Skrikande barn i affär (utbruten från Hur hanterar man trots hos andras barn?)

[em-pirre]

Är det en 3-4 åring som skriker på golvet är det en helt annan sak än om det är en 6-7-8-9...åring som har hittat ett sätt att få sin vilja igenom.

Jag känner en unge som gallskrek just så då hen ville ha godis. Då förälder kom nära henne och sa nej så skrek hen AJAJ PAPPA SLÄPP MIG DU GÖR ILLA MIG. Försök bära ut och resonera med den ungen utan att nån ringer polisen (det gick inte att resonera alls faktiskt)

Hen gjorde alltid så. Mot personalen på förskolan, föräldrar, morföräldrar, mig. Alla. Som tur var visste alla som kände henom att det var bullshit då hen sa att pappa eller personal på förskolan har slagit henne.

Men hon var nog extrem.

 

[Is]

Men det är väl förälderns beteende som de skäms för och inte sitt eget i den situationen? Den sociala tolkningen och vad omgivningen lägger för tolkningar och värderingar i en vuxen som ligger på golvet och skriker skiljer sig rätt mycket från om det är ett litet barn.
Jag tänker att det psykologiskt sett lika gärna kan upplevas som en bestraffning inför publik. Och att barnets fortsatta beteende i mataffären kan baseras på rädsla för vad föräldern kan göra för skämma ut hen.

Nu citerar jag bara dig för att ni ska förstå varifrån min tanke är grundad så riktar inte texten direkt mot dig MiaMia.

Jag har inte för tanke att diskutera rätt eller fel i situationen men tycker att detta är intressant.

Är det generellt pinsamt om någon upprepar de man själv gjort?
Barn som slänger sig på golvet i affären känns inte som att dom är så stor att de anser sitt beteende vara pinsamt. Frågan är om dom då är så pass stor att de tycker det skulle vara pinsamt om någon annan visar liknade beteende..
Det är säkerligen olika från barn till barn men mina barn (älsta är 6) skulle nog inte inse att mamma är pinsam eller något att skämmas över. Dom är tämligen helt obrydd för omgivningen utan har fullt upp att fokusera på sitt eget.
Jag har aldrig provat att lägga mig ner på golvet i en affär (har heller aldrig varit i den situationen) men jag kan tänka mig att äldsta sonen skulle börja småfnissa åt det hela.
Jag kan och har däremot flera gånger visat hur hans beteende kan vara vid exempelvis matbordet eller i tv-soffan. Inte genom att vara arg eller hysterisk utan bara visa att "så här ser det ut/så här blir det för oss när du gör så här (härmat beteendet)Skulle det inte bli jätte konstigt om vi alla i familjen gör så?"
Men man måste väl då skilja på avsikterna dvs att visa för ett barn hur dom uppfattas av andra och att vilja skämma ut barnet. Om skrika på golvet är nått barnet ofta gör när hen inte får som denne vill och man vill påtala för barnet hur beteendet upplevs för andra så kanske rollspel med barnet eller annan vuxen skulle kunna funka i hemmets lugna vrå -utanför konflikten - där man sedan kan prata med barnet och se om det finns något bättre sätt att förmedla vad som är viktigt för sig.

 

[Fibusen]

Och återigen, hur skulle DU göra? Det vore intressant att få ett svar på den frågan, då det är det den här tråden handlar om.

Inte om mina anekdoter och "påhittade skrönor" som ingen förstår, utan hela tiden måste attackera mig.

Min son gjorde något liknande när han var runt 3 kanske? Jag lyfte upp ungen och gick hem, utan varor. Han blev utan yoghurt till frukost dagen efter. Gjorde ingen grej av det alls, utan vi gick ut och gick hem. Han gjorde då aldrig mer om det och fyller 10 i år så det lär då inte hända nu heller.

Det var så effektivt så han har aldrig tjatat efter något mer efter det. Frågat såklart, säger jag nej så lägger han tillbaka det utan några sura miner. Men sen är jag ingen som säger nej ”bara för att” heller, är han sugen på en chokladbit på en tisdag och frågar så kan han få det IBLAND. Lika mycket som det kan bli nej många gånger också. Har aldrig haft problem att ta med mig han in i någon leksaksaffär eller liknande heller och gå ut utan att han måste ha något. Men det är samma sak där, står han och tittar och håller i en liten leksaksbil medans jag letar efter det jag ska ha så kan jag absolut köpa den åt honom. Ser det som lite belöning ibland för att han inte tjatar. Att bara få nej,nej,nej hela tiden är inte så kul.

