Skaffa valp som ensamstående

[Thunderjaw]

Det känns tufft att skaffa valp som ensamstående och jag våndas jättemycket över att inte ha planerat tillräckligt. Det känns som att jag är dum i huvudet som väljer valp med allt vad det innebär, som ensamstående. Kan någon hjälpa mig bolla? Kan det gå? Har jag missat att tänka på något? Är en vuxen hund bättre?

I detta nu har jag ca en månad jag kan ta ut i ledighet, och det känns alldeles för lite. Det finns eventuellt möjlighet att utöka i flex, semester (beroende på när det är dags) och ta tjänstledigt. Efter den första tidens ledighet tänkte jag satsa på dagmatte, och när hunden blir äldre troligen hunddagis. Jag har få vänner på orten, men mina pensionerade föräldrar är gärna hundvakt (bara att de inte bor så nära).

Jag vill gärna ha valp och den där första tiden, men vuxen hund är inte omöjligt om valp inte går av olika anledningar.

Hur har ni andra som är/har varit ensamstående och skaffat hund gjort?

 

[_Taggis_]

Jag köpte valp som ensamstående, bor 100 mil från de flesta jag känner. Det kräver planering och att ha en plan b och en plan c. Jag har förmånen att ha hunden med mig i jobbet, det var avgörande för genomförandet. Skulle aldrig sätta mig i sitsen med hund öht som ensamstående om den möjligheten inte fanns. Det går sällan att förlita sig helt på hundvakter för att vardagen ska snurra. Min förra hund hade aldrig funkat på dagis tex, löste det en period med hundrastare som gick hem och rastade henne. Men den hade heller inga problem att vara ensam några timmar. När det blev för mkt ensamtid flyttade den sonika hem till mina föräldrar, jag hade inte samvete att ha den ensam så mkt som det blev med mitt dåvarande nya jobb...

Nackdelen med en valp är att en inte vet vad en får. Med facit i hand är jag Ännu mer tacksam för att jag har hunden på jobbet. Det visade sig ju att min hund inte riktigt var så sugen på att lämnas ensam. Hade aldrig gått att lämna henne efter bara ett par månader. Hon är 3 år idag och jag lämnar sällan och om jag gör det så är det frågan om runt 1 timme.
En vuxen hund som inte har problem att vara ensam är nog lättare att acklimatisera på en kortare tid, med att just kunna vara hemma några timmar.

Sen vill man ju olika med sitt hundägande. Jag lägger ingen värdering i vilket folk väljer så länge de ser till att hunden har det bra. Men jag personligen ser inte poängen med att ha en hund som umgås mer med dagispersonal än med mig. Då är jag hellre utan hund. Den tid på året då jag jobbar så att min hund måste vara på dagis varje dag så är det inte så mkt värt för mig, det är en transportsträcka att ta sig igenom. Eftersom ja har häst innebär det att vi bara hinner gå en kortare runda på kvällen när jag är klar med jobb och stall och klockan är 20 och man ska upp 6 dagen efter. Tur är då att hunden aktiveras på dagis så hon lider inte av det.

 

[tanten]

Det känns tufft att skaffa valp som ensamstående och jag våndas jättemycket över att inte ha planerat tillräckligt. Det känns som att jag är dum i huvudet som väljer valp med allt vad det innebär, som ensamstående. Kan någon hjälpa mig bolla? Kan det gå? Har jag missat att tänka på något? Är en vuxen hund bättre?

I detta nu har jag ca en månad jag kan ta ut i ledighet, och det känns alldeles för lite. Det finns eventuellt möjlighet att utöka i flex, semester (beroende på när det är dags) och ta tjänstledigt. Efter den första tidens ledighet tänkte jag satsa på dagmatte, och när hunden blir äldre troligen hunddagis. Jag har få vänner på orten, men mina pensionerade föräldrar är gärna hundvakt (bara att de inte bor så nära).

