Bukefalos 25 år!

Sluta vara hästmänniska?

Är väldigt sugen på shettis igen. Värdens bästa vandrings sällskap. Men kanske som inhyrd. Vi får se vad livet för med sig.

Tanken har slagit mig att börja med körning, eftersom jag är rätt trött på ridningen och hästeriet. Men det vetetusan, det verkar ju om möjligt Ännu krångligare att släpa runt vagnar och grejer än det är att packa in bara hästen i släpet och sadeln i skåpet. Klart.
Sen vet jag nog inte riktigt om det är ridningen eller hästägandet jag är mest trött på. Och det senare gör ju ingen skillnad i att ha körponnyer. Tänker mig welsh mountain eller nåt med lite klös i. Men de kräver ju mkt mer än min häst vad gäller motion, fångriskvaktande osv. Så det blir nog inget av det.
 
Jag har hållit på med hästar aktivt i över 40 år, började rida för mer än 50 år sedan. Jag har haft hästar på egen gård i ca 25 år nu, men funderar på (bestämt mig för) att sluta. Jag tänkte att de hästar jag har nu (14 och 16 år) skulle få leva hos mig tills de blev gamla och dog av ålder. Tänkte aldrig sluta med hästar, utan har sett mig själv som en inbiten hästtant. Så vad är det som hänt, egentligen? Det är inte roligt längre, det är mer arbete än nöje. Jag har inga bra ridvägar, inga ridkompisar i närheten, tröttnat på att tävla och ser ingen vits med att träna längre.
En del av mig längtar att bli fri från mockning, vattenbärande, höskörd, stängsling, oro och ”fångest”. En annan del av mig sörjer, mina hästar är ju också mina vänner. Men jag sörjer också min självbild, som hästmänniska, det jag skulle vara resten av livet, eller så länge jag kunde. Men nu orkar jag inte riktigt med längre.
Finns det andra därute som gått igenom något liknande? Hur gick det för er? Hur gick era tankar? Vilka beslut kom ni fram till?
Jag började rida 1969 när jag var 9 år. Fick häst -76 och hade 1-2 hästar tills 2014 då jag sålde den häst jag hade kvar, egen uppfödning.
Dels jobbpendlade jag sedan ett antal år, for tidigt och var hemma runt 18 på kvällarna, dels hade jag fått problem med händerna i kyla.
De stora funderingarna var hur jag skulle hitta rätt köpare till hästen (som krävde en del av sin ägare) och vem var Rie utan häst? Min sambo hade också liknande funderingar. (Detta då vi visste om en tjej som när hon sålde hästen blev så rastlös och annat att sambon/maken bad henne köpa häst igen.)

Jag sålde hästen och återupptog mitt andra stora intressen, dansen.
Om jag inte haft den så tror jag nog att det hade varit tråkigare att vara hästlös.
Nu blev det fullt fokus på dansen.
Njuter fortfarande av att ha lite mer pengar kvar i plånboken och att ha tid och ork att göra andra saker som inte prioriterades förr. Har också provat en del nya saker.

Jag lovade mig själv att jag skulle inte sätta mig på en häst på 1 år och inte förrän jag kände suget.
Har inte gjort det än.
 
Jag har hållit på med hästar aktivt i över 40 år, började rida för mer än 50 år sedan. Jag har haft hästar på egen gård i ca 25 år nu, men funderar på (bestämt mig för) att sluta. Jag tänkte att de hästar jag har nu (14 och 16 år) skulle få leva hos mig tills de blev gamla och dog av ålder. Tänkte aldrig sluta med hästar, utan har sett mig själv som en inbiten hästtant. Så vad är det som hänt, egentligen? Det är inte roligt längre, det är mer arbete än nöje. Jag har inga bra ridvägar, inga ridkompisar i närheten, tröttnat på att tävla och ser ingen vits med att träna längre.
En del av mig längtar att bli fri från mockning, vattenbärande, höskörd, stängsling, oro och ”fångest”. En annan del av mig sörjer, mina hästar är ju också mina vänner. Men jag sörjer också min självbild, som hästmänniska, det jag skulle vara resten av livet, eller så länge jag kunde. Men nu orkar jag inte riktigt med längre.
Finns det andra därute som gått igenom något liknande? Hur gick det för er? Hur gick era tankar? Vilka beslut kom ni fram till?

Måste hästmänniska innebära egen häst? Själv ser jag mig som en hästmänniska trots att jag aldrig haft egen häst. Jag rider på ett ställe där jag även kan hyra häst och rida fritt inom rimliga gränser såklart med hänsyn till hästen men det får man ju alltid göra oavsett vems hästen är. Nästa vecka är det hyrvecka och jag har hyrt två hästar och ska både rida och tömköra. Jag går roliga kurser och rider mycket men slipper oroa mig för oväntade kostnader och skador och har inte ansvar 24/7 . Det är en bra nivå för mig.
 
Jag sålde min häst för några månader sen. Bor i Stockholm, långt till stall och dyrt att ha häst!
var då gravid i vecka 32 och det kommer ju dröja många år innan jag kan rida mycket igen. Det känns som helt rätt beslut även om jag saknar hästen massor 😭😭😭 Men man går ju sönder utan egen häst….

Han fick ett toppenbra hem, och jag kan i lugn och ro fokusera på att vara mamma. Gå ner i arbetstid istället för att försöka arbeta heltid, rodda hämta/lämna på dagis och ta hand om en häst.
 

Bifogade filer

  • 4B6A6BA1-1F84-4CE0-A158-60437AF20380.jpeg
    4B6A6BA1-1F84-4CE0-A158-60437AF20380.jpeg
    234,7 KB · Visningar: 64

Ginne

Trådstartare
Måste hästmänniska innebära egen häst? Själv ser jag mig som en hästmänniska trots att jag aldrig haft egen häst. Jag rider på ett ställe där jag även kan hyra häst och rida fritt inom rimliga gränser såklart med hänsyn till hästen men det får man ju alltid göra oavsett vems hästen är. Nästa vecka är det hyrvecka och jag har hyrt två hästar och ska både rida och tömköra. Jag går roliga kurser och rider mycket men slipper oroa mig för oväntade kostnader och skador och har inte ansvar 24/7 . Det är en bra nivå för mig.
Nej, såklart måste man inte sluta vara hästmänniska bara för att man inte har egen häst. Men för mig känns det mest så, iallafall just nu. Jag har en del andra intressen som jag lagt mer eller mindre åt sidan och som jag skulle vilja ta upp igen. I nuläget har jag väldigt svårt att komma ihåg vad det var som var så roligt, tävlandet var en sporre, och träningen, att rida i skogen gillar jag, men då det i stort sett saknas skog där jag bor blir det inget med det heller. Jag åkte ganska mycket med min häst till andra, för att träna eller bara rida ut, men känner att det liksom alltid varit jag som tagit kontakt eller initiativet. När jag inte gör det längre är jag ganska ensam med mina hästar, så det bidrar väl också.
 
En del av mig längtar att bli fri från mockning, vattenbärande, höskörd, stängsling, oro och ”fångest”.
Men kan du inte sänka kraven på ditt hästägande. Tex lösdrift, vattenkoppar, köpa in foder etc?

Jag står själv i valet och kvalet att vara utan hästar ett tag. Jag har 3 st hemma. Jag rider sporadiskt och det är väldigt kul när jag väl rider, men just nu är det nästan en pina med alla insekter etc. Rider mer på vintern än på sommaren faktiskt. MEN, här kommer det, för mig är det inte så mycket identiteten som försvinner, men utan hästar får jag ändå en del jobb hemma. Jag behöver ju någon som betar av markerna. Hur löser jag det utan häst och så avsides som jag bor? Och jag köper inte in något annat djurslag för att beta. Jag förstör ju markerna om jag låter allting växa igen. Och visst, det går att köra betesputsen och nu behöver jag ju ändå röja i stenmuren och under staketen så det blir väl egentligen ingen större skillnad, men det känns som att den biologiska mångfalden förstörs om jag inte har djur som betar.
 
Men kan du inte sänka kraven på ditt hästägande. Tex lösdrift, vattenkoppar, köpa in foder etc?

Jag står själv i valet och kvalet att vara utan hästar ett tag. Jag har 3 st hemma. Jag rider sporadiskt och det är väldigt kul när jag väl rider, men just nu är det nästan en pina med alla insekter etc. Rider mer på vintern än på sommaren faktiskt. MEN, här kommer det, för mig är det inte så mycket identiteten som försvinner, men utan hästar får jag ändå en del jobb hemma. Jag behöver ju någon som betar av markerna. Hur löser jag det utan häst och så avsides som jag bor? Och jag köper inte in något annat djurslag för att beta. Jag förstör ju markerna om jag låter allting växa igen. Och visst, det går att köra betesputsen och nu behöver jag ju ändå röja i stenmuren och under staketen så det blir väl egentligen ingen större skillnad, men det känns som att den biologiska mångfalden förstörs om jag inte har djur som betar.

Arrendera ut betesmark?
 

Ginne

Trådstartare
Men kan du inte sänka kraven på ditt hästägande. Tex lösdrift, vattenkoppar, köpa in foder etc?

Jag står själv i valet och kvalet att vara utan hästar ett tag. Jag har 3 st hemma. Jag rider sporadiskt och det är väldigt kul när jag väl rider, men just nu är det nästan en pina med alla insekter etc. Rider mer på vintern än på sommaren faktiskt. MEN, här kommer det, för mig är det inte så mycket identiteten som försvinner, men utan hästar får jag ändå en del jobb hemma. Jag behöver ju någon som betar av markerna. Hur löser jag det utan häst och så avsides som jag bor? Och jag köper inte in något annat djurslag för att beta. Jag förstör ju markerna om jag låter allting växa igen. Och visst, det går att köra betesputsen och nu behöver jag ju ändå röja i stenmuren och under staketen så det blir väl egentligen ingen större skillnad, men det känns som att den biologiska mångfalden förstörs om jag inte har djur som betar.
Jag har sänkt kraven undan för undan och tänker att det också är ok att ha hästar som rena ”sällskapsdjur”. Men en del saker finns ju liksom kvar oavsett om jag gör något med hästarna eller inte. För att kunna ha lösdrift skulle jag behöva bygga om något. Två lättfödda och fångbenägna hästar är inte heller optimalt att ha som betesdjur på bördig åkermark, det krävs rätt mycket planerande och staketflyttande för att kunna låta dem beta. Även om jag köper foder måste det hämtas och hanteras. Oron finns ju kvar även om jag minskar ned arbetsmängden. Jag har funderat lite på att skaffa nåt annat djurslag för att beta ned en hage, men tänkt att då måste jag ju ändå fixa foder och ha dem nånstans på vintern och insåg att jag ville slippa oron över att få in foder och att vara låst. Men vem vet, jag kanske saknar nåt i hagen med tiden? Eller så flyttar vi till ett hus utan hagar 😊
 
Arrendera ut betesmark?
Det finns massor med betesmark där jag bor så det är ingen som kommer vilja ha det. Möjligtvis om jag kan övertala grannen att flytta upp sina några veckor varje år så det betas av ordentligt, för de saknar bra betesmarker hemma. Men de vill helst inte göra det eftersom de rider och vill ha hästarna i anslutning till hemmet. Försökte förra året när jag bara hade 2 st hemma som omöjligen kan beta av allting.
 

Ginne

Trådstartare
Uppdatering:
Jag våndas! Skulle kunna bli hästlös redan om ett par veckor. En del av mig pustar ut och längtar efter att slippa ”måstena”. En annan del av mig undrar hur jag ska kunna lämna dem! Ändå har jag en sådan tur att båda kommer att hamna på bästa möjliga ställen + att jag fortfarande kommer att ha möjlighet att ångra mig om det skulle vara så. Men oj vad det ändå känns ödesmättat! Kom på att det var 37 år sen jag bara hade ett djur (hund) och jag har typ aldrig varit helt utan. När jag blir hästlös kommer det bara att finnas ett djur kvar (katt). Hur märkligt är det inte att både känna glädje och lättnad och sorg och vemod samtidigt…
 
Uppdatering:
Jag våndas! Skulle kunna bli hästlös redan om ett par veckor. En del av mig pustar ut och längtar efter att slippa ”måstena”. En annan del av mig undrar hur jag ska kunna lämna dem! Ändå har jag en sådan tur att båda kommer att hamna på bästa möjliga ställen + att jag fortfarande kommer att ha möjlighet att ångra mig om det skulle vara så. Men oj vad det ändå känns ödesmättat! Kom på att det var 37 år sen jag bara hade ett djur (hund) och jag har typ aldrig varit helt utan. När jag blir hästlös kommer det bara att finnas ett djur kvar (katt). Hur märkligt är det inte att både känna glädje och lättnad och sorg och vemod samtidigt…

Är det inte bra att se det som en provperiod då om du har så bra läge att du kan ångra dig? Så är det ju sällan. Är ju oftare mindre svårt att ta steget om man mentalt känner att det är på prov...
 
Jag har sänkt kraven undan för undan och tänker att det också är ok att ha hästar som rena ”sällskapsdjur”. Men en del saker finns ju liksom kvar oavsett om jag gör något med hästarna eller inte. För att kunna ha lösdrift skulle jag behöva bygga om något. Två lättfödda och fångbenägna hästar är inte heller optimalt att ha som betesdjur på bördig åkermark, det krävs rätt mycket planerande och staketflyttande för att kunna låta dem beta. Även om jag köper foder måste det hämtas och hanteras. Oron finns ju kvar även om jag minskar ned arbetsmängden. Jag har funderat lite på att skaffa nåt annat djurslag för att beta ned en hage, men tänkt att då måste jag ju ändå fixa foder och ha dem nånstans på vintern och insåg att jag ville slippa oron över att få in foder och att vara låst. Men vem vet, jag kanske saknar nåt i hagen med tiden? Eller så flyttar vi till ett hus utan hagar 😊
Just det här inlägget låter som om jag hade kunnat skriva det för 5-6 år sedan. Jag har också haft egen häst sedan tidig ålder och bott på gård där jag haft hästarna hemma i över 30 år. Då är liksom hästar med allt som det innebär en del av livet.
Men för ca 10 år sedan började min sjukdom ta fart, så jag fick sluta med den ena saken efter den andra, först tävlingsambitioner, senare seriös träning, jag fick sluta med olika grenar bit för bit som jag blev sämre. Tills slut hade jag bara sällskapshästar och medryttare.
Men jag insåg för ca 3 år sedan att nu går inte ens det längre, jag klarade inte de praktiska bitarna ens.

Och här kommer en sak som är svår att förklara för de som inte haft sin häst hemma på gården, som inte levt och andads sin egna hästkompis 24/7/365. Det går inte att "bara stalla in hästen med full service och bara åka dit och rida"!
Jag skulle inte klara det livet igen, med tanke på hur petig jag är och hur jag vill ha saker på mitt sätt...

Så jag tog bort mina hästar.

En tanke var att skaffa alpackor istället, men eftersom jag inte klarar t.ex foderhantering utan att bli väldigt dålig så har jag lagt de tankarna i malpåse.
Vi bor kvar på gården och vi har hägnat in vinterhagen med högt fårstängsel så att vi har en stoooor springyta för våra hundar, utöver trädgården. Fick skaffa en åkgräsklippare för jag vill inte ha högt gräs! Gräshagarna har en granne lånat.

För mig har det ganska precis landat i min "nya" identitet, utan häst. Nu kan jag sakna mina hästar, men inte hästar i stort. Jag tycker att det är skönt att slippa all oro mm som det ändå innebär att ha häst.
Men med allt detta sagt så är min historia lite annorlunda än din eftersom jag är sjuk. Men jag tror ändå att tankarna runt det hela är liknande. :heart
 
Just det här inlägget låter som om jag hade kunnat skriva det för 5-6 år sedan. Jag har också haft egen häst sedan tidig ålder och bott på gård där jag haft hästarna hemma i över 30 år. Då är liksom hästar med allt som det innebär en del av livet.
Men för ca 10 år sedan började min sjukdom ta fart, så jag fick sluta med den ena saken efter den andra, först tävlingsambitioner, senare seriös träning, jag fick sluta med olika grenar bit för bit som jag blev sämre. Tills slut hade jag bara sällskapshästar och medryttare.
Men jag insåg för ca 3 år sedan att nu går inte ens det längre, jag klarade inte de praktiska bitarna ens.

Och här kommer en sak som är svår att förklara för de som inte haft sin häst hemma på gården, som inte levt och andads sin egna hästkompis 24/7/365. Det går inte att "bara stalla in hästen med full service och bara åka dit och rida"!
Jag skulle inte klara det livet igen, med tanke på hur petig jag är och hur jag vill ha saker på mitt sätt...

Så jag tog bort mina hästar.

En tanke var att skaffa alpackor istället, men eftersom jag inte klarar t.ex foderhantering utan att bli väldigt dålig så har jag lagt de tankarna i malpåse.
Vi bor kvar på gården och vi har hägnat in vinterhagen med högt fårstängsel så att vi har en stoooor springyta för våra hundar, utöver trädgården. Fick skaffa en åkgräsklippare för jag vill inte ha högt gräs! Gräshagarna har en granne lånat.

För mig har det ganska precis landat i min "nya" identitet, utan häst. Nu kan jag sakna mina hästar, men inte hästar i stort. Jag tycker att det är skönt att slippa all oro mm som det ändå innebär att ha häst.
Men med allt detta sagt så är min historia lite annorlunda än din eftersom jag är sjuk. Men jag tror ändå att tankarna runt det hela är liknande. :heart
Jag funderar på att skaffa två kalvar som han beta ägorna och sedan slaktas när de blir stora nog. Misstänker dock att det skulle sluta med två sällskaps-stutar på typ 700 kg styck. :cautious:

:laugh:
 

Ginne

Trådstartare
Just det här inlägget låter som om jag hade kunnat skriva det för 5-6 år sedan. Jag har också haft egen häst sedan tidig ålder och bott på gård där jag haft hästarna hemma i över 30 år. Då är liksom hästar med allt som det innebär en del av livet.
Men för ca 10 år sedan började min sjukdom ta fart, så jag fick sluta med den ena saken efter den andra, först tävlingsambitioner, senare seriös träning, jag fick sluta med olika grenar bit för bit som jag blev sämre. Tills slut hade jag bara sällskapshästar och medryttare.
Men jag insåg för ca 3 år sedan att nu går inte ens det längre, jag klarade inte de praktiska bitarna ens.

Och här kommer en sak som är svår att förklara för de som inte haft sin häst hemma på gården, som inte levt och andads sin egna hästkompis 24/7/365. Det går inte att "bara stalla in hästen med full service och bara åka dit och rida"!
Jag skulle inte klara det livet igen, med tanke på hur petig jag är och hur jag vill ha saker på mitt sätt...

Så jag tog bort mina hästar.

En tanke var att skaffa alpackor istället, men eftersom jag inte klarar t.ex foderhantering utan att bli väldigt dålig så har jag lagt de tankarna i malpåse.
Vi bor kvar på gården och vi har hägnat in vinterhagen med högt fårstängsel så att vi har en stoooor springyta för våra hundar, utöver trädgården. Fick skaffa en åkgräsklippare för jag vill inte ha högt gräs! Gräshagarna har en granne lånat.

För mig har det ganska precis landat i min "nya" identitet, utan häst. Nu kan jag sakna mina hästar, men inte hästar i stort. Jag tycker att det är skönt att slippa all oro mm som det ändå innebär att ha häst.
Men med allt detta sagt så är min historia lite annorlunda än din eftersom jag är sjuk. Men jag tror ändå att tankarna runt det hela är liknande. :heart
Men precis så! Och visst är det annorlunda om man också är sjuk. Jag är ju fortfarande frisk och hyfsat rask i kroppen, men min man har stora problem med artros i sina knän, så han kan inte längre hjälpa till i samma omfattning som tidigare. Det här gör att jag också oroar mig för hur det skulle kunna bli om jag skulle bli sjuk eller skadad. Väldigt tydligt blev det ju nu under pandemin när man hörde om att även yngre människor kunde drabbas ganska mycket.
För min del är oron också en stor del av problemet, dvs det är inte bara det praktiska som är jobbigt utan också det mentala jobb man har i och med oro och planerande av livet i samband med hästarna.
Jag känner också igen mig jättemycket i att jag kommer att sakna just dessa hästar, men kanske inte hästar i stort lika mycket. Just dessa individer är ju liksom mer än bara ”att ha häst”, om ni förstår hur jag menar.
 

