Ska barn vara/må så här..

Halali

Trådstartare
Jag känner inte att jag tycker om mitt barn längre. Hur överlever man det? Jag älskar honom och skulle offra livet för honom när som om jag var tvungen, men jag tycker inte om honom längre och han har inte ens hunnit fylla ett. Pappan gav upp för flera månader sedan och sa att han helst ville se barnet så lite som möjligt (han skulle aldrig erkänna det öppet förstås men mellan oss sa han det). Pappan gör det han ska men han har svårt att anknyta. Barnet gillar honom trots det så det funkar ju uppenbarligen på nåt vis. Det är jag som kämpat men det hjälper inte.

Jag vet inte om barnet kommer få nån diagnos framöver eller om han bara är sån här i sin personlighet. Han avskyr kontakt, ville inte amma, ville inte ligga nära (samsova, haha vilket skämt, ungen ville sova så långt bort ifrån oss som möjligt i princip). Han är väldigt sen, i allt. Kan inte ens sitta vettigt än för att han tippar eller kastar sig handlöst i utbrott, har väldiga issues med att få mat i munnen och lever på flytande ersättning trots att vi testar allt allt allt. Första halvåret tänkte jag att hans humör bara var att han har häftigt humör och att han avskyr närhet väl är nåt drag bara, men han är mer och mer brutal, arg och (jag antar att småbarn inte kan sägas vara det men..) elak. Enda gången jag får fysisk kontakt med honom är när jag bär honom och han då tar tag med båda händerna i mitt hår och drar allt han kan samtidigt som han kastar sig fram och försöker bita mig i ansiktet. Försöker ha håret uppsatt jämt men ibland trillar det ju ner eller han får tag ändå.. Han blir vansinnigt arg hundratals gånger om dagen. Han gnäller inte längre (jag har alltid sprungit till honom och varit en sån där mamma som nästan börjar gråta själv om barnet gråter så jag har gjort allt för att han ska vara nöjd, dygnet om) utan han går från tyst till ILLVRÅL direkt. Kastar sig bakåt allt han kan samtidigt som han skriker.

Vi kan inte gå nånstans längre. Går vi till öppna förskolan får vi vända efter tio minuter för då har han fått utbrott av någon anledning och illvrålar konstant till alla andra barn gråter. Jag kan inte handla av samma anledning, det är inte gråt eller pip eller gnäll här utan ilskevrål och han kastar sig fram och tillbaka. Jag kollar allt, blöja o att han är lagom varm o att han inte är hungrig, jag erbjuder honom mat säkert femtio gånger om dagen, försöker leka och vara rolig och ungen är bara arg arg arg. Han har aldrig sovit bra och jag är uppe en gång i timmen utom vissa bra nätter när han sover två timmar i sträck vid nåt tillfälle. Jag har konstant migränkänning, konstant ont i hårbotten av att han drar och river, sår på halsen av att han river, ont i öronen av hans vrål och bvc tycker bara att han har häftigt humör och är väldigt glada så fort vi går därifrån så lugnet sänker sig över anläggningen, typ. Min familj kommer mer och mer sällan och vill helst att jag ska komma över till dem själv om det är något o att pappan tar barnet så länge. Jag fattar, men det är tråkigt och tungt. Vi blir inte bjudna på mammaträffar längre om det inte gäller utomhusaktiviteter där det är lättare att jag bara vänder hemåt med vagnen när han drar igång. Jag tittar avundsjukt på de andra mammorna vars barn absolut kan bli förbannade eller ledsna men det är ju inte varje jäkla minut. Ser de vars barn liksom lägger huvudet mot dem sådär mysigt.. eller lägger armarna runt sin mamma.. händer aldrig här.

Jag tycker att jag försöker allt. Avleda, läsa bok, leka tittut, vänder ut o in på mig själv men jag lovar jag klarar max 2-3 minuter innan han blir förbannad av en eller annan anledning. Folk pratar om att inte få äta ifred men det har jag aldrig begärt, och toabesök är oftast i princip med liten i famnen som slår mig under tiden. Illvrål annars. Illvrål ändå. Hans favorit är att leka med min mobil och ibland kan jag avleda med nåt bebisprogram på datorn men så fort det blir en tråkig scen, illvrål. Han kan vara ledsen också men det tycker jag är på en rimlig nivå, när han slår sig, är övertrött osv. Det är inte det jag menar.

Jag är så slut. Jag lyckas inte. Mitt liv går till hundra procent ut på att försöka hålla barnet glatt och jag misslyckas ungefär varannan minut, minst. Jag pallar inte. Noll hjälp av bvc, noll hjälp av familjen som inte heller pallar, och jag som varit en sån som gråter om jag måste lämna barnet under dagen jag känner att om nån sa att de kunde ta hand om honom ett tag så hade jag tagit plånboken och jackan och sprungit här i från. Paddlat kanot över till England, simmat till danmark, vad fan som helst. Istället sitter jag och googlar om arga småbarn och ser att det folk beskriver är ju ett jäkla paradis mot vad jag har. Jag pallar inte, jag är inte bättre än så här, jag kan inte göra mer. Uppenbarligen räcker det inte för det som var en krävande sexmånaders blir för varje vecka ett värre o värre monster. O jag sitter o gråter o tänker skräckscenarion där han blir en sån tonåring som slår ihjäl sin partner eller dödar alla grannarnas katter.. O alla kommer tänka att shit vad hans föräldrar måste failat. O det gör vi ju.

Jag är rädd att han hade kunnat ha ett bättre liv nån annanstans där han är glad. Mitt liv är liksom inget att leva för nu och kört, det har jag helt accepterat men jag vill ju göra det bästa för honom. Lekt med tanken på att en barnlös familj kanske skulle bli jätteglad om vi adopterade bort honom.. men VI va ju en barnlös familj, vi gjorde IVF o längtade i evigheter, och vi klarar honom inte. Jag förstår inte hur någon kan vara arg så mycket utan att vara helt slut. Jag är helt slut o bara gråter o storgråter när jag skriver detta för jag är världens sämsta mamma o borde aldrig ha fått göra ivf alls. O enda anledningen att jag kan skriva är att han sover en stund just nu. vad ska jag göra för honom?? Hur överlever man själv?? Det går utför så extremt snabbt att jag är rädd att en dag håller jag inte längre, alls. Jag skulle inte göra det bara för det skulle kunna dröja innan nån hittade barnet, men tanken att bara stänga dörren om skriken och gå och dränka sig i sjön bredvid är så lockande och lugn. Innan var jag rädd att om nåt hände mig skulle lillen kunna hamna hos människor som inte var snälla mot honom, pappan har sagt att han inte skulle klara av honom själv, men nu känns det som att han kan inte bli argare eller mer missnöjd ändå. Jag tillför inget alls.
 
:heart
Fy, vad kämpigt det låter. Du behöver avlastning. Är han aldrig glad? Bara arg?

Kan ni sätta honom i förskola? Skulle det vara att han avviker väldigt kan ju pedagogerna kanske hjälpa till att pusha för specialpedagog eller utredning, men det är ju svårt när de är så små ännu, att avgöra vad som är "normalt" och vad som är avvikande nog att bli diagnosticerat när de är större.

Du är inte världens sämsta mamma! Men du har ett krävande barn. Stämmer han in på high need baby-kriterierna? Min är high needs men har blivit SÅ mycket lättare när hon börjat gå och kan ta sig runt själv. (Innan har jag burit massor i sele men hon gillade det till skillnad från vad din verkar göra...)

High need baby-kännetecken:
• Är generellt missnöjd
• Vill inte vara “ensam”, exempelvis läggas ner i babysitter eller vagn
• Har stora sömnproblem och svårt att somna
• Är känslig för förändring
• Ogillar separation från föräldrarna
• Har svårt att underhålla sig själv
• Har hög aktivitetsgrad
• Har få mönster i vad som hjälper för att lugna
• Har matproblem och vill äta ofta
 
Jag känner inte att jag tycker om mitt barn längre. Hur överlever man det? Jag älskar honom och skulle offra livet för honom när som om jag var tvungen, men jag tycker inte om honom längre och han har inte ens hunnit fylla ett. Pappan gav upp för flera månader sedan och sa att han helst ville se barnet så lite som möjligt (han skulle aldrig erkänna det öppet förstås men mellan oss sa han det). Pappan gör det han ska men han har svårt att anknyta. Barnet gillar honom trots det så det funkar ju uppenbarligen på nåt vis. Det är jag som kämpat men det hjälper inte.

Jag vet inte om barnet kommer få nån diagnos framöver eller om han bara är sån här i sin personlighet. Han avskyr kontakt, ville inte amma, ville inte ligga nära (samsova, haha vilket skämt, ungen ville sova så långt bort ifrån oss som möjligt i princip). Han är väldigt sen, i allt. Kan inte ens sitta vettigt än för att han tippar eller kastar sig handlöst i utbrott, har väldiga issues med att få mat i munnen och lever på flytande ersättning trots att vi testar allt allt allt. Första halvåret tänkte jag att hans humör bara var att han har häftigt humör och att han avskyr närhet väl är nåt drag bara, men han är mer och mer brutal, arg och (jag antar att småbarn inte kan sägas vara det men..) elak. Enda gången jag får fysisk kontakt med honom är när jag bär honom och han då tar tag med båda händerna i mitt hår och drar allt han kan samtidigt som han kastar sig fram och försöker bita mig i ansiktet. Försöker ha håret uppsatt jämt men ibland trillar det ju ner eller han får tag ändå.. Han blir vansinnigt arg hundratals gånger om dagen. Han gnäller inte längre (jag har alltid sprungit till honom och varit en sån där mamma som nästan börjar gråta själv om barnet gråter så jag har gjort allt för att han ska vara nöjd, dygnet om) utan han går från tyst till ILLVRÅL direkt. Kastar sig bakåt allt han kan samtidigt som han skriker.

