Sluta rida

Det här kanske låter väldigt oväntat. Men jag har bestämt att jag ska sluta rida. Vet att det kanske verkar som det kommer från ingenstans för var ju inte så länge sen jag hade mål att vara med i elitlaget med O och såna saker. Men har tänkt på dethär ett tag och igår så bestämde jag mig helt. Och ja jag kommer inte rida mer. Och det är många andledningar till det men en är med att C blev halt och hade kotledsinflammation och hovledsinflammation. Vet att det KAN vara många olika saker som dom får det av men en vanlig sak är att man har ridit dom på ett dåligt sätt. Så alltså att jag har gjort så hon blivit halt för att jag rider så dåligt. Och jag vill inte vara värsta djurplågaren så vill inte ta risken att det blir så igen. Sen en annan sak är att innan jag ens FÅR rida igen så måste jag väga x kg mer än jag gjorde förra gången jag red. Och då vill inte jag att nån av ponnysarna ska tycka att jag är tung. För även som O rider ju mamma men hon rider ut och rider dressyr. Så i hoppningen kommer han kanske tycka att jag är tung då. Så det är en andledning till. Och en annan sak att nu saknar jag dom inte ALLS och jag vill inte ens åka till stallet längre. Så även som nu när jag tänker på dom så är det bara tomt i mig som att jag inte bryr mig alls. Och inte saknar dom minsta lilla. Så då borde jag inte ha dom för verkar ju ändå inte bry mig om dom längre. Och jag kan ju inte ens ta hand om dom själv så dom tror säkert att jag typ har glömt dom. Så ja jag har ingen andledning att ha dom kvar egentligen för det är ändå inte bra för NÅN. Plus att dom kostar massa pengar hela tiden och tar massa tid av mest mamma. Och jag får inte och vill inte ens ta hand om dom själv. Så jag tycker att vi borde sälja dom nu så dom kan få komma till några som tar hand om dom som dom är värda. Men mina föräldrar säger att dom inte tänker göra det. Och ja såklart att det är ganska mycket runtomkring när man ska sälja en häst och fattar att det blir mycket för dom då. Men desto snabbare dom blir sålda desto snabbare slipper ju mamma ta hand om dom och dom slipper betala massa pengar för ponnysar som jag inte förtjänar. Så dom borde ändå vilja sälja dom nu tycker jag men nej.

 

[LiviaFilippa]

Vi är många här som lever med egna monster. Stora som små. Vi VET hur det är. Även om du inte kan se det än. Alla har inte samma monster som du, men vi har dem. Små gröna slimebollar som liksom rinner ner för ryggraden och viskar en i örat. Stora taggiga väsen som reser sig upp och blockerar hela världen. Och många många fler.

Du kommer antagligen inte tro mig. Och det är ok. För jag vet hur det är att kämpa mot monster. Vad det kostar och hur svårt det är. Vi fortsätter att skriva i dina trådar, dina föräldrar fortsätter att prata med dig, de som du har runt dig nu fortsätter att stötta dig för att vi vet. Vi vet också att det, tyvärr, är ditt jobb. Men. Det lilla jag kan göra. Som någon av oss kan göra, kommer att hjälpa lite grann. Kanske bara så lite som ett sandkorn i öknen, men det lilla sandkornet kommer kanske vara det som behövs för du skall orka lite till.

Var arg. Var sur. Var ledsen. Var trött. Det är helt ok och helt normalt.

Det spelar ju ingen roll om jag orkar eller inte för andra bestämmer ändå. Så jag måste fast jag inte orkar eller vill. Och menar inte att just du har skrivit så men när alla skyller ALLT på monstret och INGET jag tänker räknas så känns det inte som att det är mig dom stöttar. För jag finns ju inte eller kan iallafall inte tänka eller känna nånting. Så dom som tror att dom stöttar om dom bara säger att allt är monstret gör inte direkt det.

