Bluefish
Trådstartare
Nu vet jag inte om tråden hamnat helt fel, då den till störst del involverar en skada. Jag är 15 år, och har min första sommarhäst, kan ju ta allt från början.
Jag har ridit på ridskola sedan jag var 11, och fått hört att jag avancerat ganska snabbt. Men det känns lite surt att mina bästa vänner ( M och L ) ridit sedan barnsben. Jag har aldrig varit populär inom varken skötarsytemet eller som elev. Har en sköthäst jag älskar otroligt mycket. Jag red tidigare i en grupp med enbart yngre personer än mig ( 9 - 11 år, jag var 14 ). Så skedde en gruppförändring, grupperna gjordes om. Jag fick rida med elever jag tidigare år lett på skötarkvällar
Det kändes extremt motigt, dock red jag med dem ca ½ år innan jag fick byta grupp. Tydligen irriterar sig även vuxna på mitt utseende, särskilt min piercing. ( Läppen. ) Och det had ekommit på tal på ett möte om det var tillåtet att se ut så på tävling. Hur personen uttryckte det vill jag inte gå in på, men det var absolut negativt.
Under våren kom det fram att M och L skulle få börja tävla, och hur många övernattningar men ventilationer om dessa drömmar har inte inträffat? Kan nämnas att de ansvariga för vilka som får tävla osv knappt hälsar på mig, ej vet mitt namn och nonchalerar mig totalt om jag så står bredvid M eller L. Att måsta jobba på tävlingar de deltar på bröt ner mig mycket i början av sommaren, och jag mådde psykiskt jättedåligt vilket skolan blev lidande av, mycket. Jag var den enda som inte fick sms eller kallelser till tävlingsmötena eller var med i diskussionerna längre. Mina vänner fick specialträningar och extrarida ridskolehästar. Bl.a min sköthäst, dock var det inte M eller L som red, men han gick väldigt bra, men ryttaren var duktig så det är väl bara självklart. Men det känns som om jag aldrig kommer kunna rida ihop honom på samma sätt. Så jag orkade inte vara i stallet särskilt heller. Jag går till psykolog och äter anti deprissivt, så sådan hjälp har jag redan.
Så bestämde mamma med en kamrat till henne att jag skulle få ta en utav hennes hästar över sommaren. ( Varmblods valack )
Sagt och gjort, i början på juli åkte vi och hämtade honom, med stallplats i mittemot ridskolan. Då kändes saker och ting bra. Första dagen provade vi en stallkamrats sadel på hästen, vilken satt helt perfekt, så jag skrittade ner till förening i den, och vi bestämde att gå ett varv på ridbanan sedan upp igen. ( Dvs. en ridtur på ca 5 min ). Men ridbanan gränsar till en kohage vilket hästen aldrig tidigare sett. Allt gick snett den dagen, och jag skäms som inte kom att tänka på att han inte haft kontakt med kor. Han gick igenom planket från ridbanan och bröt sig in i en hage med ström, helt uppskärrad. Ca 2 dagar förflöt, allt gick mycket bättre, sista dagen hade jag tom longerat så smått och skrittat honom med sällskap på en större ridbana. ( Korna stod tyvärr inte kvar )
Så var oturen framme. Hästen var halt så det skrek om det på helgen, efter 1 vecka. Kunde inte stödja på benet och gick ner på knä i boxen. Jag tog in honom då de andra hästarna kivades med honom. De flesta vet här att jag har sommarhäst, och det är med all säkerhet inga glada ord om oss. Hältan blev uppkollad i veckan, bara någon dag efter att stallkamrat hittat en sticka i hoven. Det var ingen fara, trots en 4 cm lång spricka längsmed kronranden. Såret ska tvättas och smörjas 2 gr/dag, och därmed även promenader morgon och kväll.
Hältan blir bättre, men såret ser jag ingen större skillnad på, kanske lite bättre. Man ska inte förvänta sig något redan heller, men det känns så uppgivet. Dessutom får jag känslan över att hästen tyr sig till andra, vilket jag absolut inte kan klandra honom för, det är med stor säkerhet min inbillning. Det känns som om jag söker fel i hela situationen. Ägaren är inte nöjd med mig alls heller, men jag gör så gott jag kan.
Vet inte vad jag vill med tråden, allt är välkommet, råd och tips ang vad som helst. Det känns bara som att jag inte är välkommen i hästvärlden, som om jag bara förstör både hästen och för alla omkring mig. Och jag saknar bara min sköthäst mer och mer.