Ginne

Trådstartare
Är det inte bra att se det som en provperiod då om du har så bra läge att du kan ångra dig? Så är det ju sällan. Är ju oftare mindre svårt att ta steget om man mentalt känner att det är på prov...
Jo, jag har verkligen ett guldläge på det sättet! Samtidigt vet jag (tror jag) nånstans inom mig att det egentligen inte är på prov och det gör att det känns svårt ändå. Att vilja men ändå inte… Beslutsångest över ett beslut som liksom redan tagits på nåt sätt. Vilja hålla kvar en del av livet som liksom redan passerat. Jag tror att flera i min ålder nog kan relatera till det. Alltså att man vill klamra sig fast vid en bild av sig själv som inte kommer tillbaks eftersom tiden inte kan stoppas.
Usch vad det lät hopplöst! Jag ska ju inte dö än 😆. Men ju äldre man blir desto mer inser man hur kort livet faktiskt är. Och jag har nog kommit fram till att jag vill kunna göra annat än att mocka, fodra och oroa mig. T ex åka och träffa barnbarnen!
 
Men ju äldre man blir desto mer inser man hur kort livet faktiskt är. Och jag har nog kommit fram till att jag vill kunna göra annat än att mocka, fodra och oroa mig. T ex åka och träffa barnbarnen!
Exakt så!
Lite tabu att säga nästan, men längst där inne så har man redan erkänt för sig själv att man vill hinna göra något annat också, inte kanske för att man oroar sig för att dö - men att sjukdom kommer lättare och orken tryter (för många). Det är bra att sätta ord på det, för en själv :heart

Du har ju en man som inte kommer att klara lika mycket längre och jag i min sits ville inte lasta över "min" hobby helt på min man, han har egna intressen även om han såklart varit delaktig i min hobby i.o.m hela gården - men just djuren har varit mina.

För mig har det tagit tid att acceptera min nya tillvaro, men idag saknar jag inte längre mitt förra liv som hästmänniska. Men det har varit som en sorgeprocess att gå igenom, det har gått upp och ner i tankarna.
Jag har t.o.m kommit så långt att jag inte ens är sugen att rida "någon annans häst". Jag har goda vänner som har erbjudit mig att låna deras hästar när jag blir ridsugen, men det är inte själva ridningen jag saknar har jag insett.

Jag tror att du har fattat det rätta beslutet, som du redan säkert har ältat i något år innan du "vågade" yppa tankarna (det gjorde jag!).
Nu är det bara att hoppa på det nya livet och ha med dig att det kommer att kännas konstigt i början, men jag tror inte att du kommer att ångra dig :heart
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Hej på er. Hästmänniskor är ett knepigt folkslag. Det vet vi hästfolk mycket väl. :angel: Jag har en ganska öppen syn på hästhållning...
2
Svar
32
· Visningar
4 230
Hästmänniskan För snart sex veckor sedan blev jag tvungen att avliva min underbara häst som jag har haft i 8 år. Han fick fång för tredje gången och...
2
Svar
22
· Visningar
4 012
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag undrar hur mycket jag ridit idag egentligen. Närmare 3 timmar kanske? Förmiddagen började med att jag red igen en lektion på...
Svar
0
· Visningar
119
Hästmänniskan Okej. Jag måste skriva av mig. Jag tycker inte att det är roligt att hålla på med hästar längre. Men samtidigt då tycker jag det...
Svar
17
· Visningar
3 328

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

  • Ny färg på olästa notiser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Minnesträning
  • Tittar in i ditt kök del 25
  • plastband i butik?

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Färgtråd III
  • Ridbyx-tips

Omröstningar

Upp