Slutridet på ett tag

Skrev visst inget om ridningen förra veckan. Red först en lektion på min fina gamla favorit Dell, den kantiga flugskimmeln. När jag började på ridskolan igen efter några års uppehåll så blev jag ju lite bedrövad av att Dell hade förändrats så mycket och inte var samma häst som jag mindes. Så jag har nog “sörjt” den gamla Dell lite. Men nu kunde jag inte låta bli att konstatera att jag fortfarande tycker väldigt mycket om honom, trots att han har blivit gammal och trött. Han är så enormt lättsam. Han går fortfarande att rida med relativt små hjälper, och han är fantastiskt bussig. Till och med ridläraren fällde en kommentar om att det såg väldigt lätt och harmoniskt ut, och att jag såg ut att trivas väldigt bra på honom. Fina guldklimpen Dell!

Sen red jag en lektion på privatlektionsstället, och fick återigen rida den stora MSV-bjässen. Jag hade precis varit förkyld och kondition och styrka var inte på topp, så det var lite svårt att få kroppen att orka hela lektionen igenom. Men det gick faktiskt hyfsat bra ändå, och det känns som att jag hittar fler och fler knappar. Den här gången hittade jag bättre tygellängd och stadigare hand, och det var roligt och fick mig att känna mig nöjd.

Jag har ju konstaterat att jag befunnit mig i ett flow i ridningen och att det har känts så himla roligt och bra nästan hela hösten, och jag har funderat lite när det skulle gå över. Inte kunde jag i min vildaste fantasi tänka mig hur dramatiskt flowet skulle ta slut…

Den här veckan stod en hopplektion och en dressyrlektion på schemat. Jag blev jätteglad när jag såg att jag skulle få hoppa riskolans nya häst, den höga fuxen som jag hade trivts så bra på på dressyrlektionen för ett par veckor sen. Framridningen var jätterolig och jag konstaterade återigen att jag tyckte att det var en rolig om än lite klurig häst, som jag fick tänka till lite på.

När vi gick mot det första hindret, som var ett travkryss som följdes av ett rättuppstående som vi skulle ta i galopp, så vet jag inte riktigt vad som hände. Herr fux snubblade till eller kom lite fel och trampade om på nåt konstigt sätt, så att hela hästen vinglade till och jag kastades ur balans. Han skuttade över krysset, varpå jag hamnade hängandes runt hans hals. Superbussigt försökte han ändå rädda situationen och hoppade över det andra hindret också - med mig hängandes runt halsen. När vi hade landat insåg jag att det bara var att släppa taget, och dunsade ner i backen.

Min spontana reaktion vid en avramling är alltid att studsa upp igen, så jag satte mig upp och var på väg att resa mig när jag kände att det kanske inte var helt OK ändå. “Jag måste vänta lite”, tänkte jag och la mig ner igen och blundade. Det gjorde väldigt ont i vänster arm, och jag tänkte först att jag bara skulle invänta att den värsta smärtan skulle lägga sig, för det borde den ju göra snart.

En av dom andra eleverna i gruppen var sjuksköterska, och hon tittade på min arm och sa att den var av. “Va, är muskeln av?” tänkte jag och tyckte att det lät lite äckligt. Vad gör man om en muskel är av liksom? Jag fattade verkligen inte att hon menade att överarmsbenet var av - det fanns inte i min föreställningsvärld.

Jag blev i alla fall liggande i ridhuset, med hårt hopknipna ögon. Jag försökte andas djupt för att tänka på något annat än smärtan, men jag vet inte om jag var så bra på det, för folk runt omkring mig sa “andas LÅNGSAMT, försök att andas LÅNGA andetag”, och jag upptäckte gång på gång att jag hade övergått till att frusta som ett ånglok istället, och försökte hämta tillbaka andningen om och om igen.

