Skriva av sig tråd om sonen och hans diagnos...

[RIA]

Hur ska jag orka med allt som har med sonen att göra, å hans jävla diagnos?!

Jag känner mig som en zombie som bara går runt här hemma och försöker överleva dag för dag.

Häromdagen så var vi på stan i 4 timmar och jag var så trött efter det pga sonen att jag somnade i bilen på väg hem, helt slut...
Det är går inte att ha med honom på stan längre, går inte att hälsa på hos någon, går inte att gå till en vanlig öppen förskola om vi inte är 2. som tur är har HAB en egen öppen förskola och 3-4 personal som är med varje gång. Jag brukar få sitta och fika i lugn och ro så tar dom hand om honom, lillasyster sköter ju sig själv.

Han matas fortfarande, inget intresse av toan och går således inte att potträna alls, ingen kommunikation what so ever.
Jag vet aldrig om han är hungrig, törstig, trött, har ont någonstans, ifall han vill något, ifall jag gör fel eller om jag gör rätt, om han gillar maten eller om den smakar skit...
han åker fortfarande barnvagn och så som det är nu tror jag aldrig han kommer lära sig gå bredvid. han antingen släpar fötterna i marken eller joggar och snubblar ideligen. håller man honom inte i handen så sticker han bums, varken ser eller hör bilar som skulle kunna köra på honom. han går dit han tycker det är intressant sen skiter han i om det är in i någons trädgård för att kolla på deras bils regnummer...

Han sover fortfarande i spjälsäng och det känns som att han kommer sova där hela livet, han har sönder sin madrass genom att slita den i småbitar, hoppar och studsar i sängen och vilken dag som brakar nog botten igenom. Vette fan vad jag ska göra när han inte kan sova i spjälsäng längre...

För ca 2 veckor sen hade vi möte på HAB och träffade läkaren. han ska in för en synundersökning hos en specialist på sjukhuset eftersom BVC inte kommer lyckas göra en undersökning på honom där.
Vi fick den slutgitliga diagnosen på papper-autistiskt tillstånd och läkaren lovade att skriva ut en ny medicin mot hans sömnstörning men än har inget recept dykt upp...

rektorn har ringt och bett att få träffas, så hon ska få veta hur mycket hjälp på dagis han behöver när han ska börja nu. inte ens säkert han får en resurs om hon anser att dagiset klarar av honom. men då vill vi inte ha honom på dagis och det kommer sluta med att jag måste vara hemma i kaoset i fler år till innan han ska börja skolan! Å innan dess lär jag vara inlagd på psyket.

Vi är numera LSS berättigade men min man vill inte att vi ska ansöka om korttidsboende för det känns inte rätt för honom, men MIG då???
JAG som är hemma med barnen dygnet runt alltid?
Han får ju i alla fall komma iväg när han jobbar. Visst, han jobbar men ett jobb vore ju rena semestern!
Han får i alla fall fly fältet, bara just nu är han i tyskland och slipper höra allt här hemma, och så vill inte han att jag ska få komma ifrån lite själv.
behöver inte ens vara korttidsboende, räcker med en avlösare som kommer nån gång ibland då min man jobbar, så jag får en chans att vara människa i några timmar och inte en personlig assistent åt mitt egna barn.
Kunna ta en fika på stan med lilltjejen utan skrik och inre oro och ångest för att helvetet kan braka loss när som helst.

sedan är det dags att komplettera vårdbidraget och samma visa som sist, jag får skriva allt...fick ingen hjälp alls sist utan jag bara läste upp allt jag skrivit ner och så fick han godkänna det och ändra någon mening.
jag samlar just nu info för merkostnader och har kommit på en hel del. när jag frågar min man om han har något att komma med så har han inte det, som vanligt.

vem är det som kommer få ta allt i framtiden? Jo-jag.
Det är jag som kommer sköta allt som har med sonen att göra eftersom min man jobbar som han gör.
det är jag som kommer springa på HAB var 14:e dag för IBT träning och vem är det som kommer sköta träningen hemifrån? bara gissa på...