Vi kan inte gå nånstans längre. Går vi till öppna förskolan får vi vända efter tio minuter för då har han fått utbrott av någon anledning och illvrålar konstant till alla andra barn gråter. Jag kan inte handla av samma anledning, det är inte gråt eller pip eller gnäll här utan ilskevrål och han kastar sig fram och tillbaka. Jag kollar allt, blöja o att han är lagom varm o att han inte är hungrig, jag erbjuder honom mat säkert femtio gånger om dagen, försöker leka och vara rolig och ungen är bara arg arg arg. Han har aldrig sovit bra och jag är uppe en gång i timmen utom vissa bra nätter när han sover två timmar i sträck vid nåt tillfälle. Jag har konstant migränkänning, konstant ont i hårbotten av att han drar och river, sår på halsen av att han river, ont i öronen av hans vrål och bvc tycker bara att han har häftigt humör och är väldigt glada så fort vi går därifrån så lugnet sänker sig över anläggningen, typ. Min familj kommer mer och mer sällan och vill helst att jag ska komma över till dem själv om det är något o att pappan tar barnet så länge. Jag fattar, men det är tråkigt och tungt. Vi blir inte bjudna på mammaträffar längre om det inte gäller utomhusaktiviteter där det är lättare att jag bara vänder hemåt med vagnen när han drar igång. Jag tittar avundsjukt på de andra mammorna vars barn absolut kan bli förbannade eller ledsna men det är ju inte varje jäkla minut. Ser de vars barn liksom lägger huvudet mot dem sådär mysigt.. eller lägger armarna runt sin mamma.. händer aldrig här.

Jag tycker att jag försöker allt. Avleda, läsa bok, leka tittut, vänder ut o in på mig själv men jag lovar jag klarar max 2-3 minuter innan han blir förbannad av en eller annan anledning. Folk pratar om att inte få äta ifred men det har jag aldrig begärt, och toabesök är oftast i princip med liten i famnen som slår mig under tiden. Illvrål annars. Illvrål ändå. Hans favorit är att leka med min mobil och ibland kan jag avleda med nåt bebisprogram på datorn men så fort det blir en tråkig scen, illvrål. Han kan vara ledsen också men det tycker jag är på en rimlig nivå, när han slår sig, är övertrött osv. Det är inte det jag menar.

Jag är så slut. Jag lyckas inte. Mitt liv går till hundra procent ut på att försöka hålla barnet glatt och jag misslyckas ungefär varannan minut, minst. Jag pallar inte. Noll hjälp av bvc, noll hjälp av familjen som inte heller pallar, och jag som varit en sån som gråter om jag måste lämna barnet under dagen jag känner att om nån sa att de kunde ta hand om honom ett tag så hade jag tagit plånboken och jackan och sprungit här i från. Paddlat kanot över till England, simmat till danmark, vad fan som helst. Istället sitter jag och googlar om arga småbarn och ser att det folk beskriver är ju ett jäkla paradis mot vad jag har. Jag pallar inte, jag är inte bättre än så här, jag kan inte göra mer. Uppenbarligen räcker det inte för det som var en krävande sexmånaders blir för varje vecka ett värre o värre monster. O jag sitter o gråter o tänker skräckscenarion där han blir en sån tonåring som slår ihjäl sin partner eller dödar alla grannarnas katter.. O alla kommer tänka att shit vad hans föräldrar måste failat. O det gör vi ju.

Jag är rädd att han hade kunnat ha ett bättre liv nån annanstans där han är glad. Mitt liv är liksom inget att leva för nu och kört, det har jag helt accepterat men jag vill ju göra det bästa för honom. Lekt med tanken på att en barnlös familj kanske skulle bli jätteglad om vi adopterade bort honom.. men VI va ju en barnlös familj, vi gjorde IVF o längtade i evigheter, och vi klarar honom inte. Jag förstår inte hur någon kan vara arg så mycket utan att vara helt slut. Jag är helt slut o bara gråter o storgråter när jag skriver detta för jag är världens sämsta mamma o borde aldrig ha fått göra ivf alls. O enda anledningen att jag kan skriva är att han sover en stund just nu. vad ska jag göra för honom?? Hur överlever man själv?? Det går utför så extremt snabbt att jag är rädd att en dag håller jag inte längre, alls. Jag skulle inte göra det bara för det skulle kunna dröja innan nån hittade barnet, men tanken att bara stänga dörren om skriken och gå och dränka sig i sjön bredvid är så lockande och lugn. Innan var jag rädd att om nåt hände mig skulle lillen kunna hamna hos människor som inte var snälla mot honom, pappan har sagt att han inte skulle klara av honom själv, men nu känns det som att han kan inte bli argare eller mer missnöjd ändå. Jag tillför inget alls.

Vilken otroligt jobbig situation du beskriver :heartheart:heart

Jag tror egentligen bara att det finns ett råd att ge i det här läget, och det är att du/ni behöver professionell rådgivning och stöd för att hitta en väg framåt innan du går sönder helt. Jag önskar att jag visste vilken väg som var mest lämpad att gå. Om inte BVC kan/vill remittera vidare så tänker jag spontant BUP eller soc, men jag hoppas att någon som vet bättre hittar tråden och kan råda :heart
 
Jag känner inte att jag tycker om mitt barn längre. Hur överlever man det? Jag älskar honom och skulle offra livet för honom när som om jag var tvungen, men jag tycker inte om honom längre och han har inte ens hunnit fylla ett. Pappan gav upp för flera månader sedan och sa att han helst ville se barnet så lite som möjligt (han skulle aldrig erkänna det öppet förstås men mellan oss sa han det). Pappan gör det han ska men han har svårt att anknyta. Barnet gillar honom trots det så det funkar ju uppenbarligen på nåt vis. Det är jag som kämpat men det hjälper inte.