Jag vill gärna ha valp och den där första tiden, men vuxen hund är inte omöjligt om valp inte går av olika anledningar.

Hur har ni andra som är/har varit ensamstående och skaffat hund gjort?

När jag skaffade hund hade inte min civilstatus något alls med det att göra. Har inte ens tänkt tanken.

Det som betyder något är om man har praktiska lösningar för de situationer som kan uppstå.
Utan att vara naiv så tror jag att det mesta går att lösa. Finns dagmatte och/eller hunddagis, finns veterinärer på rimligt avstånd och har man möjlighet att kunna vara ledig om det krävs. Finns ekonomi för allt som kostar.

Jag skaffade hund för att det skulle vara MIN kompis.

 

[Nota]

Undrar också vad civilstatus har med detta att göra, jag har man men han gör ingenting med hundarna mer än att vara sällskap och någon enstaka gång rasta dom på egen hand.

Vad funderar du på för ras?
En liten sällskapshund eller åtminstone lugnare typ av hund är betydligt enklare att hitta hundvakt åt och jag tycker man kan lämna valp hos hundvakt tidigt det tar inte en mentalt frisk valp någon som helst skada av däremot brukar hunddagis ha 6 månaders gräns.

 

[Myrten]

Jag har full förståelse vad civilstatus har med frågan att göra. På den tiden jag var sambo och vi hade hundar hjälptes vi åt med mycket. Men framför allt var det en trygghet om någon blev sjuk eller om livet av någon anledning plötsligt ändrade sig.

Med det sagt har jag varit ensamstående med hund i 14 år nu. För snart ett år sedan kom första valpen under singelperioden. Jag hade egentligen inte tänkt skaffa någon ny hund, men det blev för jobbigt med pandemin och allt. Nu har det löst sig genom att jag jobbat hemma mycket. Hur det blir sedan får vi se. Jag tänker att jag troligen kommer att fortsätta att ha en stor andel hemma-arbete. Om det inte blir så tar jag det då.

Beträffande åka bort osv anmälde flera vänner redan innan valpen kom att de gärna kunde vara hundvakter i kortare perioder. Jag har också min "gamla" hundvakt som också har en ny valp och vi kommer säkert att hjälpas åt en del.

Min hund är ett år nu och ensamhetsträningen är inte klar. Så ett tag till framöver undviker jag aktiviteter som innebär att hon måste vara själv längre än sådär två timmar. Men jag räknar med att hon ska kunna vara hemma 5-6 timmar ensam då och då vart det lider. Det är mina behov, 5-6 timmar då och då. I övrigt får jag lösa det med någon form av hundvakt.

När man skaffar hund lär man ofta känna andra hundägare och då kan man hjälpas åt.

Beträffande valp eller vuxen hund tycker jag att det delvis beror på tillgång. Min första egna hund var en ettårig omplacering. Sen har det blivit valpar (ja, en av dem var fyra månader). Jag skulle absolut kunna tänka mig en äldre igen, men det har inte blivit så.

 

[_Taggis_]

Undrar också vad civilstatus har med detta att göra, jag har man men han gör ingenting med hundarna mer än att vara sällskap och någon enstaka gång rasta dom på egen hand.

För mig är det ganska avgörande att vara ensam ansvarig, utan anhöriga och vänner som kan ställa upp. Hade jag bott närmare min hjälpsamma familj hade det haft mindre betydelse.

 

[Dopy]

Jag var ensam när jag skaffade första hunden. Men kunde både ha med hunden i stallet och på jobbet, så då var det enkelt.
Jag känner att bara man har en plan A, B och C hur man ska göra med valpen när man jobbar så är det inge svårt att vara ensam med en valp.

 

[farin]

Jag skaffade förra valpen, som nu är ung vuxen, som ensamstående. Planerar för att göra om det och hoppas på valp senare i höst. Har vänner som kan hjälpa mig med hundarna vid enstaka tillfällen eller om det skulle bli kris nån period.

