Skaffa pojkvän??

Vill man löser det sig av min erfarenhet.

Ponera att man kanske inte har stadig inkomst, då är man inte speciellt attraktiv ens som inneboende. Många som söker inneboende på sajter ger dessutom väldigt skamliga förslag mot att man bor hos dem.
Ingen av mina vänner ville låta mig sova på soffan mer än ett par dar då de bodde i ettor tillsammans med sina respektive..
Jag har många dåliga erfarenheter av att bo hos folk på nåder. Övergrepp mm.
 
Ponera att man kanske inte har stadig inkomst, då är man inte speciellt attraktiv ens som inneboende. Många som söker inneboende på sajter ger dessutom väldigt skamliga förslag mot att man bor hos dem.
Ingen av mina vänner ville låta mig sova på soffan mer än ett par dar då de bodde i ettor tillsammans med sina respektive..
Jag har många dåliga erfarenheter av att bo hos folk på nåder. Övergrepp mm.
Men det är väl ändå är sannolikt majoriteten av de som söker inneboende främst på jakt efter någon att dela lägenhet med, inte efter någon att utnyttja?

Det är tråkigt att du har väldigt dåliga erfarenheter, men de säger inte allt om den typ av boendelösningar som diskuteras. Jag bor i en universitetsstad och här är det inte ovanligt att folk kliver in på bostadsmarknaden genom olika former av inneboendelösningar och kortsiktigt även bo hos vänner utan att skumma avsikter eller övergrepp är inblandade. Jag har haft inneboende (i köket, för jag bodde i en etta, men en kompis var bostadslös efter skilsmässa). Jag har vänner som återkommande har inneboende och när jag jobbade tillfälligt på annan ort var jag inneboende. Det resulterade i en vänskap som håller i sig efter mer än tio år.

Visst ska man vara försiktig, men som sagt - de flesta människor som hyr ut gör det ändå för att hyra ut, inte av någon annan anledning. Sen är det inte känt hur bostadsmarknaden ser ut på TS ort, om TS saknar fast inkomst eller om hen har speciella behov, så de förutsättningarna vet vi inte ens om de är aktuella. Så varför måla upp en bild av alla problem som kan finnas när det inte är klart vad som gäller här?
 
Personligen skulle jag inte vara bekväm med att vara inneboende med en okänd eller med fler i tex kollektiv. Jag har stor integritet och behov av ensamtid och kan bara komma på en handfull folk som jag skulle vara bekväm att dela boende med.
 
Jag tror inte att frågan egentligen handlar om bostadssituation, utan om relationen mellan TS och hennes mamma. Som @TinyWiny skrev; många - gissningsvis de allra flesta - träffar sin första pojk-/flickvän medan man fortfarande bor med (minst) en förälder. Och i de allra flesta fall funkar det utan större problem.
 
Personligen skulle jag inte vara bekväm med att vara inneboende med en okänd eller med fler i tex kollektiv. Jag har stor integritet och behov av ensamtid och kan bara komma på en handfull folk som jag skulle vara bekväm att dela boende med.
Fast att bo med sin mamma och vara så fast vid henne när man närmar sig 30?
Det måste väl ändå vara värre.
Barn behöver bryta sig loss från sina föräldrar, ju förr desto bättre.
 
Fast att bo med sin mamma och vara så fast vid henne när man närmar sig 30?
Det måste väl ändå vara värre.
Barn behöver bryta sig loss från sina föräldrar, ju förr desto bättre.

Nä det behöver det inte. Det beror ju helt på vilken relation man har och hur boendet ser ut. Jag har bott hos min mor 2 ggr i vuxen ålder. Hon var min bästa vän. Hon var verkligen en skithäftig människa. Dessutom hade jag 2 rok i hennes villa så jag levde fritt men ändå nära nog för att det skulle vara svårt att dölja tex besök. Jag träffade min sons far när jag bodde hos henne och det tyckte jag var jobbigt eftersom jag ville ha dejtandet helt ifred från ALLA tills jag viste vad jag själv hade landat i vad jag kände för honom.
 
