Socialt, jobbrelaterat på fikapauser och utanför arbetstid (Utbruten från "Vad kommer du INTE att gå tillbaka till att göra när pandemin är över?")

Men va? Är en person "obehaglig" för att den inte "visar omsorg" för kollegor på en arbetsplats? Det är kanske dags att komma ihåg vad ett jobb är för något.

Jag skulle inte använda ordet obehaglig, men avsaknad av att "visa omsorg" för kollegor är grund för aktiva åtgärder av HR och i slutänden avveckling av personen i organisationen, i de flesta roller som företaget erbjuder människor att ha. Det verkar som vår uppfattning av vad ett "jobb är för något" är helt olika. Och det är säkert olika när man tittar över flera och olika slags organisationer, med olika slags verksamhet och kultur.
 
Jag skulle inte använda ordet obehaglig, men avsaknad av att "visa omsorg" för kollegor är grund för aktiva åtgärder av HR och i slutänden avveckling av personen i organisationen, i de flesta roller som företaget erbjuder människor att ha. Det verkar som vår uppfattning av vad ett "jobb är för något" är helt olika. Och det är säkert olika när man tittar över flera och olika slags organisationer, med olika slags verksamhet och kultur.

Vad menar du att en person gör (eller snarare INTE gör) när de inte "visar omsorg" och som således bör göra att personen ska få sparken? Förklara?
 
Vad menar du att en person gör (eller snarare INTE gör) när de inte "visar omsorg" och som således bör göra att personen ska få sparken? Förklara?

Inte deltar i det kollegiala samarbetet utanför arbetsbeskrivningen, utan hela tiden undviker att hjälpa till med det som behövs bara för att just den detaljen inte står i klartext i arbetsbeskrivningen.

Nu är det ju inget man får sparken för lättvindigt utan först sätts åtgärder in för att stödja personen, ge förutsättningar och se till att det kommer ur det oacceptabla området, eller om man har individuella förutsättningar eller behov som kräver andra aktiva anpassningar.
 
Efter den långa diskussionen nu får jag en fråga i huvudet, finns det ens arbetsbeskrivningar längre? Jag har aldrig sett någon.

Sen tror jag också det beror på hur man är som person och hur mycket man kommit in i gänget innan man "undviker" raster, AW eller vad det nu är. Jag är väldigt omtyckt i min organisation då jag är otroligt flexibel och "lättpratad" fast jag är väldigt introvert, blyg och hatar att prata med och inför folk. Men det syns nog inte alltid på jobbet då jag har övat på att sätta mig i sådana sitsar att jag måste utmana "det jag är". Men jag kan också undvika fikapauser för jag inte orkar och de senaste åren har jag inte gått med på julbordet. Så är man ny på jobbet kan jag tycka att man måste anstränga sig att "komma in" men när man sedan känner folket och har skapat bra relationer är det också enkel att säga nej till tex julbord, fika osv.
 
Efter den långa diskussionen nu får jag en fråga i huvudet, finns det ens arbetsbeskrivningar längre? Jag har aldrig sett någon.

Sen tror jag också det beror på hur man är som person och hur mycket man kommit in i gänget innan man "undviker" raster, AW eller vad det nu är. Jag är väldigt omtyckt i min organisation då jag är otroligt flexibel och "lättpratad" fast jag är väldigt introvert, blyg och hatar att prata med och inför folk. Men det syns nog inte alltid på jobbet då jag har övat på att sätta mig i sådana sitsar att jag måste utmana "det jag är". Men jag kan också undvika fikapauser för jag inte orkar och de senaste åren har jag inte gått med på julbordet. Så är man ny på jobbet kan jag tycka att man måste anstränga sig att "komma in" men när man sedan känner folket och har skapat bra relationer är det också enkel att säga nej till tex julbord, fika osv.
Ja, det finns.
 
Efter den långa diskussionen nu får jag en fråga i huvudet, finns det ens arbetsbeskrivningar längre? Jag har aldrig sett någon.