 

[Imogen]

Men sen är jag ingen som säger nej ”bara för att” heller, är han sugen på en chokladbit på en tisdag och frågar så kan han få det IBLAND. Lika mycket som det kan bli nej många gånger också. Har aldrig haft problem att ta med mig han in i någon leksaksaffär eller liknande heller och gå ut utan att han måste ha något. Men det är samma sak där, står han och tittar och håller i en liten leksaksbil medans jag letar efter det jag ska ha så kan jag absolut köpa den åt honom. Ser det som lite belöning ibland för att han inte tjatar. Att bara få nej,nej,nej hela tiden är inte så kul.

Det här tycker jag är så viktigt!

Vi är nog alla överens om att ”idealet” är barn som inte tjatar, utan lugnt frågar och accepterar ett ett nej utan ljudliga protester.

Jag är rätt övertygad om att för att hamna där så måste man säga ja ibland. Får barnen alltid nej som svar är de deras enda möjlighet att fråga igen. Kanske ÄR det så att det är efter femtiofjärde ”nej” som det kanske ändras till ja. Om barnen däremot vet att ibland blir det ja, så är ett nej lättare att acceptera.

På samma sätt som jag inte begriper filosofin ”ett nej är ett nej”. Jag vill lära mina barn att om ”motståndaren” kommer med bättre argument så ska man ändra sig. Och det inkluderar givetvis mig själv.

 

[Wysiwyg]

Är det en 3-4 åring som skriker på golvet är det en helt annan sak än om det är en 6-7-8-9...åring som har hittat ett sätt att få sin vilja igenom.

Jag känner en unge som gallskrek just så då hen ville ha godis. Då förälder kom nära henne och sa nej så skrek hen AJAJ PAPPA SLÄPP MIG DU GÖR ILLA MIG. Försök bära ut och resonera med den ungen utan att nån ringer polisen (det gick inte att resonera alls faktiskt)

Hen gjorde alltid så. Mot personalen på förskolan, föräldrar, morföräldrar, mig. Alla. Som tur var visste alla som kände henom att det var bullshit då hen sa att pappa eller personal på förskolan har slagit henne.

Men hon var nog extrem.

Jag hade funderat på vad som var fel i den situationen. Om ett barn skriker på det där viset när en vuxen person närmar sig under ett vredesutbrott tänker jag att det är något som inte står rätt till. Jag hade blivit orolig. Vet såklart inget om det där barnet men att avfärda barns kommunikation om våld som bullshit tycker jag inte man ska göra.

 

[em-pirre]

Jag hade funderat på vad som var fel i den situationen. Om ett barn skriker på det där viset när en vuxen person närmar sig under ett vredesutbrott tänker jag att det är något som inte står rätt till. Jag hade blivit orolig. Vet såklart inget om det där barnet men att avfärda barns kommunikation om våld som bullshit tycker jag inte man ska göra.

Ja alltså nåt är ju 100% fel med henne. Men med bullshit menade jag att ingen nånsin rörde henne. Hon ljög. Och det var inga vredesutbrott.

 

[Elo]

Det är stor skillnad att göra någoting mot ett barn för att 'skämma ut det', och på så vis avsluta ett oönskat beteende och att avleda ett oönskat beteende.

Att kasta sig ner på golvet och skrika kanske inte är den bästa avledningsmanövern någonsin, men om den funkar så gör den. Likaså att säga kuckeliku*. Eller vad man nu har i sin arsenal att ta till.

*forskning har visat att gala som en tupp är mycket mer effektivt för att få stopp på oönskat beteende än ordet nej. För att det är oväntat och bryter mönster/ motverkar en eskalering av affekt.

 

[Imogen]

Det är stor skillnad att göra någoting mot ett barn för att 'skämma ut det', och på så vis avsluta ett oönskat beteende och att avleda ett oönskat beteende.

Att kasta sig ner på golvet och skrika kanske inte är den bästa avledningsmanövern någonsin, men om den funkar så gör den. Likaså att säga kuckeliku*. Eller vad man nu har i sin arsenal att ta till.

*forskning har visat att gala som en tupp är mycket mer effektivt för att få stopp på oönskat beteende än ordet nej. För att det är oväntat och bryter mönster/ motverkar en eskalering av affekt.