 

[Cherarriduracell]

Nu kanske några blir sura men får vara så då isåfall. Men det känns som att alla både på sjukhuset och mina föräldrar och ni som svarar här och så skyller exakt ALLT på monstret och att jag är sjuk. Så spelar ingen roll vad jag säger eller vill eller tänker eller känner så ALLT är för jag är sjuk. Som att ni och alla andra tror att jag är helt dum i huvudet och inte kan tänka själv ALLS. Och jag tycker inte det är så snällt för är som att ni idiot förklarar mig när jag hela hela tiden får svar från ALLA att det är monstret som säger saker eller sånt. Det verkar som att alla tror att själva JAG inte finns utan allt är BARA monstret. Och som att alla tror att jag helt magiskt kommer bli helt annan bara jag går upp i vikt men JAG är ju fortfarande jag! Det är inte som allt jag tänker och säger är BARA för jag är sjuk eller monstret säger eller vill saker men ändå är det SÅFORT nån inte håller med eller tycker att jag är extra dum i huvudet så är det monstret. Så liksom finns inte jag längre då eller? Eller räknas bara inte för inget annat spelar nån roll än det där jävla monstret. Som tydligen är mycket viktigare än mig för det får ju säga saker men JAG får inte säga saker för då bestämmer andra som inte har nån aning att det är monstret. Fast det inte är det. Så den personen jag var innan alla visste om monstret finns inte längre och dom tankarna som jag har tror ingen på och bryr sig inte om för ALLT är bara monstret. Så fattar inte då varför det är sånt tjat hela hela tiden att jag ska följa det jävla schemat och äta fem ton mat om dagen och göra massa värdelösa grejer helt i onödan för kommer ändå ta självmord så fort jag gått upp i vikt så mycket så jag får åka härifrån det här jävla stället. Men ingen bryr sig för det är ju bara monstret som säger så har dom bestämt. Så själva JAG finns ju ändå redan inte så varför är det så viktigt helt plötsligt att min kropp ska vara kvar om allt som är i den ändå bara är monstret? Tycker alla är väldigt besatta av det där monstret hela tiden faktiskt.

De allra flesta av oss som svarat minns hur det var att vara i tonåren och också hur det var att dras med olika varianter av ohälsa under den tiden, såväl fysisk som psykisk. Det är skitjobbigt, svårt och tungt. Och frustrerande för man vill ju bara må bra och vara ifred, fastän det kanske inte är en möjlighet för tillfället.

Du är du även när det är tungt och jobbigt och det KOMMER vara jobbigt att ta sig igenom detta. Men jag är övertygad om att du kommer ta dig igenom det och kanske själv sitta här om tio eller femton år och känna igen dig själv i en ung person på forumet och göra vad du kan då för att stötta och peppa. Kanske genom att dela din historia, eller bara finnas där och lyssna.

Jag vet hur man kan tro att man vill ha det när man inte mår bra, mina tonår var allt annat än stabila och bra men när jag tittar tillbaka kan jag ju se att jag inte alls visste då vad som var rätt eller bäst fastän det kändes så då. Det fanns vuxna omkring som ville mig väl bara jag lät dem.

 

[LiviaFilippa]

Jo du kan tänka själv men du måste inse att vi som står vid sidan av kan se hur du svajar fram och tillbaka.
För bara några dagar sedan så ville du satsa stenhårt på ridningen, idag ska du sälja hästarna. Du måste se det ologiska i det framförallt när de orsaker du anger är typiska för någon som mår mycket dåligt.
Vi är många här som har problem med psykisk ohälsa och som därmed har erfarenhet av vad som händer när man lider av det. Vi har också många års livserfarenhet och har alla gått på många minor och vet hur försiktig man ska vara med att snabbt ta drastiska beslut.
Vi tror inte alls att du är dum i huvudet, hade vi trott det skulle vi inte lägga tid på att svara dig. Vi vet att du är sjuk och vi vet, tyvärr, alldeles för mycket om vad det innebär.
Snälla tro på oss när vi säger att vi vill hjälpa dig och tro på att när nu alla säger exakt samma sak så kan det finnas en poäng i det vi säger, även om du inte kan se den poängen just nu.

