simulera sjukdomar?

Grazing

Trådstartare
Är det ofta vården tror att man simulerar ett tillstånd? Brukar det vara ett förstatänk så att säga när prover inte visar direkt någonting?

Fick nämligen ut min journal från akuten och gång på gång så läser jag att det står att jag eventuellt "simulerar sjukdomstillstånd". Blev lite sårad där faktiskt, om det är vad dom tror om mig. Det kan ju isåfall vara en anledning till att det är en del suck och stön när jag kommer in oavsett varför jag kommer in. Jag äter ju väldigt lite och dåligt så visst har jag kollapsat ett antal gånger pga det, kommit in och sedan efter uppvätskning eller vad dom kallar det så kan jag gå från akuten efter ett par timmar, dock har ju prover osv varit bra.

Jag kände direkt när jag fick journalen där att näe, har ingen lust att åka in vid akuta tillstånd om det är normalt att dom tror såhär, att jag gör mig till. Är det en vanlig tanke i vården när prover inte visar något uppenbart? Är det fler som upplever denna känsla vid akuta besök? Framförallt ni med psykiska problem så att säga, "vanliga" tror jag tas på mera allvar.

Sen så får jag hela tiden känslan att min läkare på öppenvården att även han tror jag gör mig till, varför annars skulle inte en utredning börja? Frågade en gång om det nu är så att jag inte har schizofreni tex vad som händer när jag tar tabletterna, då svarade han att då händer ingenting. "Det märker vi" sa han. Eller är det så att diagnoser är helt meningslösa egentligen och man får ändå prova ut mediciner och funkar dom så tänker man inte mer på det?

Är ju ändå ganska starka tabletter och är det inte någon mening med någon utredning så det inte medicineras bara för att liksom. Nu höjde han dessutom dosen igen för att se om det kan ha bättre effekt. Dom har haft effekt, det vet jag. Folk i min omgivning säger att jag förändrats till det positiva så någonting har ju hänt sen jag började med denna medicinen. Men kanske det bara är placebo och läkaren sitter och garvar åt mig?

Känns lite som att hela vården sitter och garvar lite åt mig. Någon mer som fått denna känslan? Man tas på allvar för att dom måste men samtidigt inte liksom.

Är jag bara nojig och paranoid igen kanske? Kanske är det igen känslor som egentligen är helt obefogade. Är det känslor som kanske inte alls finns? Rörigt som attan men om någon känner igen sig eller vet hur folk som jobbar i vården tänker så hade det vart intressant med ett svar. Vad jag nu vill ha för svar vet jag dock inte, kanske att inte vården per automatik dumförklarar en och tycker man tar upp plats pga att man simulerar tex medvetslöshet eller liknande. Vilket jag ju vet jag inte gjort men jag blir ju osäker nu. Vet att jag inte bör läsa journalerna och jag borde inte haka upp mig men det gör jag.
 
Är det ofta vården tror att man simulerar ett tillstånd? Brukar det vara ett förstatänk så att säga när prover inte visar direkt någonting?

Fick nämligen ut min journal från akuten och gång på gång så läser jag att det står att jag eventuellt "simulerar sjukdomstillstånd". Blev lite sårad där faktiskt, om det är vad dom tror om mig. Det kan ju isåfall vara en anledning till att det är en del suck och stön när jag kommer in oavsett varför jag kommer in. Jag äter ju väldigt lite och dåligt så visst har jag kollapsat ett antal gånger pga det, kommit in och sedan efter uppvätskning eller vad dom kallar det så kan jag gå från akuten efter ett par timmar, dock har ju prover osv varit bra.

Jag kände direkt när jag fick journalen där att näe, har ingen lust att åka in vid akuta tillstånd om det är normalt att dom tror såhär, att jag gör mig till. Är det en vanlig tanke i vården när prover inte visar något uppenbart? Är det fler som upplever denna känsla vid akuta besök? Framförallt ni med psykiska problem så att säga, "vanliga" tror jag tas på mera allvar.