Å när ska detta sluta? När sonen är gammal nog att bo på ett grupphem? Kommer han ens flytta hemfrån? kanske duger inte det åt min man heller så jag får ha honom hemma så länge jag lever...

Det känns som att mitt liv har tagit slut och jag orkar inte med mer.
Är det så här det kommer vara?...

Min man ställer ju upp när han är hemma men i slutändan är det alltid jag som gör allt.

Jag har lust att ta lillan med mig, sätta mig på ett plan enkel väg och ta en låååång semester på okänd ort...

 

[yodadog]

Sv: Skriva av sig tråd om sonen och hans diagnos...

Åh, man märker i din text hur trött du är Jag har ingen erfarenhet av sånt här eller några särskilda råd, bara angående det här;

behöver inte ens vara korttidsboende, räcker med en avlösare som kommer nån gång ibland då min man jobbar, så jag får en chans att vara människa i några timmar och inte en personlig assistent åt mitt egna barn.

Går det att lösa på det sättet så GÖR det! Din man får helt enkelt förstå att det måste vara så.
Du måste få slappna av ibland.

Kram!

 

[TinyWiny]

Sv: Skriva av sig tråd om sonen och hans diagnos...

Jag tycker att du ska visa din man det du har skrivit och föreslå att han ska vara hemma med sonen en vecka medans du tar lilltjejen och åker bort.
Jag tror att det är bäst för alla parter.

En av "mina" föräldrar i handikappridningsgruppen sa en gång, -om jag ska orka älska mitt barn 24/7 så kan jag inte ha henne nära 24/7.
Jag tror att din man behöver inse det.

Självklart ska ni ha både avlastning hemma och korttidsboende men självklart även dagis med resurs.

Massor av kramar.

 

[Javan]

Sv: Skriva av sig tråd om sonen och hans diagnos...

En av "mina" föräldrar i handikappridningsgruppen sa en gång, -om jag ska orka älska mitt barn 24/7 så kan jag inte ha henne nära 24/7.
Jag tror att din man behöver inse det.

.

Vad klokt skrivet - TS för att DU ska orka måste du ju få tid att vila. Din man inser nog inte exakt hur jobbigt det är att vara hemma och vara i tjänst hela tiden. (det är ju att jobba att vara med sonen det finns gott om folk som har det som yrke och de får ju gå hem vid arbetdagens slut och vila inför nästa dag).

Jag förstår att du tycker det är tufft det skulle vi alla göra du är ju ensam om din man arbetar så mkt.

MÅnga kramar från Javan

 

[DarkInNight]

Sv: Skriva av sig tråd om sonen och hans diagnos...

Stackare som behöver ta hand om allt själv .

Jag har inga råd, men jag har jobbat på ett korttidsboende och tycker verkligen ni kan åka dit och kolla hur det ser ut, hur personalen är osv.
De flesta "barnen" som bodde på kortis tyckte det var superkul, samt föräldrarna tyckte det var skönt att få bara vara några nätter varje månad.

Åk dit och titta iallafall, din son kanske trivs som fisken i vattnet, och/eller så kanske din man ändrar uppfattning.

jag hoppas du får lite avlastning snart, så här kan du inte ha det!

 

[turbofling]

Sv: Skriva av sig tråd om sonen och hans diagnos...

Kortidsboende/avlastning tycker jag later som en jättebra idé, du far du tid att vila och att ge lillasyster uppmärksamhet. Din man far helt enkelt acceptera att du behöver det.

Har du kontakt med ngr andra i din situation. Jag vet inte om du är intresserad av det men det kan ocksa vara en hjälp. En kompis till mig har en liten kille med Down´s syndrom, hon har mkt kontakt med en förening, där stöttar som varandra, hjälper varandra med barnpassning, vad man har rätt till för stöd och hjälp och allt sant. Hon säger att allt har blivit lättare efter hon fatt kontakt med föreningen.

 

[Gimlan]

Sv: Skriva av sig tråd om sonen och hans diagnos...

Massa kramar på dig! Även om du är helt slut så måste du få din man att förstå att du håller på att gå under av det här. Se till stt han måste vara ensam med båda ungarna en vecka eller så. Ljug om du måste, för du måste rädda dig själv.
Har du någon egen samtalskontakt? Annars tycker jag att du skall kontakta din vårdcentral och berätta om din situation. Jag tror att om du inte redan är på väg att bli deprimerad så är det en risk att du hamnar där om du inte får stöd och hjälp NU!

 

[Snurrfian]

Sv: Skriva av sig tråd om sonen och hans diagnos...

Jag tycker till att börja med att du ska åka bort, först en helg helt själv så du får ladda dina batterier, och sedan en vecka med dottern och låta maken ta hand om allt hemma. För det låter inte som om han har någon förståelse för stiuationen hemma.

Ang förskolan så prata med rektorn, på våran förskola finns det ett barn som är autistisk och ADHD, där har de gjort en liten grupp på 8 barn med det barnet, två personal som är där jämt och resurs som är där när det är som mest eller när de ska göra något speciellt. Men resursen går då in och hjälper gruppen och personalen som känner barnet bäst tar hand om det. Men det fungerar väldigt bra för alla parter!
Nackdelen med att ha en personlig assistent är att det blir svårt den dag assistent är sjuk och ingen har koll.

För övrigt borde du har rätt till avlastning, en kompis som har en dotter med diagnos har beviljat ett par timmar i veckan för att hon ska kunna ägna sig helt åt de andra två barnen, problemet har bara varit att hitta någon som passar in.

Men som sagt, börjar med maken! Och ta hand om dig själv, och stå på dig för din och din dotters skull oxå, och för sonen!

 

[ameo]

Sv: Skriva av sig tråd om sonen och hans diagnos...

Man behöver inte ha ett barn med diagnos för att känna som du gör, även om jag förstår att det blir etter värre för dig.

Häromdagen så var vi på stan i 4 timmar och jag var så trött efter det pga sonen att jag somnade i bilen på väg hem, helt slut...
Det är går inte att ha med honom på stan längre,

Gå på stan i 4 timmar med ett barn??? Jag kan ärligt säja att det skulle jag möjligen kunna göra med äldsta dottern, men knappt ens det. Och med ett yngre barn? Aldrig!!
Jag utsätter mig helt enkelt inte för såna prövningar...

Sen måste du få din man att förstå vikten av egentid för dig. Den behöver man oavsett om man har barn med diagnos eller barn utan. Jag är hemma med mina barn och även om jag älskar dem så måste jag har egentid för att inte bli galen. Jag brukar försöka åka bort minst 1-2 dagar/månad, oftast på ponnyutställningar eller annat hästrelaterat, men även andra äventyr ibland. Sen jobbar jag ju litegrann, säljer kläder via hemförsäljning, och det är också små lufthål´- på samma sätt som jobbet är för maken hela dagarna (och ffa när han är och jobbar på annan ort, vilket min gubbe gör några dagar/månad).

Skickar ett fång styrka!

 

[Cyllene]

Sv: Skriva av sig tråd om sonen och hans diagnos...

Jag har lust att ta lillan med mig, sätta mig på ett plan enkel väg och ta en låååång semester på okänd ort...

Begär hjälp, kräv hjälp av alla du kan hitta och ta lillan och lämna mannen hemma med sonen en vecka så att han förstår! Eller lämna honom en helg med alla barnen och åk och vila upp dig.


Citatet ovan om att orka älska 24/7 var bra, ta till dig det. Det låter som om du är nära bristningsgränsen, och brista får det inte göra...

 

[RIA]

Sv: Skriva av sig tråd om sonen och hans diagnos...

*kl*

Svarar er alla...

Jag skulle gärna ha en avlösare här hemma nån gång ibland, eller kortis för en natt då min man jobbar. jag ska försöka prata med min man igen, men han tycker hans föräldrar duger gott som barnvakt då och då.
det ska inte förnekas att dom har sonen ofta i perioder men dom kan inte alltid ställa upp.
nu vågar dessutom inte svärmor knappt ha honom sovandes hos sig då han tagit sig ur resesängen han sover i där så det känns bara som ett orosmoment att låta honom sova över där nu.
vi ska försöka hitta en lösning på säng åt honom även här hemma men det är inte lätt. en vanlig säng funkar inte och HAB hade tydligen inga råd. så antar vi får bygga något själva...

Jag skulle gärna ta lilltjejen och åka iväg ett par dagar. men första frågan är ju vart?
Jag har inga vänner, ingen familj och kan inte vara långt borta då jag måste komma hem till mannen ska iväg och jobba igen.
å det är samma där, jag kan inte lämna barnen med honom en vecka för att åka iväg. han måste jobba annars får vi ingen mat på bordet, vi lever på hans lön. är han borta 1 vecka från jobbet förlorar han halva lönen. så jag sitter lixom fast här...han har ett schema men det håller aldrig. exempelvis skulle han komma hem idag men nu skulle det bli imorgon istället och han ringde innan och sa att han vet inte när han kommer hem...å så ska han iväg igen på måndag kväll. han åkte i tisdags kväll...

Jag har lite kontakt med andra som har barn med autism via ett annat forum, men inte så att vi träffas eller något sånt. vi pratar bara lite genom nätet.

samtalskontakt har jag inte men vi är välkomna att prata med kuratorn på HAb när vi vill, men det är inget jag kommer göra för hon är även våran kontaktperson på HAB och ska jag prata med någon så ska det inte vara någon jag träffar på i andra sammanhang såsom jag gör med henne.
Å angående det med depression, det var jag redan innan det här. har en diagnos själv sen tidigare som lyder- kronisk depression. har antidep och sömntabletter hemma men tar inget av det just nu. vet inte om jag vågar börja med antideppen igen eftersom jag mådde så dåligt av dom sist.

sen det med att vara på stan i 4 timmar med barn, inget jag ville men eftersom sonen har sina utbrott så tar det längre tid än man vill. det hade tagit max en timma om jag hade åkt själv men nu ville vi göra något tillsammans. det lär ju inte hända på ett tag kan jag säga. Inte roligt när folk glor på en för att sonen får ett utbrott och lägger sig mitt i gatan och vägrar gå framåt, inte en gång utan flertalet gånger. känns som att dom tror han är ouppfostrad...å han måste ju lära sig någon gång. vi ska inte behöva isolera oss för resten av världen även om vi många gånger vill.

Någon egentid har jag inte. hästen sålde jag när jag blev gravid med lillan för det hade aldrig gått. gymkortet sa jag upp i samma veva eftersom jag fick ont i magen när jag tränade under graviditeten.
å nu finns det ingen tid att varken ha en medryttarhäst eller gymkort. det skulle aldrig användas efterom jag aldrig skulle hinna dit.
några vänner har jag inte så tal om en fika på stan med någon finns inte, då får jag fika själv och det känns inte sådär jättekul.
min egentid brukar bli när jag hämtar in posten från brevlådan, typ.

Det är meningen barnen ska börja på dagis i mitten på mars om allt går som det ska. vet inte hur många timmar om dagen sonen ska gå, eftersom han är i behov av mer än 3 timmar men lillasyster får väl sina 3 timmar, och då kommer jag få lite andrum här hemma. visst, meningen är att jag ska söka jobb men dom växer ju inte på träd nu för tiden så jag kan ju räkna med 3 timmars vilopaus sen ett tag i alla fall, de dagar mannen är borta för annars får dom ju inte gå på dagis. så just nu försöker jag mest stå ut tills dom börjar dagis. 1½ månad till bara...

 

[Ela]

Sv: Skriva av sig tråd om sonen och hans diagnos...

En stor styrkekram tror jag du behöver *kram*

Skickar pm

 

[lobell]

Sv: Skriva av sig tråd om sonen och hans diagnos...

Sitter själv mycket hemma ensam med 2 små, men de är ju "bara" vanligt busiga och trotsiga som de brukar i 2 och 3-årsåldern, men jag kan känna att jag blir tokig ibland.

Finns det ingen här på Buke som bor nära TS och som vill ta en fika med henne. Känner igen mej så mycket i hennes sits med att vara låst med småbarn och inte ha nånstans att ta vägen när man väl har chansen.

