Ställningstagande sexuella trakasserier osv

[Hippocampus]

Jag har gått och funderat på en sak ett tag och jag tycker det är en liten knivig sits.
En person i min närhet hörde av sig och berättade att hon anmält sin kollega för sexuella trakasserier (eller liknande, minns inte exakt rubriceringen) till kollegans arbetsgivare (och polisen tror jag men ej säker på det). Kollegan var hennes närmsta chef och för att göra en historia kort så fick han avgå och sluta på arbetsplatsen (hon jobbade inte kvar där sedan flera år tillbaka). Chefen var en kollega till mig (inte samma arbetsplats men samma bransch) och vi sågs ofta på möten, konferenser osv. Anmälaren gjorde klart för alla hennes kollegor, vänner och bekanta att antingen tar man hennes parti eller så är man avslutad som kompis/bekant/kollega. Jag hade ju med anmälaren att göra då jag extrajobbade i hennes företag då, hjälpte henne med flyttbestyr osv.

Hur ska man agera i en sådan sits? Jag träffade både anmälaren och chefen på en konferens (detta var innan chefen fick sluta). Anmälaren sprang iväg så fort hon såg chefen och jag hade ingen aning om hur jag skulle agera, jag måste ju vara professionell samtidigt? Jag beslutade mig för att hälsa på chefen och gjorde så, pratade lite (han verkade lite´"lättad" av att jag gjorde det) för vi hade ju projekt tillsammans.
Det gjorde ju att jag till stor del "försvann" från anmälarens företag, ioförsig spelade det ingen roll, men frågan är, hur hade ni agerat i en sådan sits?

 

[athena_arabians]

@Hippocampus: Jag har varit i anmälarens sits (dock anmälde jag inte). Aldrig att jag skulle sätta upp sådana villkor för andra som har med chefen att göra. Det känns enormt barnsligt.

Skulle jag vara i din sits hade jag upprätthållit en professionell relation med chefen men hade han tagit upp det själv... hade jag gjort extremt klart för honom vad jag tycker om sådant beteende.

 

[vilde]

Det beror helt på vad de sexuella trakasserierna bestod i.

 

[Hippocampus]

@Hippocampus: Jag har varit i anmälarens sits (dock anmälde jag inte). Aldrig att jag skulle sätta upp sådana villkor för andra som har med chefen att göra. Det känns enormt barnsligt.

Skulle jag vara i din sits hade jag upprätthållit en professionell relation med chefen men hade han tagit upp det själv... hade jag gjort extremt klart för honom vad jag tycker om sådant beteende.

Han har aldrig tagit upp det och aldrig nämnt något. Inte jag heller (för honom). Anmälaren har spelat upp allt på sociala medier, media osv och fortsätter sätta krav på sin bekantskapskrets. Det känns olustigt på något sätt, som om hon vill ha ”övertag” mot honom.

Jag har jobbat med henne i några år innan hon slutade på den arbetsplatsen och känner henne ganska bra (men inte på ”bästa kompis-nivå”). När hon ställde detta krav sa jag direkt inom mig ”jag litar inte riktigt på denna story”. Och då fick jag dåligt samvete att jag inte tror fullt ut på offret (jag känner inte chefen så bra heller). Det kanske gör att jag blir mer osäker på hur jag ska agera.

 

[Hippocampus]

Det beror helt på vad de sexuella trakasserierna bestod i.

På vilket sätt skulle det bero?

 

[vilde]

Han har aldrig tagit upp det och aldrig nämnt något. Inte jag heller (för honom). Anmälaren har spelat upp allt på sociala medier, media osv och fortsätter sätta krav på sin bekantskapskrets. Det känns olustigt på något sätt, som om hon vill ha ”övertag” mot honom.

Det låter som förtal tycker jag och faller under brottsbalken.

 

[Verdandi]

Har varit i en liknande sits. Jag valde att utgå från att det kvinnan berättade var sant, även om jag personligen hade svårt att rakt av tro på historien men det höll jag för mig själv.
Senare lättade den anklagade mannen sitt hjärta för mig. Han menade att allt var falskt. Eftersom jag satt på mer info då så trodde jag inte heller på hans historia rakt av.
Jag tror att båda två talade "sanning", men rent objektivt så var det inte hela sanningen för någon av dem.

Hade någon krävt att jag inte skulle få sköta mitt jobb på ett professionellt sätt så hade hen inte längre jobbat med mig.

 

[vilde]

På vilket sätt skulle det bero?

Sexuella trakasserier omfattar ju ett brett spektrum, alltifrån ganska obetydliga saker till riktigt grova, för mig skulle det ha betydelse.

 

[athena_arabians]

Han har aldrig tagit upp det och aldrig nämnt något. Inte jag heller (för honom). Anmälaren har spelat upp allt på sociala medier, media osv och fortsätter sätta krav på sin bekantskapskrets. Det känns olustigt på något sätt, som om hon vill ha ”övertag” mot honom.

