Alltså jag säger nej och sedan lever jag med konsekvensen av det bara.
Fast du återgav nog citatet korrekt från börjanJag måste nog citera mig själv och hoppas att folk förstod att det givetvis skulle stå little CHILDREN och inte kortvuxna människor
I originalcitatet är det väl little people?Fast du återgav nog citatet korrekt från början
Att sätta gränser är något helt annat än att bete sig så illa mot någon. Det är inte för att barnet är bortskämt som de kastar sig på golvet och skriker. Det är för att de känner att de inte får tillräcklig uppmärksamhet i situationen, förklaringar i en oförklarlig värld och det faktum att en motgång faktiskt kan göra att det känns som om hela barnets inre fullkomligt går sönder. Ett barn har inte så stora referensramar. Då behöver man tröst och hjälp med att hantera sina känslor. Inte att bli förlöjligad.Varför är det elakt att sätta gränser och verkligen tvinga fram ett NEJ och då menar jag NEJ?
Jag tycker det är mer elakt att låta barnet få sin vilja fram oavsett what so wver, både mot barnet själv, sig själv som förälder och omgivningen, som får lida för förälderns brist på att sätta gränser.
Bortskämda barn är inte alltid lyckliga barn även om föräldrarna ser det så.
Hur sätter du själv gränser, hur säger du nej?
Och nej, det var ingen skröna den här gången, då en välartad och mogen C (dottern själv) sommarjobbade på vår arbetsplats en gång och verifierade "skrönan" som 17-åring och inte led nämnvärt av det, mer än att hon skämdes lite den gången då det hände.
Eller för att barnet är väldigt argt på något. Man gråter inte bara av sorg utan man kan även gråta av ilska. Varje gång ett barn gråter så har inte världen rämnat. Det är ett extremt dramatiskt sätt att se på det och jag skulle bedöma det som felaktigt.
Tycker det är irrelevant vilken känsla det är som är för stor för barnet att hantera i den stunden, det är ändå inte okej att förlöjliga. Känslorna kan man reda ut och bemöta sen, i lugn och ro, på ett sätt som stärker relationen snarare än att skapa otrygghet. Men visst kan det vara ett effektivt sätt att stoppa ett beteende man själv inte kan handskas med. Bara för att det är effektivt är det fortfarande inte okej.
Här känner jag att jag vill flika in med att alla barn går inte att resonera med när de är upprörda, och det är inte alltid passande att vänta med att handla, beroende på hur man bor och hur hemsituationen ser ut. Jag har aldrig haft lyxen att handla annan dag eller så. Har aldrig haft ett barn som slängt sig på golvet heller, men dock haft barn med olika former av utbrott i affären. Det har bara varit att ta sig igenom det. Jag har fått säga till dem att "nu skyndar vi oss igenom affären och hämtar det vi ska så att vi kommer ut och så slipper vi vara här längre än nödvändigt" och då alltså menat att den jobbiga situationen de hamnat i är jag medveten om och kommer att göra så kort som möjligt, men, jag är vuxen och vi måste ha mat, jag kommer dock inte stå och välja mat i evigheter utan det blir ett snabbt besök och ta vad vi ska ha.
Det förstår jag, men i ett sådant fall där någon är så upprörd att den ligger på golvet och gallskriker tycker jag ändå att det kan vara dags att ta ungen under armen och gå ut så att hen får lugna sig och andra människor får fortsätta med sitt. Som sagt kan man ju gå in igen när den värsta krisen är över, och då skynda sig om det behövs.
Vilken lösning som helst är typ bättre än att en vuxen Också slänger sig på marken och börjar gapa, tänker jag.Ja att slänga sig på marken är ju ingen lösning. Visst skulle nog alla sluta tjuta, men inte av den anledning man tror tänker jag. Inte heller jag har sett någon bete sig så faktiskt.Det förstår jag, men i ett sådant fall där någon är så upprörd att den ligger på golvet och gallskriker tycker jag ändå att det kan vara dags att ta ungen under armen och gå ut så att hen får lugna sig och andra människor får fortsätta med sitt. Som sagt kan man ju gå in igen när den värsta krisen är över, och då skynda sig om det behövs.
Jag har faktiskt aldrig sett ett barn bete sig på det viset, men om det skulle hända.
Är ongen bara tjurig och gråter kan man väl lasta upp hen i vagnen och köra vidare?
Jag håller med. Det är inte smart eller bra att som förälder lägga sig på golvet och skrika ikapp med barnet, men det är verkligen inte "end of the world" varje gång ett barn är ledset, argt eller gråter.
Hur kan du läsa in att jag begär något av en fyraåring eller förlöjligar fyraåringen?
Det förstår jag, men i ett sådant fall där någon är så upprörd att den ligger på golvet och gallskriker tycker jag ändå att det kan vara dags att ta ungen under armen och gå ut så att hen får lugna sig och andra människor får fortsätta med sitt. Som sagt kan man ju gå in igen när den värsta krisen är över, och då skynda sig om det behövs.
Jag har faktiskt aldrig sett ett barn bete sig på det viset, men om det skulle hända.
Är ongen bara tjurig och gråter kan man väl lasta upp hen i vagnen och köra vidare?
Precis så,så bra skrivet!
Jag vet och förstår att barn får utbrott och låter faktiskt bli att handla när det är som mest folk (brukar innebära många barn, typ när skolorna just slutat.) och brukar inte döma folk/föräldrar sådär i allmänhet.
Bara de gör Någonting (som inte är att slänga sig ned på backen och bidra till oljudet. ).Det är tyvärr en del vuxna som inte förstår att barn rent faktiskt får utbrott då och då helt naturligt som en del av utvecklingen. Som dömer föräldrarna som dåliga föräldrar för att barnen blir upprörda. Elelr för att man inte gör någonting. Just att agera, verkar vara så viktigt. Men när man kommer där med ett barn som har någon form av utbrott och tjuter högt och folk vänder sig om, de ser ju bara att man som förälder håller barnet i handen eller har det i vagnen. De såg inte när man vid "Pasta-gången" förklarade att "nu har vi mjölk, bröd och ärtor kvar att hämta, sedan ska vi betala och är klara" och därefter inte stör barnet (som jag med min äldsta, vilket var bäst för honom) och skyndar sig för att bli klara i situationen för att på så vis hjälpa sitt barn. Man ser inte att föräldern faktiskt finns där för barnet, har koll på hur barnet låter och är i sitt utbrott och är redo att närma sig vid minsta tecken till att det går igen, till att barnet är mottaglig så att säga. Allt det där lär man ju sig om sitt barn och medan man skyndar sig att handla väntar man på tillfälle att kunna prata med barnet igen utan att det ska eskalera hos det. Allt det där syns inte uttåt. Men nog fasen döms man tyvärr.Jag vet och förstår att barn får utbrott och låter faktiskt bli att handla när det är som mest folk (brukar innebära många barn, typ när skolorna just slutat.) och brukar inte döma folk/föräldrar sådär i allmänhet.
Mer allmänt: Tycker som sagt det är betydligt värre med barn som ränner runt bland hyllorna och leker, eller för att återkoppla till TS situation, tar sig friheter med andras prylar och djur.
Jag har aldrig skrivit att barn enbart gråter av sorg så det vet jag inte var du fått ifrån. Barn gråter/skriker när de inte kan kommunicera på annat sätt eller när föräldrarna inte lyssnar på dem om de inte skriker.