Hade du bott närmare mej hade jag gärna fikat med dej och du hade fått komma hit och pausa från allt en helg. Nu har jag ju själv småbarn men andras barn brukar ju inte slita så på en som sina egna
Å andra sidan kan du ju komma ändå en helg, om du står ut med busiga barn och om du vill rida i skogen?
Ena helgen är gubben ledig och är barnvakt och andra helgen är 2 tonårsbarn här och kan passa barnen.

 

[Ela]

Sv: Skriva av sig tråd om sonen och hans diagnos...

*kl*




sen det med att vara på stan i 4 timmar med barn, inget jag ville men eftersom sonen har sina utbrott så tar det längre tid än man vill. det hade tagit max en timma om jag hade åkt själv men nu ville vi göra något tillsammans. det lär ju inte hända på ett tag kan jag säga. Inte roligt när folk glor på en för att sonen får ett utbrott och lägger sig mitt i gatan och vägrar gå framåt, inte en gång utan flertalet gånger. känns som att dom tror han är ouppfostrad...å han måste ju lära sig någon gång. vi ska inte behöva isolera oss för resten av världen även om vi många gånger vill.

Jag vet hur jobbigt det är när folk tittar i sådana situationer men det är bara att försöka låta bli att ta åt sig. Jag vet det är svårt!
Jag har på senaste tid hanterat likande situationer med att fråga de som tittar om det är något speciellt de undrar över de brukar bli väldigt tysta då
Sen finns det även små kort som vi fick av hab där det står något i stil med: De har just nu fått se en svår situation med en person som lider av Autism. och sen lite information om Autism. Detta kort kan man sticka fram i vissa "svåra" situationer. Ett exempel var när jag var tvungen att lämna en full kundvagn på Ica och gå ut, känndes jättebra att bara kunna sticka fram det...

 

[Exit]

Sv: Skriva av sig tråd om sonen och hans diagnos...

Hejsan!

Jag svarar inte i egenskap av förälder, jag har inga egna barn, men i egenskap av speciallärare. Jag har specialiserat mig på arbete med personer med autism och kan därför ge min syn på saken och de erfarenheter jag har mera ur ett autismperspektiv.

Jag förstår verkligen din oro inför framtiden, ängslan, dåliga samvete och trötthet. Det måste verkligen vara väldigt jobbigt!

Jag är inte säker på hur gammal din son är, men om jag inte missminner mig från tidigare trådar kan han vara i 2-3- års åldern? Från min erfarenhet och samtal med föräldrar upplever väldigt många att just den här tiden är den jobbigaste. Det finns så många frågor samtidigt som man som förälder fortfarande sörjer det barn som man inte fick. Missförstå mig inte, jag menar inte att du inte älskar din son men det hela blev inte som du hade tänkt dig och även det är en sorgeprocess.

Under mina studier gjorde jag en undersökning kring samarbetet mellan föräldrar och lärare när det gäller barn med autism i skolåldern. Många upplevde det precis som du skriver, en väldigt kaosartad tid där man helt enkelt isolerade sig mer och mer för att man inte orkade. Utmattad i både kropp och själ. Många upplevde också den hjälp de fick innan skolåren som bristfällig och ansåg att personal på t.ex. dagisar och liknande inte hade tillräcklig kunskap om autism.

Kunskap är verkligen en nyckel när det gäller autism. Jag brukar alltid försöka tänka så när det gäller dessa barn att de helt enkelt inte ser på verkligheten och omvärlden genom samma glasögon som jag gör. För dem finns det ingen logik över huvud taget. Kommunikationen fungerar inte, barnet förstår helt enkelt inte vitsen med kommunikation, det förstår inte att det kan påverka sin omgivning genom att kommunicera (då tänker vi förstås på talat språk). Många föräldrar sörjer självklart detta, det skulle jag också göra. Jag brukar då försöka intala mig att det är inte för min egen skull jag arbetar med t.ex. pecs (bildkommunikation) med barnet utan för att barnet skall kunna bli mer självständigt och kunna uttrycka sina önskningar. Det är härligt sedan när du får se de små framstegen där du känner att du får kontakt med ditt barn. Inte kontakt på samma sätt som med din dotter utan annorlunda men också bra.

