stjarnfrugt
Trådstartare
Hur ska man kunna gå vidare i sitt hästeri när man är fattig? Jag känner hela tiden att jag kört fast, jag försöker hela tiden att tänka om och hitta lösningar men i slutändan sitter jag ändå kvar på samma ruta. Det känns som att det inte finns någon lösning annat än att bara finna sig i situationen.
Bakgrund:
Jag har alltid strävat efter att träna och bli bättre på hästar och ridning. Under ponnytiden fick jag inte åka och träna eftersom min familj inte delade mitt intresse, så jag var den ständiga hästskötaren då mina kompisar åkte och tränade/tävlade med sina ponnyer. Hela tiden drömde jag om att jag själv en dag skulle vara den som satt på hästen och inte den som sprang omkring och höll reda på startlistor osv.
På gymnasiet såg jag äntligen en ljusning då jag lyckades komma in på ett ridgymnasium = gratis träning utan att jag skulle vara beroende av skjuts och engagemang från familjen. Och det blev verkligen ett lyft. Jag kände helt plötsligt hur jag kom framåt i ridningen och att det gick bra. För första gången i livet kände jag att gjorde framsteg trots att jag aldrig haft samma förutsättningar som mina tränande och tävlande kompisar. Det var en märklig känsla och jag kände att jag kan nog ändå komma långt en dag trots att jag inte grundat så bra i yngre år.
Men så blev det inte. Efter halva gymnasietiden blev jag sjuk och fick avbryta efter två år. Jag slutade rida och tillbringade flera år i min sjukdom. När jag sedan blev bättre kändes hästarna väldig avlägset. Jag hade ingen hästintresserad kompis kvar i stan och jag hade dessutom börjat läsa in gymnasiet och hade fullt upp. Sedan flyttade jag och började jobba.
För ett år sedan kände jag dock att det var dags att börja återuppta det igen. Och sedan dess har det mesta känts som en enda uppförsbacke.
Jag hade visserligen räknat med att vara ringrostig. Det är inte det värsta. Problemet är snarare att jag hela tiden blir påminnd om att jag inte kommer vidare. Jag började som medryttare på en ponny men i kombination med att jag inte fick rida lektioner (pga reglerna i stallet) och att ägaren och jag hade helt olika syn på hästhållning så slutade jag efter ett halvår. Sedan dess hittade jag en stor häst som jag rider men där är det bara skogspromenader. Det blir också väldigt sällan, kanske bara 4-5 ggr/mån.
Jag funderade ett tag på att kanske kunna ta en häst på foder eller köpa, men det gick inte ihop med min dåliga inkomst då jag jobbade inom vården.
Med tiden kände jag att jag började må allt sämre pga att inte komma vidare. Jag känner verkligen att hästar är mitt liv och en förutsättning för att kunna ha häst är att ha bättre inkomst.
Jag funderade på vad jag skulle göra åt det ekonomiska och räknade alla möjliga kalkyler för att ha råd. Efter att ha vänt och vridit på varenda krona och tanke om extrajobb osv insåg att det enda är att utbilda sig till nåt annat. Jag hade tur och fick en restplats och har nu börjat plugga till ett yrke där lönen är bra och när utbildningen är klar är förhoppningsvis arbetsmarknadsläget bättre så att jag kan få ett jobb. Men under studietiden är ju chanserna att klara en häst ekonomiskt om möjligt ännu mindre.
Sedan dyker det hela tiden upp nya hinder. Jag funderade på att leta efter en till medryttarhäst för att kunna rida lite mer än bara ibland samt få rida för tränare nån gång, men min utbildning kommer framöver att innebära mkt praktik då jag kommer bara borta 2-3 månader åt gången och hur många hästägare vill ha en sådan medryttare? Det är TVÅ ÅR tills jag är klar med skolan och tills dess känns allting så stillastående. Jag kommer inte ha råd med häst och jag kommer dessutom vara borta mkt
Jag är trött på att hela tiden vänta på bättre tider. Det känns som att hela mitt hästliv varit ett långt väntande på bättre tider. Det är inte bara en eller två gånger jag förbannat att jag "drabbats" av ett hästintresse. Varför ska jag bara vara intresserad av det som alltid är så omöjligt att ägna sig åt?
På sätt och vis var mina hästlösa år lättare att hantera... jag gjorde inget annat än att gå ut med hunden, men jag var åtminstone inte så deppig över att vara hindrad hela tiden. Jag har aldrig hittat nåt som kunde mäta sig med hästarna, jag är helt enkelt inte intresserad av nåt annat. Antingen sysslar jag med hästar eller så gör jag inget.
Hur fasen ska man uthärda två år i väntan på livet? Jag vet att det är en kort tid i fråga om utbildningar, men för mig som verkligen hatar att plugga så känns det som en evighet. Dessutom måste jag läsa på distans och kan inte läsa med mina klasskamrater så jag kan inte ens se det positivt ur ett socialt perspektiv. Jag sitter bara hemma med datorn och det känns oerhört uttråkande.
Jag pluggar endast för att få en bättre lön i slutändan. Egentligen är jag inte intresserad av att utbilda mig, men man måste ju om man nån gång ska kunna ha häst eller utvecklas ridmässigt...
