Stressad av gäster

[Mirabella]

Har insett att jag blir så stressad av att ha folk hemma på besök. Känner mig dock som ett UFO då de flesta i min närhet tycker tvärt om - att livet kretsar kring att ha folk hemma på middag.

Jag bor på gård och de flesta av mina vänner bor i innerstan. Jag upplever att de och deras barn är helt ovana vid att vara ute i naturen och när de är på besök är det en ständig stress över att barn ramlar på grusgångar, bränner sig på nässlor och får stickor i fötterna och att de vuxna är rädda för getingar, spolar vatten galet länge i kranarna och har noll insikt i att barnen kan göra sig illa på grejer häromkring. Det är liksom ingen städad radhusträdgård med en liten plan gräsplätt utan en stor, härlig gård med kuperad terräng men också med stora maskiner och allt därtill.

Inser ju att min stress ligger på mig då jag ”tar på mig” och bryr mig för mycket om hur alla har det, men jag känner ändå ett ansvar att ingen gör sig illa på min gård. Hur hanterar man det? Eller slutar man helt enkelt att bjuda hem folk?

 

[Red_Chili]

Om du inte vill bjuda hem folk, gör inte det. Om du vill men oroar dig för andra, informera dem innan de kommer. Informera de vuxna om att det finns getingar och att de inte får spola vatten galet länge i kranarna (samt informera om varför).

Även i "prydlig stadsmiljö" finns dessutom saker som barn kan skada sig på. Jag bor i en stockholmsförort med prydliga gräsmattor och barn överallt. De rullar i gräset, de krockar med varandra när de gör det, de ramlar på asfalt och de små rutor grus som finns, de har grus och sand och insekter som sticks/bits på förskolorna här med. Barn gör illa sig. Och då lär de sig att det kanske inte är lämpligt att springa i en potentiellt hal nedförsbacke med händerna i fickorna. Sedan får du såklart be föräldrarna hålla koll på sina barn så att barnen inte springer och leker med stora, potentiellt farliga maskiner på gården. Men naturen, den är inte orimligt farlig för barn, och normalt sett är det inte heller någon kaos och katastrof om ett barn ramlar och slår sig lite. Barn ramlar hela tiden, oavsett underlag. Det hör till att barn får utforska sina gränser för att lära sig var gränserna går, träna upp kroppskontrollen osv.

 

[Lingon]

Har insett att jag blir så stressad av att ha folk hemma på besök. Känner mig dock som ett UFO då de flesta i min närhet tycker tvärt om - att livet kretsar kring att ha folk hemma på middag.

Jag bor på gård och de flesta av mina vänner bor i innerstan. Jag upplever att de och deras barn är helt ovana vid att vara ute i naturen och när de är på besök är det en ständig stress över att barn ramlar på grusgångar, bränner sig på nässlor och får stickor i fötterna och att de vuxna är rädda för getingar, spolar vatten galet länge i kranarna och har noll insikt i att barnen kan göra sig illa på grejer häromkring. Det är liksom ingen städad radhusträdgård med en liten plan gräsplätt utan en stor, härlig gård med kuperad terräng men också med stora maskiner och allt därtill.

Inser ju att min stress ligger på mig då jag ”tar på mig” och bryr mig för mycket om hur alla har det, men jag känner ändå ett ansvar att ingen gör sig illa på min gård. Hur hanterar man det? Eller slutar man helt enkelt att bjuda hem folk?

Är det så att de är ovana eller att barnens föräldrar inte är lika oroliga som du? D.v.s. hur van är du vid att umgås med andras barn?

 

[Masqueradee]

Jag har typ aldrig folk över, är otroligt mycket "mitt hem, min borg", så det tycker jag inte är något konstigt!

 

[Snowball]

Man slutar bjuda hem folk
Speciellt om vuxna är rädda för getingar då är det bäst de stannar i stan faktiskt

 

[Badger]

Har insett att jag blir så stressad av att ha folk hemma på besök. Känner mig dock som ett UFO då de flesta i min närhet tycker tvärt om - att livet kretsar kring att ha folk hemma på middag.

Jag bor på gård och de flesta av mina vänner bor i innerstan. Jag upplever att de och deras barn är helt ovana vid att vara ute i naturen och när de är på besök är det en ständig stress över att barn ramlar på grusgångar, bränner sig på nässlor och får stickor i fötterna och att de vuxna är rädda för getingar, spolar vatten galet länge i kranarna och har noll insikt i att barnen kan göra sig illa på grejer häromkring. Det är liksom ingen städad radhusträdgård med en liten plan gräsplätt utan en stor, härlig gård med kuperad terräng men också med stora maskiner och allt därtill.

Inser ju att min stress ligger på mig då jag ”tar på mig” och bryr mig för mycket om hur alla har det, men jag känner ändå ett ansvar att ingen gör sig illa på min gård. Hur hanterar man det? Eller slutar man helt enkelt att bjuda hem folk?

Tänker att eventuellt låter man helt enkelt föräldrarna hantera barnen och att det är deras problem med grusgångar och nässlor. En del i att hantera en omgivning och växa upp är ju faktiskt att få upplevelser och grusgångar och nässlor är upplevelser.

Om det däremot handlar om ett stup eller ett sädesmagasin man kan drunkna i så kanske man kan sätta något slags varningstape där? Dvs varningstape på dödligt och låta resten vara bara.

Tycker det låter lite underligt, jag är uppvuxen i stad och inte har jag någonsin, eller mina föräldrar, eller när jag jagat min unge varit omedveten om grusgångar och getingar. De finns i staden med om inte annat. När det gäller spola vatten kanske en postit med -spola inte vatten, det är vattenbrist, funkar?

Som förälder hade jag kanske blivit stressad över att någon är väldigt stressad över mitt barn. Kanske hade jag verkligen haft koll på att en grusgång inte är dödlig och ville låta mitt barn undersöka den. Föräldrarna kanske vet att deras barn kan skrapa ett knä men tycker det är ok. (Jag brukar nog inte alls lägga mig i eller ens knappt se vad andra föräldrar gör eller inte gör med sina barn så länge de inte hotar direkt älskad inredning, annan är ok. Dvs när mamman låter barnet dra sig upp i vårt akvarium när jag ser kanske jag berättar att det kan välta men helt ärligt jag gick supersnabbt därifrån så jag skulle slippa se eländet.)

 

[Görel]

Tänker att föräldrarna kanske slappnar av när de är med barnen på landet och tänker att de faror som finns i en stad inte finns där? Trafiken ser inte likadan ut och därför tänker man att det finns färre faror?

Jag bor själv i Stockholms innerstad och givetvis finns det grusgångar och getingar här också. Och buskar som rivs, cyklister som ljudlöst forsar fram, och många andra saker som kan vara farliga för barn.

Kanske blir det lättare om du kommer överens om att föräldrarna själva tar ansvar för sina barns säkerhet? Jag vet ju inte om de redan tänker så men att du ändå tar på sig deras stress eller om de lägger på dig att göra miljön säker för deras barn. Om det är det sistnämnda kan du klargöra att villkoret för att få komma är att ansvaret för barnen ligger på dem?

Sen håller jag med dig om vattenspolande, blir galen på folk som låter kranen stå på i flera minuter för att de vill ha kallt vatten. Ställ in en tillbringare i kylskåpet och sluta slösa.

 

[Lingon]

Tänker att eventuellt låter man helt enkelt föräldrarna hantera barnen och att det är deras problem med grusgångar och nässlor. En del i att hantera en omgivning och växa upp är ju faktiskt att få upplevelser och grusgångar och nässlor är upplevelser.

Om det däremot handlar om ett stup eller ett sädesmagasin man kan drunkna i så kanske man kan sätta något slags varningstape där? Dvs varningstape på dödligt och låta resten vara bara.

Tycker det låter lite underligt, jag är uppvuxen i stad och inte har jag någonsin, eller mina föräldrar, eller när jag jagat min unge varit omedveten om grusgångar och getingar. De finns i staden med om inte annat. När det gäller spola vatten kanske en postit med -spola inte vatten, det är vattenbrist, funkar?

Som förälder hade jag kanske blivit stressad över att någon är väldigt stressad över mitt barn. Kanske hade jag verkligen haft koll på att en grusgång inte är dödlig och ville låta mitt barn undersöka den. Föräldrarna kanske vet att deras barn kan skrapa ett knä men tycker det är ok. (Jag brukar nog inte alls lägga mig i eller ens knappt se vad andra föräldrar gör eller inte gör med sina barn så länge de inte hotar direkt älskad inredning, annan är ok. Dvs när mamman låter barnet dra sig upp i vårt akvarium när jag ser kanske jag berättar att det kan välta men helt ärligt jag gick supersnabbt därifrån så jag skulle slippa se eländet.)

Jag tänker också så. Grusgångar och nässlor är inte farligt. Skrapsår på knäet får alla barn nån gång.

Dessutom så finns nässlor här i stan också. Och asfalt är inte trevligt att skrapa knäet mot heller.

 

[Lingon]

Har insett att jag blir så stressad av att ha folk hemma på besök. Känner mig dock som ett UFO då de flesta i min närhet tycker tvärt om - att livet kretsar kring att ha folk hemma på middag.

Jag bor på gård och de flesta av mina vänner bor i innerstan. Jag upplever att de och deras barn är helt ovana vid att vara ute i naturen och när de är på besök är det en ständig stress över att barn ramlar på grusgångar, bränner sig på nässlor och får stickor i fötterna och att de vuxna är rädda för getingar, spolar vatten galet länge i kranarna och har noll insikt i att barnen kan göra sig illa på grejer häromkring. Det är liksom ingen städad radhusträdgård med en liten plan gräsplätt utan en stor, härlig gård med kuperad terräng men också med stora maskiner och allt därtill.

Inser ju att min stress ligger på mig då jag ”tar på mig” och bryr mig för mycket om hur alla har det, men jag känner ändå ett ansvar att ingen gör sig illa på min gård. Hur hanterar man det? Eller slutar man helt enkelt att bjuda hem folk?

Jag tycker att det låter som att du dels ser ner på dina vänner och tror att de är korkade. Dels verkar du inte inse att mycket av det där finns även i stan.

Asfalt är inte nådigt att skrapa knäet på. Nässlor finns här också och är inte dödliga eller ens farliga. Obehagliga ja, men inget att stressa över. Stickor i fötterna är varken farligt eller unikt för en gård på landet. Rädslan för getingar är inte din. Hur påverkar det dig ens? Ja, det kanske föredrar att äta inomhus under den värsta getingtiden (aug/sept) men i övrigt är det inget du kan ta ansvar för.

De stora maskinerna får du berätta är off limit. Är nåt barn extra intresserad av traktorn kanske en övervakad visning av den kan vara roligt, men inte nödvändigt. Fordon är stadsbarn garanterat vana vid! Men de är vana vid att de håller sig till vägarna. Så om ni ska köra med maskinerna på gården när gäster med barn är där kan det vara bra att be föräldrarna kalla in barnen just då eller säga att en viss del av gården är off limits idag för att det körs med stora farliga maskiner där.

 

[Dorinda]

Har insett att jag blir så stressad av att ha folk hemma på besök. Känner mig dock som ett UFO då de flesta i min närhet tycker tvärt om - att livet kretsar kring att ha folk hemma på middag.

Jag bor på gård och de flesta av mina vänner bor i innerstan. Jag upplever att de och deras barn är helt ovana vid att vara ute i naturen och när de är på besök är det en ständig stress över att barn ramlar på grusgångar, bränner sig på nässlor och får stickor i fötterna och att de vuxna är rädda för getingar, spolar vatten galet länge i kranarna och har noll insikt i att barnen kan göra sig illa på grejer häromkring. Det är liksom ingen städad radhusträdgård med en liten plan gräsplätt utan en stor, härlig gård med kuperad terräng men också med stora maskiner och allt därtill.

Inser ju att min stress ligger på mig då jag ”tar på mig” och bryr mig för mycket om hur alla har det, men jag känner ändå ett ansvar att ingen gör sig illa på min gård. Hur hanterar man det? Eller slutar man helt enkelt att bjuda hem folk?

Men göra sig illa är en del av upplevelsen. Få springa och klättra på stenar och över träd i kuperad terräng är ju svårslaget bra. Såklart föräldrarna får ta ansvar för att det inte blir farligt.