Är det någon här på Bukefalos som lever jämt med sin mamma och lyckas skaffa pojkvän? Hur lyckades ni?
Har en på jobbet som jag är intresserad av men är för osäker. Bor hemma hos mamma och ägnar min tid med henne
Jag träffade mitt ex när jag bodde med min mamma i vuxen ålder, berättade inget för henne det första halvåret tills det blev seriöst med killen, men sen blev det naturligt att berätta. Förstår din fundersamhet för har man en nära relation med sin mor och ser henne som sin närmaste känns det både konstigt att inte va bekväm med att berätta, men ändå vill man ha lite för sig själv.
Men tänk på att det är helt naturligt att du träffar någon, och vad normer i samhället än säger om när "barn ska lämna boet " så är det inget konstigt att bo i barndomshemmet. Snarare är det ekonomiskt ;) Jag har ingen erfarenhet av det själv men har två barndomskompisar som bor i "generationsboende" där föräldrar bor kvar i det ena och morföräldrar t.om bor kvar tvärs över gårdsplan i det andra, och det är inget konstigt med det.
Men kanske inget som pratas så mycket om. Stå på dig och följ din magkänsla :)
 
Fast att bo med sin mamma och vara så fast vid henne när man närmar sig 30?
Det måste väl ändå vara värre.
Barn behöver bryta sig loss från sina föräldrar, ju förr desto bättre.
Utöver det som redan påpekats så finns det ju även vissa omständigheter som gör att alla inte har möjlighet att flytta hemifrån och bo ensam såpass tidigt. Det kan vara bra att ha i åtanke innan man kommer med åsikter om hur någon annan borde göra i en situation man inte känner till.
 
Det kan ju också vara så att det inte är TS som behöver bo med sin mor utan det kan vara av praktiska skäl för moderns skull.

Oavsett så tycker jag inte det är någons plats att ha åsikter om.

För övrigt delar min kusin och hennes mor på en stor villa uppdelad på två lägenheter. De gör det av flera skäl. Båda har ett enormt trädgårdsintresse men skulle aldrig ha råd med hus på egen hand. De har också hund båda två och behöver varandras hjälp då båda arbetar. Utan denna lösning hade de varken haft hus, trädgård, hund eller haft råd med sina resor.
 
Svarar alla!


Ja jag är 26år. Ja jag bor fortfarande hemma. Ja jag har redan ångest över att vara 26 och bor hemma så ni behöver inte påpeka det.

Men nu till bakgrunden:

Jag har under flera år i skolgången varit mobbad vilket i sin tur gav mig självmordstankar och depression men som jag är över nu. Det i sin tur har gett mig dåligt självförtroende och dålig självkänsla men som jag börjar stärka genom arbetsträning på mammas jobb.
Vi umgås 24/7, den enda gångerna vi är ifrån varandra, är när hon jobbar.

Nu är det så att på jobbet finns det en kille som jag har fått ögonen på. Det med kompis, funkar därmed inte.
 
Svarar alla!


Ja jag är 26år. Ja jag bor fortfarande hemma. Ja jag har redan ångest över att vara 26 och bor hemma så ni behöver inte påpeka det.

Men nu till bakgrunden:

Jag har under flera år i skolgången varit mobbad vilket i sin tur gav mig självmordstankar och depression men som jag är över nu. Det i sin tur har gett mig dåligt självförtroende och dålig självkänsla men som jag börjar stärka genom arbetsträning på mammas jobb.
Vi umgås 24/7, den enda gångerna vi är ifrån varandra, är när hon jobbar.

Nu är det så att på jobbet finns det en kille som jag har fått ögonen på. Det med kompis, funkar därmed inte.
Varför tror du att din mamma skulle ha något emot Det? Dvs varför behöver du dölja det?
 
Svarar alla!


Ja jag är 26år. Ja jag bor fortfarande hemma. Ja jag har redan ångest över att vara 26 och bor hemma så ni behöver inte påpeka det.

Men nu till bakgrunden:

Jag har under flera år i skolgången varit mobbad vilket i sin tur gav mig självmordstankar och depression men som jag är över nu. Det i sin tur har gett mig dåligt självförtroende och dålig självkänsla men som jag börjar stärka genom arbetsträning på mammas jobb.
Vi umgås 24/7, den enda gångerna vi är ifrån varandra, är när hon jobbar.

Nu är det så att på jobbet finns det en kille som jag har fått ögonen på. Det med kompis, funkar därmed inte.

Så det är alltså en av din mammas kollegor? Om du menar att du arbetstränar på mammas jobb, och killen finns på din och mammas gemensamma arbetsplats.
 
Av olika skäl framförallt ekonomiska skäl, så har jag mer eller mindre bott hemma tills jag 26år(lite studentboende också). Det senaste hos pojkvännens familj och inte förräns nu när jag är 27 snart 28 som äntligen har riktigt eget hem och sambo. Helt fascinerande är att så många ska ha åsikter om att man inte har eget boende när man närmar sig 30 (menar inte nödvändigsvis här på buke, har fått höra en del IRL). Inte alla som har råd eller bara ramlar över en bostad.

