och vänliga ögon. Acceptera att du ville något annat än han och att det inte blev så eller blir så. Du har rätt till dina känslor och önskningar men måste i det här fallet släppa taget om dem. Och jag VET att det är svårt.

Jag har haft min beskärda del av trassliga förhållanden, bland annat ett förhållande med en gift man, vilket nog var "mitt livs kärlekshistoria" om man nu har någon sådan. Han gjorde slut med mig, flera gånger. Och det absolut svåraste för mig var att han sade att han älskade mig och alltid skulle älska mig men ändå valde att stanna hos sin fru. För mig var det helt obegripligt att känna så mycket för varandra och INTE agera på det. Så jag började rationalisera för mig själv och intala mig själv att jag nog absolut bara ville vara vänner och att det skulle gå jättebra så - vilket bara var ett stort självbedrägeri. Jag hade nog haft lättare för att släppa och gå vidare om jag hade varit ärlig mot mig själv i att jag VISST ville att han skulle lämna sin fru och "live happily ever after" med mig. Då hade jag först fått sörja och sedan gå vidare. Nu blev det istället långa perioder av den typen av limbo som du befinner dig i - att varken kunna vara kvar eller släppa - och det tär enormt mycket.

Alltså jag måste bara säga att du är fantastisk!
Nu har jag läst när du har svarat i två svåra trådar och sättet du svara på hur ska jag säga med både hjärta och förståelse men också med verktyg och fokus på och hopp om framtiden trots att det är tufft nu utan att i en enda meningen mästra eller förminska gör mig så glad!

 

[Unhappy]

Alltså jag måste bara säga att du är fantastisk!
Nu har jag läst när du har svarat i två svåra trådar och sättet du svara på hur ska jag säga med både hjärta och förståelse men också med verktyg och fokus på och hopp om framtiden trots att det är tufft nu utan att i en enda meningen mästra eller förminska gör mig så glad!

Kan bara instämma, Roheryns inlägg är något jag verkligen tar med mig.

 

[Roheryn]

Alltså jag måste bara säga att du är fantastisk!
Nu har jag läst när du har svarat i två svåra trådar och sättet du svara på hur ska jag säga med både hjärta och förståelse men också med verktyg och fokus på och hopp om framtiden trots att det är tufft nu utan att i en enda meningen mästra eller förminska gör mig så glad!

Åh, tack!

 

[Milosari]

Sånt där behöver jag höra/läsa.
Nej, att lyssna in vad vad vill/tänker vill han inte och föreslår jag något får jag olika svar. I slutet frågade jag ”så det är att börja om via nätet och ses i höst alltså?”… ”ja det är en plan” får jag till svar. Sen ghostade han igen då 2,5 vecka.
Just nu känns det okej, samtidigt som ”det kommer aldrig att kunna bli bra, jag kommer aldrig kunna lita på honom igen”.
Jag såg också tydligt hur saker liksom inte går ihop kring honom.


Försvaret blir nog mest när jag känner att jag måste förklara saker, eller det postas rena felaktigheter, och ändå inte blir trodd. Eller när mina barn skall diskuteras. Oavsett hur mycket jag skriver att ”jag kommit framåt och hur jag tänker” måste det liksom tryckas på med att ”det har du inte alls”, det kan göra ont. Sen har jag fått många kloka och tänkvärda inlägg också som jag tar till mig av.

Försvaret kommer när folk tycker att "it takes two to tango" dvs att du har ett ansvar och därmed kan kritiseras för sättet du hanterar den på. Nej det är inte roligt med kritik, men det är ju omöjligt att utvecklas om man är helt perfekt som man är och att allt dåligt är någon annans fel.

 

[Unhappy]

Försvaret kommer när folk tycker att "it takes two to tango" dvs att du har ett ansvar och därmed kan kritiseras för sättet du hanterar den på. Nej det är inte roligt med kritik, men det är ju omöjligt att utvecklas om man är helt perfekt som man är och att allt dåligt är någon annans fel.

Så är det, men är man grundmanipulerad är det liiiite mer att ta hänsyn till. Jag sitter inte i den sits jag sitter för att det är kul eller för att jag inte kan tänka eller har insikt som vissa tror.

 

[Roheryn]

Så är det, men är man grundmanipulerad är det liiiite mer att ta hänsyn till. Jag sitter inte i den sits jag sitter för att det är kul eller för att jag inte kan tänka eller har insikt som vissa tror.

Men vad menar du att det finns att ta hänsyn till? Det må vara så att du sitter i den situation du gör för att du delvis manipulerats dit - medvetet eller omedvetet. Men du har absolut ett eget ansvar för att ta dig därifrån och du KAN det. Du är inte i någon beroendeställning till honom, ni har ingen gemensam ekonomi, inga barn, inget hem, inga gemensamma vänner och inget gemensamt liv. Du kan klippa banden i denna sekund om du vill och aldrig mer prata med honom. Läskigt? Jobbigt? Sorgligt? Javisst, men du KAN. Du har all frihet i världen att göra det och därmed också ett ansvar. Och det ansvaret har du främst mot dig själv - för att DU ska få ett bättre liv där han inte bor hyresfritt i ditt huvud!

 

[Unhappy]

Men vad menar du att det finns att ta hänsyn till? Det må vara så att du sitter i den situation du gör för att du delvis manipulerats dit - medvetet eller omedvetet. Men du har absolut ett eget ansvar för att ta dig därifrån och du KAN det. Du är inte i någon beroendeställning till honom, ni har ingen gemensam ekonomi, inga barn, inget hem, inga gemensamma vänner och inget gemensamt liv. Du kan klippa banden i denna sekund om du vill och aldrig mer prata med honom. Läskigt? Jobbigt? Sorgligt? Javisst, men du KAN. Du har all frihet i världen att göra det och därmed också ett ansvar. Och det ansvaret har du främst mot dig själv - för att DU ska få ett bättre liv där han inte bor hyresfritt i ditt huvud!

Jag tar det ansvaret genom att söka hjälp. Och bearbeta det så gott jag klarar av i min takt. Och det går framåt… dag för dag.
Jag påminner mig vem han är genom att skriva upp det och prata om det…

Jag har slutat funderar på ”hur ska jag anpassa mig för att han skall komma tillbaka”

Jag har slutat försöka att förstå mig på honom, han är trots allt bara en människa. Även om människor må vara olika så finns det gränser.

Jag har idag börjat fila på ett ”nu avslutar vi Mail” som jag inte är klar med.

Men det går liksom inte fortare för att vissa hackar, eller vill framhålla att jag inte gör något alls och inte kommit någonstans.

Det finns också mer bakom detta jag medvetet valt att utelämna.

Mailet kommer att skickas, men jag behöver boka nytt möte med min terapeut först. Jag har precis för inte så längesedan kommit till insikten hur han styrt, hur jag inte känner igen mig själv. För mig är det en sorg och en bearbetning och då gäller det inte honom. Utan att mig själv. Att liksom hitta det där som gör livet glatt utan honom. För återigen, han har varit överallt i mitt liv 24/7 nu behöver jag skapa något helt fritt från honom. Där han inte varit.

 

[Roheryn]

Jag tar det ansvaret genom att söka hjälp. Och bearbeta det så gott jag klarar av i min takt. Och det går framåt… dag för dag.
Jag påminner mig vem han är genom att skriva upp det och prata om det…

Jag har slutat funderar på ”hur ska jag anpassa mig för att han skall komma tillbaka”

Jag har slutat försöka att förstå mig på honom, han är trots allt bara en människa. Även om människor må vara olika så finns det gränser.

Jag har idag börjat fila på ett ”nu avslutar vi Mail” som jag inte är klar med.

Men det går liksom inte fortare för att vissa hackar, eller vill framhålla att jag inte gör något alls och inte kommit någonstans.

Det finns också mer bakom detta jag medvetet valt att utelämna.

Mailet kommer att skickas, men jag behöver boka nytt möte med min terapeut först. Jag har precis för inte så längesedan kommit till insikten hur han styrt, hur jag inte känner igen mig själv. För mig är det en sorg och en bearbetning och då gäller det inte honom. Utan att mig själv. Att liksom hitta det där som gör livet glatt utan honom. För återigen, han har varit överallt i mitt liv 24/7 nu behöver jag skapa något helt fritt från honom. Där han inte varit.

Ja, du behöver skapa dig ett liv helt fritt från honom, det är helt sant. Och jag förstår att det kräver tid, terapi och i viss mån ältande. Du behöver vrida och vända på saker, förstå vad som hände och hur du hamnade där. Men du kan (och bör, anser jag) göra det utan honom. Du kan klippa nu, bara sluta ha kontakt. Det behövs inga förklaringar, inget avskedsbrev, bara sluta ”mata monstret”.

 

[Unhappy]

Ja, du behöver skapa dig ett liv helt fritt från honom, det är helt sant. Och jag förstår att det kräver tid, terapi och i viss mån ältande. Du behöver vrida och vända på saker, förstå vad som hände och hur du hamnade där. Men du kan (och bör, anser jag) göra det utan honom. Du kan klippa nu, bara sluta ha kontakt. Det behövs inga förklaringar, inget avskedsbrev, bara sluta ”mata monstret”.

Ja det håller jag med om. Jag ser ingen framtid där han är med alls.

Däremot så behöver jag ta det i min takt. Med tanke på hur jag tog det från början med att inte äta, sova osv så är jag försiktig. Tills jag säkert vet att det för mig är såpass safe att jag inte hamnar där. Jag har liksom inte råd med det. Eller vill sätta mig i sitsen att jag skulle ta tillbaka den där blocken och be om ursäkt- för att jag skulle tycka synd om honom.

 

[Roheryn]

Ja det håller jag med om. Jag ser ingen framtid där han är med alls.

Däremot så behöver jag ta det i min takt. Med tanke på hur jag tog det från början med att inte äta, sova osv så är jag försiktig. Tills jag säkert vet att det för mig är såpass safe att jag inte hamnar där. Jag har liksom inte råd med det. Eller vill sätta mig i sitsen att jag skulle ta tillbaka den där blocken och be om ursäkt- för att jag skulle tycka synd om honom.

Jag menar inte att du ska blocka eller "officiellt avsluta", bara sluta mata monstret som sagt. Och med "mata monstret" menar jag agera och reagera på honom som person, på hans meddelanden, på er relation. Bara gör ingenting! Och strunta i om eller hur han reagerar på det. Träna på att inte kolla om han öppnat meddelanden, träna på att inte kolla mobilen efter meddelanden från honom. Och så tror jag på att du tidsmässigt avgränsar den tid du "får" älta och fundera. Sätt av en timma om dagen eller liknande och resten av dagen så "får" du inte fundera över detta utan måste sysselsätta dig med annat.

 

[Unhappy]

Jag menar inte att du ska blocka eller "officiellt avsluta", bara sluta mata monstret som sagt. Och med "mata monstret" menar jag agera och reagera på honom som person, på hans meddelanden, på er relation. Bara gör ingenting! Och strunta i om eller hur han reagerar på det. Träna på att inte kolla om han öppnat meddelanden, träna på att inte kolla mobilen efter meddelanden från honom. Och så tror jag på att du tidsmässigt avgränsar den tid du "får" älta och fundera. Sätt av en timma om dagen eller liknande och resten av dagen så "får" du inte fundera över detta utan måste sysselsätta dig med annat.

Men det där gör jag. Började i myrsteg, lyssna på en podd utan att kolla (då vår kontakt ju var 100 tals meddelanden varje dag). Jag har också vissa stunder han inte ”får vara med”. Det jag inte gör är att jag ju svarar honom. Men det känns inte lika ångestfyllt

 

[Unhappy]

Men det där gör jag. Började i myrsteg, lyssna på en podd utan att kolla (då vår kontakt ju var 100 tals meddelanden varje dag). Jag har också vissa stunder han inte ”får vara med”. Det jag inte gör är att jag ju svarar honom. Men det känns inte lika ångestfyllt

Nu ifrågasatte jag ganska snällt vad han egentligen ville.

Fick svar på en helt annan fråga och ignorans på min fråga. Nu ska det väl ghostas pga stress igen. Jag är förbannad på riktigt. Nu känns ett totalt uppbrott betydligt väldigt mycket närmare.

 

[Nota]

Nu ifrågasatte jag ganska snällt vad han egentligen ville.

Fick svar på en helt annan fråga och ignorans på min fråga. Nu ska det väl ghostas pga stress igen. Jag är förbannad på riktigt. Nu känns ett totalt uppbrott betydligt väldigt mycket närmare.

Bestäm dig bara och ge dig fan på klara det

Du kommer klara dig utan honom det vet hela buke plus du själv

 

[Unhappy]

Bestäm dig bara och ge dig fan på klara det

Du kommer klara dig utan honom det vet hela buke plus du själv

Tack, det behövde jag
Bara så tungt att se nån som gett så mycket så länge göra såhär.

Nu bad jag om ett samtal, lugnt och sansat. ”För att båda måste få komma till tals”. Svarar/öppnar han inte är det tack och hej. Jag pallar inte. Gjort en låååång lista på saker som gör det omöjligt att ens ha en kompisrelation, hur trevlig han än skulle vara.

 

[Unhappy]

Absolut, och jag har fått kontakt med ett bra samtalsstöd också. Som mer är inne på att han är en manipulativ och farlig individ.
Därför reagerade jag så starkt när han började försvinna. Därför blev aldrig heller mina reaktioner normala när han försvann. Han kartlade ju allt om mig, min största fasa osv… och kör stenhårt på det. Det är inte normalt betende. Speciellt när han och jag aldrig ens bråkat. Men varje sak jag tyckte tvärtom med skulle bestraffas av honom.

En bra bit kvar men jag är påväg.

Ännu en milstolpe avklarad idag då han faktiskt hört av sig.

Jag tänkte vara rak, vänlig men tydlig med hur sommaren varit för mig. Nog sällan sett så konstiga svar.

1) Han kände att han behövde ha 30 minuters kommunikationstid om han skulle öppna meddelanden. Jag undrade då varför han inte kunde göra som alla andra- man skickar nåt när man hinner. Inget svar

2) Han skyllde på att han borde sett att jag knöt an till människor och inte fortsatt inleda nåt. Nä men sist han var här pratade han om att han t.o.m. skulle ha min häst flera dagar i veckan när han flyttade hit.

3) Han kunde inte skriva något för jag hade petat på honom genom att efter flera veckors tystnad skriva ”hur har du det och hur går det med allt”- det kände han sig kränkt över för det ville han inte prata om. Jag hade även skrivit ”Oj, där var du” efter flera veckors tystnad vilket var en Pet/hint mot honom.

4) Han svara att man inte skulle älta gammalt. Jag frågade då vänligt hur han i nutid sagt att jag förstår hur du känner, jag ska inte ghosta dig mer och sen fortsätter med det 2 veckor till. Jomen då var han hjärntrött.

5) När jag lugnt sa att jag litat på honom mycket för att han i början sagt/skrivit att ghosta är det fegaste man kan göra, han skulle aldrig göra det även om han hade häcken full… och att jag upplevde honom som nån som stod för vad han sa så fick han väldigt brått iväg och ghostande igen såklart.

För mig blev det tydligt, han tar inget ansvar utan lägger det på mig. När det sen inte gått så blir han sur. Han skrev också flera gånger att han tyckte mycket om mig. Tydligt blir också att jag inte kan göra rätt. När nån oavsett vem är ”borta” 2 veckor som inte brukar vara det så hur kan dets vara ett påhopp att fråga hur det är eller vad som händer?

Det blev en milstolpe till. Jag har mått bättre sista dagarna. Han har hört av sig men det känns som jag ser rakt igenom honom. Saker har liksom inte berört som innan… jag har mest suckat.

 

[TygerTyger]

Ännu en milstolpe avklarad idag då han faktiskt hört av sig.

Jag tänkte vara rak, vänlig men tydlig med hur sommaren varit för mig. Nog sällan sett så konstiga svar.

1) Han kände att han behövde ha 30 minuters kommunikationstid om han skulle öppna meddelanden. Jag undrade då varför han inte kunde göra som alla andra- man skickar nåt när man hinner. Inget svar

2) Han skyllde på att han borde sett att jag knöt an till människor och inte fortsatt inleda nåt. Nä men sist han var här pratade han om att han t.o.m. skulle ha min häst flera dagar i veckan när han flyttade hit.

3) Han kunde inte skriva något för jag hade petat på honom genom att efter flera veckors tystnad skriva ”hur har du det och hur går det med allt”- det kände han sig kränkt över för det ville han inte prata om. Jag hade även skrivit ”Oj, där var du” efter flera veckors tystnad vilket var en Pet/hint mot honom.

4) Han svara att man inte skulle älta gammalt. Jag frågade då vänligt hur han i nutid sagt att jag förstår hur du känner, jag ska inte ghosta dig mer och sen fortsätter med det 2 veckor till. Jomen då var han hjärntrött.

5) När jag lugnt sa att jag litat på honom mycket för att han i början sagt/skrivit att ghosta är det fegaste man kan göra, han skulle aldrig göra det även om han hade häcken full… och att jag upplevde honom som nån som stod för vad han sa så fick han väldigt brått iväg och ghostande igen såklart.

För mig blev det tydligt, han tar inget ansvar utan lägger det på mig. När det sen inte gått så blir han sur. Han skrev också flera gånger att han tyckte mycket om mig. Tydligt blir också att jag inte kan göra rätt. När nån oavsett vem är ”borta” 2 veckor som inte brukar vara det så hur kan dets vara ett påhopp att fråga hur det är eller vad som händer?

Det blev en milstolpe till. Jag har mått bättre sista dagarna. Han har hört av sig men det känns som jag ser rakt igenom honom. Saker har liksom inte berört som innan… jag har mest suckat.

Det här är en parentes i sammanhanget, verkligen. Men "när nån oavsett vem är 'borta' 2 veckor som inte brukar vara det ..." Av vad jag har läst så verkar han vara borta länge oftare än inte, så att säga. Och jag hade läst ditt "Oj, där var du" som passivt aggressivt.