Svenskhet och att känna sig svensk (utbruten från Det dödliga meningslösa våldet...)

Ok - men en sista synpunkt innan jag lämnar denna tråd som jag tycket har spårat ur. Om man utgångspunkten är satt från början så är det ju ingen diskussion ( du vill ha ( dis·kut·era verb ~de ~t
• dryfta, utbyta meningar, överlägga; jfr diskussion ) utan du vill ha din uppfattning konfirmerad och bekräftad.
Och … ja … jag är dryg nu, men jag tycket den här tråden har varit häpnadsväckande intolerant ur många aspekter.
Det är intressant i sig ..
Men herregud, det är ju inte alls vad @Nahar gör! Det handlar om att hen upplyser om etablerade begrepp. Tycker dessutom att Nahar är väldigt tillmötesgående på buke, det är väl snarare personer som jag själv och exempelvis @Fruentimber som varit snäppet ettrigare.
 
Klart att jag vill diskutera sakfrågan (exotifiering) utifrån min utgångspunkt (det är fel), men det betyder inte att du inte kan ha någon annan utgångspunkt. Jag har dock hört dig säga, om jag förstått dig rätt, att du också tycker att exotifiering är fel, men att det inte spelar någon roll eftersom jag ju kan låta det "rinna av" istället för att du eller någon annan ska sluta säga/göra exotifierande saker. Du har genomgående försökt ge mig "goda råd" om hur jag ska hantera att jag mår dåligt (vilket du friskt antar att jag gör) istället för hur vi ska hantera problemet exotifiering. Så det är ju du som flyttat fokus från sakfrågan.
Ett sista svar: Ja, jag inser problemet med exotifiering och det är inte är ok. Här är vi helt överens. Men jag tycker också att man behöver ha visst överseende med taffligt mänskligt beteende, Det är svårt att vara människa och alltid göra rätt…’ Forgive and forget ’ Här är vi eventuellt inte helt överens.
Det har inte varit mening att försöka påskina ngt om din psykiska hälsa. Ledsen om jag var otydlig. Min mening var att ge ett allmänt råd baserad på lång erfarenhet av upplevelser av kränkthet ( kopplat till kränkande särbehandling) - att beakta eller förkasta av den som läser i tråden.
Jag tycker tonen rent allmänt blev trist i den här tråden ( inte riktat specifikt till dig) och då är det dags att sluta.
 
Varför skall de kallas svin men inte rasister, när den enda anledningen till att de konsekvent uteslöt mig var att mina föräldrar inte kommer från ett västeuropeiskt land?
Alltså de hade varit svin oavsett varför de uteslöt dig.
Nu var de dessutom rasister.

Jag vill inte vara någons underhållning eller fascinationsobjekt istället för att vara medmänniska. Såklart kan vi glädjas åt våra olikheter, men göra det på ett jämlikt sätt som bygger på gemenskap istället för exotifiering.
Ja det är ju en himla skillnad faktiskt.
 
Det är ju du som konstant vill flytta fokus från sakfrågan till mina känslor? Jag vill diskutera exotifiering med utgångspunkt att det är fel, omänskligt, och inte jämförbart med nyfikenhet. Definitivt inget som någon ska "låta rinna av".
Hur definierar du skillnaden mellan exotifiering och nyfikenhet?
Jag är extremt nyfiken till min läggning nämligen.
 
Men jag tycker också att man behöver ha visst överseende med taffligt mänskligt beteende, Det är svårt att vara människa och alltid göra rätt…’ Forgive and forget ’ Här är vi eventuellt inte helt överens.

Men nyss skulle ju "nyfikenhet" dvs exotifiering vara okej och personer som @Nahar skulle vara "mer generösa" mot sin omgivning? Hur ska du ha det?
 
