Soran Ismails försvarstal i SVT

[startpompe]

Jag tänker inte heller titta på den @Mineur har redan formulerat mina tankar, vill inte bidra till en endaste tittarsiffra och jag skulle bara förstöra min dag med att bli arg och ledsen över daltandet och snyfthistorierna.

 

[Fruentimber]

Jag är lite kluven till att se eller inte, en bekant var vittne till en av händelserna och har tagit kontakt med SVT som klargjorde att dokumentären inte hade plats för offren. Samtidigt som det skrivs i dokumentären att offren inte ville medverka blir så irriterad.

Vad
I
Hela
Helvete

 

[Huggorm]

De tongivande inom mediavärlden vill väl ha tillbaka Soran Ismail i rampljuset, så de försöker rentvå honom. Hans typ av PK-humor passar helt enkelt bra i media.

 

[Eurydome]

De tongivande inom mediavärlden vill väl ha tillbaka Soran Ismail i rampljuset, så de försöker rentvå honom. Hans typ av PK-humor passar helt enkelt bra i media.

Ja, så måste det vara!

 

[Mabuse]

Ja, så måste det vara!

Absolut, för det finns ju Bara Soran. Inte alls så att publik och uppdragsgivare har gått vidare för länge sen till andra komiker som de hellre vill jobba med/titta på.

 

[Mineur]

Och den där synen - inte dömd = oskyldig Är det inte dags snart för manskollektivet att inse att det finns en stor fet gråzon mellan bevisbara kriminella övergrepp och OK sex. Zonen är så bred att Ever Given kan göra piruetter där. Det är ALLA sexuellt aktivas ansvar att inte hamna i gråzonen.

Appropå den här gråzonen så tycker jag att Katarina Wennstam skriver bra om det här med vad som egentligen "räknas" som våldtäkt/övergrepp och ej i sitt senaste Instagraminlägg:

"För arton år sedan gjorde jag intervjuer med unga gärningsmän som dömts för olika sexualbrott. Titeln på boken, En riktig våldtäktsman, fick jag från killarna själva - de upprepade gång på gång att de inte var några ”riktiga våldtäktsmän”. Visst var det så att hon nog inte ville, att hon var så full att hon inte kunde ge något samtycke, eller att hon sa nej eller grät - men det var ju inte som att de hade ”hoppat fram bakom någon buske”.

Samhällets bild av våldtäkt sitter så otroligt djupt, också hos gärningsmännen själva. Våldtäktsmannen står allra längst ner i de kriminellas egen absurda hierarki och deras brott anses vara samhällets mest förhatliga.

För många - hos utsatta, hos representanter för rättsväsendet, hos gärningsmännen, hos oss alla - finns fortfarande bilden att en ”riktig våldtäkt”, det är när en kvinna blir överfallen i en park av en okänd gärningsman. Den här bilden skapar väldigt farliga föreställningar om alla andra våldtäkter - de vanligaste övergreppen, de där osynliga gränser överskrids, där män gör saker mot kvinnors vilja men kallar det något annat eftersom de förstås inte vill se på sin gärning som en ”våldtäkt”, samhällets mest föraktade brott.

Det finns så otroligt många män som vet med sig att de har gått över de här gränserna, som innerst inne vet att de har gjort fel och att de har begått övergrepp - men de kan i samhällets stenhårda kontext i synen på våldtäkt inte benämna sig själva som våldtäktsmän. Då är det mycket lättare att kalla tjejer för ”lögnare” eller svamla ihop något om att de kanske ”missförstått” hennes signaler eller betett sig ”tölpaktigt” eller att de kanske ”kladdar” men absolut inte mer än så.

Jag minns hur en av de terapeuter som arbetade med dessa män jag intervjuade beskrev processen att få dem att nå fram till insikten att de begått ett övergrepp. ”När den stunden kommer behöver vi bevaka dem, för då kommer självmordsförsöken.”

Bilden av vad en ”riktig våldtäkt” är måste nyanseras, debatteras och diskuteras om och om igen - framför allt med unga män."

Jag tror att det ligger mycket i det här. Jag menar det inte på något sätt som ett försvar till männen som beter sig som svin (och det gör inte Wennstam heller), men jag tycker det är en intressant infallsvinkel.

TÄNK om SVT kunde göra ett program om det här istället!

 

[parellikusken]

Appropå den här gråzonen så tycker jag att Katarina Wennstan skriver bra om det här med vad som egentligen "räknas" som våldtäkt/övergrepp och ej i sitt senaste Instagraminlägg:

"För arton år sedan gjorde jag intervjuer med unga gärningsmän som dömts för olika sexualbrott. Titeln på boken, En riktig våldtäktsman, fick jag från killarna själva - de upprepade gång på gång att de inte var några ”riktiga våldtäktsmän”. Visst var det så att hon nog inte ville, att hon var så full att hon inte kunde ge något samtycke, eller att hon sa nej eller grät - men det var ju inte som att de hade ”hoppat fram bakom någon buske”.

Samhällets bild av våldtäkt sitter så otroligt djupt, också hos gärningsmännen själva. Våldtäktsmannen står allra längst ner i de kriminellas egen absurda hierarki och deras brott anses vara samhällets mest förhatliga.

För många - hos utsatta, hos representanter för rättsväsendet, hos gärningsmännen, hos oss alla - finns fortfarande bilden att en ”riktig våldtäkt”, det är när en kvinna blir överfallen i en park av en okänd gärningsman. Den här bilden skapar väldigt farliga föreställningar om alla andra våldtäkter - de vanligaste övergreppen, de där osynliga gränser överskrids, där män gör saker mot kvinnors vilja men kallar det något annat eftersom de förstås inte vill se på sin gärning som en ”våldtäkt”, samhällets mest föraktade brott.

Det finns så otroligt många män som vet med sig att de har gått över de här gränserna, som innerst inne vet att de har gjort fel och att de har begått övergrepp - men de kan i samhällets stenhårda kontext i synen på våldtäkt inte benämna sig själva som våldtäktsmän. Då är det mycket lättare att kalla tjejer för ”lögnare” eller svamla ihop något om att de kanske ”missförstått” hennes signaler eller betett sig ”tölpaktigt” eller att de kanske ”kladdar” men absolut inte mer än så.

Jag minns hur en av de terapeuter som arbetade med dessa män jag intervjuade beskrev processen att få dem att nå fram till insikten att de begått ett övergrepp. ”När den stunden kommer behöver vi bevaka dem, för då kommer självmordsförsöken.”

Bilden av vad en ”riktig våldtäkt” är måste nyanseras, debatteras och diskuteras om och om igen - framför allt med unga män."

Jag tror att det ligger mycket i det här. Jag menar det inte på något sätt som ett försvar till männen som beter sig som svin (och det gör inte Wennstam heller), men jag tycker det är en intressant infallsvinkel.

TÄNK om SVT kunde göra ett program om det här istället!

Så intressant!

Tog lång tid för mig att inse att det var en våldtäkt jag blev utsatt för. Man lägger så mycket skuld på sig själv, att det kan ju inte vara en våldtäkt då jag inte protesterade tillräckligt osv. Dessutom bjöd jag hem honom, vilket i mitt då snedvridna huvud rättfärdigade det han gjorde.
Hade jag blivit attackerad i en park hade jag inte tvivlat på mig själv lika mycket tror jag.

Så den synen på våldtäkt är något som verkligen drabbar de utsatta också, jag har inte anmält då jag är rädd för att inte bli trodd och orkar inte gå igenom det.

 

[Eurydome]

Absolut, för det finns ju Bara Soran. Inte alls så att publik och uppdragsgivare har gått vidare för länge sen till andra komiker som de hellre vill jobba med/titta på.

Precis, och det är ju inte heller så att han var/är en duktig komiker som folk uppskattade. Enda anledningen till att han fick uppdrag var att han var "PK" .

 

[Eurydome]

Appropå den här gråzonen så tycker jag att Katarina Wennstan skriver bra om det här med vad som egentligen "räknas" som våldtäkt/övergrepp och ej i sitt senaste Instagraminlägg:

"För arton år sedan gjorde jag intervjuer med unga gärningsmän som dömts för olika sexualbrott. Titeln på boken, En riktig våldtäktsman, fick jag från killarna själva - de upprepade gång på gång att de inte var några ”riktiga våldtäktsmän”. Visst var det så att hon nog inte ville, att hon var så full att hon inte kunde ge något samtycke, eller att hon sa nej eller grät - men det var ju inte som att de hade ”hoppat fram bakom någon buske”.

Samhällets bild av våldtäkt sitter så otroligt djupt, också hos gärningsmännen själva. Våldtäktsmannen står allra längst ner i de kriminellas egen absurda hierarki och deras brott anses vara samhällets mest förhatliga.

För många - hos utsatta, hos representanter för rättsväsendet, hos gärningsmännen, hos oss alla - finns fortfarande bilden att en ”riktig våldtäkt”, det är när en kvinna blir överfallen i en park av en okänd gärningsman. Den här bilden skapar väldigt farliga föreställningar om alla andra våldtäkter - de vanligaste övergreppen, de där osynliga gränser överskrids, där män gör saker mot kvinnors vilja men kallar det något annat eftersom de förstås inte vill se på sin gärning som en ”våldtäkt”, samhällets mest föraktade brott.

Det finns så otroligt många män som vet med sig att de har gått över de här gränserna, som innerst inne vet att de har gjort fel och att de har begått övergrepp - men de kan i samhällets stenhårda kontext i synen på våldtäkt inte benämna sig själva som våldtäktsmän. Då är det mycket lättare att kalla tjejer för ”lögnare” eller svamla ihop något om att de kanske ”missförstått” hennes signaler eller betett sig ”tölpaktigt” eller att de kanske ”kladdar” men absolut inte mer än så.

Jag minns hur en av de terapeuter som arbetade med dessa män jag intervjuade beskrev processen att få dem att nå fram till insikten att de begått ett övergrepp. ”När den stunden kommer behöver vi bevaka dem, för då kommer självmordsförsöken.”

Bilden av vad en ”riktig våldtäkt” är måste nyanseras, debatteras och diskuteras om och om igen - framför allt med unga män."

Jag tror att det ligger mycket i det här. Jag menar det inte på något sätt som ett försvar till männen som beter sig som svin (och det gör inte Wennstam heller), men jag tycker det är en intressant infallsvinkel.

TÄNK om SVT kunde göra ett program om det här istället!

Det finns ett avsnitt av Kropp och Själ i P1 som handlar om att erkänna sina brott. En psykolog som arbetar i fängelse med både våldtäktsmän och andra våldsbrottslingar resonerar så intressant kring det här.

https://sverigesradio.se/avsnitt/1612388

 

[Mineur]

Så intressant!

Tog lång tid för mig att inse att det var en våldtäkt jag blev utsatt för. Man lägger så mycket skuld på sig själv, att det kan ju inte vara en våldtäkt då jag inte protesterade tillräckligt osv. Dessutom bjöd jag hem honom, vilket i mitt då snedvridna huvud rättfärdigade det han gjorde.
Hade jag blivit attackerad i en park hade jag inte tvivlat på mig själv lika mycket tror jag.

Så den synen på våldtäkt är något som verkligen drabbar de utsatta också, jag har inte anmält då jag är rädd för att inte bli trodd och orkar inte gå igenom det.

Ja, verkligen. Det är så sjukt, och det skadar så många på så många sätt - men mest skadar det ju offren såklart.

Kan för övrigt varmt rekommendera att följa Wennstam på Instagram, hon skriver en massa vettigt om sådana här saker.

 

[Mineur]

Det finns ett avsnitt av Kropp och Själ i P1 som handlar om att erkänna sina brott. En psykolog som arbetar i fängelse med både våldtäktsmän och andra våldsbrottslingar resonerar så intressant kring det här.

https://sverigesradio.se/avsnitt/1612388

Tack! Det får bli sällskap på dagens lunchpromenad!

 

[Eurydome]

Tack! Det får bli sällskap på dagens lunchpromenad!

Delen om offer och förövare kommer i andra halvan av programmet.

 

[parellikusken]

Ja, verkligen. Det är så sjukt, och det skadar så många på så många sätt - men mest skadar det ju offren såklart.

Kan för övrigt varmt rekommendera att följa Wennstam på Instagram, hon skriver en massa vettigt om sådana här saker.

Tack för tipset!
Men försöker undvika att läsa om ämnet då det tyvärr är en trigger.

 

[Mabuse]

Precis, och det är ju inte heller så att han var/är en duktig komiker som folk uppskattade. Enda anledningen till att han fick uppdrag var att han var "PK" .

Äh, det fanns väl de som tyckte han var rolig. Han var ju knappast den enda tillgängliga ”PK” komikern. Eller vad menar du med ”PK”?

 

[Eurydome]

Äh, det fanns väl de som tyckte han var rolig. Han var ju knappast den enda tillgängliga ”PK” komikern. Eller vad menar du med ”PK”?

Äsch, jag krånglade in mig i ironin.

Jag menade bara att han ju inte blev stor i första hand för att han levererade någon slags PK-humor, utan för att han var rätt rolig.

 

[Mabuse]

Äsch, jag krånglade in mig i ironin.

Jag menade bara att han ju inte blev stor i första hand för att han levererade någon slags PK-humor, utan för att han var rätt rolig.

Det är nog snarare jag som får jobba på min ironi-sensor. Nu när du sa det så ser jag förstås att det var ironiskt.

 

[_Taggis_]

TÄNK om SVT kunde göra ett program om det här istället!

De sände faktiskt ett program på det temat tidigare i veckan, en norsk reortageserie. Inifrån. Hoppas länken funkar, det borde ju finnas att se på SVTplay. https://www.tv.nu/p/1LtSCR-Q-8257

 

[Valerianovna]

Appropå den här gråzonen så tycker jag att Katarina Wennstam skriver bra om det här med vad som egentligen "räknas" som våldtäkt/övergrepp och ej i sitt senaste Instagraminlägg:

"För arton år sedan gjorde jag intervjuer med unga gärningsmän som dömts för olika sexualbrott. Titeln på boken, En riktig våldtäktsman, fick jag från killarna själva - de upprepade gång på gång att de inte var några ”riktiga våldtäktsmän”. Visst var det så att hon nog inte ville, att hon var så full att hon inte kunde ge något samtycke, eller att hon sa nej eller grät - men det var ju inte som att de hade ”hoppat fram bakom någon buske”.

Samhällets bild av våldtäkt sitter så otroligt djupt, också hos gärningsmännen själva. Våldtäktsmannen står allra längst ner i de kriminellas egen absurda hierarki och deras brott anses vara samhällets mest förhatliga.

För många - hos utsatta, hos representanter för rättsväsendet, hos gärningsmännen, hos oss alla - finns fortfarande bilden att en ”riktig våldtäkt”, det är när en kvinna blir överfallen i en park av en okänd gärningsman. Den här bilden skapar väldigt farliga föreställningar om alla andra våldtäkter - de vanligaste övergreppen, de där osynliga gränser överskrids, där män gör saker mot kvinnors vilja men kallar det något annat eftersom de förstås inte vill se på sin gärning som en ”våldtäkt”, samhällets mest föraktade brott.

Det finns så otroligt många män som vet med sig att de har gått över de här gränserna, som innerst inne vet att de har gjort fel och att de har begått övergrepp - men de kan i samhällets stenhårda kontext i synen på våldtäkt inte benämna sig själva som våldtäktsmän. Då är det mycket lättare att kalla tjejer för ”lögnare” eller svamla ihop något om att de kanske ”missförstått” hennes signaler eller betett sig ”tölpaktigt” eller att de kanske ”kladdar” men absolut inte mer än så.

Jag minns hur en av de terapeuter som arbetade med dessa män jag intervjuade beskrev processen att få dem att nå fram till insikten att de begått ett övergrepp. ”När den stunden kommer behöver vi bevaka dem, för då kommer självmordsförsöken.”

Bilden av vad en ”riktig våldtäkt” är måste nyanseras, debatteras och diskuteras om och om igen - framför allt med unga män."

Jag tror att det ligger mycket i det här. Jag menar det inte på något sätt som ett försvar till männen som beter sig som svin (och det gör inte Wennstam heller), men jag tycker det är en intressant infallsvinkel.

TÄNK om SVT kunde göra ett program om det här istället!

Wennstam är SÅ jäkla BRA. Hennes böcker borde vara obligatorisk läsning i skolan.

 

[_Taggis_]

Wennstam är SÅ jäkla BRA. Hennes böcker borde vara obligatorisk läsning i skolan.

Exakt så.

 

[Gry]

Jag måste erkänna att jag blev väldigt förvånad när det uppdagades att det var Zoran. Jag är annars allt annat än blåögd. Det vore iofs intressant att se programmet men varför liksom.