Samsovning - hur länge?

[MiniLi]

Det finns mycket mer här, en ny partner i familjen som är konkurrent om föräldern exempelvis. Att vilja sova med föräldern behöver inte ha ett dugg med trygghet att göra och även om det har med trygghet att göra att de vill sova där så behöver det inte göra barnen tryggare. Experthjälp kanske behövs för att ta sig ur situationen men för mig låter det mer som att det blivit en vana och barnen behöver vänja sig vid att sova själv.

Hur länge anser du det är okej att sova med föräldern för trygghet förresten 15 år är uppenbarligen inte länge nog, 16? 18? eller kanske 25-35 år? Nu menar jag inte extrem situationer, utan regelbundet under längre perioder som här.

Sålänge föräldrar och barn är ok med det så är det väl ok?
Är ju ingen annan som kan säga att det skulle vara fel.

 

[MiniLi]

Men vissa barn är blyga det är så, alla är inte det där pushiga barnet. Det blyga barnet har kanske lika underbara föräldrar som det pushiga barnet. Men det blyga barnets föräldrar måste kanske hjälpa barnet att stärka sitt självförtroende i små steg och heja på.

Sedan såklart om utvecklingspsykologi, alla har olika utgångspunkt så ett recept ger inte samma resultat på alla. Ett barn kanske behövs hållas tillbaka lite så hen inte springer ut i vägen, ett annat barn behöver kanske uppmuntras att våga försöka. Personlighet finns (gener om du vill).

Vårt samhälle gillar ju det här självständiga barnet som hugger tag i saker (glad och positiv, många bollar i luften, utåtriktad.). Men alla är inte så till personligheten.

Jag har svårt att se hur detta har med mitt inlägg att göra.

 

[Badger]

Jag har svårt att se hur detta har med mitt inlägg att göra.

Jag uppfattade, kanske missuppfattade, ditt inlägg som att barn med bra och trygga föräldrar inte är blyga eller försiktiga inför nya utmaningar. Utan griper tag i dem själva med entusiasm.

Är barnet blygt och försiktigt är föräldrarna otrygga helt enkelt. Inget extra självförtroende och ingen extra självtrygghet kan fås genom att lyckas med en utmaning (uppmuntras hoppa det där hindret). En förälder med ett försiktigt barn ska bara se över sitt föräldraskap och konstatera att det är för otryggt och ge mer trygghet tills barnet slutar upp med att vara försiktigt och blygt och istället blir framåt och modigt.

Det var så jag uppfattade din kommentar och därför jag svarade så. Men jag misstänker nu att det inte var så du menade.

 

[MiniLi]

Jag uppfattade, kanske missuppfattade, ditt inlägg som att barn med bra och trygga föräldrar inte är blyga eller försiktiga inför nya utmaningar. Utan griper tag i dem själva med entusiasm.

Är barnet blygt och försiktigt är föräldrarna otrygga helt enkelt. Inget extra självförtroende och ingen extra självtrygghet kan fås genom att lyckas med en utmaning (uppmuntras hoppa det där hindret). En förälder med ett försiktigt barn ska bara se över sitt föräldraskap och konstatera att det är för otryggt och ge mer trygghet tills barnet slutar upp med att vara försiktigt och blygt och istället blir framåt och modigt.

Det var så jag uppfattade din kommentar och därför jag svarade så. Men jag misstänker nu att det inte var så du menade.

Nej det var verkligen inte så jag menade. Blyghet och trygghet har inte så mkt med varandra att göra när man pratar barns utveckling.

 

[Lobelia]

Sålänge föräldrar och barn är ok med det så är det väl ok?
Är ju ingen annan som kan säga att det skulle vara fel.

Givetvis får man sova med vem man vill så länge man vill, men jag tänker just på att sova med barn för att de ska vara trygga och bonus föräldern får vara beredd att sova ensam eller dela säng. Någonstans slutar barn att vara barn i aspekten sova hos förälder för att få trygghet utom i speciella akuta fall. I min värld är åldern uppnådd för båda. Om de sen vill krypa ner och mysa någon gång eller har speciellt jobbigt så gör man givetvis undantag.

Hade en partner till mig tänkt sig sova med sina barn resten av sitt liv hade jag flytt.... För mig slutar barn vara barn någonstans runt åldern dessa är i och jag räknar dem som ungdomar på väg ut i vuxenvärlden.