Vardagsvis behöver jag sällan hjälp. Det senaste året har jag jobbat mycket hemifrån, men när jag är på jobbet kan hund/arna vara med där. Dock behöver valp gärna vara 4-6 månader så jag håller tummarna för fortsatt hemarbete under hösten

För mig är det viktigt att veta att jag kan få hjälp vid kris, men också att jag normalt klarar mig och hund/arna själv.
Hade jag inte kunnat ha hund på jobbet hade dagis troligen varit mitt första alternativ. Hellre än att vara beroende av en person som dagmatte/husse.

 

[Red_Chili]

Jag har jobbat deltid med möjlighet att ta med även liten valp på jobbet.
Inför nästa valp tänker jag samla massor av semester. Funderar på lite olika lösningar som bland annat innefattar distansplugg och eget företag. Har alltid anpassat jobb osv efter möjligheter att ha hund. Räknar inte med hjälp från någon i min närhet och har inte råd att lämna hundar på hunddagis (har flera stora hundar och bor i Sthlm).

 

[Migo]

Jag jobbar förvisso hemmifrån, men jag har haft... typ 10 valpar och ett antal unghundar som singel. Även en valpkull. Senaste valpen och unghunden skaffades efter att jag flyttat ihop med partnern, och visst är en del saker lättare men jag skulle absolut inte backa för att skaffa valp som ensamstående.

 

[Cocos]

Jag skaffade min första hund (valp som va 4 månader) när jag va ensamstående, jobbade som hästskötare och bodde i en stuga på gården. Det funkade utmärkt tills jag efter 15 minuter insåg att valpen inte gillade att va i fikarummet med chefens hund (den va van att va ensam med andra hundar hos uppfödaren). Så jag fick vackert köra häst med en Grand Danois i knät några veckor kände några folk på gården som tog henne ibland och ensamtränade mycket.
Sen flyttade jag in till stan och trots jag kämpat med ensamträning gick det inte vägen och slutade tyvärr med att jag fick lämna tillbaka henne till uppfödaren när hon va 1,5 år.
Det hundköpare va rätt ogenomtänkt, jag hade väldigt liten hundvana och inte så strukturerat liv.
Några år senare blev jag sambo och köpte en annan hund och blev ensamstående igen efter några år men då bodde jag nära min mamma som va hundvakt ofta samt jag hade ett jobb där jag kunde ha med hunden. När den hunden dog köptes en ny när jag va ensamstående men då hade jag fortfarande nära till mamma som kunde va hundvakt samt hade hunden med på jobbet.
Med facit i hand skulle jag såklart aldrig köpt den första hunden! Jag kommer heller aldrig köpa hund igen om jag inte har minst en pålitlig hundvakt som bor nära samt att jag kan ha med hunden på jobbet, det blir helt enkelt för stressigt och besvärligt annars.

 

[Thunderjaw]

Jag köpte valp som ensamstående, bor 100 mil från de flesta jag känner. Det kräver planering och att ha en plan b och en plan c. Jag har förmånen att ha hunden med mig i jobbet, det var avgörande för genomförandet. Skulle aldrig sätta mig i sitsen med hund öht som ensamstående om den möjligheten inte fanns. Det går sällan att förlita sig helt på hundvakter för att vardagen ska snurra. Min förra hund hade aldrig funkat på dagis tex, löste det en period med hundrastare som gick hem och rastade henne. Men den hade heller inga problem att vara ensam några timmar. När det blev för mkt ensamtid flyttade den sonika hem till mina föräldrar, jag hade inte samvete att ha den ensam så mkt som det blev med mitt dåvarande nya jobb...

Nackdelen med en valp är att en inte vet vad en får. Med facit i hand är jag Ännu mer tacksam för att jag har hunden på jobbet. Det visade sig ju att min hund inte riktigt var så sugen på att lämnas ensam. Hade aldrig gått att lämna henne efter bara ett par månader. Hon är 3 år idag och jag lämnar sällan och om jag gör det så är det frågan om runt 1 timme.
En vuxen hund som inte har problem att vara ensam är nog lättare att acklimatisera på en kortare tid, med att just kunna vara hemma några timmar.

Sen vill man ju olika med sitt hundägande. Jag lägger ingen värdering i vilket folk väljer så länge de ser till att hunden har det bra. Men jag personligen ser inte poängen med att ha en hund som umgås mer med dagispersonal än med mig. Då är jag hellre utan hund. Den tid på året då jag jobbar så att min hund måste vara på dagis varje dag så är det inte så mkt värt för mig, det är en transportsträcka att ta sig igenom. Eftersom ja har häst innebär det att vi bara hinner gå en kortare runda på kvällen när jag är klar med jobb och stall och klockan är 20 och man ska upp 6 dagen efter. Tur är då att hunden aktiveras på dagis så hon lider inte av det.

Att kunna ta med hunden till jobb, eller jobba hemifrån, hade varit ultimat. Men det ser inte ljust ut om jag blir kvar på nuvarande arbete. Det finns de som tar med sina hundar till jobbet, men det är egentligen inte tillåtet och inget jag kan räkna med ens vid krissituationer.

Att kunna ha hunden på hunddagis är min plan a, men jag är medveten om att alla hundar inte fungerar med det. Jag är också medveten om att hundvakter inte nödvändigtvis är tillförlitliga. Om det verkligen krisar kan mina föräldrar hjälpa mig med hunden, men det är bökigt eftersom de inte bor på samma ort. Hundrastare torde kunna fungera, när hunden är tillräckligt gammal för promenader, förutsatt att den kan lämnas ensam alls.

Men ja, olika lösningar tål ju att funderas mer på. En hund som jag inte får tag på hundvakter till, som inte passar på hunddagis, och inte kan lämnas hemma ensam alls... är inte så "kul". Jag har vänner och släkt som skulle ställa upp, men i vilken utsträckning vet jag inte. Alla mina bekanta med hund har dessutom hanhundar, och att passa en tik är kanske inte deras drömkombo. Som sagt, tål att funderas på

När jag skaffade hund hade inte min civilstatus något alls med det att göra. Har inte ens tänkt tanken.

Det som betyder något är om man har praktiska lösningar för de situationer som kan uppstå.
Utan att vara naiv så tror jag att det mesta går att lösa. Finns dagmatte och/eller hunddagis, finns veterinärer på rimligt avstånd och har man möjlighet att kunna vara ledig om det krävs. Finns ekonomi för allt som kostar.

Jag skaffade hund för att det skulle vara MIN kompis.

Jag är av typen som tänker att det löser sig, bara man har en någorlunda plan. Om jag tänker enbart positivt... så bor jag i en stor stad med massor av folk som vill vara hundvakt, flera hunddagis finns, flera hundrastare, flera veterinärer på gång-/cykelavstånd, osv. Jag jobbar deltid, med flexibla kollegor som backar upp om det skulle strula någon morgon/kväll, hög semesterledighet, samt möjlighet att vara ledig på annat sätt. Och så har jag familj och släkt som ställer upp.

Ekonomin får jag erkänna att jag är lite orolig över, och det är mest för att jag är osäker på hur mycket man egentligen bör ha undansparat. Folk säger olika. Jag har råd att köpa hund på stående fot och har råd med löpande kostnader, men hur stor budget man BÖR ha vet jag inte. Olyckor kan ju hända, hunden kan vara/bli sjuk. Det måste finnas plan a, b, c till det med.

Undrar också vad civilstatus har med detta att göra, jag har man men han gör ingenting med hundarna mer än att vara sällskap och någon enstaka gång rasta dom på egen hand.

Vad funderar du på för ras?
En liten sällskapshund eller åtminstone lugnare typ av hund är betydligt enklare att hitta hundvakt åt och jag tycker man kan lämna valp hos hundvakt tidigt det tar inte en mentalt frisk valp någon som helst skada av däremot brukar hunddagis ha 6 månaders gräns.

Om man skaffar hund tillsammans är man ju två. T.ex. tar ut semester om vartannat första tiden eller bara generellt avlastar/hjälper varandra. Det är ju inte så stor skillnad däremot om man bara den ena sköter allt som hör hunden till.

Det är en bruksras. Korthårig collie har jag fastnat för, men om jag inte hittar någon bra där är är annars Schäfer högt på listan. Ingen lugn sällskapsras med andra ord, som jag är medveten om är lättare att hitta hundvakt till.

Har kollat runt på hunddagis och de flesta har nog 6 månader som du säger, andra har 4 månader.

 

[_Taggis_]

Att kunna ta med hunden till jobb, eller jobba hemifrån, hade varit ultimat. Men det ser inte ljust ut om jag blir kvar på nuvarande arbete. Det finns de som tar med sina hundar till jobbet, men det är egentligen inte tillåtet och inget jag kan räkna med ens vid krissituationer.

Att kunna ha hunden på hunddagis är min plan a, men jag är medveten om att alla hundar inte fungerar med det. Jag är också medveten om att hundvakter inte nödvändigtvis är tillförlitliga. Om det verkligen krisar kan mina föräldrar hjälpa mig med hunden, men det är bökigt eftersom de inte bor på samma ort. Hundrastare torde kunna fungera, när hunden är tillräckligt gammal för promenader, förutsatt att den kan lämnas ensam alls.

Men ja, olika lösningar tål ju att funderas mer på. En hund som jag inte får tag på hundvakter till, som inte passar på hunddagis, och inte kan lämnas hemma ensam alls... är inte så "kul". Jag har vänner och släkt som skulle ställa upp, men i vilken utsträckning vet jag inte. Alla mina bekanta med hund har dessutom hanhundar, och att passa en tik är kanske inte deras drömkombo. Som sagt, tål att funderas på


Jag är av typen som tänker att det löser sig, bara man har en någorlunda plan. Om jag tänker enbart positivt... så bor jag i en stor stad med massor av folk som vill vara hundvakt, flera hunddagis finns, flera hundrastare, flera veterinärer på gång-/cykelavstånd, osv. Jag jobbar deltid, med flexibla kollegor som backar upp om det skulle strula någon morgon/kväll, hög semesterledighet, samt möjlighet att vara ledig på annat sätt. Och så har jag familj och släkt som ställer upp.

Ekonomin får jag erkänna att jag är lite orolig över, och det är mest för att jag är osäker på hur mycket man egentligen bör ha undansparat. Folk säger olika. Jag har råd att köpa hund på stående fot och har råd med löpande kostnader, men hur stor budget man BÖR ha vet jag inte. Olyckor kan ju hända, hunden kan vara/bli sjuk. Det måste finnas plan a, b, c till det med.


Om man skaffar hund tillsammans är man ju två. T.ex. tar ut semester om vartannat första tiden eller bara generellt avlastar/hjälper varandra. Det är ju inte så stor skillnad däremot om man bara den ena sköter allt som hör hunden till.

Det är en bruksras. Korthårig collie har jag fastnat för, men om jag inte hittar någon bra där är är annars Schäfer högt på listan. Ingen lugn sällskapsras med andra ord, som jag är medveten om är lättare att hitta hundvakt till.

Har kollat runt på hunddagis och de flesta har nog 6 månader som du säger, andra har 4 månader.

Hundrastare är ju bara ett alternativ om en jobbar deltid, tycker jag. Eftersom hunden ändå är ensam alla timmar utom när den rastas. För min förra hund innebar det att hon ibland fick vara ensam 6-7 timmar/dag och det tycker jag är långt ifrån okej. Trots att hon ej hade problem att vara ensam och vid det laget var 7-8 år. Jag skulle öht inte ha det som ett alternativ med en ung hund med energi och stort aktivitetsbehov.