Min visste jag bodde hemma hos min mamma och han bodde med sin familj (yngre än mig). Sen hur jag lyckades? Jäkla röta han var intresserad av mig helt enkelt, så tur 😅
 
Nä hon skulle inte ha något emot men vill ha dejtandet helt ifred från hennes till det blir mer seriöst om det ens blir något.
Innan du oroar dig för mamma tycker jag att du ska se efter om killen är intresserad. Om han inte är intresserad behöver du ju inte oroa dig för mamma heller tänker jag.

Först löser vi killen, sen löser vi problemet med att mamma ska få veta.
 
Av olika skäl framförallt ekonomiska skäl, så har jag mer eller mindre bott hemma tills jag 26år(lite studentboende också). Det senaste hos pojkvännens familj och inte förräns nu när jag är 27 snart 28 som äntligen har riktigt eget hem och sambo. Helt fascinerande är att så många ska ha åsikter om att man inte har eget boende när man närmar sig 30 (menar inte nödvändigsvis här på buke, har fått höra en del IRL). Inte alla som har råd eller bara ramlar över en bostad.

Min visste jag bodde hemma hos min mamma och han bodde med sin familj (yngre än mig). Sen hur jag lyckades? Jäkla röta han var intresserad av mig helt enkelt, så tur 😅
Håller med.


Det finns många skäl till varför man fortfarande bor hemma när man närmar sig 30. Sen ser boendesituationerna olika ut för olika familjer. Det känns som att det glöms bort i många svar i denna tråden.

Jag hade möjligheten att bo hemma under studierna och tog den då jag iom detta slapp lån. Har ännu inte flyttat pga olika skäl, bland annat så finns eventuellt en möjlighet att ta över mina farföräldrarnas hus och då detta är inom de närmsta åren så känns det rätt onödigt att flytta nu bara för att flytta snart igen (så roligt är det inte att flytta). Blir 28 i januari.

En nära vän till mig (några år yngre) har sagt att hon troligtvis inte kommer flytta på flera år då hon äger en tredjedel av gården som hon bor på tillsammans med sin mamma (arv), så varför skulle hon flytta och betala hyra när hon redan är delägare av en gård?

En annan vän till mig flyttade som 26-åring när hennes mammas pojkvän flyttade in. Att hon fortfarande bodde hemma berodde bland annat på att varken hon eller hennes mamma trivs med att vara ensamma så de beslutade sig för att bo ihop så länge situationen inte förändrades.
 
Svarar alla!


Ja jag är 26år. Ja jag bor fortfarande hemma. Ja jag har redan ångest över att vara 26 och bor hemma så ni behöver inte påpeka det.

Men nu till bakgrunden:

Jag har under flera år i skolgången varit mobbad vilket i sin tur gav mig självmordstankar och depression men som jag är över nu. Det i sin tur har gett mig dåligt självförtroende och dålig självkänsla men som jag börjar stärka genom arbetsträning på mammas jobb.
Vi umgås 24/7, den enda gångerna vi är ifrån varandra, är när hon jobbar.

Nu är det så att på jobbet finns det en kille som jag har fått ögonen på. Det med kompis, funkar därmed inte.
Nu är detta lite ot, men du behöver verkligen inte ha ångest över att vara 26 år och bo kvar hos din mamma.
Jag tycker det blir lite tokigt när de som är av åsikten att man måste flytta ut så fort som möjligt när man fyller 18 svarar i sådana här trådar och pikar om hur dåligt det minsann är att bo hos förälder sååå länge osv. De har ju liksom ingen som helst bakgrund till varför man har det så. Dessutom vet jag att man får pikar om sådant jämt om man är äldre än typ 19 och inte bor utan föräldrar.

Jag är 30 och bor med min mamma, av andra anledningar än du, men ändock. Jag försöker själv komma ur den totala panik man kan känna när "alla" har tusen åsikter om att man bor hos en förälder. Jag vet hur svårt det är att leva med den pressen. Försök att tänka att det egentligen är alla andra som vill att du prompt ska flytta ut, inte du själv och din situation. Du måste faktiskt få flytta när du/ni/situationen är redo för och tillåter det. :heart
 

Liknande trådar

Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
12 585
Senast: Ramona
·
Skola & Jobb För tillfället jobbar jag 25% och tycker jobbet är skittråkigt. Jag sitter och tittar på klockan medan jag jobbar och räknar ner tiden...
15 16 17
Svar
333
· Visningar
22 616
Senast: Mabuse
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 373
Senast: Nixehen
·
Skola & Jobb Dramatisk rubrik men det är så det känns :cry: Är inne i en djup kris och det känns som att jag håller på att förlora fotfästet. Jag...
Svar
3
· Visningar
702

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp