- Svar: 1
- Visningar: 559
Inatt hade jag en dröm som inte var särskilt svårtydd. Jag drömde att E sa att han hade funderat på om han ville ha fler barn och kommit fram till att han nog ville det.
Såhär ser mina egna tankar ut kring detta; Å ena sidan är livet så himla bra som det är just nu. Jag orkar vara mamma till det barnet jag har, jag hinner jobba, rida några dagar i veckan och ha nåt slags socialt liv. Vi bor lagom stort för en familj på 3 pers. Jag älskar mitt hem och vill absolut inte flytta, särskilt inte nu när vi börjar få det så fint hemma.
Å andra sidan försöker jag tänka långsiktigt. Hur vill jag att mitt liv ser ut om 10 år? Om 20 år? Vill jag leva ett bekvämt liv? Orkar jag fler utmaningar?
Att mitt barn önskar ett syskon mer än nånting annat är väl det som främst fått mig att fundera över detta. Men, man kan ju inte skaffa fler barn som sällskap till det man redan har. Man måste ju VILJA ha, och dessutom orka med fler själv. Dessutom börjar han bli större nu och man kan börja planera lite för framtiden, göra saker ihop mera som en familj. Som exempelvis att köpa en ponny. När jag sa detta till min kompis tyckte hon att jag var knäpp, liksom HUR kan jag prioritera att skaffa häst igen framför att skaffa barn. Men jag har ju redan ett barn, och känner mig väldigt nöjd med det barnet jag har. Man vet ju aldrig vad man får.
Sen är åldern en grej som jag tänker lite på också, fast inte så jättemycket. Men jag känner mig gammal och sliten redan nu, och fler barn är inte aktuellt i dagsläget. Säg att vi väntar 3-4 år. Då är jag 38-39. Och W är 10 år. Klart man kan ha utbyte av ett syskon ändå men det blir liksom på ett annat sätt tror jag.
Hur jag än vrider och vänder på detta kommer jag liksom inte fram till något som känns 100% rätt. Och tiden den bara går. Har så mycket jag vill göra som på något vis känns mer angeläget än att skaffa fler barn. Är det konstigt? Fel? Kommer jag att ångra mig sen? När jag var i mina sena 20-år visste jag ju så tvärsäkert att jag ville ha barn, jag bara visste det och det kändes 100% rätt.
Såhär ser mina egna tankar ut kring detta; Å ena sidan är livet så himla bra som det är just nu. Jag orkar vara mamma till det barnet jag har, jag hinner jobba, rida några dagar i veckan och ha nåt slags socialt liv. Vi bor lagom stort för en familj på 3 pers. Jag älskar mitt hem och vill absolut inte flytta, särskilt inte nu när vi börjar få det så fint hemma.
Å andra sidan försöker jag tänka långsiktigt. Hur vill jag att mitt liv ser ut om 10 år? Om 20 år? Vill jag leva ett bekvämt liv? Orkar jag fler utmaningar?
Att mitt barn önskar ett syskon mer än nånting annat är väl det som främst fått mig att fundera över detta. Men, man kan ju inte skaffa fler barn som sällskap till det man redan har. Man måste ju VILJA ha, och dessutom orka med fler själv. Dessutom börjar han bli större nu och man kan börja planera lite för framtiden, göra saker ihop mera som en familj. Som exempelvis att köpa en ponny. När jag sa detta till min kompis tyckte hon att jag var knäpp, liksom HUR kan jag prioritera att skaffa häst igen framför att skaffa barn. Men jag har ju redan ett barn, och känner mig väldigt nöjd med det barnet jag har. Man vet ju aldrig vad man får.
Sen är åldern en grej som jag tänker lite på också, fast inte så jättemycket. Men jag känner mig gammal och sliten redan nu, och fler barn är inte aktuellt i dagsläget. Säg att vi väntar 3-4 år. Då är jag 38-39. Och W är 10 år. Klart man kan ha utbyte av ett syskon ändå men det blir liksom på ett annat sätt tror jag.
Hur jag än vrider och vänder på detta kommer jag liksom inte fram till något som känns 100% rätt. Och tiden den bara går. Har så mycket jag vill göra som på något vis känns mer angeläget än att skaffa fler barn. Är det konstigt? Fel? Kommer jag att ångra mig sen? När jag var i mina sena 20-år visste jag ju så tvärsäkert att jag ville ha barn, jag bara visste det och det kändes 100% rätt.
