Ska mitt liv behöva vara så här? Eller är jag bara dum?

Saeta

Trådstartare
Jag blir bara tröttare och tröttare. Får mindre och mindre energi.
Feber har jag flera dagar i veckan, någon/några timmar åt gången. Inte hög feber, men så pass att jag blir påverkad.
Huvudvärk flera dagar i veckan, även där så pass att jag blir påverkad och måste ligga ner.
Så fort jag gör något som är ansträngande så blir jag så trött att jag kan sova i två dygn efteråt.
Visst, jag har varit så här mer eller mindre hela mitt liv. Men det blir inte bättre, snarare tvärtom.
Det spelar ingen roll om jag är mer aktiv och rör på mig mer, det kan nästan få motsatt effekt. Absolut att träning och motion är bra, jag blir ju piggare mentalt och så. Men kroppsligt? Nej.
För en veckan sen, alltså förra fredagen, så var jag ut på krogen. Jag ville så gärna umgås med vänner (vilket jag inte har orkat göra på flera månader då jag är alldeles för trött) och vi hade jättekul. Men jag har fortfarande inte blivit helt återställd. Och då drack jag inte ens mycket så det har ingenting med alkoholen att göra. Den här veckan har jag gått som i en dimma. Utan min adhd-medicin så hade jag sovit konstant. Men med hjälp av medicinen så kommer jag ändå upp på morgonen och orkar ta hand om hemmet och promenera hundar.

Sist jag träffade min läkare på vårdcentralen så sa han att eftersom mina blodprover är bra, då är det ingenting fysiskt. Jag äter medicin för sköldkörteln samt B12 och Folacin. Mår varken bättre eller sämre med medicinerna. Men ska jag behöva må så här? Om vi leker med tanken att det inte är fysiskt utan psykiskt, hur kommer det sig då att jag varit så här hela mitt liv? Kan en verkligen inbilla sig den där enorma tröttheten och alla kroppsliga symtom, feber och liknande?
Jag vet ju att det går att inbilla sig det mesta, hjärnan är lättlurad på så sätt. Men jag vet inte...

Borde det inte också ligga i läkarens intresse att hjälpa mig vidare eftersom jag fortfarande inte mår bra? Jag har gett upp att tro att det fortfarande är sköldkörteln. Alla läkare jag träffat säger samma sak, är proverna bra så är det inget fel på sköldkörteln. Så så länge jag äter medicinen så är det alltså inte den som gör att jag mår dåligt. Så där har jag gett upp.
Men kan det inte vara något annat? Varför gör inte läkarna något? Mitt mående har ju inte förbättrats alls.

Snart är det dags för mig att komma igång med arbetsträning igen. Jag har fått hjälp med boendestöd och det känns jättebra. Jag har sett fram emot det här så otroligt länge nu. Men samtidigt är jag så rädd att åter igen bli avslutad. Jag blir alltid det. Orsaken är att jag inte kommer iväg, har svårt att ta mig dit och att jag är sjuk så himla ofta. Nu med boendestödet så tror jag att det kan hjälpa mig med att komma iväg och att komma hem, så det är egentligen inte det jag är orolig för nu. Utan nu är det mest mitt fysiska mående.
Det var ett år sen som jag skulle börja arbetsträna, men jag hann inte ens börja innan dom avslutade mig pga jag aldrig var där. Och jag fattar ju det. Men det är svårt när energin är = 0.

Min sömn har blivit mycket bättre och jag har ordnat mina rutiner någorlunda bra. Jag går och lägger mig och vaknar ungefär samma tider varje dag, och mina dagar sen på ett ungefär likadana ut. Det fungerar för mig och jag mår bra av att ha det så. Men även om jag sover bättre så är det som att mina batterier knappt laddas. Säg att jag går och lägger mig med 2%, och när jag vaknar så är det på 40%. Som jag skrev tidigare så hjälper adhd-medicinen mig jättemycket. Men jag behöver oftast sova en stund på eftermiddagen.

Ska mitt liv behöva vara så här?
Jag känner mig så dum när jag gång på gång ber om hjälp på VC. Dom gör ju ändå ingenting.
Eller inbillar jag mig allt bara? Är jag så dum att jag bara hittar på? För som sagt, jag har ju varit så här i hela mitt liv.
Det enda jag vill är ju att ha ett jobb så att jag kan försörja mig själv.

Längesen jag gjorde en sån här tråd nu, men jag vet faktiskt inte vart jag ska vända mig.
Nu måste jag gå och vila en stund, ögonen går i kors och huvudet dunkar av smärta.
Tack till er som orkat läsa igenom allt mitt svammel.
 