Sen tror jag också det beror på hur man är som person och hur mycket man kommit in i gänget innan man "undviker" raster, AW eller vad det nu är. Jag är väldigt omtyckt i min organisation då jag är otroligt flexibel och "lättpratad" fast jag är väldigt introvert, blyg och hatar att prata med och inför folk. Men det syns nog inte alltid på jobbet då jag har övat på att sätta mig i sådana sitsar att jag måste utmana "det jag är". Men jag kan också undvika fikapauser för jag inte orkar och de senaste åren har jag inte gått med på julbordet. Så är man ny på jobbet kan jag tycka att man måste anstränga sig att "komma in" men när man sedan känner folket och har skapat bra relationer är det också enkel att säga nej till tex julbord, fika osv.

Jag har en arbetsbeskrivning men den är medvetet väldigt allmänt hållen. Man kan inte bara läsa den och utifrån den förstå alla mina arbetsuppgifter.
 
Inte deltar i det kollegiala samarbetet utanför arbetsbeskrivningen, utan hela tiden undviker att hjälpa till med det som behövs bara för att just den detaljen inte står i klartext i arbetsbeskrivningen.

Nu är det ju inget man får sparken för lättvindigt utan först sätts åtgärder in för att stödja personen, ge förutsättningar och se till att det kommer ur det oacceptabla området, eller om man har individuella förutsättningar eller behov som kräver andra aktiva anpassningar.

Men haha, det är väl för sjutton inte samma sak som att "inte visa omsorg" ?
 
Efter den långa diskussionen nu får jag en fråga i huvudet, finns det ens arbetsbeskrivningar längre? Jag har aldrig sett någon.

Sen tror jag också det beror på hur man är som person och hur mycket man kommit in i gänget innan man "undviker" raster, AW eller vad det nu är. Jag är väldigt omtyckt i min organisation då jag är otroligt flexibel och "lättpratad" fast jag är väldigt introvert, blyg och hatar att prata med och inför folk. Men det syns nog inte alltid på jobbet då jag har övat på att sätta mig i sådana sitsar att jag måste utmana "det jag är". Men jag kan också undvika fikapauser för jag inte orkar och de senaste åren har jag inte gått med på julbordet. Så är man ny på jobbet kan jag tycka att man måste anstränga sig att "komma in" men när man sedan känner folket och har skapat bra relationer är det också enkel att säga nej till tex julbord, fika osv.
Jag tycker att det är tvärtom, viktigt att markera sina gränser från första början så att man helt enkelt inte förväntas dyka upp. Annars ska det ofta tjatas och komma en massa frågor, som man då måste komma upp med ursäkter för.
 
Vi hade det i början men ingenting nu, jag jobbar i offentlig verksamhet.
De brukar uppstå på förekommen anledning, dvs att någon slutar och en ny ska anställas så man måste definiera vilka arbetsuppgifter personen ska ha eller för att det uppstått någon form av problem som gör att man behöver förtydliga arbetsuppgifterna. Vi har även något som kallas kompetensbeskrivningar för olika tjänster, som mer handlar om vad man ska kunna än vad man ska göra.
 
Jag försöker förstå vad problemet är.
Om man är en person som behöver pauser från social samvaro. Man jobbar väl ihop i grupp på sin arbetstid, i de sammanhang då arbete i grupp förekommer. Men man vill gärna få ta sin kopp kaffe ifred för att få en paus från det sociala för att orka med resten av arbetsdagen.
Varför skulle det vara så himla fel?
Jag tror inte att det är någon av personerna som svarat i den här tråden som anser att man ska gömma sig innan för sin låsta dörr på kontoret hela arbetsdagarna, utan bara att man måste ha rätt att få ta sina pauser i arbetet för sig själv. Eller ska man behöva gå och sätta sig på toa och "långskita" för att såna pauser ska vara accepterade?
Och ja, jag tycker att det är helt rimligt att fikapauser är just pauser från arbetet. Annars kan man lika gärna sitta kvar på arbetsplatsen med sin kaffekopp.
 
Jag försöker förstå vad problemet är.
Om man är en person som behöver pauser från social samvaro. Man jobbar väl ihop i grupp på sin arbetstid, i de sammanhang då arbete i grupp förekommer. Men man vill gärna få ta sin kopp kaffe ifred för att få en paus från det sociala för att orka med resten av arbetsdagen.
Varför skulle det vara så himla fel?
Jag tror inte att det är någon av personerna som svarat i den här tråden som anser att man ska gömma sig innan för sin låsta dörr på kontoret hela arbetsdagarna, utan bara att man måste ha rätt att få ta sina pauser i arbetet för sig själv. Eller ska man behöva gå och sätta sig på toa och "långskita" för att såna pauser ska vara accepterade?
Och ja, jag tycker att det är helt rimligt att fikapauser är just pauser från arbetet. Annars kan man lika gärna sitta kvar på arbetsplatsen med sin kaffekopp.
Håller fullständigt med dig! Det borde verkligen vara ett icke-problem hur folk väljer att tillbringa det som är tänkt att vara en rast, en paus från jobbet. Att man väljer att gå en promenad istället för att luncha med de andra eller att dricka sitt kaffe i ensamhet betyder ju inte att man inte kan samverka med andra på arbetstid.
 
Jag vill knyta ihop den här diskussionen med den om kvinno- respektive mansdominerade arbetsplatser och spåret vad man talar om på rasterna.

Jag förstår tanken med att vilja att hela arbetsgruppen inkluderas även i det sociala. Min erfarenhet är att det går bättre att samarbeta med de som man är lite bekant med. Men det måste balanseras upp så att samvaron ska ge något till alla, inte vara en plåga för vissa. Med en arbetsgrupp där majoriteten vill diskutera sådant som någon är helt ointresserad av eller göra aktiviteter som inte passar alla kan inte tvingas på den som det inte passar. Lunchen ute kan t ex inte vara det beslutande forumet för något som berör arbetet. Några kan inte välja fysisk aktivitet som gemensam sysselsättning när en del lider av värk.

Jag är rätt social av mig, men eftersom jag inte är särskilt intresserad av barn, sport, melodifestivalen, youtubeklipp etc läser jag många gånger hellre på telefonen än att försöka ha givande samtal med kollegor.
För länge sen var jag på en arbetsplats där man vid ena lunchbordet pratade om sina barn, vid det andra om sina barnbarn. Jag åt oftast lunch på mitt arbetsrum.
 
Jag försöker förstå vad problemet är.
Om man är en person som behöver pauser från social samvaro. Man jobbar väl ihop i grupp på sin arbetstid, i de sammanhang då arbete i grupp förekommer. Men man vill gärna få ta sin kopp kaffe ifred för att få en paus från det sociala för att orka med resten av arbetsdagen.
Varför skulle det vara så himla fel?
Jag tror inte att det är någon av personerna som svarat i den här tråden som anser att man ska gömma sig innan för sin låsta dörr på kontoret hela arbetsdagarna, utan bara att man måste ha rätt att få ta sina pauser i arbetet för sig själv. Eller ska man behöva gå och sätta sig på toa och "långskita" för att såna pauser ska vara accepterade?
Och ja, jag tycker att det är helt rimligt att fikapauser är just pauser från arbetet. Annars kan man lika gärna sitta kvar på arbetsplatsen med sin kaffekopp.
Hos oss är det inte så att man alltid jobbar tillsammans, vi har mycket kontakter men oftast med personer utanför arbetgruppen. Vi sitter på våra egna kontor och arbetar, inte sällan är det i varje fall hos oss så att de som är sämst på att samarbeta/ta kontakt är också de som inte deltar på fikat. Jag tycker att jag märker mycket mer nu hur dålig insyn man får i projekt som "ägs" av andra nu när vi inte stöter på varandra i korridoren eller på fikat och kan byta några snabba ord. De där micro avstämningarna som man avhandlar på två meningar typ, vi hade lite problem med bla imorse men nu rullar det på osv. Görs inte längre och det gör att man på något sätt inte längre känenr sig involverad i projektet. Hjärnan lägger liksom hela projektet i något arkiv långt bak, så när någon väl har en fråga måste man läsa in sig på allt igen och kommer inte alls ihåg vad projektet ens handlade om och personen får inte lika bra svar som den skulle fått om man hängde med i projektets framåtskridande process.
 
Jag är tydligen obehaglig då. Jag har under mina snart tre år på samma arbetsplats enbart ätit lunch på jobbet ett fåtal gånger, jag åker alltid hem och rastar hundarna på lunchen. Någon AW har vi aldrig längre. Under första året jag jobbade hade vi 2, sedan har vi haft en till som jag inte var med på då min hund var skadad och jag ville vara hemma med henne. Och justja, vi har inga raster utöver lunch heller.

Troligen bestäms en hel del under luncherna, bland de som äter tillsammans. Det är inte alltid så att vi äter samtidigt. Själv tänker jag att om det är något som det ska bestämmas om, då får de ta upp det på ett av våra morgonmöten. Det är inte heller något som hindrar att vi pratar med varandra nästan hela tiden under vanliga arbetsdagen. Vissa pratar mycket, andra sätter på sig hörlurar och jobbar ensamma.

Och, trots att jag äter själv samt går med hörlurar stor del av dagen så är det mig som nykomlingarna ber om hjälp, chefen frågar mig då och då om lite allt möjligt och de andra pratar också med mig ibland. Som tur är verkar de inte se mig som helt hopplös pga "äta lunch ensam"-delen.
 
Obehagligheten ligger mer i det jag fick intrycket av "inget socialt. Alls.". Den som aldrig pratar med någon, den som aldrig vill visa uppskattning/omsorg om någon annan. Den som aldrig liksom deltar i samtalen liksom.
Fast bara för att man inte sitter med på fika, lunchen etc så innebär det inte att man inte kan vara "social" under arbete. Jag håller för mig själv under rasten och lunchen men har inga problem med att prata med mina kollegor (och kunder) under arbetet. Det är ju arbetet.
 
Om jag har en kollega som äter lunch/fikar själv, med hörlurar tex (eller inte), och de inte verkar vara ledsna eller isolera sig pga problem på arbetsplatsen tex (sånt kan man känna in över tid om man är lite smidig) - då tänker jag: "aha, de vill sitta själva och kanske slappna av från jobbet på lunchen, allright". That's it.
 
Om jag har en kollega som äter lunch/fikar själv, med hörlurar tex (eller inte), och de inte verkar vara ledsna eller isolera sig pga problem på arbetsplatsen tex (sånt kan man känna in över tid om man är lite smidig) - då tänker jag: "aha, de vill sitta själva och kanske slappna av från jobbet på lunchen, allright". That's it.
Jag har dessutom inga problem med om mina kollegor sätter sig runt mig (jag sätter mig hos dem under fikapauserna) även om de inte pratar hela tiden med mig utan med varandra. Det är sällskap det också :)
 
Jag har dessutom inga problem med om mina kollegor sätter sig runt mig (jag sätter mig hos dem under fikapauserna) även om de inte pratar hela tiden med mig utan med varandra. Det är sällskap det också :)
Ja varför inte! Om man är ok med det så! Jag är väldigt social av mig, men gillar ändå att sitta vissa luncher och fikaraster helt ensam (när jag var på kontoret) och bara lyssna på en podd eller nått. Det kan bero helt på tex vad jag jobbar med den dagen, eller annat. Vuxna människor som inte kan acceptera att nån vill ha lite egentid utan att behöva ge en förklaring för det är nått jag verkligen ogillar.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Artroskopi äldre häst
  • Födda 2022
  • Mängd olja och lucern

Omröstningar

Tillbaka
Upp