Detta blev tidernas gnälltråd - jag vet Men frågan återstår: Hur fasen står andra studenter ut med detta fattiga och minst sagt urtråkiga studentliv? Då menar jag ni som inte har sambos eller familjer som sponsrar ert hästintresse.
Bakgrund:
Jag har alltid strävat efter att träna och bli bättre på hästar och ridning. Under ponnytiden fick jag inte åka och träna eftersom min familj inte delade mitt intresse, så jag var den ständiga hästskötaren då mina kompisar åkte och tränade/tävlade med sina ponnyer. Hela tiden drömde jag om att jag själv en dag skulle vara den som satt på hästen och inte den som sprang omkring och höll reda på startlistor osv.
På gymnasiet såg jag äntligen en ljusning då jag lyckades komma in på ett ridgymnasium = gratis träning utan att jag skulle vara beroende av skjuts och engagemang från familjen. Och det blev verkligen ett lyft. Jag kände helt plötsligt hur jag kom framåt i ridningen och att det gick bra. För första gången i livet kände jag att gjorde framsteg trots att jag aldrig haft samma förutsättningar som mina tränande och tävlande kompisar. Det var en märklig känsla och jag kände att jag kan nog ändå komma långt en dag trots att jag inte grundat så bra i yngre år.
Men så blev det inte. Efter halva gymnasietiden blev jag sjuk och fick avbryta efter två år. Jag slutade rida och tillbringade flera år i min sjukdom. När jag sedan blev bättre kändes hästarna väldig avlägset. Jag hade ingen hästintresserad kompis kvar i stan och jag hade dessutom börjat läsa in gymnasiet och hade fullt upp. Sedan flyttade jag och började jobba.
För ett år sedan kände jag dock att det var dags att börja återuppta det igen. Och sedan dess har det mesta känts som en enda uppförsbacke.
Jag hade visserligen räknat med att vara ringrostig. Det är inte det värsta. Problemet är snarare att jag hela tiden blir påminnd om att jag inte kommer vidare. Jag började som medryttare på en ponny men i kombination med att jag inte fick rida lektioner (pga reglerna i stallet) och att ägaren och jag hade helt olika syn på hästhållning så slutade jag efter ett halvår. Sedan dess hittade jag en stor häst som jag rider men där är det bara skogspromenader. Det blir också väldigt sällan, kanske bara 4-5 ggr/mån.
Jag funderade ett tag på att kanske kunna ta en häst på foder eller köpa, men det gick inte ihop med min dåliga inkomst då jag jobbade inom vården.
Med tiden kände jag att jag började må allt sämre pga att inte komma vidare. Jag känner verkligen att hästar är mitt liv och en förutsättning för att kunna ha häst är att ha bättre inkomst.
Jag funderade på vad jag skulle göra åt det ekonomiska och räknade alla möjliga kalkyler för att ha råd. Efter att ha vänt och vridit på varenda krona och tanke om extrajobb osv insåg att det enda är att utbilda sig till nåt annat. Jag hade tur och fick en restplats och har nu börjat plugga till ett yrke där lönen är bra och när utbildningen är klar är förhoppningsvis arbetsmarknadsläget bättre så att jag kan få ett jobb. Men under studietiden är ju chanserna att klara en häst ekonomiskt om möjligt ännu mindre.
Sedan dyker det hela tiden upp nya hinder. Jag funderade på att leta efter en till medryttarhäst för att kunna rida lite mer än bara ibland samt få rida för tränare nån gång, men min utbildning kommer framöver att innebära mkt praktik då jag kommer bara borta 2-3 månader åt gången och hur många hästägare vill ha en sådan medryttare? Det är TVÅ ÅR tills jag är klar med skolan och tills dess känns allting så stillastående. Jag kommer inte ha råd med häst och jag kommer dessutom vara borta mkt
Jag är trött på att hela tiden vänta på bättre tider. Det känns som att hela mitt hästliv varit ett långt väntande på bättre tider. Det är inte bara en eller två gånger jag förbannat att jag "drabbats" av ett hästintresse. Varför ska jag bara vara intresserad av det som alltid är så omöjligt att ägna sig åt?
På sätt och vis var mina hästlösa år lättare att hantera... jag gjorde inget annat än att gå ut med hunden, men jag var åtminstone inte så deppig över att vara hindrad hela tiden. Jag har aldrig hittat nåt som kunde mäta sig med hästarna, jag är helt enkelt inte intresserad av nåt annat. Antingen sysslar jag med hästar eller så gör jag inget.
Hur fasen ska man uthärda två år i väntan på livet?
Jag vet att det är en kort tid i fråga om utbildningar, men för mig som verkligen hatar att plugga så känns det som en evighet. Dessutom måste jag läsa på distans och kan inte läsa med mina klasskamrater så jag kan inte ens se det positivt ur ett socialt perspektiv. Jag sitter bara hemma med datorn och det känns oerhört uttråkande.Jag pluggar endast för att få en bättre lön i slutändan. Egentligen är jag inte intresserad av att utbilda mig, men man måste ju om man nån gång ska kunna ha häst eller utvecklas ridmässigt...
Detta blev tidernas gnälltråd - jag vet
Men frågan återstår: Hur fasen står andra studenter ut med detta fattiga och minst sagt urtråkiga studentliv? Då menar jag ni som inte har sambos eller familjer som sponsrar ert hästintresse.