Fast jag tycker att om man härmar ett barn som är i affekt inför folk, och sen är nöjd med att barnet aldrig gjorde om det, så är det ingen ”avledningsmanöver” man sysslat med.

Att kuckliku funkar bättre är ju inga som helst konstigheter. Men det har ju inte så mycket med ordet och göra utan hur föräldrarna vanligtvis vis använder ordet ”nej”.

Min dotter är ibland halvt hopplös att få kontakt med när hon är inne i sitt och reagerar inte på sitt namn. Byter man då ut hennes namn och istället säger typ ”skurborste kom nu så ska vi äta” så reagerar hon istället direkt. Vi gav henne uppenbarligen fel namn

 

[Ainon]

Jag hade funderat på vad som var fel i den situationen. Om ett barn skriker på det där viset när en vuxen person närmar sig under ett vredesutbrott tänker jag att det är något som inte står rätt till. Jag hade blivit orolig. Vet såklart inget om det där barnet men att avfärda barns kommunikation om våld som bullshit tycker jag inte man ska göra.

Fast det behöver inte vara något. Kan lova att jag aldrig ens nära slagit min dotter eller tagit i henne hårt och inte min man heller och det har hänt att hon gör liknande.
Typ får ett utbrott och när man försiktigt fysiskt försöker ta henne från situationen skriker AAJ AJJ eller att vi gör illa henne eller slår henne eller är dumma Hoppas verkligen inte folk förutsätter att vi är några barnmisshandlare

Det har tack och lov minskat utbrotten och intensiteten i dessa i takt med att hon blivit äldre (snart 5) och bättre på att kommunicera

(Ingen diagnos misstänks heller från förskola/vård trots att jag lyft frågan.)

 

[Lingon]

Jag tycker ju att jag mycket sällan ser barn som skriker i affären. Oftast är de barn som skriker mycket små (nyfödd-2 år) och sitter i vagn och det är inte mycket att göra när så små barn är missnöjda då de inte går att resonera med som man kan med större barn. Bara göra sitt bästa för att ta de varor man behöver, betala och bli klar.

Jag stör mig mycket oftare på pensionärer som absolut ska handla när arbetande människor precis slutat jobba och ska handla på vägen hem trots att de haft hela dagen på sig. Eller de (oftast äldre) som tycker att mitt i en trång gång är ett perfekt ställe att parkera sig på och prata med en bekant och därmed blockera för alla andra. Och alla långsamma människor i affärerna! Jag kan bli riktigt irriterad på folk som är för långsamma och som hindrar mig från att handla snabbt och effektivt. Barnen och deras föräldrar ingår sällan i den kategorin.

 

[em-pirre]

Fast det behöver inte vara något. Kan lova att jag aldrig ens nära slagit min dotter eller tagit i henne hårt och inte min man heller och det har hänt att hon gör liknande.
Typ får ett utbrott och när man försiktigt fysiskt försöker ta henne från situationen skriker AAJ AJJ eller att vi gör illa henne eller slår henne eller är dumma Hoppas verkligen inte folk förutsätter att vi är några barnmisshandlare

Det har tack och lov minskat utbrotten och intensiteten i dessa i takt med att hon blivit äldre (snart 5) och bättre på att kommunicera

(Ingen diagnos misstänks heller från förskola/vård trots att jag lyft frågan.)

Ja alltså det barnet jag pratade om behövde man inte ens nudda. Man kunde stå två meter ifrån.

Och det är inte bara detta som fick mina, förskolans, skolans osv tankar att gå mot att nåt är riktigt på tok

 

[Manji]

Fast det behöver inte vara något. Kan lova att jag aldrig ens nära slagit min dotter eller tagit i henne hårt och inte min man heller och det har hänt att hon gör liknande.
Typ får ett utbrott och när man försiktigt fysiskt försöker ta henne från situationen skriker AAJ AJJ eller att vi gör illa henne eller slår henne eller är dumma Hoppas verkligen inte folk förutsätter att vi är några barnmisshandlare

Det har tack och lov minskat utbrotten och intensiteten i dessa i takt med att hon blivit äldre (snart 5) och bättre på att kommunicera

(Ingen diagnos misstänks heller från förskola/vård trots att jag lyft frågan.)

"Du gör så elaka saker mot mig!!"