Jag lider av något liknande, men absolut inte i samma omfattning. Också "frisk" när det kommer till prover. Men något stämmer ju inte. Dock är det såhär efter en utmattning, så det är väl självförvållat för min del.

Kan inte bidra med något mer än att jag förstår känslan och det suger!
 
Vad för medicin får du för sköldkörteln?
Vissa mår ju dåligt trots levaxin.

Jag går på en medicin med levaxin, liothyronin och naturligt sköldkörtelhormon(NDT). Vet fler som fått orken åter efter mer/annan sort än bara levaxin. Det är ju ett rätt omskrivet ämne iom att folk inte får rätt eller tillräcklig vård.

Då blir man ju lätt trött, batterierna laddas aldrig fullt, man blir lätt småfebrig/sjuk etc.

Tyvärr får man väl oftast söka sig utomlands än för att få må bra om man hör till dem som intefår fullgod effekt av levaxin och i vissa fall liothyronin.

Sköldkörtelföreningen kan hjälpa till att tipsa om läkare i grannländer som arbetar med modernare tänk än i Sverige.
 
Har du varit på ett sådant sömncenter där du får sova och de mäter din sömn?

En kollega till mig hade sådär och det visade sig att han hade sömnapné, han slutade alltså andas i sömnen. Sömnkvaliteten kan bli så dålig då tydligen att det är som att knappt ha sovit alls. Innan han fick diagnosen (och hjälp) så var han så trött att han tillslut somnade överallt hela tiden så fort han satte sig. Med behandling är han nu dock pigg och glad :)
 
Vad för medicin får du för sköldkörteln?
Vissa mår ju dåligt trots levaxin.

Jag går på en medicin med levaxin, liothyronin och naturligt sköldkörtelhormon(NDT). Vet fler som fått orken åter efter mer/annan sort än bara levaxin. Det är ju ett rätt omskrivet ämne iom att folk inte får rätt eller tillräcklig vård.

Då blir man ju lätt trött, batterierna laddas aldrig fullt, man blir lätt småfebrig/sjuk etc.

Tyvärr får man väl oftast söka sig utomlands än för att få må bra om man hör till dem som intefår fullgod effekt av levaxin och i vissa fall liothyronin.

Sköldkörtelföreningen kan hjälpa till att tipsa om läkare i grannländer som arbetar med modernare tänk än i Sverige.

För länge sedan fanns det en artikel i tidningen Land om en kvinna som fått något slags sköldkörtelproblem och som inte fått hjälp i Sverige. Alla läkare här trodde hon var utbränd än fast hon hade det bra både på jobbet och hemma. Hon fick hjälp i Tyskland. Skrämmande att läkarna här fortfarande inte lärt sig!
 
Vad jag förstår kan väl din diagnos i sig påverka energin väldigt mycket, likaså om man är deprimerad. Det kan man nog behöva anpassa sin vardag efter och ge sig tid till återhämtning.

Men jag tror också, utifrån egen erfarenhet, att man kan må mycket sämre med orkeslöshet och liknande om man inte är aktiv på dagarna eller har bra, aktiva rutiner. Kommer ut liksom. Jag menar inte att man inbillar sig men att man hamnar på sparlåga och kanske även ger sig tid att känna efter mer om man inte direkt gör något om dagarna utan mest går runt och grubblar.

Jag tror utifrån vad du har skrivit tidigare att du skulle ha jättemycket att vinna på att komma igång med arbetsträningen. Det kan säkert kännas väldigt tufft i början och det bör såklart anpassas utifrån dina behov, men kommer man bara igenom den första tiden när allt känns tufft och nytt, så tror jag att både det fysiska och mentala kan bli mycket bättre och stabilare. Kropp och knopp hänger mycket ihop.
 
Jag lider av något liknande, men absolut inte i samma omfattning. Också "frisk" när det kommer till prover. Men något stämmer ju inte. Dock är det såhär efter en utmattning, så det är väl självförvållat för min del.

Kan inte bidra med något mer än att jag förstår känslan och det suger!

Det är skönt att inte vara ensam om detta, även om det såklart är förjävligt att fler har det så :(
 
Vad för medicin får du för sköldkörteln?
Vissa mår ju dåligt trots levaxin.

Jag går på en medicin med levaxin, liothyronin och naturligt sköldkörtelhormon(NDT). Vet fler som fått orken åter efter mer/annan sort än bara levaxin. Det är ju ett rätt omskrivet ämne iom att folk inte får rätt eller tillräcklig vård.

Då blir man ju lätt trött, batterierna laddas aldrig fullt, man blir lätt småfebrig/sjuk etc.