Du använder väldigt starka ord. Jag tror faktiskt inte att människors som verkligen hyser rasistiska åsikter är särskilt nyfikna. Då är man nog benägen att ignorera eller angripa. Om man tar kontakt och frågar så så är man mer sannolikt intresserad även om det kan ta sig konstiga uttryck. För mig framstår du i din argumentation som just arg och kränkt. Jag säger inte att detta inte är befogat, men oavsett så är min erfarenhet att dessa känslor på sikt är väldigt nedbrytande och du riskerar att bli väldigt bitter om du inte försöker vara lite mer generös mot din omgivning.

Det är väl klart som fan att man blir både bitter och arg när man hela tiden ses som något exotiskt.
Nu jämför jag inte rasism med kvinnoförtryck, men nog fan är det befogat att vara arg och bitter som kvinna också med tanke på hur samhället ser ut.

Det är nog mer nedbrytande att acceptera läget och vara till lags, i det långa loppet.
 
Jag värjer mig mot att sätta ’etiketter’ på mänskligt beteende och att generalisera.
Om jag i jobbet eller privat möter en trevlig person med ett ovanligt namn - och jag är faktiskt som språklärare genuint intresserad av namn och språk - kan jag då bara fråga om namnets ursprung om jag gör antagandet att personen uppfattar sig som svensk ( hur vet jag det i så fall?) Måste jag ha känt personen viss tid osv?
Jag tänket att det blir så svårt att tassa runt på det viset. Vad får vi inte prata om? Ursprung, religion, pengar, politik … Ngt mer?
Sedan förstår jag mkt väl att det är tröttsamt att få frågor frågor om ursprung när man är adopterad från Korea eller om ngn - ve och fasa - vill känna på ens hår.
Men jag tror att det sällan sker av elakhet eller med rasistiska motiv …
Så problematiskt - ja - Mänskligt - ja
Vad att göra - har inget enkelt svar, men inte att sätta epitet på andra eller sluta vara ärligt intresserade av sina medmänniskor i alls fall.

Men alltså... VARFÖR anser du att andra ska vara objekt för din nyfikenhet?!

Jag har jobbat i Sapmi länge och även haft samiska kollegor. Aldrig i helvete att jag tillfredsställt min nyfikenhet via dem. Det jag fått veta av dem har alltid kommit självmant från dem.

Samma när jag gick på Komvux, vi frågade inte flyktingeleverna något, de fick själva välja vad de berättade. Många av dem kom från krigshärdar och hade varit med om fruktansvärda saker.

Det går alldeles utmärkt att vara intresserad av sina medmänniskor utan att exotifiera dem.
 
Ett sista svar: Ja, jag inser problemet med exotifiering och det är inte är ok. Här är vi helt överens. Men jag tycker också att man behöver ha visst överseende med taffligt mänskligt beteende, Det är svårt att vara människa och alltid göra rätt…’ Forgive and forget ’ Här är vi eventuellt inte helt överens.
Det har inte varit mening att försöka påskina ngt om din psykiska hälsa. Ledsen om jag var otydlig. Min mening var att ge ett allmänt råd baserad på lång erfarenhet av upplevelser av kränkthet ( kopplat till kränkande särbehandling) - att beakta eller förkasta av den som läser i tråden.
Jag tycker tonen rent allmänt blev trist i den här tråden ( inte riktat specifikt till dig) och då är det dags att sluta.

Men seriöst, du visar verkligen det privilegierade vita perspektivet och säger att de som blir utsatta för kränkande behandling ska låta det rinna av?! Det är faktiskt riktigt äcklade.

Jag har iaf vett att inse att jag hör till den privilegierade vita delen av befolkningen och inte har tolkningsföreträde här...
 
Den här tråden bröts ut ur det Meningslösa Våldet tråden och det är väl lite den jag vill återknyta till. Att det finns strukturell diskriminering/rasism i Sverige hoppas jag att ingen förnekar. Det går otroligt mycket djupare än att acceptera och tom beundra olikheterna hos rasifierade svenskar och sig själva, vare sig man är från Bohuslän, Norrland eller Stockholm. Älskar surströmming eller spettekaka. Dansa polka eller små grodorna. Att icke-etniska andra och tredje generationen svenskar blir sin etnicitet och får höra det där tröttsamma evinnerliga, men var är du egentligen ifrån.