Och du för sätta dina gränser, rör inte den grejen, för det vill jag inte.

Sen behöver du ju såklart inte bjuda hem folk om du inte vill! Men vill du så låt föräldrarna ansvara för sina barn.

 

[Hermelin]

Har insett att jag blir så stressad av att ha folk hemma på besök. Känner mig dock som ett UFO då de flesta i min närhet tycker tvärt om - att livet kretsar kring att ha folk hemma på middag.

Jag bor på gård och de flesta av mina vänner bor i innerstan. Jag upplever att de och deras barn är helt ovana vid att vara ute i naturen och när de är på besök är det en ständig stress över att barn ramlar på grusgångar, bränner sig på nässlor och får stickor i fötterna och att de vuxna är rädda för getingar, spolar vatten galet länge i kranarna och har noll insikt i att barnen kan göra sig illa på grejer häromkring. Det är liksom ingen städad radhusträdgård med en liten plan gräsplätt utan en stor, härlig gård med kuperad terräng men också med stora maskiner och allt därtill.

Inser ju att min stress ligger på mig då jag ”tar på mig” och bryr mig för mycket om hur alla har det, men jag känner ändå ett ansvar att ingen gör sig illa på min gård. Hur hanterar man det? Eller slutar man helt enkelt att bjuda hem folk?

Jag tänker lite som @Lingon gör. Du behöver inte ta ansvar för om barnen får stickor i fötterna eller bränner sig på brännässlor. Och kanske är det ett tag sen du själv var i stan? Innerstan är inte en helt ofarlig miljö att vistas i heller även om riskerna är annorlunda. Att ramla i gruset, få myggbett, trampa i kodynga eller vad det nu kan vara är en del av att vara på landet och det är framförallt föräldrarna som får ta ansvar för att sätta ramarna för sina barn. Att någon av besökarna är rädda för getingar, grisar eller vad det nu kan vara är knappast något du behöver stressa för. Senast jag kollade fanns det faktiskt getingar i stan också så den personen är nog rädd även för stan-getingar tänker jag.

Finns det platser med eventuell livsfara? Ja, då behöver föräldrarna informeras om det. T ex maskiner som kan vara potentiellt livsfarliga, ja där kanske barnen inte behöver klättra.

 

[Midsommarblomster]

en ständig stress över att barn

Barn är en ständig stress Men det är föräldrarnas stress. Om jag vore du hade jag meddelat föräldrarna om det finns ställen barnen inte får leka på, eller om det finns något ovanligt farligt någonstans exempelvis maskiner. Som förälder vet man oftast om vad ens barn klarar av och inte, och har också ett eget förhållningssätt till hur mycket man behöver och vill springa efter och skydda. Så låt dem sköta sitt, men meddela det du vill i förväg.

Förslaget med en lapp vid vattnet tyckte jag var toppen. Getingarna kan de ju sköta själva, jag tycker själv de är obehagliga men jag är också en vuxen människa som kan sköta mig själv.

Så jag tänker nog två saker. Det ena är att släppa ansvaret för andra, barn som vuxna. Det andra är respekten för din gård och hur du vill ha saker och ting, och det där kan du ju bara känna av själv. Men andra vet ju inte om du inte berättar. När jag har folk i stugan så får jag berätta vissa saker, som att inte slösa med vatten eller att vattnet blir kokhett i kranen så det måste man akta sig (och barnen) för. Att män gärna får kissa utomhus så vi inte behöver tömma mulltoan mer än nödvändigt. Att det finns huggormar. Jag går runt och informerar en vända när de kommer, sen vet de.

 

[Grazing]

Har insett att jag blir så stressad av att ha folk hemma på besök. Känner mig dock som ett UFO då de flesta i min närhet tycker tvärt om - att livet kretsar kring att ha folk hemma på middag.

Jag bor på gård och de flesta av mina vänner bor i innerstan. Jag upplever att de och deras barn är helt ovana vid att vara ute i naturen och när de är på besök är det en ständig stress över att barn ramlar på grusgångar, bränner sig på nässlor och får stickor i fötterna och att de vuxna är rädda för getingar, spolar vatten galet länge i kranarna och har noll insikt i att barnen kan göra sig illa på grejer häromkring. Det är liksom ingen städad radhusträdgård med en liten plan gräsplätt utan en stor, härlig gård med kuperad terräng men också med stora maskiner och allt därtill.

