Skilsmässobarn

[Ava22]

Idag är det vanligt att barn har föräldrar som är skilda. I många fall fungerar det med varannan vecka men så finns det en uppdelning där en förälder har boendet och den andra umgänge. Typ umgänge varannan helg.
Jag tänker att föräldern som har umgänge så sällan gärna vill höra av sig till sitt barn, varje eller varannan dag. Detta gäller barn som inte kan ringa sin umgängesförälder själv (5-6 år och yngre?).

Det jag funderar på, är det fel av umgängesföräldern att höra av sig så (ofta) eller ska hen bara ringa en gång i veckan eller kanske inte alls? Ringer umgängesföräldern för sin skull eller barnets eller båda två? Är umgängesföräldern självisk?
Vad är era tankar om det?

 

[Kilauea]

Tänker att det är bra för både förälder och barn att höras ofta för att hålla kontakten, om de inte träffas ofta.

 

[Poison-heart]

Hade jag varit i den situationen hade jag velat prata med mitt barn varje dag.
Bonusbarnen ringer (5,5 och 7 år) varje dag hos sin mamma men när de är här ringer dom aldrig till sin mamma. Det händer att vi frågar om dom vill ringa men dom frågar aldrig själva om det.

 

[Poison-heart]

Läste lite fel, vi har varannan vecka

 

[Monifa]

Tycker att både barn och föräldern som inte för stunden har barnet får ringa så mycket de vill.

Sen kanske det beror på vad - men för att prata, absolut.
Däremot för att ringa "jag får inte göra si" eller för att den andra föräldern ska kontrollera saker, nej tack.

 

[TinyWiny]

Hur ofta föräldern ska höra av sig beror så mycket på situation men att det bör vara ofta är helt klart när man träffas så sällan och det tycker jag gäller även när barnet blir äldre. Relationen är förälderns ansvar även när barnet kan ringa själv. Som boendeförälder bör man uppmuntra och välkomna det sålänge relationen är sund.

För vems skull föräldern ringer och om det skulle vara själviskt? Tja, det är förhoppningsvis av själviskhet barnet har kommit till så självklart kan det vara själviskt att ringa och vilja ha en bra relation till sitt barn men det bör ju också vara för barnets skull, inte enbart för förälderns. Om produkten av att föräldern ringer blir att barnet far illa av det (som i mitt fall nedan) så får man ju som förälder dra ner på ringandet och/eller ordna kontakten på annat sätt. Barnets bästa ska självklart gå först.

I vårt fall var jag boendeföräldern och barnens pappa var alltid välkommen att både hälsa på och ringa. Det enda krav jag hade var att han om han ville hälsa på hörde av sig först. Ibland passar det ju helt enkelt inte om man har andra planer.
Jag kunde dock inte ringa till barnen när de var hos sin pappa varannan helg. Inte när de var så små. De bröt ihop och ville hem vilket inte var produktivt för någon. Då var det bättre att inte höras av den enda dag vi inte träffades men hade jag inte varit boendeförälder och det ändå hade varit så att de blev så ledsna så hade vi ju fått lösa det. Då kanske det blir för mycket med varje dag och föräldrarna får tillsammans hitta ett sätt som fungerar för alla.

 

[Ava22]

Ni förstår säkert att det är min situation.
Jag är umgängesförälder och pappan är boende. Jag har barnet just nu på sommarumgänge (2 veckor), och pappan hör av sig väldigt sporadiskt, och när han väl ringde så sa jag till honom att det vore bra för barnet om han hörde av sig oftare (jag skulle ringa honom just den dagen han faktiskt ringde själv). Barnet saknar sin pappa, vilket han också säger ibland. Han blev iaf arg på mig och menade på att man ska inte höra av sig ofta till barnet för enligt "tv4-morgon" så har de sagt att det är dåligt. Och att jag är självisk när jag ringer barnet när han är hos sin pappa (jag ringer oftast varje dag). Barnet är 3 år. Mao vill han att jag inte ska ringa när barnet är hos honom. Han har redan skurit av samtal med övrig familj på min sida till barnet på hans tid så jag börjar bli lite orolig över om han kommer dra detta ännu längre.