Det som jag upplever som jobbigast just nu i din situation är att du är så trött. Du behöver ett andrum, få lite distans så att allt inte känns så otroligt överväldigande. Jag bor inte i sverige så jag kan inte säga exakt hur era system ser ut men du skall absolut försöka få hjälp i form av korttidsboende, stödperson, dagis och så vidare. Helst en person som kan vara med din som någon timme här och där! Att din man och du inte har samma åsikt om avlastning är självklart jobbigt, inte kul med en konflikt ovanpå allt annat. Jag tror dock att han inte har förstått vidden av hur utmattad och ensam du känner dig. Att be om avlastning är inte ett tecken på svaghet, det är inte dåligt för din son och ni blir framförallt inte sämre och mindre kärleksfulla som föräldrar!

Hjälp, det är så mycket jag skulle vilja säga och jag skriver så fort jag hinner men tankarna hinner bytas ut med nya hela tiden

Det jag iaf ännu skall säga är att just nu så har din son inte ännu få någon trygghet i sin tillvaro. Med trygghet menar jag förutsägbarhet och förståelse för varför saker fungerar som de gör. Vartefter ni får mera hjälp och själva börjar få större klarhet i hur ni skall förhålla er till nya situationer så kommer detta att bli lättare! Jag brukar beskriva det som så att man först måste bygga en stadig grund med väldigt strikta rutiner och tillvägagångssätt för att sedan kunna börja flexa mera och tänja på gränserna. Det kommer då att vara helt ok eftersom grundtryggheten finns, att vissa saker alltid är på ett visst sätt.

Nya situationer är ju just det som är så jobbigt. För att kunna säga att man har provat en sak räcker det inte med 1, 2 eller 10 ggr utan det kan behövas 30 ggr. Då först kan man säga att det inte funkade för just detta barn. Detta tragglande utan synliga resultat är verkligen påfrestande men en vacker dag ser man plötsligt resultat, då faller bitarna på plats För dessa barn är det också väldigt stor skillnad på detaljer. T.ex. morötter kan vara hela, skivade, rivna, kokade o.s.v. Allt det är olika för dessa barn.

Känn dig inte heller som en dålig mamma om du måste lista ut fysiska lösningar för att hålla honom borta från saker och ting. Arbetade ett tag med en pojke som var helt besatt av rinnande vatten. Lämnade man honom ensam 20 s så hade han tagit en telefon, bok eller något och satt i ett handfat med kranen öppen. Grindar byggdes då till ex. köket, lås på wc-dörr o.s.v.



Hoppas att du har fått ut någonting av mitt mycket råddiga inlägg

Skulle jag bara bo närmare så skulle jag mer än gärna dricka kaffe med dig och din son. För mig gör det inget att han t.ex. skriker eller kastar saker, ja är så van att skulle slippa allt ursäktande och förklarande. Vaddå, finns det barn som inte får hysteriska utbrott i affären?

Jag sänder dig all styrka och hoppas att du får hjälp för att orka! Du gör ett jättejobb, större än du anar och du är en bra mamma!

Ida

 

[Nikki o Fabian]

Sv: Skriva av sig tråd om sonen och hans diagnos...

Som jag sagt förut så har ju jag jobbat på just ett korttidsboende och permanentboende för barn med bla autism och jag kan säga att många av barnen kommer dit när det redan gått för långt, föräldrarna eller föräldern har gått in i väggen typ.
Vad jag fattat det som så känner dom skuld över att lämna bort sina barn.
Men det är nog bäst för både barn och föräldrar att få avlastning och då kanske just av ett korttidboende där dom har samma rutiner varje gång han är där som gör att han kan känna sej trygg och lära sej komunicera med hjälp av personal som faktist jobbar med just den typen av barn och har tid att fokusera till 100% på just ditt barn, vilket kan vara svårt som ensam vuxen med ett hem + ett till barn och allt annat som måste göras.

Ni kan lära er från personalen och han får in rutiner som ni sen kan börja jobba efter hemma och han får det lättare när han väl börjar skolan.

För jag kan känna igen så många barn som jag jobbat med i din text som du beskriver din son.
Jag kan ju säga att vi bytte av varandra under våra pass då barnen kräver sitt och dom timmarna kan ta på ens energi för att det ska vara så bra som möjligt hela tiden, så jag förstår dej som lever med det där varje dag.