Inser ju att min stress ligger på mig då jag ”tar på mig” och bryr mig för mycket om hur alla har det, men jag känner ändå ett ansvar att ingen gör sig illa på min gård. Hur hanterar man det? Eller slutar man helt enkelt att bjuda hem folk?

Gör det någonting om dom ramlar eller skrapar sig på gruset osv? Det är ju inget farligt och en del av att växa upp och det inser nog föräldrarna och det är därför dom inte är överbeskyddande på det sättet. Och allt det där kan faktiskt även hända i stan. Däremot vattnet kan du ju säga till om bara.

 

[Dorinda]

På temat stadsbarn på landet.
Vi var hemma hos en kompis som bor på en jättefin gård. Min unge började bli lite röjig så min man föreslog att vi skulle gå ut en stund. Istället för att bråka på barnet om att sitta stilla.

Maken går först ut med barnet. Som är genomlycklig. Han hade med sig en liten spade och satt nu högst upp i grushög och tyckte livet var FANTASTISKT!
Efter det har han bestigit varje grushög vi mött. Man vet aldrig vad som är en fantastiskt upplevelse i en 3-årings värld!

 

[Mirabella]

Tack alla! Så kloka svar som alltid här! Har landat lite nu och tror jag överreagerade lite, är inte så van vid barn-stök överlag och det blev nog lite intensivt helt enkelt

 

[Midsommarblomster]

är inte så van vid barn-stök överlag och det blev nog lite intensivt helt enkelt

Det kan vara otroligt intensivt, och jag har full förståelse om man inte vill umgås med barn. Så det kan du ju fundera lite på, om det verkligen är besöken på hemmaplan som är jobbiga eller om det helt enkelt är för jobbigt att umgås med barn. Eller kombinationen. Då är ju egentligen ingenting fel utan bara ett val att slippa den stressen.

 

[karamelldrottningen]

Är väl betydligt mer faror på stan än på landet. Med trafik och skummisar.
Skulle något hända så lägg på ett plåster eller ring ambulans om livet står på spel. De åker även ut på vischan

 

[hundtant]

Man slutar bjuda hem folk
Speciellt om vuxna är rädda för getingar då är det bäst de stannar i stan faktiskt

Vuxna kan också vara rädda för getingar, det är inget konstigt. Och getingar finns även i stan.

 

[Lingon]

Vuxna kan också vara rädda för getingar, det är inget konstigt. Och getingar finns även i stan.

Ja, tänk om det var så enkelt att slippa getingar! Då hade getingerädda jag haft mycket trevligare somrar. Men de finns överallt tyvärr.

 

[Nota]

Har insett att jag blir så stressad av att ha folk hemma på besök. Känner mig dock som ett UFO då de flesta i min närhet tycker tvärt om - att livet kretsar kring att ha folk hemma på middag.

Jag bor på gård och de flesta av mina vänner bor i innerstan. Jag upplever att de och deras barn är helt ovana vid att vara ute i naturen och när de är på besök är det en ständig stress över att barn ramlar på grusgångar, bränner sig på nässlor och får stickor i fötterna och att de vuxna är rädda för getingar, spolar vatten galet länge i kranarna och har noll insikt i att barnen kan göra sig illa på grejer häromkring. Det är liksom ingen städad radhusträdgård med en liten plan gräsplätt utan en stor, härlig gård med kuperad terräng men också med stora maskiner och allt därtill.

Inser ju att min stress ligger på mig då jag ”tar på mig” och bryr mig för mycket om hur alla har det, men jag känner ändå ett ansvar att ingen gör sig illa på min gård. Hur hanterar man det? Eller slutar man helt enkelt att bjuda hem folk?

Jag bjuder aldrig hem folk, tror inte jag haft någon hemma sen jag bodde med exet.
Ja familjen har varit hos mig någon enstaka gång men vänner vill jag träffa och göra något aktivt med. Dvs vi ses” ute”. Har knappt varit hos mina vänner heller.
Finner inget nöje med middagar och fikar hemma hos folk.