 

[MiniLi]

Givetvis får man sova med vem man vill så länge man vill, men jag tänker just på att sova med barn för att de ska vara trygga och bonus föräldern får vara beredd att sova ensam eller dela säng. Någonstans slutar barn att vara barn i aspekten sova hos förälder för att få trygghet utom i speciella akuta fall. I min värld är åldern uppnådd för båda. Om de sen vill krypa ner och mysa någon gång eller har speciellt jobbigt så gör man givetvis undantag.

Hade en partner till mig tänkt sig sova med sina barn resten av sitt liv hade jag flytt.... För mig slutar barn vara barn någonstans runt åldern dessa är i och jag räknar dem som ungdomar på väg ut i vuxenvärlden.

Men vad en partner är nöjd med och vad som föräldrar-barn är nöjda med behöver ju inte vara samma sak.
Nu vet vi ju inte HUR jobbigt barnen tycker att det är att sova själva, men om man försöker motivera/uppmuntra och barnen ändå blir väldigt ledsna/rädda och inte vågar sova själva så har jag svårt att se vad man ska göra. Tvinga det gråtande barnet att sova själv ändå? Känns inte bra alls.

 

[Badger]

Nej det var verkligen inte så jag menade. Blyghet och trygghet har inte så mkt med varandra att göra när man pratar barns utveckling.

Tack! det var bara det jag menade. Det är så mycket fokus nu på aktiva heijiga barn som ska göra allting helt självmant och själva driva på (med sin nyfikenhet eller vad som) att jag ibland nästan får en känsla av att försiktiga eller blyga barn som behöver lite stöd för att våga (lära sig läsa, simma, sova själv osv), ibland betraktas som fel.

 

[MiniLi]

Tack! det var bara det jag menade. Det är så mycket fokus nu på aktiva heijiga barn som ska göra allting helt självmant att jag ibland nästan får en känsla av att försiktiga eller blyga barn som behöver lite stöd för att våga (lära sig läsa, simma, sova själv osv), ibland betraktas som fel.

Okej, nä det känns ju inte rimligt alls.

 

[Badger]

Men vad en partner är nöjd med och vad som föräldrar-barn är nöjda med behöver ju inte vara samma sak.
Nu vet vi ju inte HUR jobbigt barnen tycker att det är att sova själva, men om man försöker motivera/uppmuntra och barnen ändå blir väldigt ledsna/rädda och inte vågar sova själva så har jag svårt att se vad man ska göra. Tvinga det gråtande barnet att sova själv ändå? Känns inte bra alls.

Nej det går ju inte och då växer rädslan.

 

[cirkus]

Givetvis får man sova med vem man vill så länge man vill, men jag tänker just på att sova med barn för att de ska vara trygga och bonus föräldern får vara beredd att sova ensam eller dela säng. Någonstans slutar barn att vara barn i aspekten sova hos förälder för att få trygghet utom i speciella akuta fall. I min värld är åldern uppnådd för båda. Om de sen vill krypa ner och mysa någon gång eller har speciellt jobbigt så gör man givetvis undantag.

Hade en partner till mig tänkt sig sova med sina barn resten av sitt liv hade jag flytt.... För mig slutar barn vara barn någonstans runt åldern dessa är i och jag räknar dem som ungdomar på väg ut i vuxenvärlden.

Jag tror att det är ovanligt att barn vill sova länge med förälder och i de flesta fall som de vill det så finns det en otrygghet bakom som inte är "normal". Detta fall tycker jag verkar vara lite utanför ramarna iom att det bara finns en förälder - det kan finnas trauman bakom som gör barnen otrygga - då är det rimligt att börja i rätt ände - inte försöka tvinga barnen utan jobb amed just tryggheten. Att tala om vad som "vanliga" barn i den ålder klarar och inte klarar tror jag är ganska oproduktivt.

 

[Lobelia]

Jag tror att det är ovanligt att barn vill sova länge med förälder och i de flesta fall som de vill det så finns det en otrygghet bakom som inte är "normal". Detta fall tycker jag verkar vara lite utanför ramarna iom att det bara finns en förälder - det kan finnas trauman bakom som gör barnen otrygga - då är det rimligt att börja i rätt ände - inte försöka tvinga barnen utan jobb amed just tryggheten. Att tala om vad som "vanliga" barn i den ålder klarar och inte klarar tror jag är ganska oproduktivt.