Jag märkte aldrig att hästarna försvann, men det måste dom ju ha gjort, och jag hörde i bakgrunden att hindren byggdes undan. Det satt folk omkring mig, jag fick en filt på mig och någon med varma händer tog min friska hand. Jag fick uppge min mans telefonnummer, tala om i vilket värdeskåp min väska fanns och fick mina grejer hämtade. Sen kom ambulansen och körde in i ridhuset, och hästallergisk (! - stackarna) ambulanspersonal kom och började ställa frågor till mig och monterade nån slags påfyllningspip på handryggen på min friska hand.

Under hela tiden blundade jag stenhårt, jag vet inte riktigt varför. Jag var närvarande men ändå inte. Jag hade inget riktigt grepp om tid och rum, ändå minns jag vissa detaljer kristallklart. Det gjorde ont, men smärtan var inte överjävlig utan mer som nånting starkt men dovt och avlägset, och allt jag ville var bara att ligga blick stilla och blunda och andas djupa andetag och få försvinna.

Ambulanspersonalen hällde i nånting i påfyllningspipen på min hand, och det sa bara pang så var det alldeles stilla i kroppen. Den molande starka smärtan var nästan borta, nu stack det bara igenom enstaka smärtpikar när jag förflyttades eller armen skakade till. Jag hade flyttats över på en bår och rullades in i ambulansen. Har aldrig åkt ambulans förut, så det var premiärtur! Först i ambulansen öppnade jag ögonen igen, men bara korta stunder. Det gjorde konstigt nog mindre ont om jag blundade…

Tittade på klockan i ambulansen när vi började närma oss sjukhuset och tyckte att det var så konstigt att klockan var så mycket. Jag hade hört någon säga att jag ramlade av ca kl 17:35, men klockan i ambulansen stod på 18:41. Men allting hade ju gått så snabbt! Var hade tiden tagit vägen??...

En av de andra i ridgruppen hade tagit hand om mina grejer och följt med i ambulansen, och var kvar med mig på akuten tills min man kom. En annan i min ridgrupp hade åkt efter till sjukhuset för att köra hem den första tjejen. GULD värt, vilka hjältar!!

Britsen jag flyttades över till när jag kom fram till akuten blev min kompis för resten av kvällen. Den blev helt full av sågspån och manegedamm! Ridstövlarna hade jag också på mig ända fram tills jag kom i säng vid halv två. Det var dock himla skönt, eftersom dom värmde lite och jag frös så jag hoppade och skakade större delen av kvällen. Dom hade varit tvungna att klippa bort min ridväst och ridtopp, och jag var oerhört tacksam att jag åtminstone hade bestämt mig för att ha ett linne underst dagen till ära, för det fick jag ha kvar på mig. Precis när jag kom fram till akuten var det någon som kom med en stor uppvärmd filt, och det var helt underbart! Sen fick jag ytterligare två filtar, men det hjälpte inte riktigt, jag frös ändå.

Personalen på akuten var väldigt snälla och pratsamma, och jag kände mig väl omhändertagen. Blev runtkörd på min brits till en massa olika ställen, både korridorer, rum och nån slags väntsal, i väntan på undersökning, röntgen och tillfällig gipsning. Jag hade lite taskig tidsuppfattning, men jag tyckte att det gick ganska snabbt allting och dom sa till mig att jag var prioriterad. Jag fick jättemycket smärtstillande hela tiden, så smärtan var helt klart uthärdlig. Förutom när dom skulle undersöka och gipsa min arm, då kan man säga att det gjorde ont... Jag skrek ohejdat rakt ut och tårarna sprutade som fontäner… Jag var dock ändå vid gott mod och förstod ju att det behövde göras, men kunde bara inte hejda kroppens reaktion. Tyckte att det var intressant att se att vårdpersonalen trots allt verkade tycka att det var påtagligt obehagligt med min reaktion på smärtan. Jag menar dom borde ju vara vana vid att folk har ont, och jag blev ju inte arg eller så, men det gjorde bara så dundergalet jävla ont så jag kunde inte styra reaktionen.

Lite besviken måste jag ändå säga att jag blev på morfinet. Alla sa att det skulle vara så mysigt och att man skulle känna sig som en extra skön typ, men jag kände mig mest som vanligt - förutom att smärtan hölls i schack, vilket jag förstås var glad för. Jag var glad och positiv och vid gott mod, men det brukar jag ju vara. Däremot hade den första läkaren tänkt att jag skulle åka hem efter att jag hade fått det provisoriska gipset vid tiotiden på kvällen, men då började jag må illa. Riktigt jävla skitilla, typ svim- och spyfärdig på samma gång, som värsta sortens snedfylla/baksmälla av en kaliber som jag bara upplevt två gånger i mitt liv… Så jag kunde inte ens sitta upp på britsen, trots att jag försökte om och om igen.

Dom tyckte att jag skulle vänta ut illamåendet, men det gav inte med sig. Vid 22:30 kom vi på att jag inte hade ätit eller druckit nåt sen efter lunch på jobbet, och jag fick en cocacola och nån förpackad knäckemacka från en varuautomat, men det hjälpte inte nämnvärt mot illamåendet. Min tålmodiga underbara man satt vid min sida och väntade på att få köra mig hem, men vid midnatt hade en ny läkare gått på skiftet, och han konstaterade snabbt att jag skulle köras upp på avdelning istället och få sova kvar på sjukhuset, Jag gillar inte sjukhus och vill egentligen alltid helst hem, men just där och då kändes det som en gåva från ovan. Jag hade kämpat i ett par timmar med tanken på att jag skulle försöka rycka upp mig och ta mig till bilen för att åka hem, men det hade känts så hopplöst oöverstigligt att bemästra både smärtan och illamåendet, så när läkaren sa att jag skulle få stanna kvar kändes det som ren och skär lycka!

Jag hade varit galet törstig hela kvällen, men visste inte om jag fick dricka eller ej. Hade smugit åt mig en liten mugg vatten direkt när jag kom fram till akuten, men annars inte druckit något innan jag fick cocacolan. I och för sig tyckte jag att det var bra, eftersom jag inte hade varit kissnödig. Vid midnatt kom dock kissnödigheten ikapp mig. Hur skulle detta lösas?? Fick fantastisk hjälp av en sköterska, som rullade in hela min brits på toaletten! Jag lyckades förflytta mig mellan brits och toastol, men fick hjälp av sköterskan med att ta på och av byxorna. Hur knäpper man tighta ridbyxor med hak-knäppning med bara en arm?... Ja herregud, vilken upplevelse...

Blev tillslut uppkörd på en avdelning och ställd i korridoren där. Då var jag bra slut och kände bara “låt mig sova”. Det var lugnt och tyst och mörkt i korridoren (till skillnad från akuten), och jag tyckte att jag hade det jävligt bra. Jag anade inte hur rätt jag hade…

Efter en stund kom det någon och ställde en massa frågor och körde in mig på ett rum. Då noterade jag att klockan var halv två. Jag fick ta av mig ridstövlarna och lyckades ta mig över i en säng och fick där lämna min fina kompis britsen, som jag hade kommit att trivas väldigt bra på! Jag blev lagd längst in i ett rum där det redan låg en man. Sköterskan lämnade rummet, och jag insåg att mannen brevid mig hade både lampa och radio på. Dessutom snarkade han högt, och när han inte snarkade så skrek han arga haranger med svordomar och att “alla blattar borde mördas” och sånt mindre trevligt… Funderade på om han var nån knarkare som tänt snett?... Jag somnade aldrig helt, men var helt slut och slumrade till emellanåt, men ett öra var alltid vaket.

När jag vaknade till lite mer framåt morgonen så hade jag lyssnat på så mycket aggressiva skrik från mannen brevid att jag hade blivit lite rädd. Jag var kissnödig, men visste inte om jag vågade röra på mig och riskera att ådra mig hans uppmärksamhet…. Hörde dock att han bland annat skrek att han inte kunde komma upp ur “det jävla sänghelvetet”, så jag hoppades på att han var så pass handikappad av vad det nu var han led av att han inte skulle kunna ge sig på mig. Jag hade ju i alla fall två friska ben…

Jag klarade mig från mannens ilska - han låtsades aldrig om mig. Då jag aldrig har legat på sjukhus förut så försökte jag fråga en sköterska hur det fungerar, men jag tror inte att hon förstod vad jag undrade över, för jag fick inga användbara svar. Kvällen innan så hade jag från akutläkaren som ville skicka hem mig fått info om att jag skulle kontakta ett ställe där jag nästa dag skulle få gipset utbytt mot ett ortopediskt hjälpmedel istället, för armen skulle visst inte vara gipsad. Jag hade även fått en liten doggybag med smärtstillande medel. Så jag tänkte att nu var det väl bara att åka hem då, eftersom jag inte mådde illa längre? Men så enkelt var det förstås inte… “Du måste vänta tills läkaren har kollat dig”, fick jag till svar av sköterskan. “När är det då?”, undrade jag. “Det vet jag inte”, fick jag till svar.

Först kändes det lite konstigt att inte veta utan bara vänta. Men efter ett tag kändes det ganska skönt att bara ligga och softa och inte veta nånting om hur det funkar eller vad som väntas och när. Det kom regelbundet folk som ville ge mig smärtstillande och frukost och lunch och bädda min säng, och rädslan över min aggressiva rumsgranne hade gått över - jag var till och med tacksam över att han envisades med att ha radion på (alla sköterskor som kom in i rummet stängde alltid av den, men han satte alltid på den igen), för det gav nåt att lyssna på och lite ro i kroppen att höra musik.

Så där låg jag och hade det bra. Och så kom läkaren och berättade att jag skulle stanna kvar där tills dom hade kommit och provat ut det ortopediska hjälpmedlet på mig. Men när det skulle bli visste ingen riktigt. Men istället för att jag skulle behöva åka dit på egen hand, så hade dom alltså fixat med att det skulle komma en specialist till mitt rum med alla grejer med sig! Snacka om lyx - rena all inclusive ju! Så när jag väl fick åka hem framåt eftermiddagen så hade jag fått allt jag skulle ha, och behövde inte göra ett jota själv! Guld!

Nu har jag varit hemma i några dagar, och det gör ont och är sjukt jobbigt. Första dagarna så kände jag hur benpiporna hoppade runt inne i armen och skavde mot varandra varje gång jag rörde på mig. Oskönt, verkligen oskönt! Jag har aldrig brutit nånting förut, och när jag låg på akuten så var jag fortfarande helt inställd på att jag skulle åka och jobba dagen efter, eller möjligtvis vara hemma en dag eller två. Jag börjar inse nu att jag kanske kommer att bli hemma liiiite längre än så…. Enligt läkaren ska jag inte rida igen på minst 8 veckor, och jag är sjukskriven från jobbet i två veckor “till att börja med”...

Jag har med sorg i hjärtat avbokat allt jag var uppbokad på dom närmsta månaderna - bl.a. ridningen och en yogakurs som jag verkligen, verkligen ville gå på. Dessutom misstänker jag att jag aldrig mer kommer att hoppa igen, Fan! Det som var så himla himla roligt!! Jag tycker att det är på tok för tidigt att behöva “pensionera” mig från hoppningen redan, men nu har jag skadat mig ganska rejält två gånger inom loppet av bara ett halvår i samband med hoppning, så jag borde väl inse att jag ska lägga av.

Däremot gnager tanken i mig att det är nåt som inte stämmer. Inte sjutton bryter man armen av en sån “lindrig” och odramatisk avramling som det ändock var?! Jag kan fatta att man bryter saker om man blir avkastad rätt in i sargen, om man får hästen över sig eller om man landar på en bom. Men bara av att dråsa ner rakt ner i spånet? Visserligen var hästen ganska hög och visserligen gick det i galopp, men ändå? Jag ska fråga om jag kan få en benskörhetskontroll. Jag tycker faktiskt inte att jag borde ha brutit armen av det som hände…. Kanske är det nåt som är fel...

Ja, tänk så det kan gå. Fast det är den första ordentliga skadan jag råkat ut för i samband med ridning, och då har jag ändå ridit i nånstans runt 25 år måste det bli….