Jag vet inte om barnet kommer få nån diagnos framöver eller om han bara är sån här i sin personlighet. Han avskyr kontakt, ville inte amma, ville inte ligga nära (samsova, haha vilket skämt, ungen ville sova så långt bort ifrån oss som möjligt i princip). Han är väldigt sen, i allt. Kan inte ens sitta vettigt än för att han tippar eller kastar sig handlöst i utbrott, har väldiga issues med att få mat i munnen och lever på flytande ersättning trots att vi testar allt allt allt. Första halvåret tänkte jag att hans humör bara var att han har häftigt humör och att han avskyr närhet väl är nåt drag bara, men han är mer och mer brutal, arg och (jag antar att småbarn inte kan sägas vara det men..) elak. Enda gången jag får fysisk kontakt med honom är när jag bär honom och han då tar tag med båda händerna i mitt hår och drar allt han kan samtidigt som han kastar sig fram och försöker bita mig i ansiktet. Försöker ha håret uppsatt jämt men ibland trillar det ju ner eller han får tag ändå.. Han blir vansinnigt arg hundratals gånger om dagen. Han gnäller inte längre (jag har alltid sprungit till honom och varit en sån där mamma som nästan börjar gråta själv om barnet gråter så jag har gjort allt för att han ska vara nöjd, dygnet om) utan han går från tyst till ILLVRÅL direkt. Kastar sig bakåt allt han kan samtidigt som han skriker.

Vi kan inte gå nånstans längre. Går vi till öppna förskolan får vi vända efter tio minuter för då har han fått utbrott av någon anledning och illvrålar konstant till alla andra barn gråter. Jag kan inte handla av samma anledning, det är inte gråt eller pip eller gnäll här utan ilskevrål och han kastar sig fram och tillbaka. Jag kollar allt, blöja o att han är lagom varm o att han inte är hungrig, jag erbjuder honom mat säkert femtio gånger om dagen, försöker leka och vara rolig och ungen är bara arg arg arg. Han har aldrig sovit bra och jag är uppe en gång i timmen utom vissa bra nätter när han sover två timmar i sträck vid nåt tillfälle. Jag har konstant migränkänning, konstant ont i hårbotten av att han drar och river, sår på halsen av att han river, ont i öronen av hans vrål och bvc tycker bara att han har häftigt humör och är väldigt glada så fort vi går därifrån så lugnet sänker sig över anläggningen, typ. Min familj kommer mer och mer sällan och vill helst att jag ska komma över till dem själv om det är något o att pappan tar barnet så länge. Jag fattar, men det är tråkigt och tungt. Vi blir inte bjudna på mammaträffar längre om det inte gäller utomhusaktiviteter där det är lättare att jag bara vänder hemåt med vagnen när han drar igång. Jag tittar avundsjukt på de andra mammorna vars barn absolut kan bli förbannade eller ledsna men det är ju inte varje jäkla minut. Ser de vars barn liksom lägger huvudet mot dem sådär mysigt.. eller lägger armarna runt sin mamma.. händer aldrig här.

Jag tycker att jag försöker allt. Avleda, läsa bok, leka tittut, vänder ut o in på mig själv men jag lovar jag klarar max 2-3 minuter innan han blir förbannad av en eller annan anledning. Folk pratar om att inte få äta ifred men det har jag aldrig begärt, och toabesök är oftast i princip med liten i famnen som slår mig under tiden. Illvrål annars. Illvrål ändå. Hans favorit är att leka med min mobil och ibland kan jag avleda med nåt bebisprogram på datorn men så fort det blir en tråkig scen, illvrål. Han kan vara ledsen också men det tycker jag är på en rimlig nivå, när han slår sig, är övertrött osv. Det är inte det jag menar.

Jag är så slut. Jag lyckas inte. Mitt liv går till hundra procent ut på att försöka hålla barnet glatt och jag misslyckas ungefär varannan minut, minst. Jag pallar inte. Noll hjälp av bvc, noll hjälp av familjen som inte heller pallar, och jag som varit en sån som gråter om jag måste lämna barnet under dagen jag känner att om nån sa att de kunde ta hand om honom ett tag så hade jag tagit plånboken och jackan och sprungit här i från. Paddlat kanot över till England, simmat till danmark, vad fan som helst. Istället sitter jag och googlar om arga småbarn och ser att det folk beskriver är ju ett jäkla paradis mot vad jag har. Jag pallar inte, jag är inte bättre än så här, jag kan inte göra mer. Uppenbarligen räcker det inte för det som var en krävande sexmånaders blir för varje vecka ett värre o värre monster. O jag sitter o gråter o tänker skräckscenarion där han blir en sån tonåring som slår ihjäl sin partner eller dödar alla grannarnas katter.. O alla kommer tänka att shit vad hans föräldrar måste failat. O det gör vi ju.