 

[Monkie]

Ett så litet barn tror jag har behov av tät kontakt. En familj jag känner har videosamtal innan bollibompa (eller vad det nu är, något som är samma tid varje dag). Då blir det rutin och barnet och den andra föräldern är förberett, plus att det blir en naturlig sluttid på samtalet.

 

[Ava22]

Ett så litet barn tror jag har behov av tät kontakt. En familj jag känner har videosamtal innan bollibompa (eller vad det nu är, något som är samma tid varje dag). Då blir det rutin och barnet och den andra föräldern är förberett, plus att det blir en naturlig sluttid på samtalet.

Såsom jag gör, ringer alltid mellan 18-19 och det handlar om ett par minuter vid varje tillfälle. Men jag skulle kunna ringa vid en bestämd tid om pappan var hemma. Ofta när jag ringer så har han inte kommit hem från jobbet och barnet med sina farföräldrar (och de vill inte ha kontakt med mig alls, har tur om de svarar). och jag vill helst inte ringa senare än 19 då barnet går och lägger sig efter det.

 

[Monkie]

Såsom jag gör, ringer alltid mellan 18-19 och det handlar om ett par minuter vid varje tillfälle. Men jag skulle kunna ringa vid en bestämd tid om pappan var hemma. Ofta när jag ringer så har han inte kommit hem från jobbet och barnet med sina farföräldrar (och de vill inte ha kontakt med mig alls, har tur om de svarar). och jag vill helst inte ringa senare än 19 då barnet går och lägger sig efter det.

Är det inte så att det tas ganska allvarligt på boendeförälderns skyldigheter att underlätta umgänge? Kanske ett samtal med familjerätten?
Även om barnets farföräldrar inte vill prata med dig så bör de kunna lämna över luren till barnet. Usch blir så arg på vuxna som försvårar kontakter som är viktiga för barnen.

 

[LadyCovergirl]

Om jag utgår från min egen situation så sker i stort sett ingen kontakt under respektive frånvarotid. Varken nu när barnet är åtta år och bor hos mig med umgänge hos sin pappa eller när hon var yngre och bodde varannan vecka.
Inte ens under sommarens fyra veckor hos vardera förälder sker någon kontakt. Det är inget som varken barnet, jag eller pappan har efterfrågat eller ser något behov av.
Det är nog ganska individuellt hur man ser på ett eventuellt behov. Jag pratar inte mycket med mina föräldrar heller men det finns andra som pratar med sina föräldrar varje eller nästan varje dag.

Utifrån er situation så är nog det bästa att ni diskuterar er fram till en gemensam lösning som funkar för både barnet och båda föräldrar.

 

[Ava22]

Är det inte så att det tas ganska allvarligt på boendeförälderns skyldigheter att underlätta umgänge? Kanske ett samtal med familjerätten?
Även om barnets farföräldrar inte vill prata med dig så bör de kunna lämna över luren till barnet. Usch blir så arg på vuxna som försvårar kontakter som är viktiga för barnen.

Jo, enligt domen så är det hans skyldighet att upprätthålla kontakten/ umgänge. Men han har nog läsproblem.

 

[Ava22]

Om jag utgår från min egen situation så sker i stort sett ingen kontakt under respektive frånvarotid. Varken nu när barnet är åtta år och bor hos mig med umgänge hos sin pappa eller när hon var yngre och bodde varannan vecka.
Inte ens under sommarens fyra veckor hos vardera förälder sker någon kontakt. Det är inget som varken barnet, jag eller pappan har efterfrågat eller ser något behov av.
Det är nog ganska individuellt hur man ser på ett eventuellt behov. Jag pratar inte mycket med mina föräldrar heller men det finns andra som pratar med sina föräldrar varje eller nästan varje dag.

Utifrån er situation så är nog det bästa att ni diskuterar er fram till en gemensam lösning som funkar för både barnet och båda föräldrar.

Pappan verkar inte ha något behov av kontakt alls när jag har barnet. Men jag har ett stort behov, det är självklart för min skulle också- jag vill se och prata med mitt barn. Men det rör ju anknytningen också och jag upplever att barnet tycker om när jag ringer. Men jag längtar tills barnet är tillräckligt stort för att kunna ringa själv och jag slipper kontakta barnet genom pappan.

Vi kan i dagsläget inte komma fram till en gemensam lösning. Jag får respektera att han inte vill ha kontakt med barnet när han är hos mig och han får respektera att jag vill ha kontakt när barnet är hos honom.