Skrek mitt barn åt mig idag när jag sa att hon behöver ta på sig yllekläderna för det är svinkallt ute

 

[Voeux]

Är det en 3-4 åring som skriker på golvet är det en helt annan sak än om det är en 6-7-8-9...åring som har hittat ett sätt att få sin vilja igenom.

Jag känner en unge som gallskrek just så då hen ville ha godis. Då förälder kom nära henne och sa nej så skrek hen AJAJ PAPPA SLÄPP MIG DU GÖR ILLA MIG. Försök bära ut och resonera med den ungen utan att nån ringer polisen (det gick inte att resonera alls faktiskt)

Hen gjorde alltid så. Mot personalen på förskolan, föräldrar, morföräldrar, mig. Alla. Som tur var visste alla som kände henom att det var bullshit då hen sa att pappa eller personal på förskolan har slagit henne.

Men hon var nog extrem.

Förlåt men.. smart unge Alltså, alla barn måste ju lära sig att bete sig tillslut och framför allt inte ljuga om sådant men jag kan ändå tycka att det är lite fascinerande att följa barns utveckling på vägen dit. Knep och genvägar de hittar på. Min väldigt lilla brorson på 1,5 år bet nyligen en kompis på förskolan för att hon var på honom när han inte ville. SÅKLART blev det ett snack om att man inte får bitas men innerst inne kan jag också fnissa lite åt hur kreativa barn ändå är. ”Hur får jag ungen att släppa mig? Jag bits!”

 

[Wysiwyg]

Ja alltså nåt är ju 100% fel med henne. Men med bullshit menade jag att ingen nånsin rörde henne. Hon ljög. Och det var inga vredesutbrott.

Fast det behöver inte vara något. Kan lova att jag aldrig ens nära slagit min dotter eller tagit i henne hårt och inte min man heller och det har hänt att hon gör liknande.
Typ får ett utbrott och när man försiktigt fysiskt försöker ta henne från situationen skriker AAJ AJJ eller att vi gör illa henne eller slår henne eller är dumma Hoppas verkligen inte folk förutsätter att vi är några barnmisshandlare

Det har tack och lov minskat utbrotten och intensiteten i dessa i takt med att hon blivit äldre (snart 5) och bättre på att kommunicera

(Ingen diagnos misstänks heller från förskola/vård trots att jag lyft frågan.)

Nej jag menar inte att det ÄR något. Men jag hade blivit misstänksam och funderat på om något är fel. Behöver ju inte vara misshandel från föräldrarna. Sen kan det ju vara ingenting också såklart.

 

[TheRedLightning]

När jag och mina syskon var små fick vi inte följa med något mer till affären om vi skrek eller tjatade. Kommer inte ihåg om mamma åkte hem utan att handla om det hände och åkte till affären senare själv.

 

[Kiwifrukt]

När jag och mina syskon var små fick vi inte följa med något mer till affären om vi skrek eller tjatade. Kommer inte ihåg om mamma åkte hem utan att handla om det hände och åkte till affären senare själv.

Minns också en sån incident, jag kan ha varit typ fem och min bror är två år yngre. Vi tjatade och tjatade och tjatade om några gosedjur som fanns vid kassan på vårt lilla lokala Ica (fanns annars inte så mycket leksaker där) och till slut blev mamma helt galen. Hon bara ställde vagnen, tog en unge i varje hand och släpade ut oss till bilen och låste in oss. Sen gick hon tillbaka in och handlade. Vi roade oss med att flåsa på bilrutorna som Håkan i Sunes jul under tiden så vi skämdes antagligen inte alls. Vi tjatade säkert om godis och glass efter det också men det är verkligen den gången jag minns och den gången hon verkligen tappade tålamodet.

 

[BornAgain]

Det beror på varför barnet ligger och skriker. Är barnet extremt trött efter en lång dag på förskolan så är det inte lämpligt att lägga sig ner och skrika själv. Men om barnet använder skrikandet som ett sätt att få det där godiset hen vill ha så tycker jag att det är ett synnerligen lämpligt sätt att få slut på barnets tjatande snabbt och skonsamt. Att gå ut ur affären och handla en annan dag är en lyx man inte alltid har. Oftast handlar man inte efter förskolehämtning för att det är så jävla roligt utan för att verkligen behöver de där matvarorna just då. Brödet kanske är slut. Mjölken likaså. Man behöver handla till middagen.