Ekonomin är en annan fråga. Om du bor i en större stad och har en stor hund, är hunddagis en kostnad att räkna med. Jag bor i en småstad och här kostar det runt 3000 kr/mån. Något mindre för små raser. Enstaka dagar kan man köpa klippkort oh det kostar 200 kr/dag.
Buffert har jag slött nog aldrig räknat på, för hunden specifikt. Jag har goda marginaler i min ekonomi och med häst och allt det innebär i fråga om att ha rejäl buffert så har hundens utgifter varit högst försumbara i jämförelse Jag tänker då främst på akuta situationer som man måste ha buffert till. Min hund har visat sig vara ett måndagsexemplar vad gäller magproblem. Har nog lagt ut runt 20k på veterinärbesök och specialfoder. Men jag har eg ingen aning då jag ej räknat på det mer exakt under de 2 år vi tjafsat med magproblemen... är glad att jag faktiskt inte behövt det.

 

[supercalifragilistic]

Du kommer klara det galant med planen du har! Jag är ensamstående med valp just nu och har fått det att funka eftersom jag helt enkelt inte haft något val. Det svåraste har varit när jag behövt göra korta men viktiga ärenden - typ hämta ut recept, gå till systemet, vaccinera mig - innan hon kunde vara ensam tillräckligt länge. Ibland smög jag helt enkelt in henne i väskan som hon åkte i och tänkte att jag får bara chansa och be om ursäkt och gå om någon blir arg. Förvånansvärt ofta har folk gjort undantag eller till och med erbjudit sig att hålla henne utanför lokalen någon minut. Jag har definitivt kunnat utnyttja att hon är en liten söt valp.

jag var ledig den första tiden och jobbar nu hemifrån. När jag måste börja jobba från kontoret igen om ett par månader hoppas jag att jag får ta med henne, och plan B är dagmatte/hunddagis. Jag har flera hundvakter som oftast kan ställa upp utanför kontorstider.

 

[ako]

När jag skaffade hund hade inte min civilstatus något alls med det att göra. Har inte ens tänkt tanken.

Det som betyder något är om man har praktiska lösningar för de situationer som kan uppstå.
Utan att vara naiv så tror jag att det mesta går att lösa. Finns dagmatte och/eller hunddagis, finns veterinärer på rimligt avstånd och har man möjlighet att kunna vara ledig om det krävs. Finns ekonomi för allt som kostar.

Jag skaffade hund för att det skulle vara MIN kompis.

Jag tror inte det var så TS menade utan just det att hon är ensam i hushållet och ingen annan någonsin är hemma när hon inte är det.

 

[Thunderjaw]

Hundrastare är ju bara ett alternativ om en jobbar deltid, tycker jag. Eftersom hunden ändå är ensam alla timmar utom när den rastas. För min förra hund innebar det att hon ibland fick vara ensam 6-7 timmar/dag och det tycker jag är långt ifrån okej. Trots att hon ej hade problem att vara ensam och vid det laget var 7-8 år. Jag skulle öht inte ha det som ett alternativ med en ung hund med energi och stort aktivitetsbehov.

Ekonomin är en annan fråga. Om du bor i en större stad och har en stor hund, är hunddagis en kostnad att räkna med. Jag bor i en småstad och här kostar det runt 3000 kr/mån. Något mindre för små raser. Enstaka dagar kan man köpa klippkort oh det kostar 200 kr/dag.
Buffert har jag slött nog aldrig räknat på, för hunden specifikt. Jag har goda marginaler i min ekonomi och med häst och allt det innebär i fråga om att ha rejäl buffert så har hundens utgifter varit högst försumbara i jämförelse Jag tänker då främst på akuta situationer som man måste ha buffert till. Min hund har visat sig vara ett måndagsexemplar vad gäller magproblem. Har nog lagt ut runt 20k på veterinärbesök och specialfoder. Men jag har eg ingen aning då jag ej räknat på det mer exakt under de 2 år vi tjafsat med magproblemen... är glad att jag faktiskt inte behövt det.