Jag är rädd att han hade kunnat ha ett bättre liv nån annanstans där han är glad. Mitt liv är liksom inget att leva för nu och kört, det har jag helt accepterat men jag vill ju göra det bästa för honom. Lekt med tanken på att en barnlös familj kanske skulle bli jätteglad om vi adopterade bort honom.. men VI va ju en barnlös familj, vi gjorde IVF o längtade i evigheter, och vi klarar honom inte. Jag förstår inte hur någon kan vara arg så mycket utan att vara helt slut. Jag är helt slut o bara gråter o storgråter när jag skriver detta för jag är världens sämsta mamma o borde aldrig ha fått göra ivf alls. O enda anledningen att jag kan skriva är att han sover en stund just nu. vad ska jag göra för honom?? Hur överlever man själv?? Det går utför så extremt snabbt att jag är rädd att en dag håller jag inte längre, alls. Jag skulle inte göra det bara för det skulle kunna dröja innan nån hittade barnet, men tanken att bara stänga dörren om skriken och gå och dränka sig i sjön bredvid är så lockande och lugn. Innan var jag rädd att om nåt hände mig skulle lillen kunna hamna hos människor som inte var snälla mot honom, pappan har sagt att han inte skulle klara av honom själv, men nu känns det som att han kan inte bli argare eller mer missnöjd ändå. Jag tillför inget alls.
Men din stackare :heart
Du behöver ju hjälp:cry:
Vet inte alls hur det går till och har inga tips men det riktigt hugger i hjärtat när man läser ditt inlägg.
 
Nej, så ska det inte vara.
Jag tycker du ska skriva ut trådstarten och ta med i din kontakt med vården, jag hade spontant vänt mig till BVC men om du upplever att du provat den vägen redan tycker jag du ska gå till din vanliga vårdcentral för att få hjälp vidare med ditt mående.
Kan du ha en förlossningsdepression? Kanske mödravårdcentralen kan hjälpa dig vidare?
Jag hoppas verkligen att du hittar någon som kan peka dig i rätt riktning!
 
Du låter som en fantastisk mamma. Jag har ingen aning vad som felas ditt barn, om han mår dåligt av nån anledning (high need/allergier) eller om han har någon diagnos.

Oavsett behöver du hjälp. Ditt barn behöver hjälp. Funkar inte BVC så gå till BUP. Hitta nån vettig barnmorska/sköterska/whatever som kan hjälpa dig.
 
Du är inte världens sämsta mamma (då hade du inte skrivit det där inlägget). Du är en slutkörd människa, vilket är fullt förståeligt. Och nej, det är inte så här det ska vara. Om det är något fel på ditt barn eller om han bara är en synnerligen verbal och krävande varelse är egentligen en separat fråga, för oavsett ska DU inte behöva må som du mår.

Följ de råd du fått om att skriva ut det du skrivit här och gå till BVC, VC, BUP eller till någon privat aktör. Se till att få hjälp på två spår; dels få utredd så att det inte är något tok med sonen (t.ex. allergi som nämndes innan) och dels att du får hjälp med ditt mående. Jag tror även att din karl behöver hjälp så att han kan knyta an och inom en snar framtid avlösa dig genom att föräldraledig.
 
@Halali Du måste söka hjälp! Ta det via BUP, vc, soc eller psykolog/kurator.
Vad har hänt sen senast du bad om hjälp här? Lever du fortfarande ihop med pappan?
Jag lämnade ett dysfunktionell förhållande med mitt äldsta barn, och från att barnet och jag mådde skit i det förhållandet, så gick måendet för oss båda spikrakt uppåt så snart vi tog oss därifrån. Jag hade inte kunnat vara mig själv i förhållandet, utan allt gick ut på att hålla barnets pappa lugn och barnet lugnt för att inte störa sin pappa... Jag måste ha sänt ut en mängd konstiga signaler till barnet, för efter bara några veckor efter att vi landat i vår nya bostad och med hjälp av en sjukskrivning och kontakt med psykolog, så fick vi ett lugn vi inte haft förut och barnet kunde äntligen blomma upp. Och jag också.
Så är du kvar, flytta och rädda ditt och barnets förhållande. Det finns så mycket hjälp att få, men man måste hitta rätt. Orkar du inte själv, ta hjälp av tex vc kurator eller BVC psykolog. Strunta i distriktssköterskan om hen inte fattar.
 
I det här skedet är inte socialtjänsten de rätta att hjälpa. Vi fokuserar främst på föräldraförmågan och ger stöd via föräldrarna.

Jag tycker att BVC är första stället att prata med. Fungerar inte det så gå vidare och sök barnläkare för att se om sjukvården kan hjälpa er. Om det konstaterats att han är frisk är det läge att kontakta BUP. Även om han är så liten att BUP inte kan utreda honom kan ni prata med dem om hur han fungerar och era funderingar kring det.
 
Jag håller med alla andra om att söka hjälpa, både för barnet och för dig samt din sambo.

Antingen så är det bara ett väldigt krävande barn ni har fått, eller så är det faktiskt något "fel" som uttrycker sig i ilska. Barn kan inte uttrycka vad som felar, om det är något kroppsligt, mentalt eller om det bara är rent missnöje.

Du behöver få hjälp med ditt mående för att orka ta hand om ditt barn på bästa sätt (NEJ DU ÄR INTE EN VÄRDELÖS MAMMA, TVÄRTOM!!!!!) och din sambo måste få hjälp med att kunna knyta an och avlasta dig.

Ni behöver hjälp alla tre, och det är NU.
 
Jag säger som alla andra - det du går igenom är inte som det ska så sök hjälp.