Är barnet inte övertrött eller liknande så finns det två andra förklaringar...

1) Barnet har en taskig förälder som helt misslyckats med att uppfostra sitt barn (vilket man gör i små, tålmodiga steg i vardagen och inte med offentliga utbrott av fysisk eller psykisk terror)

2) Barnet har någon form av funktionsvariation och behöver ett bättre stöd för att hantera ett liv bland normisarna. I det scenariot är det bättre att barnen lever ut och får hjälp än att det skräms eller skäms till tystnad. Jag och många med mig i min generation bär den t-shirten. Vi är redan tillräckligt många. Det är 2022 nu inte 1822

 

[BornAgain]

Jag hade funderat på vad som var fel i den situationen. Om ett barn skriker på det där viset när en vuxen person närmar sig under ett vredesutbrott tänker jag att det är något som inte står rätt till. Jag hade blivit orolig. Vet såklart inget om det där barnet men att avfärda barns kommunikation om våld som bullshit tycker jag inte man ska göra.

De ungar jag känt till som haft de vidrigaste föräldrarna har också varit de största bull-shitterserna av alla och de mest sexuellt utlevande också Det har varit deras överlevnadsstrategi - men också en del av det som gjort det så lätt för omgivningen att avfärda dem

 

[Badger]

Är barnet inte övertrött eller liknande så finns det två andra förklaringar...

1) Barnet har en taskig förälder som helt misslyckats med att uppfostra sitt barn (vilket man gör i små, tålmodiga steg i vardagen och inte med offentliga utbrott av fysisk eller psykisk terror)

2) Barnet har någon form av funktionsvariation och behöver ett bättre stöd för att hantera ett liv bland normisarna. I det scenariot är det bättre att barnen lever ut och får hjälp än att det skräms eller skäms till tystnad. Jag och många med mig i min generation bär den t-shirten. Vi är redan tillräckligt många. Det är 2022 nu inte 1822

Det där med övertrött eller överhungrig är dessutom så lätt att bortse från, eller till och med missa själv som förälder. Den gången mitt barn fick överslag i affären så var det efter en analys absolut bristen på en fruktbit i bilen efter förskolan som orsakade det hela. En annan gång med högljudd när vi kikade på en kyrka, som förvånade mig, var det bristen på att berätta innan vi gick in att man måste vara tyst, dvs bristen på att berätta villkoren för platsen innan, väl där blir det bara förvånande och oroande att man plötsligt hyschar när man inte brukar (alla andra gånger hade jag gjort det, men tänkte inte på att med små barn behöver de ju faktiskt inte komma ihåg vad man sa tre gånger tidigare en fjärde gång).

Menar bara att det behöver ju inte ens vara övertrött, det kan ju räcka med miss i kommunikationen eller hungrig.

Och såklart alla barn kan väl få överslag offentligt i alla fall en gång i sitt liv, det är bara det att tanterna och farbröderna som iakttar det inte inser att det var den enda gången. (Överslag känner jag att man borde försöka känna sig tolerant inför. Det är ju inte samma sak som tex bli sparkad i ryggen en hel resa på tåget och föräldern inte försöker distrahera eller ändra situationen.)

 

[Badger]

Förlåt men.. smart unge Alltså, alla barn måste ju lära sig att bete sig tillslut och framför allt inte ljuga om sådant men jag kan ändå tycka att det är lite fascinerande att följa barns utveckling på vägen dit. Knep och genvägar de hittar på. Min väldigt lilla brorson på 1,5 år bet nyligen en kompis på förskolan för att hon var på honom när han inte ville. SÅKLART blev det ett snack om att man inte får bitas men innerst inne kan jag också fnissa lite åt hur kreativa barn ändå är. ”Hur får jag ungen att släppa mig? Jag bits!”

Jo jag har alltid i sådana situationer faktiskt undrat över varför många?/Vissa? tycker att det är så exceptionellt mycket hemskare att reagera fysiskt när man är väldigt trängd än att tränga någon väldigt hårt verbalt eller fysiskt. Utan känner att en utredning av situationen borde gå längre än att fya den som bets eller blev förtvivlad. Med äldre barn såklart, med 1,5 åringar så finns ju inte mycket att göra annat än att lyfta bort den ena innan den andra känner sig trängd har jag för mig (minns dåligt men har för mig att det är nära noll vits att neja vissa 1,5 åringar.).