- Svar: 8
- Visningar: 1 019
I september var det sista gången jag sa hej då till min fantastiska psykolog. Jag skulle helt plötsligt stå på egna ben. Jag minns att tårarna rann när jag för sista gången vinkade hej då. Det var fruktansvärt jobbigt och jag minns paniken.
Att bli kvitt min PTSD var som att öppna en dörr till ett nytt liv. Första gången jag fattade hur lätt mitt liv blivit var när jag hängde med som stöd åt en vän som hade tandläkarskräck. Efteråt ville hon fika och jag sa glatt att -åh kaffe, ja tack! Hon blev helt paff. Jag har alltid haft en skräck att äta ute och fikat. Min hjärna har alltid skrikigt hem, hem, hem. Hem till tryggheten och lugnet. Så hon blev lite chockad att jag kunde sitta ner i lugn och ro utan stress. Då trillade poletten ner för mig. En sån liten grej var så svårt förut, nu blev det så lätt.
Jag har sen jag kunde minnas haft väldigt svårt för sociala situationer. Att passa in. Fortfarande har jag svårt i vissa situationer men jag är inte längre rädd att göra eller säga fel saker, eller göra någon arg eller ledsen. Har lärt mig att om någon tar illa upp för att jag är trött eller vill vara ifred en stund så ligger det inte på mitt ansvar, jag är alltid tydlig med att jag är introvert och blir lätt trött i sociala situationer och behöver ibland vara ifred. Det var något jag inte kunde förut och då rann bägaren över för mig själv och jag kraschade till slut. Det här har jag insett nu under sommaren när jag jobbat att korta pauser gjort underverk för min hjärna. Istället för att bara köra på.
PTSD har varit som att sitta fast i ett mentalt fängelse. Den har kämpat mot min logiska hjärna och tvingat mig till att ännu mer avskärma mig till omvärlden. Men det är så skönt att vara av med den. Synd bara att det krävdes nästan 20 år för att inse vad det var jag hade. Men bättre sent än aldrig.
Att bli kvitt min PTSD var som att öppna en dörr till ett nytt liv. Första gången jag fattade hur lätt mitt liv blivit var när jag hängde med som stöd åt en vän som hade tandläkarskräck. Efteråt ville hon fika och jag sa glatt att -åh kaffe, ja tack! Hon blev helt paff. Jag har alltid haft en skräck att äta ute och fikat. Min hjärna har alltid skrikigt hem, hem, hem. Hem till tryggheten och lugnet. Så hon blev lite chockad att jag kunde sitta ner i lugn och ro utan stress. Då trillade poletten ner för mig. En sån liten grej var så svårt förut, nu blev det så lätt.
Jag har sen jag kunde minnas haft väldigt svårt för sociala situationer. Att passa in. Fortfarande har jag svårt i vissa situationer men jag är inte längre rädd att göra eller säga fel saker, eller göra någon arg eller ledsen. Har lärt mig att om någon tar illa upp för att jag är trött eller vill vara ifred en stund så ligger det inte på mitt ansvar, jag är alltid tydlig med att jag är introvert och blir lätt trött i sociala situationer och behöver ibland vara ifred. Det var något jag inte kunde förut och då rann bägaren över för mig själv och jag kraschade till slut. Det här har jag insett nu under sommaren när jag jobbat att korta pauser gjort underverk för min hjärna. Istället för att bara köra på.
PTSD har varit som att sitta fast i ett mentalt fängelse. Den har kämpat mot min logiska hjärna och tvingat mig till att ännu mer avskärma mig till omvärlden. Men det är så skönt att vara av med den. Synd bara att det krävdes nästan 20 år för att inse vad det var jag hade. Men bättre sent än aldrig.