Jag förstår hur du tänker. Det blir mycket ensamtid. Hundrastare är egentligen inget jag tänkt på särskilt mycket, men det finns sådana tjänster här och är ett alternativ tycker jag. Kanske inte fem dagar i veckan, men någon gång ibland. Jag föredrar helt klart om någon kan passa hunden och ge den sällskap framför att den ska vara ensam (med mina katter) och bara rastas 20-40 min vid lunch.

Vad gäller hunddagis har jag kollat utbudet på min ort och närliggande. Det går på ca 3000-3500 för heltid. Hundrastare kostar likvärdigt mycket för den delen. Jag har räknat in det, samt diverse kurser, i hundens löpande kostnader redan. Det jag inte räknat in är oförutsedda kostnader, och det är mest den typen av utgifter som gör mig osäker kring hur mycket buffert man bör ha. Jag vet ju att veterinärkostnader kan skena iväg, jag har själv en sjuk katt som kostar 5-10k årligen. Oavsett oförutsedda utgifter räknar jag med att den här hunden kommer kosta mig betydligt mer än hästar någonsin gjort

 

[Malibu_Stacy]

Jag förstår hur du tänker. Det blir mycket ensamtid. Hundrastare är egentligen inget jag tänkt på särskilt mycket, men det finns sådana tjänster här och är ett alternativ tycker jag. Kanske inte fem dagar i veckan, men någon gång ibland. Jag föredrar helt klart om någon kan passa hunden och ge den sällskap framför att den ska vara ensam (med mina katter) och bara rastas 20-40 min vid lunch.

Vad gäller hunddagis har jag kollat utbudet på min ort och närliggande. Det går på ca 3000-3500 för heltid. Hundrastare kostar likvärdigt mycket för den delen. Jag har räknat in det, samt diverse kurser, i hundens löpande kostnader redan. Det jag inte räknat in är oförutsedda kostnader, och det är mest den typen av utgifter som gör mig osäker kring hur mycket buffert man bör ha. Jag vet ju att veterinärkostnader kan skena iväg, jag har själv en sjuk katt som kostar 5-10k årligen. Oavsett oförutsedda utgifter räknar jag med att den här hunden kommer kosta mig betydligt mer än hästar någonsin gjort

Vad gäller buffert så kanske det kan hjälpa om du tänker att du åtminstone ska ha råd med självrisken om hunden maxar sin försäkring. Tex väljer du försäkring på 120.000 kr och självrisk på 15% (plus en fast del) så bör du ju kanske ha en buffert på minst 20.000 kr alternativt ett kreditkort om du vill betala i efterhand.

 

[Kakis]

Det känns tufft att skaffa valp som ensamstående och jag våndas jättemycket över att inte ha planerat tillräckligt. Det känns som att jag är dum i huvudet som väljer valp med allt vad det innebär, som ensamstående. Kan någon hjälpa mig bolla? Kan det gå? Har jag missat att tänka på något? Är en vuxen hund bättre?

I detta nu har jag ca en månad jag kan ta ut i ledighet, och det känns alldeles för lite. Det finns eventuellt möjlighet att utöka i flex, semester (beroende på när det är dags) och ta tjänstledigt. Efter den första tidens ledighet tänkte jag satsa på dagmatte, och när hunden blir äldre troligen hunddagis. Jag har få vänner på orten, men mina pensionerade föräldrar är gärna hundvakt (bara att de inte bor så nära).

Jag vill gärna ha valp och den där första tiden, men vuxen hund är inte omöjligt om valp inte går av olika anledningar.

Hur har ni andra som är/har varit ensamstående och skaffat hund gjort?