Jag har ridit på ridskola sedan jag var 11, och fått hört att jag avancerat ganska snabbt. Men det känns lite surt att mina bästa vänner ( M och L ) ridit sedan barnsben. Jag har aldrig varit populär inom varken skötarsytemet eller som elev. Har en sköthäst jag älskar otroligt mycket. Jag red tidigare i en grupp med enbart yngre personer än mig ( 9 - 11 år, jag var 14 ). Så skedde en gruppförändring, grupperna gjordes om. Jag fick rida med elever jag tidigare år lett på skötarkvällar
Det kändes extremt motigt, dock red jag med dem ca ½ år innan jag fick byta grupp. Tydligen irriterar sig även vuxna på mitt utseende, särskilt min piercing. ( Läppen. ) Och det had ekommit på tal på ett möte om det var tillåtet att se ut så på tävling. Hur personen uttryckte det vill jag inte gå in på, men det var absolut negativt.Under våren kom det fram att M och L skulle få börja tävla, och hur många övernattningar men ventilationer om dessa drömmar har inte inträffat? Kan nämnas att de ansvariga för vilka som får tävla osv knappt hälsar på mig, ej vet mitt namn och nonchalerar mig totalt om jag så står bredvid M eller L. Att måsta jobba på tävlingar de deltar på bröt ner mig mycket i början av sommaren, och jag mådde psykiskt jättedåligt vilket skolan blev lidande av, mycket. Jag var den enda som inte fick sms eller kallelser till tävlingsmötena eller var med i diskussionerna längre. Mina vänner fick specialträningar och extrarida ridskolehästar. Bl.a min sköthäst, dock var det inte M eller L som red, men han gick väldigt bra, men ryttaren var duktig så det är väl bara självklart. Men det känns som om jag aldrig kommer kunna rida ihop honom på samma sätt. Så jag orkade inte vara i stallet särskilt heller. Jag går till psykolog och äter anti deprissivt, så sådan hjälp har jag redan.
Så bestämde mamma med en kamrat till henne att jag skulle få ta en utav hennes hästar över sommaren. ( Varmblods valack )
Sagt och gjort, i början på juli åkte vi och hämtade honom, med stallplats i mittemot ridskolan. Då kändes saker och ting bra. Första dagen provade vi en stallkamrats sadel på hästen, vilken satt helt perfekt, så jag skrittade ner till förening i den, och vi bestämde att gå ett varv på ridbanan sedan upp igen. ( Dvs. en ridtur på ca 5 min ). Men ridbanan gränsar till en kohage vilket hästen aldrig tidigare sett. Allt gick snett den dagen, och jag skäms som inte kom att tänka på att han inte haft kontakt med kor. Han gick igenom planket från ridbanan och bröt sig in i en hage med ström, helt uppskärrad. Ca 2 dagar förflöt, allt gick mycket bättre, sista dagen hade jag tom longerat så smått och skrittat honom med sällskap på en större ridbana. ( Korna stod tyvärr inte kvar )
Så var oturen framme. Hästen var halt så det skrek om det på helgen, efter 1 vecka. Kunde inte stödja på benet och gick ner på knä i boxen. Jag tog in honom då de andra hästarna kivades med honom. De flesta vet här att jag har sommarhäst, och det är med all säkerhet inga glada ord om oss. Hältan blev uppkollad i veckan, bara någon dag efter att stallkamrat hittat en sticka i hoven. Det var ingen fara, trots en 4 cm lång spricka längsmed kronranden. Såret ska tvättas och smörjas 2 gr/dag, och därmed även promenader morgon och kväll.
Hältan blir bättre, men såret ser jag ingen större skillnad på, kanske lite bättre. Man ska inte förvänta sig något redan heller, men det känns så uppgivet. Dessutom får jag känslan över att hästen tyr sig till andra, vilket jag absolut inte kan klandra honom för, det är med stor säkerhet min inbillning. Det känns som om jag söker fel i hela situationen. Ägaren är inte nöjd med mig alls heller, men jag gör så gott jag kan.
Vet inte vad jag vill med tråden, allt är välkommet, råd och tips ang vad som helst. Det känns bara som att jag inte är välkommen i hästvärlden, som om jag bara förstör både hästen och för alla omkring mig. Och jag saknar bara min sköthäst mer och mer.
Senast ändrad:
