Svårt att prata när jag har ångest

[Lillefrun]

När jag var liten var jag väldigt blyg (och hade odiagnostiserad autism) och pratade bara med familj och nära vänner. Jag hade svårt att prata om svåra saker så jag skrev små brev och lappar som jag la på mammas kudde. Jag klarade inte av dagis eller skola. Blev för mycket för mig,

Var i högstadiet mobbad för att jag antingen pratade väldigt tyst, så snabbt att det inte gick att förstå eller oftast inte pratade alls och när jag väl försökte prata blev jag mobbad för det. Jag kunde bara inte prata förutom med dom allra närmaste. Så det var sällan jag vågade prova och misslyckas.

Jobbade stenhårt med det och började när jag bytte skola att bestämma mig för att jag varje vecka skulle prata på en enda lektion eller ett större sammanhang när inte bara var med mina trygga människor i trygga situationer och gå utanför min comfortzon en gång i veckan. Och sen fortsatte jag jobba vidare.

Men dom senaste åren har det blivit jobbigare igen. Och nu börjar det bli jobbigt på riktigt. Jag får extrem ångest när jag pratar med större delen av all mänskligheten. En del personer fungerar men dom är få. Jag pratar för snabbt, stammar, sluddrar, får svårt rent fysiskt och munnen torkar ut och låser sig, jag skakar, säger konstiga saker och mår väldigt dåligt över att inte kunna prata normalt. Så pass att jag börjar fundera på om det är värt att prata alls.

Men det känns som att det är ett steg i fel riktning att sluta prata igen. Och att som vuxen bara sluta prata. Det måste väl finnas en väg ur det här? Jag har en så extrem och hemsk ångest att den förstör stora delar av mitt liv. Jag älskar att träna hund och gå kurser och tävla men jag har både på träning och tävling fått panikattacker så jag fått avbryta rallylydnadstävlingar och träningar och freestyleträning och tävlingar för att jag inte bara har svårt att prata utan också att någon enda person som även är trygg när personen ser på mig när jag gör något får mig att bryta ihop

Hur blir man trygg i att prata igen? Går det att träna på något vis? Att prata flytande och normalt utan att bryta ihop för att jag pratar med min bästa älskade bror?

 

[starcraft]

Kbt?

Jag får kbt-behandling för en typ fobi/tvångstankar och tvångshandlingar via min vårdcentrals app där jag har samtal med psykolog och ett behandlingsprogram. Jag föredrar att prata med och se psykologen, men vet att man kunde välja ett behandlingsprogram där mer sker via skrivna övningar och att man kan chatta eller maila med psykologen. Dock behöver man klara av ett par första utvärderande samtal (jag behövde ett) tror jag för att få tillgång och bedömning vad för typ av program som är lämpligt.

Men för att bli trygg i något så krävs att man utsätts för det regelbundet, men att man gör det under kontrollerande former så att säga. Så jag får göra olika exponeringsövningar och börjar med de som jag tror ger låg ångest och sakta öka mot de saker som ger mer ångest och målet är att jag ska bli trygg och få ingen eller liten och hanterbar ångest när jag utsätts för det som triggar mig.

 

[Fruentimber]

Terapi är väl det enda rimliga lösningen? Att sluta prata kommer ju inte hjälpa dig med problematiken.

 

[Tranan]

När jag var liten var jag väldigt blyg (och hade odiagnostiserad autism) och pratade bara med familj och nära vänner. Jag hade svårt att prata om svåra saker så jag skrev små brev och lappar som jag la på mammas kudde. Jag klarade inte av dagis eller skola. Blev för mycket för mig,

Var i högstadiet mobbad för att jag antingen pratade väldigt tyst, så snabbt att det inte gick att förstå eller oftast inte pratade alls och när jag väl försökte prata blev jag mobbad för det. Jag kunde bara inte prata förutom med dom allra närmaste. Så det var sällan jag vågade prova och misslyckas.

Jobbade stenhårt med det och började när jag bytte skola att bestämma mig för att jag varje vecka skulle prata på en enda lektion eller ett större sammanhang när inte bara var med mina trygga människor i trygga situationer och gå utanför min comfortzon en gång i veckan. Och sen fortsatte jag jobba vidare.

Men dom senaste åren har det blivit jobbigare igen. Och nu börjar det bli jobbigt på riktigt. Jag får extrem ångest när jag pratar med större delen av all mänskligheten. En del personer fungerar men dom är få. Jag pratar för snabbt, stammar, sluddrar, får svårt rent fysiskt och munnen torkar ut och låser sig, jag skakar, säger konstiga saker och mår väldigt dåligt över att inte kunna prata normalt. Så pass att jag börjar fundera på om det är värt att prata alls.

Men det känns som att det är ett steg i fel riktning att sluta prata igen. Och att som vuxen bara sluta prata. Det måste väl finnas en väg ur det här? Jag har en så extrem och hemsk ångest att den förstör stora delar av mitt liv. Jag älskar att träna hund och gå kurser och tävla men jag har både på träning och tävling fått panikattacker så jag fått avbryta rallylydnadstävlingar och träningar och freestyleträning och tävlingar för att jag inte bara har svårt att prata utan också att någon enda person som även är trygg när personen ser på mig när jag gör något får mig att bryta ihop

Hur blir man trygg i att prata igen? Går det att träna på något vis? Att prata flytande och normalt utan att bryta ihop för att jag pratar med min bästa älskade bror?

jag hade svårt att prata inför andra, men jag fick pröva teater som 5 åring. höll på tills jag var 10. lever upp verkligen när jag står på scenen. behöver inte vara en lösning för dig men en kbt terapi kan vara riktigt bra.

 

[manda]

Jag tänker att en logoped som kan selektiv mutism kan vara en väg att gå. Eftersom du beskriver också svårigheter med talrytm/taltempo, artikulation och ”konstiga saker” som kan vara både svårt att hitta rätt ord och andra rent språkliga uttryckssvårigheter, så tror jag att det kan vara värdefullt att arbeta tillsammans med någon som har god insikt i hur språkliga krav (tex på flyt, ordval, uttal) samverkar med den ångest som uppstår och bidrar till den typ av talsvårigheter jag tycker du verkar beskriva. De kan också hjälpa dig att navigera det i behandlingen.

Det finns inte något yrkesfält som har utbildning om selektiv mutism från start, men det finns både logopeder och psykologer som specialiserat sig i det och det finns tydliga sätt att jobba med det och som kan göra stor skillnad.

Ur mitt logopedperspektiv och vad du beskriver om att det inte bara är talängslan/ångest som ställer till det för dig, utan också språkliga faktorer, så låter det värt att söka logoped. Remiss behövs. Vet inte var du bor, men kan höra mig för med några specialister jag känner om vart i ditt närområde du kan vända dig. Pma i så fall.

 

[orientalkatten]

Såg ett danskt program där hundar var tränade att hjälpa till vid ångestattacker.
Den tjejen hade en liten tränad pälsboll som var med i skolan. Hon hade även börjat vara med i skolans teater för att bryta sitt mönster. Det går nog att streema fram
Jag tänker även gå med i kör. Berätta från början hur du mår. Och nej man behöver inte kunna sjunga för att vara med i kör enligt Carolin Af uggla. Sen rekommendrar jag filmen

The King's Speech​

 

[Lillefrun]

Jag går i terapi men inte kbt. Jag väntar på hjälp från AST-teamet för jag hade en underbar kurator där som förändrade mitt liv men när hon blev mammaledig hamnade jag på någon väntelista för en arbetsterapeut men nu har jag stått på kö i ett år och vet fortfarande inte när/om jag får mer hjälp och om hon kan hjälpa med sånt. Min terapi nu är inte riktad mot dom här problemen och tror inte jag kan få mer hjälp på psykiatrin när jag har min fysioterapeut.

 

[MiaMia]

Det finns inte något yrkesfält som har utbildning om selektiv mutism från start, men det finns både logopeder och psykologer som specialiserat sig i det och det finns tydliga sätt att jobba med det och som kan göra stor skillnad.

Vet du något om hur behandling brukar se ut för vuxna?
Jag har försökt läsa lite men det jag hittar handlar mest om insatser som skola/föräldrar ska göra i bemötandet. (aldrig kräva prat, inte göra någon grej av det, använda den kommunikation som funkar etc.) Men det går inte riktigt att överföra till vuxna som inte befinner sig i en kontrollerad miljö.

 

[Grazing]

När jag var liten var jag väldigt blyg (och hade odiagnostiserad autism) och pratade bara med familj och nära vänner. Jag hade svårt att prata om svåra saker så jag skrev små brev och lappar som jag la på mammas kudde. Jag klarade inte av dagis eller skola. Blev för mycket för mig,

Var i högstadiet mobbad för att jag antingen pratade väldigt tyst, så snabbt att det inte gick att förstå eller oftast inte pratade alls och när jag väl försökte prata blev jag mobbad för det. Jag kunde bara inte prata förutom med dom allra närmaste. Så det var sällan jag vågade prova och misslyckas.