Men du behöver ju klara vardagen också i ett kortsiktigt perspektiv. Finns det någon du skulle kunna be ta ut grabben på promenad ett par timmar då och då? Så att du får ett andningshål? Fungerar det att ha honom i en bärsele på ryggen så att du t.ex. kan göra lite hushållsjobb medan han är vaken?

Krävande barn blir ofta ännu mer krävande av mycket aktiv uppmärksamhet. Det kan vara lugnande för dem att den vuxna sysslar med praktiska saker och att de får vara med, fast ganska passivt. Det är svårt med ett så litet barn, men kanske du förstår lite hur jag tänker.

Var inte rädd att be omgivningen om hjälp, både från professionella och från familj och vänner!!
 
:heart
Fy, vad kämpigt det låter. Du behöver avlastning. Är han aldrig glad? Bara arg?

Kan ni sätta honom i förskola? Skulle det vara att han avviker väldigt kan ju pedagogerna kanske hjälpa till att pusha för specialpedagog eller utredning, men det är ju svårt när de är så små ännu, att avgöra vad som är "normalt" och vad som är avvikande nog att bli diagnosticerat när de är större.

Du är inte världens sämsta mamma! Men du har ett krävande barn. Stämmer han in på high need baby-kriterierna? Min är high needs men har blivit SÅ mycket lättare när hon börjat gå och kan ta sig runt själv. (Innan har jag burit massor i sele men hon gillade det till skillnad från vad din verkar göra...)

High need baby-kännetecken:
• Är generellt missnöjd
• Vill inte vara “ensam”, exempelvis läggas ner i babysitter eller vagn
• Har stora sömnproblem och svårt att somna
• Är känslig för förändring
• Ogillar separation från föräldrarna
• Har svårt att underhålla sig själv
• Har hög aktivitetsgrad
• Har få mönster i vad som hjälper för att lugna
• Har matproblem och vill äta ofta

Han var väldigt glad av sig som mindre, ett brutalt humör och mycket krävande då med, men kunde vara väldigt glad där emellan så att säga. Vi kunde gå promenad och titta på folk och bilar, leka osv. Senaste tiden går det helt åt fel håll och det är nån gång om dagen jag kan skymta ett leende. Det enda han verkligen blir lite exalterad över är signaturmelodin till ett barnprogram på netflix :crazy: Det är det som gör mig extra frustrerad, att det känns som att det går åt helt fel håll. Innan fick man jättemycket ögonkontakt men det är också mycket svårare nu, han håller inte kvar blicken längre.
Många av de där punkterna stämmer väldigt väl in! Framförallt om missnöje, sömn, svårt att underhålla sig själv, få mönster och matproblem. Jag fattar inte hur det ska gå att skola in, här blir han vansinnig om han inte får i sig nåt i princip varje timme, absolut max kan det gå två men det är väldigt sällsynt. Där ska det vara frukost o sen tre timmar o lunch osv.. Han kommer ju bli galen. :( Had tänkt hålla honom hemma till hösten så vi kanske kunde komma till rätta med sånt innan men jag tror att jag måste skola in honom i början på året om jag inte ska gå sönder helt. Just nu längtar jag hela dagarna tills han ska nattas men direkt han är nattas får jag ångest för att jag vet att nu ska jag klara en hel natt med att gå upp stup i kvarten..

Innan har vi kunnat ta en tur i bilen så har han ibland somnat där, eller i vagnen. Nu accepterar han varken bilstol eller vagn (sele o sjal har aldrig funkat). Jag behöver verkligen verkligen få komma ut ur huset och andas, jag blir knäpp här inne, men det går ju inte. Han skriker i vagnen skriker i bilen och enda som funkar är att bära honom på armen (han vill inte bli buren mot en liksom). Och det orkar jag bara en liten bit.

Alla är så snälla som skriver o inte dömer mig o skriver att jag är hemsk. Jag fattar att en del tycker det. Jag vet inte hur jag ska få nån hjälp av att prata med nån för min egen skull för det ändrar ju inte min situation att prata med nån.. o jag skulle ju få gå dit med barnet o bara ha megaångest över att han skriker så det skulle nog stressa mig mer än att vara hemma. :(

Pappan kommer inte ha nån föräldraledighet alls. Efter tips från forumet har jag ensam vårdnad o det är nog lika bra det. Han tar en del på sin fritid och det får jag vara tacksam för så jag kan storhandla, städa o sånt.

Har ingen att be om hjälp. Läste i Lenis (?) tråd där de tipsade om barnvakt o sånt men jag känner att det blir svårt o ta in nån utomstående när han är sån här. Har bett familjen om hjälp bara kanske en halvtimme nu i veckan så jag kunde få bara vila en stund o veta att han inte kommer skrika för han är ute med nån, typ. Bara få veta att jag kan slappna av. Men min fantastiska familj sa att nån kanske kommer nästa vecka om det är "bra väder". De har 45 minuter att köra hit.. o dit va vi inte så välkomna när jag ville dit o fira mammas födelsedag. Då var de förkylda men sen var de visst ute o åt julbord med övriga familjen.. jag fattar att lillen är jobbig. Men det är ju jag som tar hand om det liksom, jag låter honom inte skrika utan gör allt jag kan.

