Sorg efter närstående

Pipleksak

Trådstartare
Hej!

För några veckor sedan gick min - alldeles, alldeles för unga - mamma bort helt oväntat i en massiv hjärnblödning. Jag hade pratat med henne bara 15 minuter innan, då jag var på väg hem till henne. När jag kom till hennes hus hittade jag henne död på vardagsrumsgolvet och gjorde HLR i väntat på räddningstjänsten och ambulans som sedan fortsatte med återupplivningsförsök i nästan 40 minuter. Jag har mycket flashbacks från detta men har samtidigt under de här veckorna mest känt mig tom och helt sjukt trött, har gjort allt praktiskt med begravningen som om jag vore radiostyrd mer eller mindre. Allt har varit en enda lång dimma, men den där rika känslan av sorg har på något sätt uteblivet eftersom jag inte kan ta till mig på ett känslomässigt plan att detta faktiskt hänt PÅ RIKTIGT. Jag har mina stunder av insikt och då går jag sönder, men sedan är det som att ett lock läggs på och blockerar känslorna. Nu har begravningen varit och jag väntar på att verkligheten ska komma ikapp på riktigt, men fortfarande känns det inte verkligt. Jag förstår på ett logiskt plan vad som har hänt, men emotionellt är det som en spärr som inte släpper. Just nu längtar jag nästan efter att få bryta ihop och förstå. Den här tomheten och meninglösheten jag går med äter upp mig mer än de stunder då jag faktiskt får gråta och förstå. Just nu känns allt bara som ett jävla hål i tillvaron, ingenting gör att det känns mindre vidrigt och ingenstans känns ok att vara - men samtidigt är det en tom, ihålig, fattig känsla istället för en intensiv sorg.

Min mamma och jag stod varandra enormt nära och delade intresset för att träna och tävla med våra hundar, vi sågs de flesta dagar i veckan för att promenera eller träna våra hundar ihop. Hon var min bästa vän och därför är det än mer ofattbart för mig att jag inte brutit ihop "på riktigt" ännu.

Jag skulle gärna vilja höra hur det varit för er andra som förlorat anhöriga - särskilt om det skett oväntat och om ni bevittnade det - hur processen varit för er? Är det någon som känner igen sig i det jag skriver? Hur var första tiden efter dödsfallet för er, och hur var det på längre sikt?
 
Senast ändrad:
Vilken fruktansvärld upplevelse, jag beklagar verkligen din förlust! :heart

Det du beskriver känner jag igen från andra som upplevt chockartade förluster. Hur lång tid det tar innan man kommer till andra steg i processen är nog däremot individuellt.

Hoppas du har någon att prata med.
 
Jag beklagar sorgen.

Jag förlorade min mamma när jag var 18 och pappa när jag var 28, båda dog hastigt och oväntat. Efter mammas död tog det över ett år, eller egentligen nästan två år, innan jag på riktigt kunde ta itu med det. Med pappa gick det snabbare, men första månaderna var jag i någon sorts känslomässig dvala.

Det finns inga rätt och fel. Vissa släpper loss allt på en gång, vissa tar det i omgångar, vissa pyser sakta ut känslorna under mycket lång tid. Gör det du behöver för att funka, behöver du bryta ihop kommer du göra det förr eller senare.
 
Jag beklagar sorgen!

Min lillebror gick bort hastigt och oväntat för tio år sen.
Jag är nog typexemplet på hur man i n t e "bör" hantera sorg, om det nu finns nåt sånt. Jag förtränger det och skulle säga att jag inte riktigt förstått det än.

Fast det finns väl inga rätt eller fel när man sörjer, som @Tassetass skriver. Vad jag dock hade kunnat önska såhär i efterhand är väl att vi pratat mer om honom, både inom familjen och utanför.
 
Hej!

För några veckor sedan gick min - alldeles, alldeles för unga - mamma bort helt oväntat i en massiv hjärnblödning. Jag hade pratat med henne bara 15 minuter innan, då jag var på väg hem till henne. När jag kom till hennes hus hittade jag henne död på vardagsrumsgolvet och gjorde HLR i väntat på räddningstjänsten och ambulans som sedan fortsatte med återupplivningsförsök i nästan 40 minuter. Jag har mycket flashbacks från detta men har samtidigt under de här veckorna mest känt mig tom och helt sjukt trött, har gjort allt praktiskt med begravningen som om jag vore radiostyrd mer eller mindre. Allt har varit en enda lång dimma, men den där rika känslan av sorg har på något sätt uteblivet eftersom jag inte kan ta till mig på ett känslomässigt plan att detta faktiskt hänt PÅ RIKTIGT. Jag har mina stunder av insikt och då går jag sönder, men sedan är det som att ett lock läggs på och blockerar känslorna. Nu har begravningen varit och jag väntar på att verkligheten ska komma ikapp på riktigt, men fortfarande känns det inte verkligt. Jag förstår på ett logiskt plan vad som har hänt, men emotionellt är det som en spärr som inte släpper. Just nu längtar jag nästan efter att få bryta ihop och förstå. Den här tomheten och meninglösheten jag går med äter upp mig mer än de stunder då jag faktiskt får gråta och förstå. Just nu känns allt bara som ett jävla hål i tillvaron, ingenting gör att det känns mindre vidrigt och ingenstans känns ok att vara - men samtidigt är det en tom, ihålig, fattig känsla istället för en intensiv sorg.

Min mamma och jag stod varandra enormt nära och delade intresset för att träna och tävla med våra hundar, vi sågs de flesta dagar i veckan för att promenera eller träna våra hundar ihop. Hon var min bästa vän och därför är det än mer ofattbart för mig att jag inte brutit ihop "på riktigt" ännu.

Jag skulle gärna vilja höra hur det varit för er andra som förlorat anhöriga - särskilt om det skett oväntat och om ni bevittnade det - hur processen varit för er? Är det någon som känner igen sig i det jag skriver? Hur var första tiden efter dödsfallet för er, och hur var det på längre sikt?

Usch beklagar :(

Min pappa gick bort i juni. Han hade varit sjuk ett tag men ändå inte såpass att en väntade sig att han skulle dö. Jag/vi trodde nog iaf 5-10 år till. Han var dock ganska personlighetsförändrad och stundtals förvirrad. För att i vissa stunder vara superklar.

En söndag meddelade hans boende (typ ålderdomshem bodde han på) att han inte var kontaktbar/bara sov. Men inte så mkt mer än så. Var i valet och kvalet om att åka men gjorde det på tisdag morgon. Mötte upp min syster och vi var där, fick träffa läkare under tisdag eftermiddag som sa att han kommer inte vakna mer. Ringde övriga syskon och den som ville kom. Natten till onsdag gick han bort. Vi var där tre st av oss barn så han var iaf inte själv.

Jag kan känna som du, jätteledsen ibland och sen ”inget”. Pratade med pappa på fredagen och då var han som vanligt, lite nere bara. Vi bestämde att jag skulle ringa sjukhuset på måndagen för att han skulle få hjälp med en sak. Men det blev ju inte så. Kan bli så arg när jag tänker på att hans läkare inte varit ärlig mot oss om hur kort tid pappa hade kvar, då hade vi kunnat vara där mycket mer för pappa.

För min del tänker jag att jag kanske lite redan sörjt pappa. Han har inte varit helt hundra sig själv på ungefär 4-5 år vilket varit jobbigt och sorgligt, men den pappa som dog på riktigt i år var lite av ett skal av gamla pappa. Men det gick ju fort på slutet, lite av en chock såklart.
 
Hej!

För några veckor sedan gick min - alldeles, alldeles för unga - mamma bort helt oväntat i en massiv hjärnblödning. Jag hade pratat med henne bara 15 minuter innan, då jag var på väg hem till henne. När jag kom till hennes hus hittade jag henne död på vardagsrumsgolvet och gjorde HLR i väntat på räddningstjänsten och ambulans som sedan fortsatte med återupplivningsförsök i nästan 40 minuter. Jag har mycket flashbacks från detta men har samtidigt under de här veckorna mest känt mig tom och helt sjukt trött, har gjort allt praktiskt med begravningen som om jag vore radiostyrd mer eller mindre. Allt har varit en enda lång dimma, men den där rika känslan av sorg har på något sätt uteblivet eftersom jag inte kan ta till mig på ett känslomässigt plan att detta faktiskt hänt PÅ RIKTIGT. Jag har mina stunder av insikt och då går jag sönder, men sedan är det som att ett lock läggs på och blockerar känslorna. Nu har begravningen varit och jag väntar på att verkligheten ska komma ikapp på riktigt, men fortfarande känns det inte verkligt. Jag förstår på ett logiskt plan vad som har hänt, men emotionellt är det som en spärr som inte släpper. Just nu längtar jag nästan efter att få bryta ihop och förstå. Den här tomheten och meninglösheten jag går med äter upp mig mer än de stunder då jag faktiskt får gråta och förstå. Just nu känns allt bara som ett jävla hål i tillvaron, ingenting gör att det känns mindre vidrigt och ingenstans känns ok att vara - men samtidigt är det en tom, ihålig, fattig känsla istället för en intensiv sorg.

Min mamma och jag stod varandra enormt nära och delade intresset för att träna och tävla med våra hundar, vi sågs de flesta dagar i veckan för att promenera eller träna våra hundar ihop. Hon var min bästa vän och därför är det än mer ofattbart för mig att jag inte brutit ihop "på riktigt" ännu.

Jag skulle gärna vilja höra hur det varit för er andra som förlorat anhöriga - särskilt om det skett oväntat och om ni bevittnade det - hur processen varit för er? Är det någon som känner igen sig i det jag skriver? Hur var första tiden efter dödsfallet för er, och hur var det på längre sikt?
Jag tänker att det du beskriver låter som sorg ofta är. Jag känner igen det från ett dödsfall i min familj för några år sedan.

Sedan tänker jag också att det dels finns sorg, och med den är det som det är. Den tar en väldig massa tid och kraft och det finns inget man kan göra åt det. Mest plågsamt, nästan, har jag upplevt det att sorgen stor del av tiden inte känns som att jag är ledsen. Den kändes mer som att jag var helt off, att jag var lite desorienterad i tiden och sådant.

Dels, och det var det jag ville komma till, är att du ju också fick en chock genom din mammas så oväntade bortgång och att du hittade henne. Det måste ha varit en hemsk upplevelse, och du hade antagligen chockat även om hon hade klarat sig. Det jag tänker är att chock och trauma, kan hindra sorgeprocessen från att gå sin mödosamma väg. Att chock och trauma kan göra att man fastnar i det initiala läget.

Nu var det ju så nyligen din mamma gick bort, att jag verkligen inte kan säga något om det är vad som har hänt dig. Men om, jag säger om, det känns som att detta kan handla om dig, då skulle jag varmt rekommendera dig att söka samtalshjälp rörande just chock och trauma.

Sorgen kan du inte terapera bort, men den kan bli mer eller mindre svårhanterlig. Chock och trauma, kan man få mycket god hjälp med i samtalsterapi.
 
Beklagar det du gått igenom.
Min pappa gick bort hastigt i maj i år. Han fick en massiv hjärtinfarkt bara 67 år gammal. Han var mycket aktiv och hade inte ens gått i pension än så det var verkligen helt oväntat. Jag var inte med när det hände men det var däremot min bror och hans sambo, eller de kom precis när hjärtinfarkten var ett faktum. Han var fortfarande vid medvetande när de började med HLR men när ambulans (två ambulanser, en akutläkare och sedan helikopter) kom så var han mest troligt redan borta. Brorsan ringde mig strax därefter, det var mitt i natten och jag låg och sov så det blev ju en chock.

Första tiden var ju såklart lite av en dimma. Man var som en robot och bara fixade det som var tvunget att fixas, gick som på autopilot kan man säga och jag kan säga att jag har inte bearbetat hans dödsfall än trots att det nu snart gått ett halvår. Tyvärr lämnade ju pappa "allt" helt oavklarat så det har ju blivit massor för oss barn att ta tag i. Bland annat flera företag både här och utomlands, flera fastigheter där en hade hyresgäster, prylar så in i bomben etc. Ovanpå det så har hans änka (som inte är vår mor, hon gick bort redan 2006) börjat bråka med oss barn. Hon är inte intresserad av att bistå eller hjälpa till med något och håller bara på och jävlas. Så vi har helt enkelt inte haft tid eller möjlighet att bara sörja så jag antar att den biten kommer att komma så småningom när alla andra måsten är avklarade.
Jag har haft ett tufft år annars också (inte bara pappas död) så när jag även fick lite problem med min egen hälsa nu i sommar så kraschade jag helt och är nu sjukskriven för stress och utmattningssyndrom.

Så mitt tips till dig är att försök att ha någon att prata med och erbjuder någon sin hjälp så ta den. Jag har alltid varit en sådan "bror duktig" som ska fixa allt själv och tyvärr så är det ingen som tackar en den dagen man kraschar utan det blir istället en dyr läxa att man inte behöver klara allt själv utan det är ok att ta hjälp och pausa ibland för att tänka på sig själv.
 
Hej!

För några veckor sedan gick min - alldeles, alldeles för unga - mamma bort helt oväntat i en massiv hjärnblödning. Jag hade pratat med henne bara 15 minuter innan, då jag var på väg hem till henne. När jag kom till hennes hus hittade jag henne död på vardagsrumsgolvet och gjorde HLR i väntat på räddningstjänsten och ambulans som sedan fortsatte med återupplivningsförsök i nästan 40 minuter. Jag har mycket flashbacks från detta men har samtidigt under de här veckorna mest känt mig tom och helt sjukt trött, har gjort allt praktiskt med begravningen som om jag vore radiostyrd mer eller mindre. Allt har varit en enda lång dimma, men den där rika känslan av sorg har på något sätt uteblivet eftersom jag inte kan ta till mig på ett känslomässigt plan att detta faktiskt hänt PÅ RIKTIGT. Jag har mina stunder av insikt och då går jag sönder, men sedan är det som att ett lock läggs på och blockerar känslorna. Nu har begravningen varit och jag väntar på att verkligheten ska komma ikapp på riktigt, men fortfarande känns det inte verkligt. Jag förstår på ett logiskt plan vad som har hänt, men emotionellt är det som en spärr som inte släpper. Just nu längtar jag nästan efter att få bryta ihop och förstå. Den här tomheten och meninglösheten jag går med äter upp mig mer än de stunder då jag faktiskt får gråta och förstå. Just nu känns allt bara som ett jävla hål i tillvaron, ingenting gör att det känns mindre vidrigt och ingenstans känns ok att vara - men samtidigt är det en tom, ihålig, fattig känsla istället för en intensiv sorg.

Min mamma och jag stod varandra enormt nära och delade intresset för att träna och tävla med våra hundar, vi sågs de flesta dagar i veckan för att promenera eller träna våra hundar ihop. Hon var min bästa vän och därför är det än mer ofattbart för mig att jag inte brutit ihop "på riktigt" ännu.

Jag skulle gärna vilja höra hur det varit för er andra som förlorat anhöriga - särskilt om det skett oväntat och om ni bevittnade det - hur processen varit för er? Är det någon som känner igen sig i det jag skriver? Hur var första tiden efter dödsfallet för er, och hur var det på längre sikt?
Jag beklagar sorgen. Jag förlorade min pappa väldigt hastigt och oväntat och det tog tid att först, första veckorna var i dimma och jag kunde prata om hans död utan att egentligen känna något. Men jag har bearbetat med åren, jag hade en stor sorg när jag fick mitt första barn, att han inte fick träffa min barn och att de inte fick lära känna honom. Då hade det gått 5 år sedan han dog.
Det finns inga rätt eller fel i sorg men att ha någon att prata med är viktigt. ❤
 
Min pappas dödsfall var väntat då vi vakade på sjukhemmet
Mamma och jag satt på varsin sida om honom när han drog sitt sista andetag
Var ledig några dagar efteråt för att fixa det mest akuta med begravning innan jag åkte hem
Jobbade veckan efter men det var mest terapi för att ha folk runt omkring mig
Efter begravningen var det tomt, ingen pappa att fråga om saker och jag tänker att han sitter där uppe på sitt moln och betraktar oss och skrattar när vi klantar oss och är stolt över mig att jag har fortsatt hans löparvanor

Stor styrkekram till dig
 
Pappa var både oväntad och väntad. Syrran dog i en bilolycka och mammas död var väntad.
Alla tre gånger har man reagerat olika.
När mamma gick bort hade jag inte hunnit bearbeta syrrans än så allt var kaos länge efter det.
Jag brukar säga att det finns inget rätt eller fel sätt att sörja.
Sorgen är personlig och nåt man har olika sätt att hantera .
Kram på dig
 
Jag förlorade min mamma på samma sätt, hon blev bara 67 år gammal, och det var likadant för mig. Jag genomgick i samma veva en cancerbehandling som samtidigt tog mycket fokus och samtidigt skulle hennes lägenhet tömmas och begravningen planeras. Det var nog inte förrän flera månader efter som sorgen verkligen slog till för fullt, samtidigt drabbades jag även av panikångest och depression och än idag 3 år senare så har jag fortfarande inte kommit över sorgen. Jag hamnade nog också i något slags chocktillstånd när det hände då det var så totalt oväntat, vi sa godnatt till varandra kvällen innan (jag bodde tillfälligt hos henne pga cancern) och dagen efter skulle jag på läkarbesök på onkologen och på morgonen hittade jag henne men då fanns det inget att göra. Den enda funktionen i hjärnan som fanns kvar då var den som skötte andningen så att säga.

Min pappa gick bort 11 månader innan men hans bortgång var på sätt och vis väntad då han hade varit sjuk i så många år och de sista månaderna i livet så hade han försämrats betydligt så vi i familjen kände att det kanske var på gång men jag tror det är skillnad när det sker så oväntat, när det kommer som en blixt från klar himmel. Det enda man kan göra är att ta en dag i taget, det finns inget rätt eller fel när det kommer till sorg och alla återhämtar sig olika snabbt. Låt det ta den tid det tar när sorgen väl slår till.

Jag beklagar sorgen!
 
Min svärfar dog i juni. Han var 55 år och drabbades av en ovanlig, extremt aggressiv cancerform som i slutänden innebar att han fick massiva inre blödningar. Vare sig han eller vi visste att han hade cancer (i efterhand sa det sannolikt gått 2-3 veckor från insjunknandet till det att han avled, en vecka efter att svärfar fått vad han trodde var "lunginflammation").

Jag känner igen mig i vad du skriver och tyvärr kan jag ju inte säga något om hur det blir på längre sikt. Det är fortfarande väldigt mycket om stunder för mig - ibland är jag okej och känner mig som vanligt, ibland så känns världen så himla orättvis att jag bara vill skrika rätt ut. Jag vill hemskt gärna "få det avklarat" och gå vidare till nästa fas, men jag har varit tvungen att inse att sorg inte fungerar på det sättet.
 
Hej!

För några veckor sedan gick min - alldeles, alldeles för unga - mamma bort helt oväntat i en massiv hjärnblödning. Jag hade pratat med henne bara 15 minuter innan, då jag var på väg hem till henne. När jag kom till hennes hus hittade jag henne död på vardagsrumsgolvet och gjorde HLR i väntat på räddningstjänsten och ambulans som sedan fortsatte med återupplivningsförsök i nästan 40 minuter. Jag har mycket flashbacks från detta men har samtidigt under de här veckorna mest känt mig tom och helt sjukt trött, har gjort allt praktiskt med begravningen som om jag vore radiostyrd mer eller mindre. Allt har varit en enda lång dimma, men den där rika känslan av sorg har på något sätt uteblivet eftersom jag inte kan ta till mig på ett känslomässigt plan att detta faktiskt hänt PÅ RIKTIGT. Jag har mina stunder av insikt och då går jag sönder, men sedan är det som att ett lock läggs på och blockerar känslorna. Nu har begravningen varit och jag väntar på att verkligheten ska komma ikapp på riktigt, men fortfarande känns det inte verkligt. Jag förstår på ett logiskt plan vad som har hänt, men emotionellt är det som en spärr som inte släpper. Just nu längtar jag nästan efter att få bryta ihop och förstå. Den här tomheten och meninglösheten jag går med äter upp mig mer än de stunder då jag faktiskt får gråta och förstå. Just nu känns allt bara som ett jävla hål i tillvaron, ingenting gör att det känns mindre vidrigt och ingenstans känns ok att vara - men samtidigt är det en tom, ihålig, fattig känsla istället för en intensiv sorg.

Min mamma och jag stod varandra enormt nära och delade intresset för att träna och tävla med våra hundar, vi sågs de flesta dagar i veckan för att promenera eller träna våra hundar ihop. Hon var min bästa vän och därför är det än mer ofattbart för mig att jag inte brutit ihop "på riktigt" ännu.

Jag skulle gärna vilja höra hur det varit för er andra som förlorat anhöriga - särskilt om det skett oväntat och om ni bevittnade det - hur processen varit för er? Är det någon som känner igen sig i det jag skriver? Hur var första tiden efter dödsfallet för er, och hur var det på längre sikt?
När jag förlorade min son var jag som en robot och försökte få liv i honom, sen när vård personalen kom så kollapsade jag och och vaknade upp i en sjuksäng. vet inte hur mycket senare. var ett vrak åratal efter, ibland fortfarande. falshbaken kommer mer sällan nu. mest om man ser saker som triggar eller är tvungen att göra HRL övningar, efter det mår jag fasansfullt illa. Tomheten, den är allt slukande. sorgen är där bara väntar på att få chansen att sluka upp hela sinnet. När det blev på riktigt, när vård personalen kom. helt värdelös först året efter. bara ett vrak under isen som inte ens arkeologer skulle intressera sig för. Men livet kom sakta tillbaka. glädjen kom senare och sakta tillbaka. jag känner igen en del i det du skriver. var aldrig rädd att söka hjälp. och ta hand om dig.
 
Jag beklagar sorgen. :heart Jag förlorade plötsligt en ung släkting som stod mig nära. Jag var länge i chockfasen och kunde inte ta in att det hänt. Jag tror inte att tiden läker riktigt allt, men man lär sig med åren att förhålla sig till förlusten så att det inte känns som om man går sönder precis varje gång man tänker på personen.

Mig har det hjälpt att dels träffa en kurator i akutfasen, det var skönt att prata med någon som inte kände personen. Och att prata med alla som orkar lyssna, och älta så att jag så småningom själv förstått att det hänt. (Eller förstått och förstått, jag tröstar mig fortfarande med magiskt tänkande ibland och kan tex. lura mig själv att vi ses till jul, eller visualisera att h*n går snett bakom mig, precis utom synhåll). Kuratorn sa många bra saker, bland annat att det är bra att gråta, man ska tillåta sig själv att sörja, men så småningom försöka ta kontroll över smärtan genom att försöka begränsa och koncentrera den. Hon tipsade om att verkligen bryta ihop typ en kvart i taget, vilket brukar göra att trycket lättar mer än om man håller det inne och går och sväljer i timtal. :heart Funkar kanske inte för alla. Men var en hjälp för mig att tänka på.

Jag läste också stora mängder böcker om sorg och förluster av närstående. Och grät, grät, grät och grät. Jag läser fortfarande och det hjälper mig att dels hitta redskap att hantera sorgen och bearbeta. Nu är det sju år sedan och smärtan är betydligt mindre i vardagen. Jag tänker inte längre exakt varje minut på det som hänt, och det kan gå dagar och kanske veckor utan att jag tänker på släktingen.

Man finner en ny världsordning. Sorgen lägger sig i bakgrunden istället för att hänga som en grå slöja över allting.

Några Boktips:
Sorgen bär fjäderdräkt
Ett år av magiskt tänkande
Jag saknar dig, jag saknar dig
H som i Hök
Jag lever, pappa: Utøya 22 juli 2011 - dagen som förändrade oss
Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak

Att umgås mycket med djur hjälpte mig också. Att stå panna mot panna med en häst och bara vara var en tröst, likaså att lägga en katt på bröstkorgen. :heart
 
Senast ändrad:
Hej!

För några veckor sedan gick min - alldeles, alldeles för unga - mamma bort helt oväntat i en massiv hjärnblödning. Jag hade pratat med henne bara 15 minuter innan, då jag var på väg hem till henne. När jag kom till hennes hus hittade jag henne död på vardagsrumsgolvet och gjorde HLR i väntat på räddningstjänsten och ambulans som sedan fortsatte med återupplivningsförsök i nästan 40 minuter. Jag har mycket flashbacks från detta men har samtidigt under de här veckorna mest känt mig tom och helt sjukt trött, har gjort allt praktiskt med begravningen som om jag vore radiostyrd mer eller mindre. Allt har varit en enda lång dimma, men den där rika känslan av sorg har på något sätt uteblivet eftersom jag inte kan ta till mig på ett känslomässigt plan att detta faktiskt hänt PÅ RIKTIGT. Jag har mina stunder av insikt och då går jag sönder, men sedan är det som att ett lock läggs på och blockerar känslorna. Nu har begravningen varit och jag väntar på att verkligheten ska komma ikapp på riktigt, men fortfarande känns det inte verkligt. Jag förstår på ett logiskt plan vad som har hänt, men emotionellt är det som en spärr som inte släpper. Just nu längtar jag nästan efter att få bryta ihop och förstå. Den här tomheten och meninglösheten jag går med äter upp mig mer än de stunder då jag faktiskt får gråta och förstå. Just nu känns allt bara som ett jävla hål i tillvaron, ingenting gör att det känns mindre vidrigt och ingenstans känns ok att vara - men samtidigt är det en tom, ihålig, fattig känsla istället för en intensiv sorg.

Min mamma och jag stod varandra enormt nära och delade intresset för att träna och tävla med våra hundar, vi sågs de flesta dagar i veckan för att promenera eller träna våra hundar ihop. Hon var min bästa vän och därför är det än mer ofattbart för mig att jag inte brutit ihop "på riktigt" ännu.

Jag skulle gärna vilja höra hur det varit för er andra som förlorat anhöriga - särskilt om det skett oväntat och om ni bevittnade det - hur processen varit för er? Är det någon som känner igen sig i det jag skriver? Hur var första tiden efter dödsfallet för er, och hur var det på längre sikt?
Beklagar. *Stor kram* Så fruktansvärt.
Inte konstigt att du flyter omkring. Det traumat du har varit med om, tar sin tid att smälta.
Det är inte ens säkert att du "bryter ihop" alls.
Det där locket du beskriver så mitt i pricken (för mig), upplever jag som kroppens självhjälp till dig själv. Att man inte orkar, och då läggs locket på. Det betyder inte att det inte försiggår något under det. Men man orkar inte mer just då, och då läggs det där locket på, per automatik.

Tyvärr har jag flera närstående som har gått i olyckor, eget val och sjukdom.
Jag har lärt mig av barn att hantera mig egen sorg.
De kan gråta och vråla hysteriskt i tio minuter, förbanna hela världen, vältra sig i orättvisan som har drabbat dom.
Sedan har de "paus" från sin sorg och vill spela spel, fotboll, leka med dockor, skratta och busa i ett par timmar, eller rent av resten av dagen. Osv. Jag tror att det är för att vi inte orkar ha konstant sorg. Och barn vet inte vad som "förväntas"?
Jag vrålar inte rätt ut på jobbet eller andra ställen jag kan skrämma folk på, men sparar det till jag kan. Men börjar tårarna rinna, skiter jag i om jag gör någon illa till mods på min arbetsplats, eller om det nu händer i mataffären. Det kommer när det kommer. Det måste få pysa över, annars exploderar du förr eller senare.
Att du är trött är bra, försök att sova mycket, det är läkande.

Jag försöker hitta saker jag kan göra där jag får lugn och ro och kan fylla på energi. För mig är en sak, mina djur. En annan att vara ute, helst i en skog.
Jag försöker vara snäll mot mig på alla sätt, och jag försöker hitta saker jag kan skratta åt. För mig är det viktigt att fortsätta att prata om personen som vanligt, när det faller sig naturligt. Som man gjorde när personen fanns kvar. En del nästan utplånar minnet om den bortgångne, som att den inte har funnits. Det blir konstigt för mig, men är säkert rätt för någon annan.

Vi är alla olika. För mig tar det ca två år att komma över "det värsta". Första året är för mig tyngst.
I den fasen kan det finnas stunder när jag t.o.m. tror att personen är kvar. Jag har glömt att den är borta, fast jag ju såklart vet att det inte är så.
Jag har lättare att hantera min och andras sorg, än mitt barns sorg.
Just nu är jag ungefär halvvägs i en fas. Ibland är det tungt, men för det mesta är jag glad. Men saknaden finns där. Hela tiden. Kan inte titta på kort och filmer än, utan att det rinner från allt i hela ansiktet.
I dag ska jag ut och plocka trattisar, och i morgon ska jag på massage. Och jag har inga måsten på hela helgen, så det här blir en bra helg!

Förlåt för långt inlägg. Är svårt att hålla sig kort i ett så svårt ämne.
Bamsekramar till dig och var rädd om, och skäm bort dig och dina fyrbenta. :heart
 
Tack för att ni delar med er av era egna upplevelser ❤️ Det känns tröstande, på något sätt, även om jag önskar att ingen av er hade behövt gå igenom det tunga som ni gjort 💔
 
Jag känner igen det där, var tvungen att uppleva det för ca ett halvår sen.
Om jag får ta mig friheten att vara hobbypsykolog så tror jag att det är ett sätt för hjärnan att skydda en.
Att den stänger av för att känslorna är så starka att de kan skada en. Skulle känslorna stå på fullt hela tiden tror jag att man skulle kollapsa på nolltid.
Det är ett helvete.
 
Så fruktansvärt, jag beklagar verkligen sorgen! Min pappa dog väldigt hastigt när jag var 16 år. Det hände så plötsligt, han levde när jag gick till skolan på morgonen och när jag kom hem på eftermiddagen var han död. Hjärtinfarkt. Det är 12 år sen nu och jag tror att jag har förträngt mycket av tiden direkt efteråt, men jag minns att jag pendlade mellan att aktivt sörja och att känna mig avtrubbad. Ena dagen kunde jag gråta ögonen ur mig och undra hur vi någonsin skulle kunna klara oss utan pappa och nästa dag kände jag mig bortdomnad, som om jag inte riktigt kunde ta in vad som hänt. Jag antar att det var kroppens sätt att skydda mig från sorgen och chocken, jag vet inte. Något jag lärde mig var i alla fall att alla sörjer på olika sätt. Min lillasyster behövde prata mycket om pappas död och hon gick till olika stödgrupper och sånt, medan jag absolut inte kände för att prata med någon utomstående. Jag ville mest vara ifred. Och det är ju såklart helt okej, man ska inte vara rädd för att göra det som känns bäst för en själv, men såhär i efterhand kan jag undra om det inte hade varit bättre för mig att öppna mig lite mer och prata om hur jag kände istället för att stänga in det. Men som sagt, alla är olika. Men det som hjälpte oss igenom detta var att vi höll ihop i familjen och att släktingar och vänner ställde upp och hjälpte oss på olika sätt. Det fick liksom livet att snurra på ändå även om det var förändrat för alltid.
 
Tack för era svar och era berättelser ❤️ fortsätt gärna skicka, jag är just mitt i kaoset och behöver verkligen prata (skriva) med folk som varit med om liknande.
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Hej, Jag vet att det finns många trådar om detta men av de som jag hittat är det många inaktiva och jag önskar verkligen stöd just nu...
Svar
10
· Visningar
1 839
Hästhantering Jag har två grundfunderingar som ju är typ hur breda som helst och som slingrat sig fram i min hjärna i flera år nu: Hur möjliggör du...
4 5 6
Svar
104
· Visningar
7 144
Senast: Habina
·
Relationer OBS! vet att svaret på frågan i rubriken är nej, men hela min situation känns så absurd. Pepp önskas. OBS 2! Skriver anonymt då jag ej...
2 3
Svar
53
· Visningar
6 912
Senast: Angel
·
Hästmänniskan Skulle behöva skriva av mig lite. Tycker det är svårt att få råd och förståelse när jag pratar om detta med människor i min närhet, då...
2
Svar
23
· Visningar
5 256
Senast: Nepenthe
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Artroskopi äldre häst
  • Födda 2022
  • Mängd olja och lucern

Omröstningar

Tillbaka
Upp