Jag har jobbat med henne i några år innan hon slutade på den arbetsplatsen och känner henne ganska bra (men inte på ”bästa kompis-nivå”). När hon ställde detta krav sa jag direkt inom mig ”jag litar inte riktigt på denna story”. Och då fick jag dåligt samvete att jag inte tror fullt ut på offret (jag känner inte chefen så bra heller). Det kanske gör att jag blir mer osäker på hur jag ska agera.

Helt barockt. Sådana personer vill jag inte ha i min närhet, jag tänker inte välja på det sättet i min profession.

Sedan tror jag heller inte på hämnd utan anser att sådant här tas via korrekta kanaler (ja, jag vet att systemet inte är perfekt men vi kan inte slänga iväg rättssäkerheten för någon) och bevisligen togs hennes anmälan på allvar. Då är det än mer konstigt att dra iväg på en personlig vendetta.

 

[Hippocampus]

Har varit i en liknande sits. Jag valde att utgå från att det kvinnan berättade var sant, även om jag personligen hade svårt att rakt av tro på historien men det höll jag för mig själv.
Senare lättade den anklagade mannen sitt hjärta för mig. Han menade att allt var falskt. Eftersom jag satt på mer info då så trodde jag inte heller på hans historia rakt av.
Jag tror att båda två talade "sanning", men rent objektivt så var det inte hela sanningen för någon av dem.

Hade någon krävt att jag inte skulle få sköta mitt jobb på ett professionellt sätt så hade hen inte längre jobbat med mig.

Ja precis, mannen har aldrig nämnt något för mig som sagt och kommer aldrig att göra det, vi är inte så nära och han har familj. Samma familj som då. Det som fick mig att tänka på detta exakt nu var för att en person (som inte jag visste hade jobbat med henne) skulle prata om arbetsrelaterade saker och plötsligt sa i stil med ”det gick inte så bra med det projektet, jobbade du med xx nångång? Jag var rädd för henne, hon hoppade på mig o alla andra män i projektet och skulle kramas och vara nära hela tiden. Jag sa till henne att jag inte ville ha det så. Dessutom hade ju xxx och chefen en relation bakom hans familj, men det vet du ju vad som hände sen”. Det var verkligen helt spontant och fick mig lite ur gängorna.

Men nu när jag tänker efter så är det ju inte ok att hon ska diktera vilka jag jobbar med. Hon är ingen kollega längre. Och inte nån kompis heller för den delen.

 

[eventingmania]

Jag har gått och funderat på en sak ett tag och jag tycker det är en liten knivig sits.
En person i min närhet hörde av sig och berättade att hon anmält sin kollega för sexuella trakasserier (eller liknande, minns inte exakt rubriceringen) till kollegans arbetsgivare (och polisen tror jag men ej säker på det). Kollegan var hennes närmsta chef och för att göra en historia kort så fick han avgå och sluta på arbetsplatsen (hon jobbade inte kvar där sedan flera år tillbaka). Chefen var en kollega till mig (inte samma arbetsplats men samma bransch) och vi sågs ofta på möten, konferenser osv. Anmälaren gjorde klart för alla hennes kollegor, vänner och bekanta att antingen tar man hennes parti eller så är man avslutad som kompis/bekant/kollega. Jag hade ju med anmälaren att göra då jag extrajobbade i hennes företag då, hjälpte henne med flyttbestyr osv.

Hur ska man agera i en sådan sits? Jag träffade både anmälaren och chefen på en konferens (detta var innan chefen fick sluta). Anmälaren sprang iväg så fort hon såg chefen och jag hade ingen aning om hur jag skulle agera, jag måste ju vara professionell samtidigt? Jag beslutade mig för att hälsa på chefen och gjorde så, pratade lite (han verkade lite´"lättad" av att jag gjorde det) för vi hade ju projekt tillsammans.
Det gjorde ju att jag till stor del "försvann" från anmälarens företag, ioförsig spelade det ingen roll, men frågan är, hur hade ni agerat i en sådan sits?

Vem behöver sådana vänner å bekanta liksom?!

Vuxna människor som dikterar vem eller vilka folk ska umgås eller prata med oavsett bakomliggande orsak är inte normala. Det är ju liksom bara en annan sida av myntet "svartsjuka manipulerande män" som dödar sina flickvänner. Äkta obehagligt!

 

[Huggorm]

Baksidan med könsblandade arbetsplatser. Jag har sett män slåss med varandra på jobbet, när de är färdiga återgår de till jobbet och allt är tillbaka till det vanliga. Eventuellt får man dela på de båda arga en dag eller två så de inte går varandra på nerverna. Men skulle någon tafsa på en kvinnlig arbetskamrat är han bränd för livet, för evigt stämplad som en dålig människa som inte går att ha kvar på arbetsplatsen. Då räcker det inte att han medger att han har gjort fel, ber om förlåtelse och sedan återgår till vardagen.