Jobbade stenhårt med det och började när jag bytte skola att bestämma mig för att jag varje vecka skulle prata på en enda lektion eller ett större sammanhang när inte bara var med mina trygga människor i trygga situationer och gå utanför min comfortzon en gång i veckan. Och sen fortsatte jag jobba vidare.

Men dom senaste åren har det blivit jobbigare igen. Och nu börjar det bli jobbigt på riktigt. Jag får extrem ångest när jag pratar med större delen av all mänskligheten. En del personer fungerar men dom är få. Jag pratar för snabbt, stammar, sluddrar, får svårt rent fysiskt och munnen torkar ut och låser sig, jag skakar, säger konstiga saker och mår väldigt dåligt över att inte kunna prata normalt. Så pass att jag börjar fundera på om det är värt att prata alls.

Men det känns som att det är ett steg i fel riktning att sluta prata igen. Och att som vuxen bara sluta prata. Det måste väl finnas en väg ur det här? Jag har en så extrem och hemsk ångest att den förstör stora delar av mitt liv. Jag älskar att träna hund och gå kurser och tävla men jag har både på träning och tävling fått panikattacker så jag fått avbryta rallylydnadstävlingar och träningar och freestyleträning och tävlingar för att jag inte bara har svårt att prata utan också att någon enda person som även är trygg när personen ser på mig när jag gör något får mig att bryta ihop

Hur blir man trygg i att prata igen? Går det att träna på något vis? Att prata flytande och normalt utan att bryta ihop för att jag pratar med min bästa älskade bror?

Bara att träna på det, skaffa en terapeut som är inriktad på kbt kanske. Ge sig in i situationer man har stor chans att lyckas och sedan ta det därifrån och utmana sig själv tillsammans med folk som är trygga att umgås med.

När jag gick på BNK så gick jag hos en som var specialist på selektiv mutism och vi tränade helt enkelt på att prata, vi gick tex till olika ställen som pressbyrån osv och pratade där, pratade i olika miljöer och jag fick prata när vi beställde saker och ting. Gick till biblioteket tex och fråga om en bok osv.

Kan inte säga att just det fungerade för mig för det blev så konstlat men jag lärde mig iallafall att den enda vägen ur det problemet är att träna och träna och träna. För mig är det en färskvara det där med att ha lätt för att prata så jag måste utsätta mig regelbundet för det, hitta situationer där jag måste utmana mig i det annars så slutar jag prata helt tillslut.

 

[manda]

Jag har bara genomfört behandling för barn, men grundkonceptet i den logopediska behandlingen är dels att minska det språkliga talkravet (tex inledningsvis bara använda automatiserat tal typ räknande) och dels att ha nyckelperson som är trygg att prata med och långsamt introducera tal som inte är språkligt krävande med andra. Mycket långsamt. Typ att kunna prata med sin trygga person när någon annan är i rummet bredvid, sedan öppen dörr etcetera.

Jag har verkligen upplevt att förståelsen av vad språklig belastning är, och att kunna justera den, är otroligt viktig i behandlingen.

Jag skulle definitivt tänka att det är värt att ta logopdkontakt även som vuxen, trots att forskningen främst rör barn.

 

[manda]

Vet du något om hur behandling brukar se ut för vuxna?
Jag har försökt läsa lite men det jag hittar handlar mest om insatser som skola/föräldrar ska göra i bemötandet. (aldrig kräva prat, inte göra någon grej av det, använda den kommunikation som funkar etc.) Men det går inte riktigt att överföra till vuxna som inte befinner sig i en kontrollerad miljö.

Förlåt @Lillefrun och @MiaMia! Menade att svara på detta i mitt inlägg ovan men citatet kom inte med.

 

[Lillefrun]

Grejen är den att jag vet hur man pratar och oftast lyckas men jag tycker det är hemskt jobbigt och vill undvika det och till viss del undviker jag sociala saker på grund av problemen och jag skäms för hur jag pratar och att jag läspar, säger fel ord, tappar bort mig, stammar, pratar för tyst eller snabbt och alla fel man kan göra.