Har fått tid på bvc nästa måndag, ringde dem efter ni skrivit. Hoppas de kan ge nåt tips jag inte fått innan.
 
Jag känner inte att jag tycker om mitt barn längre. Hur överlever man det? Jag älskar honom och skulle offra livet för honom när som om jag var tvungen, men jag tycker inte om honom längre och han har inte ens hunnit fylla ett. Pappan gav upp för flera månader sedan och sa att han helst ville se barnet så lite som möjligt (han skulle aldrig erkänna det öppet förstås men mellan oss sa han det). Pappan gör det han ska men han har svårt att anknyta. Barnet gillar honom trots det så det funkar ju uppenbarligen på nåt vis. Det är jag som kämpat men det hjälper inte.

Jag vet inte om barnet kommer få nån diagnos framöver eller om han bara är sån här i sin personlighet. Han avskyr kontakt, ville inte amma, ville inte ligga nära (samsova, haha vilket skämt, ungen ville sova så långt bort ifrån oss som möjligt i princip). Han är väldigt sen, i allt. Kan inte ens sitta vettigt än för att han tippar eller kastar sig handlöst i utbrott, har väldiga issues med att få mat i munnen och lever på flytande ersättning trots att vi testar allt allt allt. Första halvåret tänkte jag att hans humör bara var att han har häftigt humör och att han avskyr närhet väl är nåt drag bara, men han är mer och mer brutal, arg och (jag antar att småbarn inte kan sägas vara det men..) elak. Enda gången jag får fysisk kontakt med honom är när jag bär honom och han då tar tag med båda händerna i mitt hår och drar allt han kan samtidigt som han kastar sig fram och försöker bita mig i ansiktet. Försöker ha håret uppsatt jämt men ibland trillar det ju ner eller han får tag ändå.. Han blir vansinnigt arg hundratals gånger om dagen. Han gnäller inte längre (jag har alltid sprungit till honom och varit en sån där mamma som nästan börjar gråta själv om barnet gråter så jag har gjort allt för att han ska vara nöjd, dygnet om) utan han går från tyst till ILLVRÅL direkt. Kastar sig bakåt allt han kan samtidigt som han skriker.

Vi kan inte gå nånstans längre. Går vi till öppna förskolan får vi vända efter tio minuter för då har han fått utbrott av någon anledning och illvrålar konstant till alla andra barn gråter. Jag kan inte handla av samma anledning, det är inte gråt eller pip eller gnäll här utan ilskevrål och han kastar sig fram och tillbaka. Jag kollar allt, blöja o att han är lagom varm o att han inte är hungrig, jag erbjuder honom mat säkert femtio gånger om dagen, försöker leka och vara rolig och ungen är bara arg arg arg. Han har aldrig sovit bra och jag är uppe en gång i timmen utom vissa bra nätter när han sover två timmar i sträck vid nåt tillfälle. Jag har konstant migränkänning, konstant ont i hårbotten av att han drar och river, sår på halsen av att han river, ont i öronen av hans vrål och bvc tycker bara att han har häftigt humör och är väldigt glada så fort vi går därifrån så lugnet sänker sig över anläggningen, typ. Min familj kommer mer och mer sällan och vill helst att jag ska komma över till dem själv om det är något o att pappan tar barnet så länge. Jag fattar, men det är tråkigt och tungt. Vi blir inte bjudna på mammaträffar längre om det inte gäller utomhusaktiviteter där det är lättare att jag bara vänder hemåt med vagnen när han drar igång. Jag tittar avundsjukt på de andra mammorna vars barn absolut kan bli förbannade eller ledsna men det är ju inte varje jäkla minut. Ser de vars barn liksom lägger huvudet mot dem sådär mysigt.. eller lägger armarna runt sin mamma.. händer aldrig här.

Jag tycker att jag försöker allt. Avleda, läsa bok, leka tittut, vänder ut o in på mig själv men jag lovar jag klarar max 2-3 minuter innan han blir förbannad av en eller annan anledning. Folk pratar om att inte få äta ifred men det har jag aldrig begärt, och toabesök är oftast i princip med liten i famnen som slår mig under tiden. Illvrål annars. Illvrål ändå. Hans favorit är att leka med min mobil och ibland kan jag avleda med nåt bebisprogram på datorn men så fort det blir en tråkig scen, illvrål. Han kan vara ledsen också men det tycker jag är på en rimlig nivå, när han slår sig, är övertrött osv. Det är inte det jag menar.

Jag är så slut. Jag lyckas inte. Mitt liv går till hundra procent ut på att försöka hålla barnet glatt och jag misslyckas ungefär varannan minut, minst. Jag pallar inte. Noll hjälp av bvc, noll hjälp av familjen som inte heller pallar, och jag som varit en sån som gråter om jag måste lämna barnet under dagen jag känner att om nån sa att de kunde ta hand om honom ett tag så hade jag tagit plånboken och jackan och sprungit här i från. Paddlat kanot över till England, simmat till danmark, vad fan som helst. Istället sitter jag och googlar om arga småbarn och ser att det folk beskriver är ju ett jäkla paradis mot vad jag har. Jag pallar inte, jag är inte bättre än så här, jag kan inte göra mer. Uppenbarligen räcker det inte för det som var en krävande sexmånaders blir för varje vecka ett värre o värre monster. O jag sitter o gråter o tänker skräckscenarion där han blir en sån tonåring som slår ihjäl sin partner eller dödar alla grannarnas katter.. O alla kommer tänka att shit vad hans föräldrar måste failat. O det gör vi ju.