Hund nr 1 var 13 månader när jag tog över honom. Hade semester en vecka och sen överenskommet med jobbet om möjlighet att jobba hemma, tills jag hittat dagmatte. Hittade dagmatte väldigt snabbt så det gick smidigt.
Hund nr 2 var valp på 4 månader, som kom efter att hund nr 1 hastigt blev sjuk och ej gick att rädda vid 4 års ålder
Då jag redan hade en etablerad dagmatte gick hon med på att passa valp även om hon egentligen inte tyckte om icke rumsrena hundar. Jag hade semester 4 veckor efter jag hämtat hund nr 2 och sen skolade jag in henne hos dagmatte under sista semesterveckan och tog någon vecka för henne att bli rumsren även där.
När jag reser har jag en kompis som bor dryga milen bort som passat dem då dagmatte inte passade över natten.

Nu har tyvärr vår dagmatte gått bort under pandemin när jag jobbat hemma så blir tyvärr till att leta ny dagmatte när vi ska tillbaka till kontoret. Men jobbet är medveten om min situation.

 

[Thunderjaw]

Vad gäller buffert så kanske det kan hjälpa om du tänker att du åtminstone ska ha råd med självrisken om hunden maxar sin försäkring. Tex väljer du försäkring på 120.000 kr och självrisk på 15% (plus en fast del) så bör du ju kanske ha en buffert på minst 20.000 kr alternativt ett kreditkort om du vill betala i efterhand.

Tack! I så fall kan jag andas ut mer

 

[LaMagia]

När jag flyttade hemifrån så tog jag med mig min gammeltik och efter ett tag köpte jag en ny valp. Jag bodde själv, men var tvungen att planera lite innan jag kunde köpa valpen. Gammeltiken var hemma hos mina föräldrars hundar på dagarna (mina föräldrar jobbade men kom alltid hem på lunch för att mata och rasta hundarna och min tik var van vid detta sedan hon var valp), men valpen kunde jag inte göra så med. Alltså började jag med att fråga min chef om det var ok att ha med sig en valp på jobbet. Jag jobbade på ett mindre kontor i öppet kontorslandskap (inget eget rum alltså). Min chef sa ja, förutsatt att ingen var allergisk. Jag kollade upp detta och ingen hade några åsikter om att ha en valp på arbetsplatsen. Nästa steg var att ringa uppfödaren (som jag kände väl) och säga att jag ville ha den tikvalpen som hon hade. Valpen var med mig på jobbet från dagen efter att jag hämtat hem henne och hon utvecklades till en mycket trevlig tik som alla tyckte om. Min chef sa t o m en gång till mig att hon faktiskt inte gillade hundar, men min tik kunde hon tänka sig att tycka om.

Den dagliga rutinen såg ut så att jag på morgonen promenerade med båda hundarna till mina föräldrar (de bodde ca 10 minuter bort) där jag lämnade dem. Sedan promenerade jag till jobbet. På vägen dit stannade jag till på mammas jobb, dit hon tagit med sig valpen i bilen (valpen kunde ju inte gå de kilometrarna i början). När jag slutade för dagen så lämnade jag av valpen till mamma så att hon kunde ta med sig henne hem, medan jag promenerade. Jag gick direkt hem till mina föräldrar där jag hämtade upp båda hundarna innan jag gick hem.
Om jag behövde göra något utan hundarna så kunde jag antingen lämna dem hos mina föräldrar eller hos min mormor, som bodde en liten bit från mig. Om jag behövde göra något på lunchen på jobbet så fanns det alltid någon arbetskamrat som skulle vara kvar och kunde ta hand om valpen.

Jag tror alltså att man behöver ha en plan för hur man ska fixa det med en valp (eller vuxen hund också för den delen) när man är ensamstående. Det är inte alls säkert att en vuxen hund kan lämnas ensam ens kortare stunder, speciellt inte om man tar en omplaceringshund.