Insåg att jag nog inte är helt säker på att prata med någon enda människa så det är bara tryggt med Alvin och Milou. Dom bryr sig inte om ifall jag säger fel ord eller gör konstiga ljud eller inte vill prata alls,just därför är det då jag pratar som bäst.

Men ibland,ganska ofta nu är det som en mekanisk spärr som gör att jag låser mig, käkarna låser sig eller hackar upp och ner eller dras från sida till sida. Jag kan ibland lyckas få fram något om jag byter ord så låsningen släpper. Tror att den här låsningen är koppad till min ångest och höga inre stress.

Men jag har alltid med mig en flaska Pepsi Max eller ber om något att dricka för när jag ska svälja dricka måste munnen slappna av lite. Och jag vinner tid i samtalet om jag tar en klunk te eller Pepsi.

 

[orientalkatten]

Prova att gunga lite i knäna när du ska tala. Kan släppa lite spänningar i kroppen.
Ingen medicin som hjälper dig just nu.
Ångestdämpande , beta blockerare eller nått.
Jag tar betablockerare annars funkar inte min blodtrycksmedicin.

 

[Lillefrun]

Prova att gunga lite i knäna när du ska tala. Kan släppa lite spänningar i kroppen.
Ingen medicin som hjälper dig just nu.
Ångestdämpande , beta blockerare eller nått.
Jag tar betablockerare annars funkar inte min blodtrycksmedicin.

Hmm, gunga kan jag prova med. Nej mediciner har jag nog av, vill inte ha fler . Tar så det räcker redan nu. Man kan kanske kapa av topparna på ångesten om det kanske skulle hjälpa att ta dom innan jag vet att jag ska vara social. Men jag vet att det inte räcker. Det är djupare än så. Och dessutom helt ohållbart att ta mediciner varje gång jag ska prata

 

[LiviaFilippa]

Dethär kanske inte är nån hjälp för dig alls att jag skriver. Men jag känner igen mig VÄLDIGT mycket med att det blir som det låser sig så det inte GÅR att säga nånting. Men jag är 15 så du kanske bara vill ha tips från vuxna liksom men isåfall så kan du ju bara inte läsa dethär.
Men ja somsagt så jag blir också så jag inte kan prata ifall jag har mycket ångest. Som ibland har det varit så jag inte kunde säga nånting till mamma eller pappa ens.
Iallafall så flyttade jag till ett hvb hem för en månad sedan och först så kunde jag inte säga NÅNTING alls. Men dom sakerna som har hjälpt för mig så är det att personalen inte liksom har krav att man måste prata utan att det är mera att komma på sätt så jag kan kommunicera bra ändå. Så typ bilder som man kan använda och att jag kan skriva och sånt och inte MÅSTE säga saker. Och så att det är jätte stor skillnad ifall det är lite mera tryggt liksom eller ifall det är o tryggt.
Så för mig så först här så kunde jag bara prata med min kontakt persons hund i mitt rum. Och sen blev det lite bättre så kunde prata lite med kontakt personen också i mitt rum. Och så har det blivit lite bättre bara så nu kan jag oftast säga iallafall korta saker till personalen och kan prata typ normalt med kp och några andra. Men ifall det är nåt nytt liksom eller jobbigt så blir det jätte svårt igen så jag inte kan.
Och nästan alltid så ifall jag bara behöver säga ja och nej och sånt kort så går det bättre men ifall jag behöver göra långa meningar så blir det stopp. Så skulle iallafall säga att för mig så är det mest att det känns okej att inte prata så går det lättare och att det inte är för mycket ångest.
Men somsagt fattar om dom tipsen är dåliga och kanske inte hjälper för dig men ville bara berätta hur det är för mig iallafall.

 

[Lillefrun]

Dethär kanske inte är nån hjälp för dig alls att jag skriver. Men jag känner igen mig VÄLDIGT mycket med att det blir som det låser sig så det inte GÅR att säga nånting. Men jag är 15 så du kanske bara vill ha tips från vuxna liksom men isåfall så kan du ju bara inte läsa dethär.
Men ja somsagt så jag blir också så jag inte kan prata ifall jag har mycket ångest. Som ibland har det varit så jag inte kunde säga nånting till mamma eller pappa ens.
Iallafall så flyttade jag till ett hvb hem för en månad sedan och först så kunde jag inte säga NÅNTING alls. Men dom sakerna som har hjälpt för mig så är det att personalen inte liksom har krav att man måste prata utan att det är mera att komma på sätt så jag kan kommunicera bra ändå. Så typ bilder som man kan använda och att jag kan skriva och sånt och inte MÅSTE säga saker. Och så att det är jätte stor skillnad ifall det är lite mera tryggt liksom eller ifall det är o tryggt.
Så för mig så först här så kunde jag bara prata med min kontakt persons hund i mitt rum. Och sen blev det lite bättre så kunde prata lite med kontakt personen också i mitt rum. Och så har det blivit lite bättre bara så nu kan jag oftast säga iallafall korta saker till personalen och kan prata typ normalt med kp och några andra. Men ifall det är nåt nytt liksom eller jobbigt så blir det jätte svårt igen så jag inte kan.
Och nästan alltid så ifall jag bara behöver säga ja och nej och sånt kort så går det bättre men ifall jag behöver göra långa meningar så blir det stopp. Så skulle iallafall säga att för mig så är det mest att det känns okej att inte prata så går det lättare och att det inte är för mycket ångest.
Men somsagt fattar om dom tipsen är dåliga och kanske inte hjälper för dig men ville bara berätta hur det är för mig iallafall.

Tack snälla du, klart jag vill ha råd från dig. Ålder har inget med klokhet att göra och du är klok

Det vanligaste för mig är jag har svårt att prata men får ur mig ord bara det att det oftast är väldigt svårt att hitta ord så jag säger fel eller hakar upp mig, jag stammar, sluddrar, pratar för snabbt eller för tyst så ingen hör. Jag har också ofta svårt att få fram något alls, mitt ansikte låser sig och jag kan inte styra munnen. Och jag år så rädd för hur det jag säger ska låta att det är läskigt att ens försöka.

Jag är 34 år och har i princip aldrig haft ett samtal utan att få höra flera gånger att det inte hörs vad jag säger för att det går för snabbt och för tyst. Jag tycker att jag nästan skriker men ingen hör vad jag säger

När jag var yngre var det som för dig, jag kunde inte prata alls men fick inte den fina hjälp du har nu utan jag pressades och pressades men det gick ju inte, blev jätte mobbad i skolan och fick ända upp i gymnasiet höra att det inte gick att ge mig betyg för att jag aldrig pratade. Jag gick många år utan att prata förutom i stallet och hemma. Med din fina hjälp är jag säker på att det kommer bli mycket bättre för dig,

När jag har stark ångest liknar det nog dig, då kan jag inte få fram ett enda ord. Folk frågar vad dom ska göra, om jag vill att dom håller om mig och sånt men jag vill inte berörd så jag bara skakar på huvudet och ibland fattar inte folk och håller i mig fast jag inte vill och jag kan ju inte prata och säga att dom ska släppa.

Ibland när jag får sån ångest att jag inte kan prata ”rymmer” jag och springer iväg oavsett om det är hemma eller som när vi var på semester i Vietnam och jag bara springer iväg ut i mörkret eller bort från dom jag är med och kan ha svårt att hitta tillbaka och dom som är med mig bir ju jätte oroliga och så blir i många olika situationer. Vet inte om du känner igen dig i det? Att springa iväg?

Jag pratar med mina hundar jag också. Och det går bra, men om det finns någon människa i rummet har jag svårt att prata med dom också.Men är det bara vi är det så skönt. Inga krav från dom. Och då släpper spärren.

 

[LiviaFilippa]

Tack snälla du, klart jag vill ha råd från dig. Ålder har inget med klokhet att göra och du är klok

Det vanligaste för mig är jag har svårt att prata men får ur mig ord bara det att det oftast är väldigt svårt att hitta ord så jag säger fel eller hakar upp mig, jag stammar, sluddrar, pratar för snabbt eller för tyst så ingen hör. Jag har också ofta svårt att få fram något alls, mitt ansikte låser sig och jag kan inte styra munnen. Och jag år så rädd för hur det jag säger ska låta att det är läskigt att ens försöka.

Jag är 34 år och har i princip aldrig haft ett samtal utan att få höra flera gånger att det inte hörs vad jag säger för att det går för snabbt och för tyst. Jag tycker att jag nästan skriker men ingen hör vad jag säger

När jag var yngre var det som för dig, jag kunde inte prata alls men fick inte den fina hjälp du har nu utan jag pressades och pressades men det gick ju inte, blev jätte mobbad i skolan och fick ända upp i gymnasiet höra att det inte gick att ge mig betyg för att jag aldrig pratade. Jag gick många år utan att prata förutom i stallet och hemma. Med din fina hjälp är jag säker på att det kommer bli mycket bättre för dig,

När jag har stark ångest liknar det nog dig, då kan jag inte få fram ett enda ord. Folk frågar vad dom ska göra, om jag vill att dom håller om mig och sånt men jag vill inte berörd så jag bara skakar på huvudet och ibland fattar inte folk och håller i mig fast jag inte vill och jag kan ju inte prata och säga att dom ska släppa.