Jag är rädd att han hade kunnat ha ett bättre liv nån annanstans där han är glad. Mitt liv är liksom inget att leva för nu och kört, det har jag helt accepterat men jag vill ju göra det bästa för honom. Lekt med tanken på att en barnlös familj kanske skulle bli jätteglad om vi adopterade bort honom.. men VI va ju en barnlös familj, vi gjorde IVF o längtade i evigheter, och vi klarar honom inte. Jag förstår inte hur någon kan vara arg så mycket utan att vara helt slut. Jag är helt slut o bara gråter o storgråter när jag skriver detta för jag är världens sämsta mamma o borde aldrig ha fått göra ivf alls. O enda anledningen att jag kan skriva är att han sover en stund just nu. vad ska jag göra för honom?? Hur överlever man själv?? Det går utför så extremt snabbt att jag är rädd att en dag håller jag inte längre, alls. Jag skulle inte göra det bara för det skulle kunna dröja innan nån hittade barnet, men tanken att bara stänga dörren om skriken och gå och dränka sig i sjön bredvid är så lockande och lugn. Innan var jag rädd att om nåt hände mig skulle lillen kunna hamna hos människor som inte var snälla mot honom, pappan har sagt att han inte skulle klara av honom själv, men nu känns det som att han kan inte bli argare eller mer missnöjd ändå. Jag tillför inget alls.

Jösses! En stor kram till dig
Det är ju något som inte är ok. Är barnet allergiskt? Något annat som felar hos barnet? Många funderingar på varför barnet reagerar som det gör. Du måste söka hjälp så ni får någon rätsida på detta. Så här kan ni inte ha det. O till pappan han får vara med och avlasta dig! Han är ju delaktig även om han inte vill.
Hoppas vetkligen att du får hjälp o kan lnte Bvc så får dom skicka er vidare.
 
Jättebra att du har bokat tid.

Nu är nästa steg att INTE HÅLLA MASKEN. Förminska inte dina känslor, sopa inte något under mattan. Det är jättejobbigt och läskigt att blotta sina känslor och tankar, men du har börjat göra det här i tråden (bra!!) och nu är det viktigt att du tar med det till BVC.

Har du läst något om autonoma barn?
Kika på det, kanske kan det hjälpa dig.
 
Alla är så snälla som skriver o inte dömer mig o skriver att jag är hemsk.
Du är inte hemsk, du är dock väldigt trött och sliten för att du ensam kämpar i en svår situation.
Har fått tid på bvc nästa måndag, ringde dem efter ni skrivit. Hoppas de kan ge nåt tips jag inte fått innan.
Jättebra att du fått tid. Håller med ovanstående att försök våga vara ärlig! Det är skitjobbigt att blotta känslor som man skäms över, men det är nödvändigt ibland för att kunna få hjälp.
 
Du måste få avlastning nu. Pappan får helt enkelt ta halva ansvaret oavsett vad han vill eller inte vill. Han är också vuxen och delaktig i barnalstrandet precis lika mycket som du och ingen av er har valt den situation som är och då måste alla göra sitt bästa. Lämna barnet i hans famn och gå ut alldeles ensam en stund och bara andas.

Att känna som du gör är helt själsdödande och att anklaga sig själv gör att man fullständigt bryts ner. Du är verkligen ingen dålig mamma. Du gör ju allt du kan för ditt barn!

Skriv ut ditt första inlägg här och ta med till BVC. Får du ingen respons där så kräv hjälp på vårdcentralen. Har barnet ens undersökts? Har prover tagits? Har ni fått träffa någon barnpsykolog? Har inte det gjorts så måste det göras. Det kan vara något så enkelt som allergi som ligger bakom.

En massa massa varma kramar till dig. Du är verkligen ingen dålig mamma alls.
 
Jättebra att du har bokat tid.

Nu är nästa steg att INTE HÅLLA MASKEN. Förminska inte dina känslor, sopa inte något under mattan. Det är jättejobbigt och läskigt att blotta sina känslor och tankar, men du har börjat göra det här i tråden (bra!!) och nu är det viktigt att du tar med det till BVC.

Har du läst något om autonoma barn?
Kika på det, kanske kan det hjälpa dig.

Kopierar detta då det är viktigt. Skriv ut det du skrivit här och ta med till BVC.
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Jag visste inte om jag skulle fortsätta i min första tråd "vem tar du med till förlossningen?" eller om jag skulle skapa en helt ny...
2
Svar
22
· Visningar
3 295
Senast: Milosari
·
  • Artikel
Dagbok Jag är så trött just nu. Hemma är det kaos. Jag och barnet har dagliga konflikter. Barnet blir arg om kompisar inte vill leka med...
Svar
6
· Visningar
998
Senast: Vinur
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
5 793
Senast: mars
·
Småbarn Vi fick förra veckan veta att minstingen ska utredas för autism/hjärnskada osv. Veckan efter väljer sambon att dumpa mig, storasyskonet...
6 7 8
Svar
146
· Visningar
28 483
Senast: Elendil
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp