Det är runt tio dagar kvar till jag har nästa inbokade möte på psyk. Det betyder att jag i ungefär tio dagar till måste hålla uppe en fasad.
Jag har mått lite mer okej en period nu och jag orkar inte låta mamma veta att jag mår sämre igen. Jag vill inte göra henne besviken och irriterad.
Jag VILL vilja saker. Långpromenader med hundarna, långa ridturer, gå i affärer och titta på saker, baka, tvätta, läsa böcker. Allt sånt där som jag för olika lång tid sedan brukade tycka om att göra. Men nu har jag varken bakat eller läst böcker på säkert minst ett par år. Jag vill inte ens försöka.
Min egentligen enda vän har jag glidit ifrån allt mer under hösten och nu var det jättelänge sedan vi träffades. Något har förstörts i den relationen och går inte att reparera helt. Och han har så mycket annat för sig och flera vänner att välja på, så ska vi träffas är det upp till mig att ta tag i det. Och det gör jag ju inte. Jag kanske skulle må bra av det när/om det väl blev av, men jag orkar inte. Bara att förbereda mig för det (duscha, ta på rena vettiga kläder osv) skulle ta minst en halv dag. Sedan ska jag ta mig dit vi ska träffas, umgås, och ta mig hem igen. Och så hästar och hundar som varje dag. Det orkar jag helt enkelt inte.
Jag tror det var typ ett år sedan jag verkligen blev av med rädslan för döden och blev vän med tanken. Sedan några månader tillbaka lever jag på övertid, efter den tidpunkt jag inte trodde jag skulle överleva. Men lever gör jag, och livet och allt känns så tomt. Det finns några anledningar till att jag inte är död än. Dels vet jag inte vem som skulle ta hand om djuren. Och dels vill jag inte göra mamma ledsen. Men jag tänker rätt mycket på det, och jag slåss rätt mycket med frågan om det är rimligt att leva för någon annans skull. Är det det?
Julen är alltid jobbig och det kanske är därför allt känns extra mycket just nu. Men jag är inte vän med de här känslorna, och jag är orolig för vad som kommer hända. Om jag kommer falla tillbaka till botten igen, ett sånt där riktigt hårt fall. Jag är rädd för det, och då känns allt så bortkastat och onödigt. Allt jag gjort sedan sist, vad är det värt om jag hamnar på botten igen?
Jag vill bara ha ett normalt liv, men det kommer nog aldrig att hända.
Jag har mått lite mer okej en period nu och jag orkar inte låta mamma veta att jag mår sämre igen. Jag vill inte göra henne besviken och irriterad.
Jag VILL vilja saker. Långpromenader med hundarna, långa ridturer, gå i affärer och titta på saker, baka, tvätta, läsa böcker. Allt sånt där som jag för olika lång tid sedan brukade tycka om att göra. Men nu har jag varken bakat eller läst böcker på säkert minst ett par år. Jag vill inte ens försöka.
Min egentligen enda vän har jag glidit ifrån allt mer under hösten och nu var det jättelänge sedan vi träffades. Något har förstörts i den relationen och går inte att reparera helt. Och han har så mycket annat för sig och flera vänner att välja på, så ska vi träffas är det upp till mig att ta tag i det. Och det gör jag ju inte. Jag kanske skulle må bra av det när/om det väl blev av, men jag orkar inte. Bara att förbereda mig för det (duscha, ta på rena vettiga kläder osv) skulle ta minst en halv dag. Sedan ska jag ta mig dit vi ska träffas, umgås, och ta mig hem igen. Och så hästar och hundar som varje dag. Det orkar jag helt enkelt inte.
Jag tror det var typ ett år sedan jag verkligen blev av med rädslan för döden och blev vän med tanken. Sedan några månader tillbaka lever jag på övertid, efter den tidpunkt jag inte trodde jag skulle överleva. Men lever gör jag, och livet och allt känns så tomt. Det finns några anledningar till att jag inte är död än. Dels vet jag inte vem som skulle ta hand om djuren. Och dels vill jag inte göra mamma ledsen. Men jag tänker rätt mycket på det, och jag slåss rätt mycket med frågan om det är rimligt att leva för någon annans skull. Är det det?
Julen är alltid jobbig och det kanske är därför allt känns extra mycket just nu. Men jag är inte vän med de här känslorna, och jag är orolig för vad som kommer hända. Om jag kommer falla tillbaka till botten igen, ett sånt där riktigt hårt fall. Jag är rädd för det, och då känns allt så bortkastat och onödigt. Allt jag gjort sedan sist, vad är det värt om jag hamnar på botten igen?
Jag vill bara ha ett normalt liv, men det kommer nog aldrig att hända.