Ibland när jag får sån ångest att jag inte kan prata ”rymmer” jag och springer iväg oavsett om det är hemma eller som när vi var på semester i Vietnam och jag bara springer iväg ut i mörkret eller bort från dom jag är med och kan ha svårt att hitta tillbaka och dom som är med mig bir ju jätte oroliga och så blir i många olika situationer. Vet inte om du känner igen dig i det? Att springa iväg?

Jag pratar med mina hundar jag också. Och det går bra, men om det finns någon människa i rummet har jag svårt att prata med dom också.Men är det bara vi är det så skönt. Inga krav från dom. Och då släpper spärren.

Vad jobbigt att du inte fick nån hjälp med det i skolan heller
Och känner igen mig SÅÅÅ mycket! Både att jag är också så ingen får röra mig liksom. Men nu vet typ alla det men förut var det jätte jobbigt så ifall nån gjorde det så fick jag som ännu mera panik och allt blev skit dåligt bara.
Och det med att springa iväg också så nu är det oftast inte så för mig för nu kan jag iallafall vara ifred i mitt rum. Men innan så var jag inlagd på bup och då blev det ganska ofta som att jag ville komma bort bara men kunde inte förklara det heller så försökte jag springa iväg liksom tillexempel om jag hade permison. Men blev också så jag gjorde jätte dåliga saker då.
Men vet inte om det skulle fungera för dig men ifall dom du är mest med visste att det blev så ibland om du kunde ha typ nån signal eller nåt så kunde du säga att det blev som sådär låst fast utan att man behöver säga det. Så kanske det går att bestämma innan att du tillexempel behöver få vara ifred i ett tag och dom inte ska röra dig eller försöka prata eller nåt?
Men somsagt fattar att det kanske inte funkar så bra om det är kanske på jobb eller nåt sånt.

 

[Lillefrun]

Blääää, pratade just med vårdcentralen, eller försökte i alla fall, orden stockade sig i halsen och sjuksköterskan sa till mig fler gånger att jag pratade så snabbt och tyst att det inte gick att höra vad jag sa och jag försökte verkligen att ta det lugnt och prata tydligare men jag KAN ju inte. Kunde inte hitta orden heller, eller jag tänkte ett ord men så kom bara något konstigt ljud ut, inget ord.

Det var knappt så att vi lyckades få fram vad jag ville ha sagt och sen sa hon att hon skickar ett sms till mig när hon vet svaret på min fråga.

Alltså det är så himla jobbigt att inte ens kunna ställa några enkla frågor. Att inte ta reda på viktiga saker.

 

[Fruentimber]

Blääää, pratade just med vårdcentralen, eller försökte i alla fall, orden stockade sig i halsen och sjuksköterskan sa till mig fler gånger att jag pratade så snabbt och tyst att det inte gick att höra vad jag sa och jag försökte verkligen att ta det lugnt och prata tydligare men jag KAN ju inte. Kunde inte hitta orden heller, eller jag tänkte ett ord men så kom bara något konstigt ljud ut, inget ord.

Det var knappt så att vi lyckades få fram vad jag ville ha sagt och sen sa hon att hon skickar ett sms till mig när hon vet svaret på min fråga.

Alltså det är så himla jobbigt att inte ens kunna ställa några enkla frågor. Att inte ta reda på viktiga saker.

Kanske missat men skriver du upp vad du ska säga och fråga om?

 

[Lillefrun]

Kanske missat men skriver du upp vad du ska säga och fråga om?

Ja jag skriver listor med allt jag vill säga och lär mig det utantill så då måste jag säga allt i rad som om man läser i en bok om jag pratar med någon viktig person men om personen avbryter mig så blir det helt fel och det blir ännu svårare och som nu blev det platt fall då hon sa att det inte går att förstå mig och hon avslutade samtalet och sa att hon ska smsa mig istället för att ringa igen. Kändes så pinsamt och förnedrande att inte ens fixa det här.