Man kan väl ändra sig även fast man mår dåligt. Och det är ju inte bara om att sluta med ridning utan ALLT. Så ifall det är en poäng i det om alla säger samma sak så är poängen att det inte är mina tankar i mitt huvud och allt jag känner är monstret som bestämmer.

 

[Shaggy]

Man kan väl ändra sig även fast man mår dåligt. Och det är ju inte bara om att sluta med ridning utan ALLT. Så ifall det är en poäng i det om alla säger samma sak så är poängen att det inte är mina tankar i mitt huvud och allt jag känner är monstret som bestämmer.

Det är klart man kan ändra sig även när man mår dåligt. Det är det ingen som säger emot. Vad vi säger är att man inte ska ta drastiska beslut, som att sälja hästar, när man mår dåligt eftersom det finns en stor risk att man tar beslutet pga att man mår dåligt snarare än för att man egentligen vill det. Det här gäller oss alla, mig med.
Du skulle bara veta hur ofta jag sagt "egentligen borde jag göra såhär" för att sedan tänka men inte nu, jag måste må bättre först så att jag vet att jag verkligen vill det. Jag har avstått från massor av korkade beslut genom att tänka på det sättet, allt från att sälja mina älskade hästar till att ställa in en flytt jag velat genomföra (en flytt som hade varit ett försök till flykt från mig själv).

 

[Sel]

Man kan väl ändra sig även fast man mår dåligt. Och det är ju inte bara om att sluta med ridning utan ALLT. Så ifall det är en poäng i det om alla säger samma sak så är poängen att det inte är mina tankar i mitt huvud och allt jag känner är monstret som bestämmer.

Det behöver inte alls vara så att sjukdomen påverkar Alla dina beslut just nu, men eftersom det kan vara knepigt att skilja agnarna från vetet är det bäst att avvakta med de riktigt stora frågorna. Att leva eller inte, att fortsätta rida eller sälja ponnierna.... att streta eller ta emot hjälp. Det låter okomplicerat men är så väldigt svårt i praktiken, jag tror att vi är väldigt många som suttit ungefär där du sitter och ibland valt fel - det är misstag som inte går ta tillbaka. Att vänta lite och låta belsutet landa gör ingen skada, du.

 

[Ullmerkott]

När det gäller stora beslut som är svåra att ångra brukar jag vänta åtminstone ett par månader (gärna något år) innan jag gör slag i saken, nästan oavsett vad det gäller. Känns det fortfarande som rätt beslut kan man börja rådda i det då, och vara trygg i att det är genomtänkt.

Dina ponnyer lider inte av lite extra vila. Om dina föräldrar vill lägga jobbet och pengarna på att ha kvar dem är deras beslut, inte ditt. Om du vill rida i framtiden är ditt val. Men lek med tanken att du senare i höst är frisk igen och har fått tillbaka motivationen - då hade det nog känns rätt surt om dina favorithästar var sålda?

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår att du blir arg och känner såhär. Självklart finns du och självklart räknas du och dina känslor och självklart bryr vi alla oss om dig. Vi bryr oss inte om monstret. Det kan gärna dra dit igen hittar det mer och där det aldrig mer kan parasitera på någon. Vi bryr oss om dig. Den där kärleksfulla omtänksamma tjejen som oroade sig för att hennes ena häst skulle bli ledsen för att hon älskar den andra hästen mer. Det är det som är du och du finns såklart kvar och du räknas så väldigt mycket att du engagerar ett helt internetforum av främmande människor. Men vi kan alla bli sjuka och behöva hjälp. Ibland med att klä sig eller bli runtkörd i en rullstol som var min vardag i många år och ibland med att ta beslut om allt som rör vår person för att vi är för sjuka för att kunna ta genomtänkta beslut. Det är helt vidrigt att vara där men ibland får man bara kämpa vidare för att komma ifrån det eländet. Ibland behöver vi någon som håller oss över vattenytan för att vi håller på att drunkna och det är det vi alla här försöker med, att hålla dig över vattenytan genom att på olika vis försöka peppa dig, läsa det du skriver och svara med våra egna tankar. Du är så otroligt modig som skriver här och jag är helt övertygad om att det är jättebra att du får ur dig dina jobbiga känslor genom att skriva.

Du finns.
Du har ett stort värde. Precis samma värde som alla andra människor.

Det är ju samma hela tiden att ALLT som är efter att monstret blev upptäckt handlar BARA om monstret och att jag är sjuk. Och att dom sakerna som räknas som mina egna tankar och det som är JAG så är det sånt som var innan monstret blev upptäckt. Men jag är exakt samma nu som jag var då och jag kan fortfarande tänka själv men bara för att andra vet om monstret nu så struntar dom i vad jag vill. För om jag hade sagt att jag vill sluta rida INNAN allt hände så jag hamnade här så hade ingen sagt att jag inte kan tänka och bestämma saker. Men helt plötsligt nu så kan jag tydligen inte tänka alls själv och inte bestämma NÅNTING. Så liksom när räknas JAG igen då och inte bara monstret? Måste jag tycka som andra tycker är rätt först eller? Så allt jag tänker och vill och känner är som mina föräldrar och läkaren och andra bestämmer och DÅ kan det räknas som att jag kan tänka? För isåfall så känns det väldigt mycket som att andra bara ska bestämma över mig och typ vill hjärntvätta mig att inte tänka själv. Men då skulle dom väl vara nöjda om jag bara lydde exakt allt och kände exakt som dom bestämmer att jag ska känna. Så egentligen är det som att dom vill ha bort monstret bara för dom vill bestämma istället för det.

 

[LiviaFilippa]

@EmmaFilippa Jomen jag fattar faktiskt hur du menar och att det är frustrerande att känna sig "dumförklarad" så som du säger. Och att det kan göra en riktigt förbannad att dels inte få bestämma saker själv och sedan när man vill förklara så känns det som att man inte blir tagen på allvar.

Och jag, och jag vågar påstå alla som svarar dig här, tror inte alls att du är helt dum i huvudet, tvärtom! Av det som du har skrivit tidigare framstår du dels som väldigt omtänksam, vilket är en fin och bra egenskap i sig, men också att du resonerar väldigt klokt och analyserande på många sätt. Jag tror att vi alla som svarar dig har sett de sidorna i dina inlägg, och därför är extra bekymrade över hur du har det nu.

Så de svar du får här handlar LÅNGT IFRÅN om att allt du tycker och tänker och vill är värdelöst eller ingen som bryr sig om vad du vill och känner. För du tänker nog på någonting mer än att 1) du vill röra dig mer än vad du får enligt schemat och nu 2) du vill sluta med hästar? Och hade du skrivit eller pratat om saker som vad du tycker om klimatet och miljöfrågor eller covid19 eller hur du tycker att man bör lägga upp undervisningen i skolan så hade ingen "kört över dig" eller "skyllt på monstret" eller struntat i vad du tycker. Antagligen inte heller om du vill ha en viss typ av kläder, för att ta ett mer personligt exempel (reservation för vad dina föräldrar tycker möjligen )

Men oavsett om man kallar det för monstret eller något annat, så är både anorexi och självmordstankar väldigt väldigt destruktiva och starka krafter. Och ämnen och saker som ligger väldigt nära sjukdomen påverkas av den så länge den finns kvar, hur mycket man känner eller vill tro något annat.

Det enda som går att säga är "ha tålamod" eller försök ha det, och som sagts förut - det handlar inte om att du ALDRIG får bestämma utifrån hur du vill i de här konkreta frågorna, det handlar om att JUST NU får eller ska du inte göra det. Utan först ska du bli frisk, och jag hoppas och önskar att du kan rikta all din frustration och kraft mot sjukdomen i första hand, för att ta dig igenom det här och krossa den fan. För det förtjänar den, och det förtjänar framför allt DU, och den DU är utan allt detta elände som drabbat dig.

Men om jag alltid kommer ha monstret kvar då så kan jag aldrig tänka själv? Och alla säger saker om när jag är frisk DÅ får jag ta beslut och sånt. Men när räknas jag som frisk då? För det känns ju som att det inte räknas som att jag är frisk om jag inte tycker exakt som andra bestämmer att jag ska tycka. Så om jag går upp x kg men fortfarande inte vill fortsätta rida så kommer alla säga att jag fortfarande är sjuk men om jag skulle säga NU att jag vill ha ponnysarna kvar så skulle väl alla säga att det var riktiga jag och inte monstret. Men tills jag säger allt dom vill att jag ska säga så kommer dom fortsätta säga att jag är sjuk och inte får bestämma själv. Så egentligen enda som jag KAN göra är lyda allt och säga allt dom vill att jag ska säga så jag kanske får komma härifrån nån gång. Men kommer ju ändå inte vilja rida då ändå och kommer inte ens leva länge efter det så allt dom gör bara drar ut på allt.

 

[LiviaFilippa]

De allra flesta av oss som svarat minns hur det var att vara i tonåren och också hur det var att dras med olika varianter av ohälsa under den tiden, såväl fysisk som psykisk. Det är skitjobbigt, svårt och tungt. Och frustrerande för man vill ju bara må bra och vara ifred, fastän det kanske inte är en möjlighet för tillfället.

Du är du även när det är tungt och jobbigt och det KOMMER vara jobbigt att ta sig igenom detta. Men jag är övertygad om att du kommer ta dig igenom det och kanske själv sitta här om tio eller femton år och känna igen dig själv i en ung person på forumet och göra vad du kan då för att stötta och peppa. Kanske genom att dela din historia, eller bara finnas där och lyssna.

Jag vet hur man kan tro att man vill ha det när man inte mår bra, mina tonår var allt annat än stabila och bra men när jag tittar tillbaka kan jag ju se att jag inte alls visste då vad som var rätt eller bäst fastän det kändes så då. Det fanns vuxna omkring som ville mig väl bara jag lät dem.

Men jag fattar inte varför jag ska komma genom det när jag inte ens vill det. Jag VILL INTE gå mot monstret hela tiden och få bort det jag vill inte rida jag vill inte sitta här om tio eller femton år jag vill inte lyssna på vuxna hela tiden. Men andra bestämmer att jag MÅSTE och då är det så och spelar ingen roll vad jag vill. Och ja jag fattar att tillexempel ni som skriver här vill vara snälla och så och menar inte att ni har fel om allt men det är lite som att bara för att jag är yngre och har dethär monstret så verkar det som många tycker att dom vet bättre än mig om hur JAG fungerar i hjärnan.

 

[LiviaFilippa]

Det är klart man kan ändra sig även när man mår dåligt. Det är det ingen som säger emot. Vad vi säger är att man inte ska ta drastiska beslut, som att sälja hästar, när man mår dåligt eftersom det finns en stor risk att man tar beslutet pga att man mår dåligt snarare än för att man egentligen vill det. Det här gäller oss alla, mig med.
Du skulle bara veta hur ofta jag sagt "egentligen borde jag göra såhär" för att sedan tänka men inte nu, jag måste må bättre först så att jag vet att jag verkligen vill det. Jag har avstått från massor av korkade beslut genom att tänka på det sättet, allt från att sälja mina älskade hästar till att ställa in en flytt jag velat genomföra (en flytt som hade varit ett försök till flykt från mig själv).

Men jag vill inte ändra mig igen så jag vill inte vänta. Jag vill sälja dom NU så behöver jag inte tänka på det sen iallafall. Och jag vill inte vänta tills jag mår bättre som kanske aldrig kommer hända ändå.

 

[LiviaFilippa]

Det behöver inte alls vara så att sjukdomen påverkar Alla dina beslut just nu, men eftersom det kan vara knepigt att skilja agnarna från vetet är det bäst att avvakta med de riktigt stora frågorna. Att leva eller inte, att fortsätta rida eller sälja ponnierna.... att streta eller ta emot hjälp. Det låter okomplicerat men är så väldigt svårt i praktiken, jag tror att vi är väldigt många som suttit ungefär där du sitter och ibland valt fel - det är misstag som inte går ta tillbaka. Att vänta lite och låta belsutet landa gör ingen skada, du.

Jag kommer ju ändå inte må bättre sålänge andra bestämmer allt. För jag har inget att säga om nånting i MITT liv och det räknas inte vad jag vill om jag inte säger det som andra tycker är rätt. Så om jag skulle säga att jag vill leva tills jag är gammal och jag vill fortsätta rida och jag vill få bort monstret DÅ skulle nog andra tycka att jag tänkte rätt och att det var MINA tankar. Men om jag vill nåt som dom tycker är fel så får jag inte bestämma. Så är lika bra att andra bestämmer hela mitt liv då för tydligen så kan jag ju inte det själv.

 

[LiviaFilippa]

När det gäller stora beslut som är svåra att ångra brukar jag vänta åtminstone ett par månader (gärna något år) innan jag gör slag i saken, nästan oavsett vad det gäller. Känns det fortfarande som rätt beslut kan man börja rådda i det då, och vara trygg i att det är genomtänkt.

Dina ponnyer lider inte av lite extra vila. Om dina föräldrar vill lägga jobbet och pengarna på att ha kvar dem är deras beslut, inte ditt. Om du vill rida i framtiden är ditt val. Men lek med tanken att du senare i höst är frisk igen och har fått tillbaka motivationen - då hade det nog känns rätt surt om dina favorithästar var sålda?

Jag vill inte ha tillbaka mottivationen så det hade väl bara varit bra om de var sålda så jag inte kan ändra mig. För dom skulle ha det bättre med nån annan iallafall så skulle inte ens vara snällt mot dom att ha dom kvar och ångra mig och börja rida igen om jag nånsin kommer få det.

 

[Sel]

Jag kommer ju ändå inte må bättre sålänge andra bestämmer allt. För jag har inget att säga om nånting i MITT liv och det räknas inte vad jag vill om jag inte säger det som andra tycker är rätt. Så om jag skulle säga att jag vill leva tills jag är gammal och jag vill fortsätta rida och jag vill få bort monstret DÅ skulle nog andra tycka att jag tänkte rätt och att det var MINA tankar. Men om jag vill nåt som dom tycker är fel så får jag inte bestämma. Så är lika bra att andra bestämmer hela mitt liv då för tydligen så kan jag ju inte det själv.

Just nu är det kanske inte lämpligt att du gör det själv. - ibland är man inte helt rationell när man mår dåligt och då får man låta de stora besluten ligga på is. Så småningom får en verktyg så att en kan skilja på vad som är en sund tanke/frågeställning/infall... men innan en hamnat där kan det vara rätt bra att ha folk i närheten som drar i handbromsen faktiskt. Det blir bättre.

 

[Ullmerkott]

Jag vill inte ha tillbaka mottivationen så det hade väl bara varit bra om de var sålda så jag inte kan ändra mig. För dom skulle ha det bättre med nån annan iallafall så skulle inte ens vara snällt mot dom att ha dom kvar och ångra mig och börja rida igen om jag nånsin kommer få det.

Just nu vill du inte det. För bara några dagar sedan ville du. Varför skulle det du tänker precis just nu när du mår jättedåligt vara mer sant än allt du tänkte och ville när du mådde bra?

Och det finns absolut ingenting som säger att dina ponnyer skulle ha det bättre med någon annan. Du har visat att du är mån om dem och bryr sig om dem. Du är värd dem, och du är värd att få må bra igen.

 

[TinyWiny]

Det är ju samma hela tiden att ALLT som är efter att monstret blev upptäckt handlar BARA om monstret och att jag är sjuk. Och att dom sakerna som räknas som mina egna tankar och det som är JAG så är det sånt som var innan monstret blev upptäckt. Men jag är exakt samma nu som jag var då och jag kan fortfarande tänka själv men bara för att andra vet om monstret nu så struntar dom i vad jag vill. För om jag hade sagt att jag vill sluta rida INNAN allt hände så jag hamnade här så hade ingen sagt att jag inte kan tänka och bestämma saker. Men helt plötsligt nu så kan jag tydligen inte tänka alls själv och inte bestämma NÅNTING. Så liksom när räknas JAG igen då och inte bara monstret? Måste jag tycka som andra tycker är rätt först eller? Så allt jag tänker och vill och känner är som mina föräldrar och läkaren och andra bestämmer och DÅ kan det räknas som att jag kan tänka? För isåfall så känns det väldigt mycket som att andra bara ska bestämma över mig och typ vill hjärntvätta mig att inte tänka själv. Men då skulle dom väl vara nöjda om jag bara lydde exakt allt och kände exakt som dom bestämmer att jag ska känna. Så egentligen är det som att dom vill ha bort monstret bara för dom vill bestämma istället för det.

Även om du hade varit helt frisk så hade jag som förälder sagt att beslutet att sälja ponnyerna får mogna lite innan planen att sälja sätts i verket. Ibland behöver man känna på ett beslut under en längre tid innan man vet om det är rätt beslut eller inte. Monster eller inte monster så behöver vi alla tänka igenom våra stora beslut mer än en gång och under en längre tid för att vi i efterhand inte ska behöva känna att det var ett hemskt misstag.

Du räknas och jag hoppas att de omkring dig IRL lyssnar på dig även om de inte håller med dig. Ibland kan det ju vara så att även om man verkligen lyssnar så håller man inte med den andre men den andres åsikt är ju precis lika viktig ändå och man har lyssnat på den andres åsikt men man har inte ändrat sin egen.

Jag förstår verkligen att det känns som att de vill bestämma istället för monstret och det är såklart inte heller rätt om det skulle bli så. Trots att du är minderårig ska du ha makt över ditt eget liv i den mån du kan. Ingen ska få hjärntvätta dig eller tvinga på dig sina åsikter. Men, just nu kan det vara så att sjukdomen påverkar så mycket att andra behöver gå in och hjälpa dig att hitta tillbaka till ditt friska jag.

 

[Shaggy]

Men jag vill inte ändra mig igen så jag vill inte vänta. Jag vill sälja dom NU så behöver jag inte tänka på det sen iallafall. Och jag vill inte vänta tills jag mår bättre som kanske aldrig kommer hända ändå.

Varför är det så viktigt för dig att de säljs NU och inte om några månader? Deras skötsel ligger ju inte på dig utan på dina föräldrar och uppenbarligen så anser de att de vill sköta om hästarna tillsvidare. Kan du inte se det som att de är sålda och att de nu är dina föräldrar som äger dem och att de äger dem för sin egen skull?

 

[Cherarriduracell]

Men jag fattar inte varför jag ska komma genom det när jag inte ens vill det. Jag VILL INTE gå mot monstret hela tiden och få bort det jag vill inte rida jag vill inte sitta här om tio eller femton år jag vill inte lyssna på vuxna hela tiden. Men andra bestämmer att jag MÅSTE och då är det så och spelar ingen roll vad jag vill. Och ja jag fattar att tillexempel ni som skriver här vill vara snälla och så och menar inte att ni har fel om allt men det är lite som att bara för att jag är yngre och har dethär monstret så verkar det som många tycker att dom vet bättre än mig om hur JAG fungerar i hjärnan.

Du ska komma igenom det här för att du är viktig, värdefull och har många människor som bryr sig om dig.

 

[LiviaFilippa]

Just nu vill du inte det. För bara några dagar sedan ville du. Varför skulle det du tänker precis just nu när du mår jättedåligt vara mer sant än allt du tänkte och ville när du mådde bra?

Och det finns absolut ingenting som säger att dina ponnyer skulle ha det bättre med någon annan. Du har visat att du är mån om dem och bryr sig om dem. Du är värd dem, och du är värd att få må bra igen.

Jo det skulle dom för C skulle få börja ridas nu om hon hade nån annan ryttare. Så på ett sätt kan man säga att vi har det lite lika för hon är frisk nu och vill nog få börja sätta igång igen men hon får inte pågrund av mig. Så Jo klart hon skulle tycka det vore mer kul med nån som tog hand om henne och kunde börja rida och så istället för en matte som inte ens saknar henne eller vill ta hand om henne.

 

[Ullmerkott]

Jo det skulle dom för C skulle få börja ridas nu om hon hade nån annan ryttare. Så på ett sätt kan man säga att vi har det lite lika för hon är frisk nu och vill nog få börja sätta igång igen men hon får inte pågrund av mig. Så Jo klart hon skulle tycka det vore mer kul med nån som tog hand om henne och kunde börja rida och så istället för en matte som inte ens saknar henne eller vill ta hand om henne.

Eller så tycker hon att det är skönt med lite extra sommarlov och lite extra tid att få återhämta sig efter sin skada. Och att få ha kvar sin flock och sina människor, även om du inte orkar vilja något just nu.

 

[LiviaFilippa]

Även om du hade varit helt frisk så hade jag som förälder sagt att beslutet att sälja ponnyerna får mogna lite innan planen att sälja sätts i verket. Ibland behöver man känna på ett beslut under en längre tid innan man vet om det är rätt beslut eller inte. Monster eller inte monster så behöver vi alla tänka igenom våra stora beslut mer än en gång och under en längre tid för att vi i efterhand inte ska behöva känna att det var ett hemskt misstag.

Du räknas och jag hoppas att de omkring dig IRL lyssnar på dig även om de inte håller med dig. Ibland kan det ju vara så att även om man verkligen lyssnar så håller man inte med den andre men den andres åsikt är ju precis lika viktig ändå och man har lyssnat på den andres åsikt men man har inte ändrat sin egen.

Jag förstår verkligen att det känns som att de vill bestämma istället för monstret och det är såklart inte heller rätt om det skulle bli så. Trots att du är minderårig ska du ha makt över ditt eget liv i den mån du kan. Ingen ska få hjärntvätta dig eller tvinga på dig sina åsikter. Men, just nu kan det vara så att sjukdomen påverkar så mycket att andra behöver gå in och hjälpa dig att hitta tillbaka till ditt friska jag.

Men det spelar ju ingen roll ifall dom lyssnar eller inte för allt blir ändå bara som dom vill hela tiden. Och jag tycker att iallafall vissa saker borde jag få bestämma om mig själv men får inte. För om du tänker själv om nån annan skulle bestämma exakt ALLT om dig. Var du är när du ska äta vad du ska äta när du ska vila att du inte får sluta med ett intresse vilka du får träffa ALLT. Och du fick aldrig vara ifred. Och såfort du försökte säga nåt så skulle dom som bestämde säga att du måste göra som dom säger för du måste bli frisk först. Fast du kanske inte ens orkar bry dig att bli frisk. Tror du att du skulle må bättre då eller skulle du kanske må sämre av det?