Tyvärr får man väl oftast söka sig utomlands än för att få må bra om man hör till dem som intefår fullgod effekt av levaxin och i vissa fall liothyronin.

Sköldkörtelföreningen kan hjälpa till att tipsa om läkare i grannländer som arbetar med modernare tänk än i Sverige.

Nej precis, det är Levaxin jag har. Jag läser mycket i sköldkörtelgruppen på fb om det och jag har tagit upp det med flera av mina läkare (stafettisar), men de tror inte på någon annan behandling än Levaxin. Jag har provat flera olika vårdcentraler och flera olika läkare utan framgång. Alla säger samma sak, att de endast är Levaxin som gäller. Privat har jag inte råd att söka.

Ja men så är det nog. Och det är så hemskt att läkarna här inte kan tänka lite längre.
Tack för ditt svar!
 
Har du varit på ett sådant sömncenter där du får sova och de mäter din sömn?

En kollega till mig hade sådär och det visade sig att han hade sömnapné, han slutade alltså andas i sömnen. Sömnkvaliteten kan bli så dålig då tydligen att det är som att knappt ha sovit alls. Innan han fick diagnosen (och hjälp) så var han så trött att han tillslut somnade överallt hela tiden så fort han satte sig. Med behandling är han nu dock pigg och glad :)

Nej det har jag inte. Jag tror inte att det här är pga sömnen. Det är främst insomningen jag har problem med. När jag väl somnat så sover jag tills jag blir väckt.
Vad skönt för din kollega att dom hittade det som felades så att han idag mår bra! :)
 
För länge sedan fanns det en artikel i tidningen Land om en kvinna som fått något slags sköldkörtelproblem och som inte fått hjälp i Sverige. Alla läkare här trodde hon var utbränd än fast hon hade det bra både på jobbet och hemma. Hon fick hjälp i Tyskland. Skrämmande att läkarna här fortfarande inte lärt sig!

Fyfan :(
 
Har du läst om C/ME (visst heter det så?), har varit någon tråd om det för inte så länge sedan.
Många sjukdomar, såväl psykiska som fysiska karakteriseras av fatigue/hjärntrötthet.
Vad gäller sömnen så finns en antidepressiv medicin som har en mycket vanlig biverkan, man får bättre sömnkvalitet, den heter Venaflaxin.
 
Vad jag förstår kan väl din diagnos i sig påverka energin väldigt mycket, likaså om man är deprimerad. Det kan man nog behöva anpassa sin vardag efter och ge sig tid till återhämtning.

Men jag tror också, utifrån egen erfarenhet, att man kan må mycket sämre med orkeslöshet och liknande om man inte är aktiv på dagarna eller har bra, aktiva rutiner. Kommer ut liksom. Jag menar inte att man inbillar sig men att man hamnar på sparlåga och kanske även ger sig tid att känna efter mer om man inte direkt gör något om dagarna utan mest går runt och grubblar.

Jag tror utifrån vad du har skrivit tidigare att du skulle ha jättemycket att vinna på att komma igång med arbetsträningen. Det kan säkert kännas väldigt tufft i början och det bör såklart anpassas utifrån dina behov, men kommer man bara igenom den första tiden när allt känns tufft och nytt, så tror jag att både det fysiska och mentala kan bli mycket bättre och stabilare. Kropp och knopp hänger mycket ihop.

Absolut är det så. Adhdn (eller ja, add i mitt fall även om det nu heter adhd) handlar ju mycket om ens energi och så. Och jag har ju en kronisk depression som också påverkar, även om den är stabil för tillfället.

Och du har rätt, så är det ju. Att en blir orkeslös och trött av att inte göra något. Jag är ju en grubblare och expert på att känna efter (ja alltså, det är det jag fått höra från min omgivning hela mitt liv, så då är det väl så). Det är lite därför jag själv börjar tro att jag kanske bara inbillar mig allt. Speciellt om primärvården pekar på att det är så. Inte för att dom har sagt det ordagrant, men typ.

Jag ser ju verkligen fram emot arbetsträningen. Det ska bli skönt att få börja göra något. Äntligen. Och jag tror också som du säger att det säkert kommer bli tufft i början, men jag kommer få hjälp och det blir ett anpassat ställe där dom vet om min problematik. Så på så sätt känns det bra. Men mina fysiska (inbillade?) problem kvarstår ändå. Jag har ju som sagt alltid varit så här, sen jag var bebis. Den enorma tröttheten, att jag blir sjuk så fort jag gör något ansträngande.
Det har fungerat att leva så medans jag bodde hemma och gick i grundskolan. Då fick jag enormt mycket hjälp och stöd från mina föräldrar. Dom har skjutsat och hämtat och stöttat och pushat. Men det fungerar inte att fortsätta i liknande spår när en är vuxen och ska jobba. Det finns väl ingen chef som vill anställa någon som är sjuk hela tiden.

Men jag håller med i allt det du säger. Tack för ditt svar :)
 
Har du läst om C/ME (visst heter det så?), har varit någon tråd om det för inte så länge sedan.
Många sjukdomar, såväl psykiska som fysiska karakteriseras av fatigue/hjärntrötthet.
Vad gäller sömnen så finns en antidepressiv medicin som har en mycket vanlig biverkan, man får bättre sömnkvalitet, den heter Venaflaxin.

Jag har läst jättemycket om det, och pratat med folk som har fått diagnosen. Och jag känner igen mig otroligt mycket i allt det. Men det verkar vara en diagnos, likt sköldkörteln, som många läkare rynkar på ögonbrynen åt. Svårdiagnostiserad, och den läkare som jag har försökt prata lite försiktigt med om detta har pratat bort det. Så jag vet inte hur jag ska gå vidare.
Jag såg senast för några dagar sen på Malou efter 10 där någon kvinna berättade om just den här diagnosen. Och jag kände igen mig i allt hon sa. Nu var hennes tillstånd mycket mycket värre än mitt, men det finns ju olika stadier.

Sen jag började med Melatonin har min sömn blivit så otroligt mycket bättre. Nu behöver jag inte någon insomningsmedicin längre. Och depressionen äter jag Sertralin för sen typ 10 år tillbaka. Men tack för tips :)
 
För länge sedan fanns det en artikel i tidningen Land om en kvinna som fått något slags sköldkörtelproblem och som inte fått hjälp i Sverige. Alla läkare här trodde hon var utbränd än fast hon hade det bra både på jobbet och hemma. Hon fick hjälp i Tyskland. Skrämmande att läkarna här fortfarande inte lärt sig!

Ja, det var där jag stod med. Jag blev iofs utbränd. Men det var ju för att när alla läkare sa att det inte var ngt fel så behövde jag jobba. Jag pressade då tills jag helt gick in i väggen.
Jag hade turen att ha råd att åka utomlands för hjälp. Och turen att veta till vem, en duktig på sköldkörtelproblem. Nu hör jag bara av mig när medicinen börjar ta slut så skickar doktorn det genom ngt apotek som får skicka medicin läkare förskriver.
Så från att ärligt talat velat dö, kände noll glädje, noll energi, knappt orkat ur sängen etc tillbaks till mitt vanliga positiva jag som orkar jobba en massa och igen älskar livet.
Hade inte jag fått hjälp vet jag inte hur det skulle gått. Så tacksam att fått den hjälpen. Den räddade nog mitt liv.

Jag har ju fler i min närhet som inte haft samma tur, utan får må skit på Levaxin.
Det är vansinnigt att man inte ska kunna få vård här i Sverige om man inte funkar på Levaxin. Det ska inte få vara en klassfråga att få må bra.
 
Nej precis, det är Levaxin jag har. Jag läser mycket i sköldkörtelgruppen på fb om det och jag har tagit upp det med flera av mina läkare (stafettisar), men de tror inte på någon annan behandling än Levaxin. Jag har provat flera olika vårdcentraler och flera olika läkare utan framgång. Alla säger samma sak, att de endast är Levaxin som gäller. Privat har jag inte råd att söka.

Ja men så är det nog. Och det är så hemskt att läkarna här inte kan tänka lite längre.
Tack för ditt svar!

Skulle någon släkting kunna tänka sig hjälpa dig med pengar att söka privat?
Kan man göra en crowdfunding?

Jag blir så arg och ledsen när folk inte får vård och döms till att må dåligt pga obehandlad sjukdom!
 
Men feber flera gånger i veckan? Hur hög? Mätt med vad? Det låter ju väldigt oroväckande.

Så hade jah innan rätt sköldkörtelmedicin. Inte hög feber dagligen, ca 38. Men sen också någon gång i månaden rejält förkyld med högre feber. Hade influensa som inte gav sig, mykoplasma, lunginflammation etc.

Men rätt medicin för sköldkörteln blir jag bara sjuk ibland som vem som helst.
 
Absolut är det så. Adhdn (eller ja, add i mitt fall även om det nu heter adhd) handlar ju mycket om ens energi och så. Och jag har ju en kronisk depression som också påverkar, även om den är stabil för tillfället.

Och du har rätt, så är det ju. Att en blir orkeslös och trött av att inte göra något. Jag är ju en grubblare och expert på att känna efter (ja alltså, det är det jag fått höra från min omgivning hela mitt liv, så då är det väl så). Det är lite därför jag själv börjar tro att jag kanske bara inbillar mig allt. Speciellt om primärvården pekar på att det är så. Inte för att dom har sagt det ordagrant, men typ.

Jag ser ju verkligen fram emot arbetsträningen. Det ska bli skönt att få börja göra något. Äntligen. Och jag tror också som du säger att det säkert kommer bli tufft i början, men jag kommer få hjälp och det blir ett anpassat ställe där dom vet om min problematik. Så på så sätt känns det bra. Men mina fysiska (inbillade?) problem kvarstår ändå. Jag har ju som sagt alltid varit så här, sen jag var bebis. Den enorma tröttheten, att jag blir sjuk så fort jag gör något ansträngande.
Det har fungerat att leva så medans jag bodde hemma och gick i grundskolan. Då fick jag enormt mycket hjälp och stöd från mina föräldrar. Dom har skjutsat och hämtat och stöttat och pushat. Men det fungerar inte att fortsätta i liknande spår när en är vuxen och ska jobba. Det finns väl ingen chef som vill anställa någon som är sjuk hela tiden.

Men jag håller med i allt det du säger. Tack för ditt svar :)

Jag tror nog inte alls att det handlar om inbillning. Det man känner, det känner man ju.

Jag menar bara att kanske behöver det inte alltid handla om att man faktiskt är somatiskt sjuk, utan om något annat.

Jag läste nyligen en krönika som handlade om en patient som länge åkt in och ut inom vården för olika åkommor. Ingen läkare hittade något konkret. Tills krönikören tog sig tiden att PRATA med patienten och det framkom en hel hög med traumatiska upplevelser han tidigare hade varit med om, men som han aldrig fått hjälp eller stöd för. Det handlade alltså troligtvis inte om någon somatiskt sjukdom, men uppenbart mådde mannen inte bra även om grunden till det kanske inte var de fysiska besvär han sökte vård för.

Det är väl lite så jag tänker också, att psykiska besvär kan påverka mer än bara psyket. Att t.ex. en meningsfull sysselsättning och en något aktiv vardag (givetvis anpassat efter ens individuella behov) kan påverka ens mående på ett väldigt allmänt plan.

Jag menar nu inte alls att bara man tänker positivt kan man bota sig själv från alla tänkbara sjukdomar eller något annat flum. Men jag tänker lite utifrån vad du har skrivit tidigare om hur din vardag ser (sett?) ut.

Men det låter ju bra att du är motiverad för arbetsträningen och att det kommer att vara bra anpassat för dig. Jag hoppas verkligen att det blir bra!

(Och vill ju poängtera att jag inte alls skriver utifrån någon expertiskunskap och handlar dina problem om något helt annat så hoppas jag såklart att du kan få hjälp för det.)
 
Skulle någon släkting kunna tänka sig hjälpa dig med pengar att söka privat?
Kan man göra en crowdfunding?

Jag blir så arg och ledsen när folk inte får vård och döms till att må dåligt pga obehandlad sjukdom!

Jo det tror jag, jag kan säkert få låna pengar. Men Jag håller mig så långt borta från det som möjligt så länge jag inte kan garantera att kunna betala tillbaka det. Jag har aldrig haft en "riktig" inkomst, utan alltid levt på föräldrarna, studiebidrag eller soc/fk. Och det är fruktansvärt. Eller alltså, det är fantastiskt att ha dessa skyddsnät, det är jag tacksam för. Men det är fruktansvärt att "ta från andra".

Håller verkligen med, det är sjukt! Men enligt läkarna så är ju min sjukdom behandlad 🙃
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Min orkeslöshet är total och nu i helgen hade jag jobbigt med mående och allt känns så meningslöst. Men ändå vill jag inbilla mig att...
2 3 4
Svar
73
· Visningar
5 113
Kropp & Själ Ursäkta rörig text, men det är natt. Jag vet inte var jag ska vända mig för att få hjälp. Jag mår jättedåligt och är desperat. Har...
Svar
6
· Visningar
730
Kropp & Själ Jag är inne i ännu en (egentligen flera) omgång i vården och jag känner mig i sånt jävla underläge rent ut sagt. Som att ingen lyssnar...
2
Svar
24
· Visningar
1 928
Senast: Hazel
·
Kropp & Själ Jag insjuknade i hög feber i mitten av november. Två veckor senare sökte jag vård då febern aldrig gick ner, skickades till...
2
Svar
20
· Visningar
1 216
Senast: manda
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp