Sambon vill inte skaffa barn. Jag vill.

[TantAgda]

Jag är inte arg, bara så fruktansvärt ledsen just nu. Sitter, och har nu suttit i flera timmar, i skogen och bara fulgråtit så det här blir nog inte helt förståeligt..


Han har varit helt tydlig med hela tiden att han aldrig haft någon större längtan efter att skaffa barn. Och tidigare har jag varit fullt nöjd jag också.
Men inte nu längre. Jag vill så otroligt gärna bilda familj med sambon -den längtan har inte funnits hos mej tidigare.

För ett tag sedan bad jag honom fundera ordentligt igen på detta och han står fast. Han vill inte. Och jag går sönder.

Just nu känns det som att jag står i ett vägskäl där jag måste välja mellan sambon som jag älskar högt och vårat fantastiska liv tillsammans eller en framtid där jag gör ett försök att skaffa barn.
Jag har inte all tid i världen, jag är trots allt 35 redan..

Hur fan gör jag ett sånt val? Eller hur kommer jag över det faktum att jag aldrig kommer få chansen att försöka skaffa barn?

 

[Unafraid]

Jag är personen som aldrig ska ha barn. Skulle min sambo vara du och verkligen vilja, då skulle jag säga att valet är "mig eller barn".

Du måste helt enkelt bestämma vad som är viktigare. OM barn är viktigt, då får du bryta upp och skaffa barn på egen hand/hitta någon som vill ha barn ganska omgående, beroende på "hur fertil" du är, jag kan inget om sånt dock.

Gör något så enkelt som en lista för barn med någon annan/själv och livet med din sambo. Efter det, res bort några dagar själv. Fundera och tänk efter hur du känner när du kommer hem. Distans från situationen kan göra att du vet hur du ska ha det utan att du "bestämt" dig.

Lycka till!

 

[vallhund]

Har du läst den här tråden?
https://www.bukefalos.se/threads/han-vill-inte-ha-barn.1479341/

 

[Monstermom]

Jag tror det är väldigt svårt att komma över att man offrar barnmöjligheten för förhållandet, helt ärligt. Vill du ha barn så kommer sambon att - till en liten, skavande del - bli hindret som stoppade dig från vad du ville ha.

Jag hade valt möjligheten till barn i det läget. Och då är jag helt frivilligt barnlös och väldigt nöjd med det, så det är ingen övertygelse om att barn är det bästa här i världen som talar.

Edit: Finns det en sak jag är riktigt rädd för så är det nog bitterhet, och det här är för mig något som innehåller en stor risk för framtida bitterhet...

 

[TheRedLightning]

Eller hur kommer jag över det faktum att jag aldrig kommer få chansen att försöka skaffa barn?

Jag vet inte om det är till någon tröst, men en väninna till mig fick sitt första barn när hon var 45, så riktigt försent är det inte än, även om det blir mer (vad ska man säga) komplicerat ju äldre man blir (vet inte om det blev rätt ord).

Jag är 32 lever själv, har inte haft någon barnlängtan ibland kommer funderingarna på barn, men då måste jag ha en partner först. I din sits hade jag nog funderat på vilket jag ansåg vara viktigast och om det finns andra lösningar på "problemet" (eller vad man ska kalla det).

 

[SiZo]

Jag är inte arg, bara så fruktansvärt ledsen just nu. Sitter, och har nu suttit i flera timmar, i skogen och bara fulgråtit så det här blir nog inte helt förståeligt..


Han har varit helt tydlig med hela tiden att han aldrig haft någon större längtan efter att skaffa barn. Och tidigare har jag varit fullt nöjd jag också.
Men inte nu längre. Jag vill så otroligt gärna bilda familj med sambon -den längtan har inte funnits hos mej tidigare.

För ett tag sedan bad jag honom fundera ordentligt igen på detta och han står fast. Han vill inte. Och jag går sönder.

Just nu känns det som att jag står i ett vägskäl där jag måste välja mellan sambon som jag älskar högt och vårat fantastiska liv tillsammans eller en framtid där jag gör ett försök att skaffa barn.
Jag har inte all tid i världen, jag är trots allt 35 redan..

Hur fan gör jag ett sånt val? Eller hur kommer jag över det faktum att jag aldrig kommer få chansen att försöka skaffa barn?

Jag som är lyckligt barnlös säger att det är väl klart att du ska lämna din partner och skaffa barn om bara tanken på att inte skaffa barn får dig att fulgråta. Först tar man hand om sig själv i ett förhållande, sedan kan man ta hand om partnern. Och i ditt fall så innebär ju det att din partner inte finns där längre helt enkelt.

Kan du tänka dig inseminering för att få barn så kan du ju börja så gott som direkt. Ska du leta ny partner så är det ju knepigare.

 

[TantAgda]

Jag är personen som aldrig ska ha barn. Skulle min sambo vara du och verkligen vilja, då skulle jag säga att valet är "mig eller barn".

Du måste helt enkelt bestämma vad som är viktigare. OM barn är viktigt, då får du bryta upp och skaffa barn på egen hand/hitta någon som vill ha barn ganska omgående, beroende på "hur fertil" du är, jag kan inget om sånt dock.

Gör något så enkelt som en lista för barn med någon annan/själv och livet med din sambo. Efter det, res bort några dagar själv. Fundera och tänk efter hur du känner när du kommer hem. Distans från situationen kan göra att du vet hur du ska ha det utan att du "bestämt" dig.

Lycka till!

Jag förstår att andra sidan av vårt problem inte heller är lätt.
Men just nu, så som vårt liv är nu, är jag inte beredd att bryta upp.. Men jag vet heller inte hur länge jag kan leva med beslutet att välja bort barn. Och vad kommer hända med mej och oss i framtiden om jag gör det?

 

[TantAgda]

Har du läst den här tråden?
https://www.bukefalos.se/threads/han-vill-inte-ha-barn.1479341/

Bara början på den.

 

[nightcrawler]

Har en bekant som vill ha barn och som lever ihop med en man som har barn sen tidigare och som dessutom har steriliserat sig. Hon är mycket bitter över detta. Hennes systerdotter är gravid och hon är klart och tydligt väldigt avundsjuk.
Om du vill ha barn så skaffa en partner som åxå vill. Annars är det som gjort för bitterhet. Bitterhet tär. Både på en själv och på förhållandet.

 

[TantAgda]

Jag tror det är väldigt svårt att komma över att man offrar barnmöjligheten för förhållandet, helt ärligt. Vill du ha barn så kommer sambon att - till en liten, skavande del - bli hindret som stoppade dig från vad du ville ha.

Jag hade valt möjligheten till barn i det läget. Och då är jag helt frivilligt barnlös och väldigt nöjd med det, så det är ingen övertygelse om att barn är det bästa här i världen som talar.

Edit: Finns det en sak jag är riktigt rädd för så är det nog bitterhet, och det här är för mig något som innehåller en stor risk för framtida bitterhet...

Det är den där bitterheten som jag är så otroligt rädd för. I dagsläget inte främst för min skull, utan för vårt förhållandes skull. Och vårt liv tillsammans.

 

[TantAgda]

Jag vet inte om det är till någon tröst, men en väninna till mig fick sitt första barn när hon var 45, så riktigt försent är det inte än, även om det blir mer (vad ska man säga) komplicerat ju äldre man blir (vet inte om det blev rätt ord).

Jag är 32 lever själv, har inte haft någon barnlängtan ibland kommer funderingarna på barn, men då måste jag ha en partner först. I din sits hade jag nog funderat på vilket jag ansåg vara viktigast och om det finns andra lösningar på "problemet" (eller vad man ska kalla det).

Det är just det som jag inte vet just nu. Och måste försöka reda ut. Jag vet bara inte hur?

 

[TantAgda]

Jag som är lyckligt barnlös säger att det är väl klart att du ska lämna din partner och skaffa barn om bara tanken på att inte skaffa barn får dig att fulgråta. Först tar man hand om sig själv i ett förhållande, sedan kan man ta hand om partnern. Och i ditt fall så innebär ju det att din partner inte finns där längre helt enkelt.

Kan du tänka dig inseminering för att få barn så kan du ju börja så gott som direkt. Ska du leta ny partner så är det ju knepigare.

Men just nu är det inte så självklart för mej!
Det här förhållandet och vårt liv tillsammans betyder så otroligt mycket för mej. Så det stora problemet är att jag inte vet vad som är viktigast? Är det att få skaffa barn (själv eller med någon annan) eller är det just det att jag vill bilda familj med sambon?

 

[Sofie.S]

Även om visionen är att leva tillsammans för alltid så är det ingen garanti att ni lever tillsammans resten av livet. Hur skulle det kännas om ni gick isär när du var - låt säga, 50 år och det är försent att bli gravid?

Jag hade bestämt mig för att jag skulle skaffa barn på egen hand om jag inte träffat någon innan jag fyllde 26-28 år men träffade en man innan dess som också ville ha barn.

 

[MiniLi]

Usch, vilken jobbig situation. Hur länge sen var det du fick hans ”slutgiltiga besked”?
Du kanske bara ska låta det smälta ordentligt. Låt det gå några veckor/månader så att allt får sjunka in innan du beslutar något. Ge dig själv tid att tänka över hur viktigt det känns och hur det skulle bli för dig.
Kanske fundera över hur ”förankrad” den här nytillkomna barnlängtan är hos dig?

 

[Raderad medlem 120709]

Men jag vet heller inte hur länge jag kan leva med beslutet att välja bort barn. Och vad kommer hända med mej och oss i framtiden om jag gör det?

Någonstans där tror jag att ditt svar finns. Är barn så viktigt för dig att du kan gråta i timtal över tanken på att aldrig få några, så tycker jag att det säger massor. Jag tror som @Monstermom att om man kompromissar bort något såpass viktigt för en så kommer man att bli bitter med tiden, och så kommer relationen förmodligen gå åt skogen ändå för att man känner att man gett upp något vitalt för partnerns skull.

För egen del så vill jag absolut inte ha några barn, och jag skulle aldrig i livet vilja att en partner som ville bli förälder stannade kvar med mig för att relationen i övrigt är bra. Barn är en så himla stor och livsförändrande grej att jag tror att man måste vara helt på samma sida om saken, annars kommer en eller båda att bli olyckliga.

Och inte för att vara den som spår otur, men relationer kommer och går. Om den här inte håller, kan du verkligen stå ut med att ha gått miste om chansen?

 

[Bonica]

Du skulle ju även kunna skaffa barn på egen hand och bli särbo med din sambo.

 

[nightcrawler]

Jag vill inte ha barn och dissar en ev partner direkt om han skulle vilja ha. Även om han skulle kunna tänka sig att avstå. Vill inte ha skulden för att det inte blev några

 

[pepp]

då måste jag ha en partner först. I din sits hade jag nog funderat på vilket jag ansåg vara viktigast och om det finns andra lösningar på "problemet" (eller vad man ska kalla det).

Du måste ju inte ha en partner finns ju dom som skaffar på egen hand.

 

[Casteloro]

Jag är inte arg, bara så fruktansvärt ledsen just nu. Sitter, och har nu suttit i flera timmar, i skogen och bara fulgråtit så det här blir nog inte helt förståeligt..


Han har varit helt tydlig med hela tiden att han aldrig haft någon större längtan efter att skaffa barn. Och tidigare har jag varit fullt nöjd jag också.
Men inte nu längre. Jag vill så otroligt gärna bilda familj med sambon -den längtan har inte funnits hos mej tidigare.

För ett tag sedan bad jag honom fundera ordentligt igen på detta och han står fast. Han vill inte. Och jag går sönder.

Just nu känns det som att jag står i ett vägskäl där jag måste välja mellan sambon som jag älskar högt och vårat fantastiska liv tillsammans eller en framtid där jag gör ett försök att skaffa barn.
Jag har inte all tid i världen, jag är trots allt 35 redan..

Hur fan gör jag ett sånt val? Eller hur kommer jag över det faktum att jag aldrig kommer få chansen att försöka skaffa barn?

Jag lämnade min man delvis för att jag inte ville ha barn med honom (han ville), och vi hade det visserligen lite trassligt i vårt förhållande och det var säkert saker som vi hade kunnat lösa om båda hade velat men det avgjordes klart och tydligt i barnfrågan. Hade dock ingen barnlängtan då och har det inte nu heller, men jag är säker på att om det en dag skulle uppstå en situation där jag faktiskt börjar längta efter barn... då måste man vara på samma våglängd. Du och din partner är inte det, så hur gör du ett sådant val måste förstås grunda sig på vad du vill mest. Ett liv tillsammans med honom utan barn, eller ett liv tillsammans med någon annan som vill ha barn.

Idag bevittnade jag när min syster förlöste min första systerson och jag grät av lycka, det var det jobbigaste jag varit med om då min syster hade otroligt jobbigt i förlossningen, men när han väl var förlöst kan jag förstå den kärlek som det innebär att vara mamma. Det är verkligen ett mirakel och du vill inte missa det om du börjat längta efter barn.

 

[Raderad medlem 6459]

Men @TantAgda vilken svår situation . Har du bra folk runt dig att prata med? Folk som känner dig och som du känner att du kan prata helt öppet med?