Lona
Trådstartare
Min härliga, underbara lilla cairnterrier Skroffan finns inte mer.
Hon föddes med ett fel på njurarna som gör att de flesta drabbade hundar inte ens når ettårsåldern, ytterst få blir över två år.
Trots detta blev Skroffan nästan 7,5 år och så sent som för en knapp vecka sedan var hon en synnerligen pigg och glad hund som njöt av sommaren.
Natten mot i lördags blev hon dålig, hon ville inte äta och var hängig. Tidigt på morgonen blev hon inlagd på Blå Stjärnan, njurarna var inte sämre än vanligt men något var fel med hennes mage, det verkade vara delvis stopp någonstans i mag- tarmkanalen.
Det var början på en fem dagar lång känslomässig berg- och dalbana där jag pendlade mellan hopp och förtvivlan allteftersom vi fick olika besked från veterinären.
På tisdagen fick jag ta hem henne på prov men när jag såg hur dålig hon var blev jag tveksam. Efter några timmar var vi tillbaks på djursjukhuset och hon blev inlagd igen, den här gången på IVA.
Någonstans under vägen orkade inte hennes redan dåliga njurar längre utan lade av.
När jag fick träffa henne på onsdagen så var det tunga beslutet helt självklart och en liten stund senare fick hon somna in i min famn.
Hon var en överlevare utan dess like men nu slipper hon kämpa mer.
Sov gott älskade Skroffan! Tack för de fantastiska och roliga år vi fick tillsammans och för att du aldrig gav upp
Hon föddes med ett fel på njurarna som gör att de flesta drabbade hundar inte ens når ettårsåldern, ytterst få blir över två år.
Trots detta blev Skroffan nästan 7,5 år och så sent som för en knapp vecka sedan var hon en synnerligen pigg och glad hund som njöt av sommaren.
Natten mot i lördags blev hon dålig, hon ville inte äta och var hängig. Tidigt på morgonen blev hon inlagd på Blå Stjärnan, njurarna var inte sämre än vanligt men något var fel med hennes mage, det verkade vara delvis stopp någonstans i mag- tarmkanalen.
Det var början på en fem dagar lång känslomässig berg- och dalbana där jag pendlade mellan hopp och förtvivlan allteftersom vi fick olika besked från veterinären.
På tisdagen fick jag ta hem henne på prov men när jag såg hur dålig hon var blev jag tveksam. Efter några timmar var vi tillbaks på djursjukhuset och hon blev inlagd igen, den här gången på IVA.
Någonstans under vägen orkade inte hennes redan dåliga njurar längre utan lade av.
När jag fick träffa henne på onsdagen så var det tunga beslutet helt självklart och en liten stund senare fick hon somna in i min famn.
Hon var en överlevare utan dess like men nu slipper hon kämpa mer.
Sov gott älskade Skroffan! Tack för de fantastiska och roliga år vi fick tillsammans och för att du aldrig gav upp