 

[Roheryn]

Skall jag prata utifrån min egen situation, så är den ju lite annorlunda i och med att dottern var 13 när hennes pappa o jag separerade, men hon o jag har i stort sett daglig kontakt även när hon bor hos sin pappa (hon är 18 nu och bor fortfarande växelvis, ett par veckor i taget hos vardera föräldern). Men hon var ju som sagt "stor" redan när vi separerade och väldigt mycket av hennes kontakt med mig när hon bor hos pappan och med pappan när hon bor hos mig är på hennes eget initiativ. Hon o jag har dessutom hästarna som gemensamt intresse så vi ses ju även i hennes "pappaveckor" om/när vi rider tillsammans. Jag tycker det har känts bra under de här åren att hon håller tät kontakt med både mig och sin pappa, det gör oss båda delaktiga i hennes liv "hela tiden", vilket jag generellt tror är bra för barn.

Hade hon varit yngre när vi separerade så hade det kanske varit annorlunda - då hade vi kanske istället satsat på kortare tid hos varje förälder och mindre telefonkontakt med "den andra" föräldern. Detta baserat på att när hon var 3-4 år och jag t.ex. var borta på tjänsteresa så blev hon JÄTTELEDSEN om jag ringde hem. Allt gick jättebra så länge hon var ensam med sin pappa, men när jag ringde och hon blev påmind om mig så satte det liksom igång saknaden. Så det kan ju vara ett skäl att inte kontakta barnet när han/hon är hos den andra föräldern, om det leder till mycket ledsenhet och saknad.

 

[Ava22]

Skall jag prata utifrån min egen situation, så är den ju lite annorlunda i och med att dottern var 13 när hennes pappa o jag separerade, men hon o jag har i stort sett daglig kontakt även när hon bor hos sin pappa (hon är 18 nu och bor fortfarande växelvis, ett par veckor i taget hos vardera föräldern). Men hon var ju som sagt "stor" redan när vi separerade och väldigt mycket av hennes kontakt med mig när hon bor hos pappan och med pappan när hon bor hos mig är på hennes eget initiativ. Hon o jag har dessutom hästarna som gemensamt intresse så vi ses ju även i hennes "pappaveckor" om/när vi rider tillsammans. Jag tycker det har känts bra under de här åren att hon håller tät kontakt med både mig och sin pappa, det gör oss båda delaktiga i hennes liv "hela tiden", vilket jag generellt tror är bra för barn.

Hade hon varit yngre när vi separerade så hade det kanske varit annorlunda - då hade vi kanske istället satsat på kortare tid hos varje förälder och mindre telefonkontakt med "den andra" föräldern. Detta baserat på att när hon var 3-4 år och jag t.ex. var borta på tjänsteresa så blev hon JÄTTELEDSEN om jag ringde hem. Allt gick jättebra så länge hon var ensam med sin pappa, men när jag ringde och hon blev påmind om mig så satte det liksom igång saknaden. Så det kan ju vara ett skäl att inte kontakta barnet när han/hon är hos den andra föräldern, om det leder till mycket ledsenhet och saknad.

Nu finns ingen möjlighet till annat än att jag har umgänge varannan helg-tyvärr.
Det har aldrig varit ett problem, ledsamhet vid samtal (vilket är skönt, hade det varit så hade jag fått tänka om, givetvis)

 

[Roheryn]

Nu finns ingen möjlighet till annat än att jag har umgänge varannan helg-tyvärr.
Det har aldrig varit ett problem, ledsamhet vid samtal (vilket är skönt, hade det varit så hade jag fått tänka om, givetvis)

Då ser jag faktiskt ingen som helst anledning att inte ha kontakt! Som sagt - jag tror det är bra för barn att skapa så nära kontakter som möjligt med båda sina föräldrar (och även andra vuxna, jag har sett en stor fördel i att min dotter varit nära både farmor o farfar och morfar). Och som sagts tidigare i tråden - det åligger faktiskt för boendeföräldern att underlätta kontakten med umgängesföräldern! Så om både barn o umgängesförälder trivs med tät kontakt så får nog boendeföräldern bita i det sura äpplet och acceptera det, oavsett vad han/hon tycker!