Fast barnen har alltid sovit med föräldern, att tolka det som otrygghet innebär att de varit otrygga i "hela" sitt liv även när de hade två föräldrar. Då är det verkligen dags att försöka göra något åt det.

 

[MiniLi]

Fast barnen har alltid sovit med föräldern, att tolka det som otrygghet innebär att de varit otrygga i "hela" sitt liv även när de hade två föräldrar. Då är det verkligen dags att försöka göra något åt det.

Ja men man ”gör ju inget åt det” genom att tvinga dem om de inte vågar.

 

[Lobelia]

Ja men man ”gör ju inget åt det” genom att tvinga dem om de inte vågar.

Om det nu beror på otrygghet och inte gammal vana och/eller en önskan att inte släppa in någon ny i familjen fullt ut. Det är inget vi kan avgöra.

Avvänjning kan ske med stöd och mutor såsom ridläger/språkresa eller vad barnen nu är intresserade av. Utan att försöka så lär sängen vara upptagen under överskådlig tid. Kommer barnen att må bättre av ännu ett uppbrott? Och på sikt kanske en ny bonusförälder TS verkar inte var sugen på att vänta tills vidare.

 

[cirkus]

Fast barnen har alltid sovit med föräldern, att tolka det som otrygghet innebär att de varit otrygga i "hela" sitt liv även när de hade två föräldrar. Då är det verkligen dags att försöka göra något åt det.

Ja otryggheten bör ju jobbas med.

 

[Lobelia]

Ja otryggheten bör ju jobbas med.

Om det nu är ett tecken på otrygghet.

 

[cirkus]

Om det nu är ett tecken på otrygghet.

Vad tror du att det är?

Jag tror inte att ett barn i den ålder vill sova hos föräldern om inte just sovandet är väldigt jobbigt och barnet är otryggt.

 

[Lobelia]

Vad tror du att det är?

Jag tror inte att ett barn i den ålder vill sova hos föräldern om inte just sovandet är väldigt jobbigt och barnet är otryggt.

Och jag tror det beror på vanan och att föräldern troligen uppmuntrat eller åtminstone inte försökt få barnet att sova själv tidigare samt att ny partner spär på önskan att vara hos föräldern, att inte ge upp sin plats.

 

[cirkus]

Och jag tror det beror på vanan och att föräldern troligen uppmuntrat eller åtminstone inte försökt få barnet att sova själv tidigare samt att ny partner spär på önskan att vara hos föräldern, att inte ge upp sin plats.

Det tror inte jag. Yngre barn kanske, men så här gamla barn - nej

 

[Kattennizze]

Om det nu beror på otrygghet och inte gammal vana och/eller en önskan att inte släppa in någon ny i familjen fullt ut. Det är inget vi kan avgöra.

Avvänjning kan ske med stöd och mutor såsom ridläger/språkresa eller vad barnen nu är intresserade av. Utan att försöka så lär sängen vara upptagen under överskådlig tid. Kommer barnen att må bättre av ännu ett uppbrott? Och på sikt kanske en ny bonusförälder TS verkar inte var sugen på att vänta tills vidare.

menar du att ett ridläger kan få barnen att raskt skutta över till egen säng?

 

[Nicknytt]

Hur har det varit tidigare? Okej att för en vuxen ha samma läggtider som en yngre tonåring men som en 5 eller 10-åring? Har ni någon egentid tillsammans alls?

Det låter knepigt och som en stor begränsning för barnet. I den åldern behöver barnet frigöra sig och ha egna äventyr som även inbegriper övernattning. Och barnet behöver sova längre än en vuxen.

Som sagt det är i mina ögon ett förälderproblem. Klart det blir jobbigt att ändra vanan men det är föräldern som behöver bestämma sig och genomföra det.

Jag tror att som det är nu så handlar det både om att få sova med föräldern och att ta din plats. Det är en bonus att vara mer viktig än dig hur bra relation ni än har.

Den yngsta har i princip hela sitt liv gått och lagt sig tillsammans med en förälder, som sedan går upp tidigare på morgonen.
Och egentid är inget som existerar förutom när barnen är i skolan.