Jag tycker att du måste få din man att inse att ni behöver hjälp innan det går för långt(du ska ju räcka till för din dotter oxå).

 

[Sar]

Sv: Skriva av sig tråd om sonen och hans diagnos...

Jag förstår att du känner dig helt slut, jag tycker att du är fantastisk som orkar hålla ihop!
Självklart ska du se till att få avlastning, det är ju faktiskt främst du (som drar hela lasset) och inte din man som kommer att avlastas så jag anser att du har veto i frågan.

Jag tycker också (om du känner behovet) att du ska prata med pojkens läkare el. bvc om det i perioder finns möjlighet att även ha lillasyster lite längre tid än de brukliga 15 h (brukar vara antingen 3 h 5 dagar per vecka eller 5 h 3 dagar per vecka) just för att du ska få en längre återhämtningsperiod och orka bättre. Jag vet några stycken som fått lov till det just av sociala skäl.

Jag förstår att det inte fungerar att mannen är borta en hel arbetsvecka men jag tror nog att du skulle behöva en helg av egentid. Finns det någon stuga du kan få låna eller någon billig campingstuga där du kunde få bunkra upp med några goda böcker och bara mysa av ensamheten?

Jag vill bara skicka en stor styrkekram!

 

[ch791022]

Sv: Skriva av sig tråd om sonen och hans diagnos...

Jag skulle gärna ta lilltjejen och åka iväg ett par dagar. men första frågan är ju vart?
Jag har inga vänner, ingen familj och kan inte vara långt borta då jag måste komma hem till mannen ska iväg och jobba igen.

Finns en bäddsoffa i Jönköping att låna om ni är sugna. Tillräckligt långt bort för att vara semester, men borde vara nära nog att enkelt ta sig hem om det akut behövs

Och du måste ta upp med din man att du måste få egen tid och avkoppling. Alla arbetande har rätt till 13 timmars vilotid per dygn, men du ska klara av att jobba 24/7 alla dagar i veckan? Det kommer aldrig att fungera i längden och det kommer varken vara bra för dig eller din son. Ta upp diskussionen om korttidsboende med din man igen, att antingen får det bli det eller så får han hitta en annan lösning för att det ska fungera för dig, och lösningen måste komma nu, inte sen...

/Camilla

 

[älgen]

Sv: Skriva av sig tråd om sonen och hans diagnos...

Kanske kan en personlig assistent vara bra?
Du får ha pojken hemma, men med extra resurs.
KOlla med försäkringskassan.


Åtminstonde ino där jag jbbar är det många som gör så. Vissa släktingar kan även vara PA.
Ber omursäkt för taskigt språk, men det här tangetbordet är kass

 

[RIA]

Sv: Skriva av sig tråd om sonen och hans diagnos...

Sitter själv mycket hemma ensam med 2 små, men de är ju "bara" vanligt busiga och trotsiga som de brukar i 2 och 3-årsåldern, men jag kan känna att jag blir tokig ibland.

Finns det ingen här på Buke som bor nära TS och som vill ta en fika med henne. Känner igen mej så mycket i hennes sits med att vara låst med småbarn och inte ha nånstans att ta vägen när man väl har chansen.

Hade du bott närmare mej hade jag gärna fikat med dej och du hade fått komma hit och pausa från allt en helg. Nu har jag ju själv småbarn men andras barn brukar ju inte slita så på en som sina egna
Å andra sidan kan du ju komma ändå en helg, om du står ut med busiga barn och om du vill rida i skogen?
Ena helgen är gubben ledig och är barnvakt och andra helgen är 2 tonårsbarn här och kan passa barnen.

En ridtur i skogen låter
Har inte suttit på en häst sen jag sålde min i mitten på mars-08...
Hur långt ifrån mig bor du?
Så typiskt bara att min man jobbar 3 helger i månaden...å det var denna helgen han skulle varit ledig men kommer hem imorgon istället.
Nåväl, hans schema är inte att lita på ändå. det har redan ändrats några gånger det senaste halvåret.