Sen så får jag hela tiden känslan att min läkare på öppenvården att även han tror jag gör mig till, varför annars skulle inte en utredning börja? Frågade en gång om det nu är så att jag inte har schizofreni tex vad som händer när jag tar tabletterna, då svarade han att då händer ingenting. "Det märker vi" sa han. Eller är det så att diagnoser är helt meningslösa egentligen och man får ändå prova ut mediciner och funkar dom så tänker man inte mer på det?

Är ju ändå ganska starka tabletter och är det inte någon mening med någon utredning så det inte medicineras bara för att liksom. Nu höjde han dessutom dosen igen för att se om det kan ha bättre effekt. Dom har haft effekt, det vet jag. Folk i min omgivning säger att jag förändrats till det positiva så någonting har ju hänt sen jag började med denna medicinen. Men kanske det bara är placebo och läkaren sitter och garvar åt mig?

Känns lite som att hela vården sitter och garvar lite åt mig. Någon mer som fått denna känslan? Man tas på allvar för att dom måste men samtidigt inte liksom.

Är jag bara nojig och paranoid igen kanske? Kanske är det igen känslor som egentligen är helt obefogade. Är det känslor som kanske inte alls finns? Rörigt som attan men om någon känner igen sig eller vet hur folk som jobbar i vården tänker så hade det vart intressant med ett svar. Vad jag nu vill ha för svar vet jag dock inte, kanske att inte vården per automatik dumförklarar en och tycker man tar upp plats pga att man simulerar tex medvetslöshet eller liknande. Vilket jag ju vet jag inte gjort men jag blir ju osäker nu. Vet att jag inte bör läsa journalerna och jag borde inte haka upp mig men det gör jag.
Vanligt vet jag inte men ja det har hänt både mig och min man... Min man sökte hjälp under många år på VC, tillslut sa de att det satt i hans huvud. Då sökte han sig privat, berättade sina symptom, läkaren konstatera att det troligt var ett problem. Skrev ut medicin och det hjälpte maken som då mådde bra igen. Själv sökte jag gång på gång för mina problem, läkaren sa att jag antagligen var för överviktig trots att jag då hade rasat 20 kg eftersom jag inte kunde svälja. Jag fick tjata mig till en gastroskopi och det visade sig att jag hade lyfom och stort magsår...

Sen finns det även en del som kommer in och simulerar sjukdom av en eller annan anledning så jag förstår att det är svårt för sjukvården att kunna avgöra vem som är på "riktigt" och vem som fejkar det.
 
Vanligt vet jag inte men ja det har hänt både mig och min man... Min man sökte hjälp under många år på VC, tillslut sa de att det satt i hans huvud. Då sökte han sig privat, berättade sina symptom, läkaren konstatera att det troligt var ett problem. Skrev ut medicin och det hjälpte maken som då mådde bra igen. Själv sökte jag gång på gång för mina problem, läkaren sa att jag antagligen var för överviktig trots att jag då hade rasat 20 kg eftersom jag inte kunde svälja. Jag fick tjata mig till en gastroskopi och det visade sig att jag hade lyfom och stort magsår...

Sen finns det även en del som kommer in och simulerar sjukdom av en eller annan anledning så jag förstår att det är svårt för sjukvården att kunna avgöra vem som är på "riktigt" och vem som fejkar det.
"Skönt" eller vad man ska säga att jag inte är helt ensam om att inte bli helt trodd.
 
Jag skulle säga till läkaren att du läst journalen och sett vad de skrivit om ev simulering. Fråga varför och vad göra åt saken. Har du haft nån sjukdomsvinst?
Vad menar du med sjukdomsvinst?

Nästa gång jag träffar läkaren eller om jag åker in för något akut ska jag fråga om vad dom menar med det dom skriver angående simulering. För det är inte direkt något nöje att åka in dit.
 
Sjukvårdspersonal är nog helt enkelt olika misstänksamma, precis som alla andra. Känner till några fall där det handlat om fysiska sjukdomar där de sjuka anklagats av läkare att ljuga, överdriva, simulera mm, medan de egentligen varit mycket allvarligt sjuka. Har en släkting som kämpade i flera år, som sett de mest hårresande saker i journaler sedan hon begärt ut dem (uttråkad hemmafru, vill ha uppmärksamhet av läkare, rädd för klimakteriet, och allt vad det nu var) - hon hade i själva verket allvarliga hjärtproblem och en del annat, men fick först hitta en läkare som lyssnade på henne för att få hjälp.

Sådant är ju fruktansvärt! Men det är ju långt ifrån alla läkare som antar att patienten ljuger, och dessutom tror jag det är få av de som gör det antagandet som dessutom struntar i att undersöka/behandla. Kort sagt, man kan ha otur men det går att försöka med någon annan då. Undvika att söka akut vård löser inte problemet. :)
 
Ok, förstår. Nej det har jag inte haft isåfall.

När dom skriver simulera kanske dom menar det där med sekundär sjukdomsvinst, det står inget om det i journalen men det låter som om det är någonting som dom säkerligen kan tro. Också tråkigt om det är vad dom tror då kroppen faktiskt gett upp för mig, alltså inte självvalt.

Dock kanske "självsvält" eller annat man orsakat sig själv som en sekundär sjukdomsvinst per automatik. Är ju inte det som varit mitt syfte men det är hur man än vrider och vänder på det något jag dragit på mig "med mening" även om meningen varit någon annan.

Då kanske dom inte menar mig som en jobbig typ på det sättet jag tror. Kanske mer att det är för att få omtanke/vård osv. Vilket ju inte är fel och som jag kan förstå för det kan vara skönt att bli omhändertagen ibland när det är svårt. Dock har jag inte haft det syftet.
 
Jag har inte läst mina journaler så det kanske står nåt liknande men jag har aldrig känt av ett konstigt bemötande på akuten. För några år sen utvecklade jag panikångest. I min värsta period kändes det som om jag fick hjärtinfarkt och skulle dö. Det blev en del besök på akuten då. Jag blev alltid väl mottagen, de kollade det viktigaste snabbt och sen pratade de om att det kanske var psykiskt osv. Det var aldrig någon som var sur och irriterad, inget som påpekade att jag ju varit inne för samma sak och jag ju är frisk osv. De hade ett bra bemötande.

Sen kanske det står i journalen att det bara är inbillning pga ångest, men det spelar mig ingen roll så länge som jag fick ett gott bemötande och de ändå tog mig på allvar.
 
Jag har inte läst min journal för de senaste åren, det hade varit en alldeles för hemsk deja vu men visst har jag blivit extremt dåligt bemött många gånger. Jag har fler gånger än vad jag vill minnas fått höra att det sitter i huvudet, att jag är lat, att jag överdriver "för så kan det inte vara", att jag skulle bli frisk om jag ville, fått frågan om jag har hittat på diagnoserna själv när jag kommer in akut (då har jag i vissa fall bett dem googla), min medicinering har blivit ifrågasatt varenda gång jag kommit in akut och även på avdelning vid inläggning, när jag har förklarat vad sjukdomarna innebär har de kört över mig, inte lyssnat och inte trott på mig osv. osv. i all oändlighet. Nonchalansen mot sjuka människor oavsett om det är fysiskt eller psykiskt är hemsk och jag har många gånger undrat varför vissa ens jobbar inom vården när de beter sig som de gör mot människorna de ska vårda. Sedan har jag träffat guldkorn inom vården också. De som gör allt de kan, som ringer, fixar, rådfrågar kollegor, tar reda på hur långt forskningen har kommit osv. för att kunna hjälpa mig på bästa sätt. Det är de jag vill minnas och jag släpper de andra.
 
Själv sökte jag gång på gång för mina problem, läkaren sa att jag antagligen var för överviktig trots att jag då hade rasat 20 kg eftersom jag inte kunde svälja.

Det där diskuterade jag med en vän en gång. Vi är båda överviktiga. Allt man söker läkare för när man är tjock, kan härledas till övervikt. Det är standardsvaret när man är tjock och går till läkare.
 
Är det ofta vården tror att man simulerar ett tillstånd? Brukar det vara ett förstatänk så att säga när prover inte visar direkt någonting?

Fick nämligen ut min journal från akuten och gång på gång så läser jag att det står att jag eventuellt "simulerar sjukdomstillstånd". Blev lite sårad där faktiskt, om det är vad dom tror om mig. Det kan ju isåfall vara en anledning till att det är en del suck och stön när jag kommer in oavsett varför jag kommer in. Jag äter ju väldigt lite och dåligt så visst har jag kollapsat ett antal gånger pga det, kommit in och sedan efter uppvätskning eller vad dom kallar det så kan jag gå från akuten efter ett par timmar, dock har ju prover osv varit bra.

Jag kände direkt när jag fick journalen där att näe, har ingen lust att åka in vid akuta tillstånd om det är normalt att dom tror såhär, att jag gör mig till. Är det en vanlig tanke i vården när prover inte visar något uppenbart? Är det fler som upplever denna känsla vid akuta besök? Framförallt ni med psykiska problem så att säga, "vanliga" tror jag tas på mera allvar.

Sen så får jag hela tiden känslan att min läkare på öppenvården att även han tror jag gör mig till, varför annars skulle inte en utredning börja? Frågade en gång om det nu är så att jag inte har schizofreni tex vad som händer när jag tar tabletterna, då svarade han att då händer ingenting. "Det märker vi" sa han. Eller är det så att diagnoser är helt meningslösa egentligen och man får ändå prova ut mediciner och funkar dom så tänker man inte mer på det?

Är ju ändå ganska starka tabletter och är det inte någon mening med någon utredning så det inte medicineras bara för att liksom. Nu höjde han dessutom dosen igen för att se om det kan ha bättre effekt. Dom har haft effekt, det vet jag. Folk i min omgivning säger att jag förändrats till det positiva så någonting har ju hänt sen jag började med denna medicinen. Men kanske det bara är placebo och läkaren sitter och garvar åt mig?

Känns lite som att hela vården sitter och garvar lite åt mig. Någon mer som fått denna känslan? Man tas på allvar för att dom måste men samtidigt inte liksom.

Är jag bara nojig och paranoid igen kanske? Kanske är det igen känslor som egentligen är helt obefogade. Är det känslor som kanske inte alls finns? Rörigt som attan men om någon känner igen sig eller vet hur folk som jobbar i vården tänker så hade det vart intressant med ett svar. Vad jag nu vill ha för svar vet jag dock inte, kanske att inte vården per automatik dumförklarar en och tycker man tar upp plats pga att man simulerar tex medvetslöshet eller liknande. Vilket jag ju vet jag inte gjort men jag blir ju osäker nu. Vet att jag inte bör läsa journalerna och jag borde inte haka upp mig men det gör jag.
Usch, nej du är inte den enda. Usch, usch ,usch. Gudskelov är vi med i EU så krisar det kan en söka till Danmark eller Finland eller Tyskland. Nej jag har integuskelov gjort det men det känns absolut som en säkerhet. Jag har inte heller satt mg ini hur en gör men det är väl försäkringskassan information finns.
 
Framförallt ni med psykiska problem så att säga, "vanliga" tror jag tas på mera allvar.

Menar du att personer med psykiska problem och/eller diagnoser behandlas sämre inom vården? Den fysiska vården sas, inte psykiatrin? Hemskt isf... :(

Till frågeställningen: Jag hade under ca ett halvår diffusa symptom som var väldigt irriterande och begränsade vardagen. Enkel provtagning visade luftvägsinfektion. En sköterska frågade ändå om det inte var så att jag bara inbillade mig :confused:

Mitt ex däremot. Här snackar vi hypokondriker, på riktigt. Ständiga vårdbesök för cancer som inte fanns, andnöd trots hundraprocentig syreupptagning, hjärtproblem som höll på att döda honom hemma men som mystiskt försvann så fort han blev undersökt osv. Trots allt han fick för sig blev han aldrig anklagad för att hitta på under de åren vi var tillsammans. Så det är uppenbarligen väldigt olika...
 
@Grazing Tyvärr tas man inte mer på allvar med fysiska sjukdomar. Iallafall inte smärtsjukdomar. Smärta går inte att mäta fram utan man ifrågasätts ständigt. Smärtvården är ett skämt i det här landet. I mitt landsting finns det inte ens en smärtläkare som är ansluten till försäkringskassan längre och har inte funnits på flera år. Det som finns är en smärtmottagning för cancersjuka och det spelar ingen roll hur sjuk du är och hur ont du har för dit får du inte komma iallafall. Det finns också en privat smärtläkare men vem har råd att lägga halva sjukersättningen på ett läkarbesök? Man hänvisas istället till vårdcentralen och de läkarna står handfallna inför sådana sjukdomar. Psykiatrisk vård finns iallafall även om det inte fungerar tillfredsställande.
 
Det är tråkigt att få ett dåligt bemötande och att inte bli tagen på allvar.
Vet inte vad jag ska skriva.. Det finns vårdfolk som förstår och som man funkar med och andra som man inte går ihop med.. Det är väl som livet i stort. Synd bara att man är så maktlös när man står där och är sjuk och behöver hjälp och ingen lyssnar... (egna erfarenheter).

Det enda jag kan komma med är väl att förbereda sina läkarbesök noga och se till att väldigt tydligt och konkret kunna beskriva sina problem.
Och så får man väl vara öppen för att ens problem kanske inte är de man tror. Det är ju inte helt ovanligt att folk kommer till akuten och tror att de ska dö, men sedan har de egentligen en panikångestattack liksom.
 
Dom har inte direkt sagt att jag hittar på, även om det kändes så en hel del i utredning om min reumatism. Däremot så har jag läst att läkaren skrivit "är rejält överviktig vilket försvårar undersökningen". Och visst jag är ju inte pinnsmal, men jag skulle väl inte direkt kalla 85kg till 171cm rejält överviktig? Sedan dess har jag väl dragit mig lite för att åka dit, och det har nog påverkat mig mer än jag först trodde att se det i journalen :/
 
Menar du att personer med psykiska problem och/eller diagnoser behandlas sämre inom vården? Den fysiska vården sas, inte psykiatrin? Hemskt isf... :(

Det är min erfarenhet. Det tar ingen tid alls att få utskrivet ett piller, men samtalskontakt och uppföljning av ev piller kan vara ett aber att få till. Nu inte att det funkar så överallt men min erfarenhet är sådan.
 
Helt OT, men jag blev nyfiken på att läsa min egen journal. Hur går man till väga för att få ut den?
Jag bor i Västra Götaland om det hjälper.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Kan inte sova utan ligger och snurrar i sängen och funderar på något som psykoterapeuten sa till mig i dag. Jag ska besluta mig. För...
2
Svar
21
· Visningar
1 278
Senast: tuaphua
·
Kropp & Själ Vi försöker hjälpa en vän till min mamma som nyss än en gång blivit katastrofdåligt bemött av vården, jag är så arg att jag kokar varje...
Svar
19
· Visningar
2 580
Senast: Saigon
·
Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
3 769
Senast: Sasse
·
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 857

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp