Bukefalos 25 år, Läs mer! Arkivet

*spinoff på Jag vill ha barn tidigt*

Status
Stängd för vidare inlägg.
D

dorisdoris

Har läst tråden i rubriken och jag funderar på
Vad är det som gör en människa /par lämplig som förälder?

Är hon i tråden (18, går på gymnasiet, känner sig mogen, har kille med fast jobb som vill ha barn) bättre/sämre lämpad än mig?

Jag har jobb, har ut ca 15000 efter skatt, är 27. känner mig INTE mogen (oplanerat), har sambo som är sjukskriven 50%, vi har varit ihop ca 2 år när bebisen kommer..

Det jag menar är att EGENTLIGEN så tycker inte jag att det materiella spelar roll, det ordnar sig på något sätt, ÄVEN om "jag hellre sitter i en porsche och gråter än i en buss..."

Vad tycker ni? Vad är det som gör en blivande förälder lämplig för sitt uppdrag?
 
Sv: *spinoff på Jag vill ha barn tidigt*

Att man har hunnit bli en vuxen och självständig människa själv först. Sen kan det säkert gå bra ändå, förutsättningar är ju inte allt.
 
Sv: *spinoff på Jag vill ha barn tidigt*

Jag tycker att man är redo och mogen för att skaffa barn när man står på egna ben, och har ett eget boende.Sen så tycker jag personligen att man bör tänka om ifall bara 1 i familjen ska stå för inkomsten.

Men att skaffa barn sitter inte i åldern utan i sättet man är på.Det finns folk som är 30 + som inte känner sig mogna att skaffa barn, vissa gör det aldrig eftersom dom tycker att det är för stort ansvar. Och vissa skaffar barn lite för snabbt och fort utan att egentligen tänka.
 
Sv: *spinoff på Jag vill ha barn tidigt*

Jaa, svår fråga...jag var ju knappt 19 när min första kom. Och jag och min dåvarande kan ju inte alls ha setts som lämpliga och mogna nog att bli föräldrar (något han iofs senare visade sig inte vara heller). Vi hade precis gåt ut gymnasiet när barnet föddes. Han jobbade halvtid knappt hos sina föräldrar. Vi hade iofs eget boende sen knappt ett år.

Men mina barn har klarat sig mycket bra, de är topp i sina klasser och är duktiga i idrott och snälla och allmänt välartade.

Jag känner flera människor som haft allt stabilt och bra både ekonomi och socialt som har "misslyckats" mer med sina barn.

Så, jag vet inte. Blir man en bättre förälder för att man har "allt klart"...nej jag tror inte det har med det att göra faktiskt. Det har mer med personlig mognad att göra än hur ens faktiska liv ser ut.
 
Sv: *spinoff på Jag vill ha barn tidigt*

Att man är mogen mentalt, och har någorlunda förutsättningar i ekonomin. Man behöver inte vara rik, men man måste kunna klara sig. Blir man ensamstående (Precis vad som helst kan hända! Olyckor, sjukdom, uppbrott osv) så ska det gå att få ihop i alla fall.

Hur man bor är inte så viktigt enligt mig, för det behöver varken vara stort eller perfekt och fint. Huvudsaken är att man trivs, och att det inte är farligt eller skadligt på något sätt för barnet.
 
Sv: *spinoff på Jag vill ha barn tidigt*

Det handlar mest om personlig mognad ocn ansvarsfullhet (som inte är i relation med hur ofta man går på krogen) Utan det handlar om HUR man planerar, resonerar och hanterar livet och oliak problem som kan upstå.
 
Sv: *spinoff på Jag vill ha barn tidigt*

dorisdoris skrev:
Är hon i tråden (18, går på gymnasiet, känner sig mogen, har kille med fast jobb som vill ha barn) bättre/sämre lämpad än mig?

En liten rättning, han har fått en provanställning nyligen


Jag tycker absolut inte att man ska ha upptäckt världen och pluggat till läkare och ja gud vet allt.

Åldern har inte heller någon betydelse. 18,28,38 vid första barnet betyder inte att den ena är mer lämplig än den andra bara för man får fram en siffra.

Man ska ha lärt känna sin partner så gott det går, mitt förhållande ändrades i alla fall när jag och min sambo flyttade ihop. Och jag tycker även att man ska haft et riktigt storbråk, älskar man fortfarande sin partner efter att halva huset flygit runt och förlovningsringar kastats så är det meningen att man ska vara 2 resten av livet. Annars hade man gått skiljda vägar då.

Sen ska man ha en stabil ekonomi, det betyde inte att man har 30.000:- i månaden utan att man har råd att göra allt man behöver utan att behöva cykla överallt eller leva på makaroner.

Sen tycker jag att båda ska ha jobb (ok om man är sjukskriven) och såklart helst en fast anställning där. Just för att man ska klara sig ekonomiskt och jag tycker man ska dela föräldrarledigheten på 240 dagar var. En ska inte behöva jobba hela tiden för man ska ha råd med blöjor.

Sen ska man självklart ha ett boende som man trivs i och man får plats att bli fler, behöve rinte betyda ett till barn men kanske en hund. Det ska även vara ett "säkert boende", där man inte kan bli uppsagd helt plötsligt p.ga en försäljning osv.

Samanfattningsvis, båda två har en lika stor längtan efter barn, fast boende, fast jobb och en bra ekonomi.
 
Sv: *spinoff på Jag vill ha barn tidigt*

pmm skrev:
Och jag tycker även att man ska haft et riktigt storbråk, älskar man fortfarande sin partner efter att halva huset flygit runt och förlovningsringar kastats så är det meningen att man ska vara 2 resten av livet. Annars hade man gått skiljda vägar då.


Jag och sambon har ALDRIG haft ett storgräl och ändå har vi barn ihop och har bott ihop i 7 år.
 
Sv: *spinoff på Jag vill ha barn tidigt*

Jag blev gravid första gången som 18-åring, sonen föddas när jag fyllt 19 år. Barn två var jag 22 år och barn 3, så var jag 29 år.
Pojkvännen (nuvarande maken) hade fast jobb och jag var arbetslös. Vi hade eget boende, bra ekonomi och ett stabilt förhållande sedan 2 år tillbaka när sonen föddes.
Vi hade inget intresse av att vara ute och festa/resa etc.

Gör det faktum att vi var unga till sämre föräldrar? Inte i mina ögon.

Vi har nu varit gifta i 14 år och har ALDRIG haft ett sådant gräl som pmm beskriver...
 
Sv: *spinoff på Jag vill ha barn tidigt*

Det beror väl på vilka krav och värderingar man har själv. Nummer ett är väl att man själv känner sig mogen att ge upp sitt oberoende, när barnen väl kommit har man ett helt annat ansvar än tidigare. Jag är själaglad över att ha haft en lång "lekperiod" där jag kunnat satsa på allt jag velat göra (utbildning, hästar, fester, karriär), det gör mig till en bättre mamma nu. Förutom att förhållandet var moget för föräldraskap kändes det också viktigt att de yttre förhållandena stämde, att båda hade bra jobb, att vi köpt drömhuset etc.
Sedan får man väl bara tacka sin lyckliga stjärna för att man hade lätt att blir med barn (dubbel vinst till och med;) :love: !), det skulle självklart kännas bittert om lusten att skaffa barn kommer sent och det sedan visar sig att man har stora problem att bli gravid.
Hade jag blivit med barn oplanerat i yngre ålder hade jag säkert fixat det då också och självklart hade man älskat barnet MEN jag tror att jag då alltid hade saknat vissa grejer jag inte hunnit med. Men det är min personliga reflexion och inte något som behöver stämma in på andra.
 
D

dorisdoris

Sv: *spinoff på Jag vill ha barn tidigt*

*lånar*

Ok, stabil ekonomi , ok bostad, trygga föräldrar etc..

Men, en bekant till mig har haft ett (kort) förhållande med en man, blev med barn, killen, som inte ville något mer seriöst med denna tjej, hade slutat träffa henne, och träffat en ny, min bekant har skulder hon ärvt, ekonomi körd i botten alltså (knappt råd att betala hyran), inget fast jobb, psykiska problem, är 26, MEN vad jag än tycker om denna tjej så tror jag att hon är en bra mamma!
 
Sv: *spinoff på Jag vill ha barn tidigt*

det underlättar om man är mogen både mentalt och materiellt.... ordnat boende, inkomst osv... men samtidigt måste man ju känna sig någorlunda införstådd vad det är att få barn.... och första önskan om barn, då man är tja 17-18 år... är oftast en förskönad bild... jag menar inte att man blir en sämre förälder, men man är ofta inte förberedd på hur det eg är... och jag tror har man inte det materiella någorlunda i ordning så är det en bidragande faktor till bråk, tjat, gnat.... relationen skall vårdas och det är inte kul att inte få det att gå runt eller att måsta prioritera bort saker hela tiden "bara för att man får barn".... Visst kan man göra allt bakvägen, men det blir som sagt kämpigare.... och man vill ju helst ge bästa förutsättningarna.... då tycker jag man ska försöka ha en lönebaserad föräldrapenning, ett hem och en stadig relation... man måste ha ganska bra koll på hur sin partner fungerar och bra kommunikation för att få det att funka med barn.... så man inte sitter där sen med helt olika förväntningar.... kanske ne partner som inte tar ansvar.... man är själv med barnet dygnet runt och förväntas sköta hus och hem också....

svårt att förklara men åldern har det inte att göra med... snarare mognad.... och om man är någorlunda mogen så försöker man ju som sagt ha vissa saker förberedda och planerade INNAN.... även om längtan kanske är jättestor så underlättar det att planera :)
 
A

anni0301

Sv: *spinoff på Jag vill ha barn tidigt*

Först och främst - En Brinnande Vilja att skaffa barn. Då tror jag att man har de bästa förutsättningarna att bli en bra förälder.
Boende, prylar odyl spelar mindre roll. Tak över huvudet, värme och mat - sen klarar man sig faktiskt. Brinner man för sina barn så spelar det ingen roll att man inte hunnit resa, parta osv. Det är VILJAN och KÄRLEKEN som gör föräldern!

Men ngt annat som spelar stor roll tror jag är ekonomi. Kanske inte för att bli en "bra förälder" men för att MÅ BRA.
Min vännina och hennes sambo har just fått nr. 2. Äldsta barnet är drygt ett år.
Deras ekonomi är helt i botten, de får leva på luft å kärlek mellan varven. DET tär på både föräldraskapet och förhållandet.
Att hela tiden behöva vända på varje krona, grubbla, ligga sömnlös, oroa sig för räkningar och mat. Det är ingen bra förutsättning. DET har iaf i DENNA relation orsakat mycket gräl mellan de vuxna och mkt irritation går tyvärr ut över barnen. Om man hela tiden oroar sig och är stressad över ngt är det otroligt svårt, tror jag, att ha ork att vara en 100% bra förälder; man får kortare stubin och mindre ork rent fysiskt.
Men de älskar varandra och de älskar barnen så än håller de ihop och de har det kanon många gånger; men förstå så skönt det skulle va för dem att ha ordnad ekonomi! vilken dröm!

Men kärlek till sitt barn är viktigast för att bli en bra förälder! För det spelar ingen roll hur mkt pengar, hur mogen man är, hur fint hus man har eller hur stabilt förhållandet är: Det är Hjärta och Smärta som gör föräldern!!
 
K

Kicki_J

Sv: *spinoff på Jag vill ha barn tidigt*

KL; Såg någon dokumentären om att få barn tidigt som gick nu i vintras? Man fick "möta" flera tonårstjejer som fått barn. Några med pojkvän, några utan, några som bodde kvar hemma och några som hade eget. (vi pratar om yngre tonår)
Blev fascinerad över hur en del både mammor och pappor lev vuxna diekt och tog sitt ansvar trots slitiga vaknätter och usel ekonomi. Men så fanns "poptjejen" som fick pengar av pappa var och varannan dag dag för att shoppa nya snygga kläder, sprang på krogen med kompisar och var mamma när det var roligt, annars var det mormor som tog hand om barnet. Och så hade hon "mage" att snacka om föräldraansvar, vad visste hon om det???
Lite "off" från tråden kanske men tänkvärt. Min åsikt är att ska man ha barn så ska man ta hand om dem själv också. Sedan är det ju alltid bra att man har föräldrar som stöttar och hjälper när det är tuft, men "hundgörat" ska man vara mogen att fixa själv!
 
Sv: *spinoff på Jag vill ha barn tidigt*

Tja, jag tror nog att man blir lämplig för att man måste. Vare sig man är 18 eller 45. Undantag är min fader som var knappt 18 när jag föddes. Har visserligen inte saknat något fysiskt men föräldraskap är mer än att dra hem pengar till hushållet. Tur att mor var lite äldre och mognare, även om hon hade tagit hand om mig lika bra vid 18 års ålder. För de flesta tror jag blir en sådan förälder som barnet behöver, man tvingas mogna.

Min ena syster var 19 när hon oplanerat blev gravid. Hennes pojkvän var lika gammal. Två alldeles utmärkta föräldrar har de blivit. Gift sig och skaffat en till. Syster har aldrig som jag velat resa runt och jobba utomlands. Hennes prio nr 1 har varit familj och barn.
Min kusin fick barn när hon var 18. Hennes kille var dock ett riktigt omoget busfrö innan men har totalförändrat sig. Blivit en riktig familjefar. Finns inget att anmärka på där inte.
 
Sv: *spinoff på Jag vill ha barn tidigt*

Det är klart att man kan bli en bra mamma trots att man är ung, ensamstående och har dålig ekonomi men jag tror att samma person i vissa fall skulle orka vara en ännu bättre förälder om hon hade mer ordnade förhållanden. Alla som haft dåligt med pengar vet vilken psykisk press det innebär, att då dessutom känna ansvaret och kravet att barnet ska få bästa möjliga uppväxt gör att man försakar sig själv och det kostar på med tiden.
Ställs man inför fullbordat faktum att man ska bli förälder tror jag de allra flesta gillar läget och satsar helhjärtat men jag har flera bekanta som fått barn tidigt och som nu säger att fick de göra om sitt liv hade de gärna väntat. De ångrar inte barnet i sig (som ju är det käraste de har utan enbart tidpunkten).
Det behöver naturligtvis inte stämma på alla och alla som har ordnade förhållanden blir heller inte automatiskt bra föräldrar men ju mindre man har att oroa sig för desto bättre mår man. Och mår föräldern bra mår ofta barnet bra.
 
Sv: *spinoff på Jag vill ha barn tidigt*

Det som enligt mig gör en människa redo att skaffa barn är att man vill ha barn så mycket att allt annat blir av underordnad betydelse.
Om man sen är arton eller trettiofem spelar ingen roll.
 
Sv: *spinoff på Jag vill ha barn tidigt*

A-K.Eng skrev:
Tja, jag tror nog att man blir lämplig för att man måste. Vare sig man är 18 eller 45. Undantag är min fader som var knappt 18 när jag föddes. Har visserligen inte saknat något fysiskt men föräldraskap är mer än att dra hem pengar till hushållet. Tur att mor var lite äldre och mognare, även om hon hade tagit hand om mig lika bra vid 18 års ålder. För de flesta tror jag blir en sådan förälder som barnet behöver, man tvingas mogna.
e.
Hur förklarar du då alla mängder av fullständigt värdelösa föräldrar:crazy:
Jag har sett mina vänner växa upp i dysfunktionella familjer, suttit och väntat med dem på att pappa ska hämta dem på hans helg förgäves - eftersom något "viktigare" dök upp, tröstat dem när mamma är full igen, hört deras längtan efter att få åka på semester en enda gång istllet för att sitta i ghettot hela sommarn.
Hälsat på dem i fosterhem/barnhem/lvu hem...
Och nu skaffar de själva barn - i samma situation som deras föräldrar, cirklen sluts och en ny generation av trasiga barn föds.
 
Sv: *spinoff på Jag vill ha barn tidigt*

ainasoja skrev:
Jag och sambon har ALDRIG haft ett storgräl och ändå har vi barn ihop och har bott ihop i 7 år.

Nej kanske lite luddigt/fel att skriva bråk, men att man i alla fall har blivit riktigt sur, antlingen stärker det förhållandet eller så går man skiljda vägar efteråt.

Jag kastar hellre saker och skriker nu (har väldigt kort stubin och det gäller allt, när dammsugar munstycket lossnade en gång slog jag sönder hela dammsugaren, och den var sprillans ny :angel: ) än gör det om några år när man kanske har barn hemma.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Övr.Barn Hej kloka medsystrar. Jag känner mig helt slut som förälder, maka och människa. Just nu går den mesta av min energi åt till att gå upp...
6 7 8
Svar
145
· Visningar
11 680
Kropp&Själ Ber om ursäkt redan från början om det här blir långt, krångligt och invecklat. Mitt självförtroende och självkänsla är för närvarande...
2
Svar
26
· Visningar
1 746
Övr.Barn Hej! Jag har inga egna barn ännu men det kommer nog så småningom. När jag växte upp gick aldrig mina syskon eller jag på dagis, då...
2
Svar
33
· Visningar
3 649
Övr.Barn (OBS! Långt) Har ett problem jag gruvat mig över länge nu och hoppas på att få hjälp med lite nya tankar... Jag är gift sedan många...
2 3
Svar
59
· Visningar
13 973

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad gör vi? Del CXXXV
  • Övergång till fisk?
  • Dejtingtråden 32

Hund, Katt, Andra Djur

  • Senast tagna bilden XII
  • Hönstråden II

Hästrelaterat

  • Betäckningar 2021
  • Sto efter fölning

Omröstningar

  • Plast eller guld?
Upp