 

[iNHALE]

Jag känner spontant att anmälaren skulle behöva gå i terapi. Att må dåligt över att ha varit utsatt är inget konstigt men att försöka kontrollera sin omgivning på det sättet som hon gör får mig att tänka att hon behöver hjälp att hantera det som hänt på ett annat sätt. Detta är bara destruktivt för alla parter och det finns en viss risk att denna typen av "åsiktstvång" snarare får till följd att en del kan börja misstro henne.

 

[parellikusken]

Jag känner spontant att anmälaren skulle behöva gå i terapi. Att må dåligt över att ha varit utsatt är inget konstigt men att försöka kontrollera sin omgivning på det sättet som hon gör får mig att tänka att hon behöver hjälp att hantera det som hänt på ett annat sätt. Detta är bara destruktivt för alla parter och det finns en viss risk att denna typen av "åsiktstvång" snarare får till följd att en del kan börja misstro henne.

Även den som utsatt offret borde gå i terapi så han slutar trakassera kvinnor. Han borde ta sitt ansvar och jobba med sig själv.

 

[escodobe]

Jag tänker att man ändå behöver vara professionell på jobbet, att arbeta och "prata väder" oavsett vad man egentligen tycker och tänker.

I mitt jobb behöver jag ibland möta personer som begått vidriga brott, men de måste få ett lika professionellt bemötande som de jag gärna hade blivit polare med om vi hade träffats i något annat sammanhang än jobbmässigt så att säga.

 

[Cambrie]

Baksidan med könsblandade arbetsplatser. Jag har sett män slåss med varandra på jobbet, när de är färdiga återgår de till jobbet och allt är tillbaka till det vanliga. Eventuellt får man dela på de båda arga en dag eller två så de inte går varandra på nerverna. Men skulle någon tafsa på en kvinnlig arbetskamrat är han bränd för livet, för evigt stämplad som en dålig människa som inte går att ha kvar på arbetsplatsen. Då räcker det inte att han medger att han har gjort fel, ber om förlåtelse och sedan återgår till vardagen.

Men alltså va? Vad jobbar du på för arbetsplats? På våran är varken tafsande eller misshandel ok och båda grejerna skulle få grava konsekvenser oavsett vem som är förövare och vem som är offer...

 

[lingonben]

Baksidan med könsblandade arbetsplatser. Jag har sett män slåss med varandra på jobbet, när de är färdiga återgår de till jobbet och allt är tillbaka till det vanliga. Eventuellt får man dela på de båda arga en dag eller två så de inte går varandra på nerverna. Men skulle någon tafsa på en kvinnlig arbetskamrat är han bränd för livet, för evigt stämplad som en dålig människa som inte går att ha kvar på arbetsplatsen. Då räcker det inte att han medger att han har gjort fel, ber om förlåtelse och sedan återgår till vardagen.

Oj. Så funkar inte de mansdominerade arbetsplatser jag sett under 20+ år. Ingen har någonsin slagits, men däremot förekommer både grudges som vårdas ömt (och gnälls om bakom ryggen på antagonisten) samt backstabbande.

 

[Sol]

Baksidan med könsblandade arbetsplatser. Jag har sett män slåss med varandra på jobbet, när de är färdiga återgår de till jobbet och allt är tillbaka till det vanliga. Eventuellt får man dela på de båda arga en dag eller två så de inte går varandra på nerverna. Men skulle någon tafsa på en kvinnlig arbetskamrat är han bränd för livet, för evigt stämplad som en dålig människa som inte går att ha kvar på arbetsplatsen. Då räcker det inte att han medger att han har gjort fel, ber om förlåtelse och sedan återgår till vardagen.

Det låter helt fruktansvärt att puckla på varandra och sedan återgå till det normala. Det är helt oacceptabelt. Likväl som sexuella trakasserier. Du ska känna dig trygg på din arbetsplats.

 

[Grazing]

Baksidan med könsblandade arbetsplatser. Jag har sett män slåss med varandra på jobbet, när de är färdiga återgår de till jobbet och allt är tillbaka till det vanliga. Eventuellt får man dela på de båda arga en dag eller två så de inte går varandra på nerverna. Men skulle någon tafsa på en kvinnlig arbetskamrat är han bränd för livet, för evigt stämplad som en dålig människa som inte går att ha kvar på arbetsplatsen. Då räcker det inte att han medger att han har gjort fel, ber om förlåtelse och sedan återgår till vardagen.

För det första så är det en galet dålig arbetsplats om kollegorna "pucklar på varandra" på det sättet och sen, ser du inte skillnad på sexuella trakasserier och andra konflikter/situationer då man inte kommer överens eller har samma åsikt?

Att vara sams jämt och ständigt är man inte på någon arbetsplats men man ska känna sig trygg.

 

[Huggorm]

För det första så är det en galet dålig arbetsplats om kollegorna "pucklar på varandra" på det sättet och sen, ser du inte skillnad på sexuella trakasserier och andra konflikter/situationer då man inte kommer överens eller har samma åsikt?

Att vara sams jämt och ständigt är man inte på någon arbetsplats men man ska känna sig trygg.

Något måste man jämföra med och jag tänker att slagsmål kanske är bland det närmast man kommer?