Det handlar om att inte få komma på den där intervjun, inte få hyreskontraktet, slå i glastaket på sin arbetsplats. Det handlar, som en av mina vänner som var politiskt aktivt och slutade med politiken uttryckte det, jag är svensk, politiker, kvinna, kurd. Jag vill inte vara en symbolpolitik som visar hur integrerat partiet är. Jag vill väljas, göra karriär för att jag är en svensk politiker som också råkar vara kvinna och kurd.

Att det är unga män från socioekonomiskt ofta etniska minoriteter som står för merparten av våldskapitalet i Sverige är odiskutabelt och det kommer alltid att vara så. Grova våldsbrott utförs av unga män från utsatta områden. Problematiken, som jag ser det är att de inte känner någon samhörighet med Sverige, de är likgiltiga för det svenska samhällets överlevnad. Där ligger faran.

Jag vill att det svenska samhället ska överleva, jag är en stolt svensk som vill att svenska värderingar, demokrati, tolerans, empati, meningsfrihet, jämställdhet, generositet ska fortsätta vara grundvalen till vårt samhälle. Att alla måste komma prick i vid en middagsbjudning och sitter kvar i bilen och väntar tills klockan slagit åtta. Att alla går klädda i svart och grått (särskilt på vintern) och äter lunch klockan elva. Idag är jag en mindre stolt svensk allt eftersom jag ser hur dessa värderingar förminskas (förutom då att äta lunch klockan elva). Både av de unga svenskar som är ''vi som inte är svenskar' och etniska svenskar som ser sig som 'vi' och 'de där som dom.'

Jag vet inte hur man ska överkomma den vidgande klyftan mellan 'vi' och 'dom.' Det enda jag vet är att det utgör en växande fara för Sveriges framtid och att det är båda 'sidors' ansvar att överbrygga den.
 
Inte alls.
Det var noga kontrollerat vad som fick visas på TV.
Det skulle vara Svenskproducerat.
När den första Brittiska serien gick på TV så blev det livat. Jag tror att det var Forthsyte-sagan.

Människor i Sverige hade i princip inte sett annat än européer ens på TV.

Resor utomlands var exotiskt att göra.
Att ha varit i Amerika var på 80-talet väldigt spännande.
Språkresor gick till europeiska platser där människor såg ut som vi. Jag åkte till Tyskland.
Jag åkte faktiskt till Tunisien på semester också, på 80-talet. Med en safari i Sahara så räknas det väl som Afrika. Lokalbefolkningen såg oss som en korsning mellan turistas idiotas och very exotic.
Nu så reste jag med en man som såg ut som Borat och talade flytande Franska (fransk mamma), så det blev litet speciellt. Han smälte in mycket bra men det gjorde inte jag.
Jag såg på Bröderna Cartwright t.ex långt tidigare än 1967, amerikansk western.

Det förekom både franska, tyska, amerikanska och engelska serier, och långfilmer långt innan Forsyte sagan, och långt innan det blev två kanaler.

Men TV sändes få timmar per dygn under 1960-talet, och mycket var svensk, samt nordiska samproduktioner.

Vad du menar med att det var noga kontrollerat, vet jag inte egentligen, det fanns ett folkbildningsperspektiv i stora delar av samhället, som saknas idag. En slags "präktighet".

Det fanns många program inom folkbildningstraditionen, som berörde människor och livsvillkor för folk jorden runt.

En bredd som saknas idag inom den reklamfinasierade tv:n, som i stort sett uteslutande visar program från USA, och där skådespelare eller deltagare sällan är äldre än typ 40-45 år...

Det som verkligen saknades, var folk med synligt utomeuropeisk härkomst på gator och torg...
 
Ett sista svar: Ja, jag inser problemet med exotifiering och det är inte är ok. Här är vi helt överens. Men jag tycker också att man behöver ha visst överseende med taffligt mänskligt beteende, Det är svårt att vara människa och alltid göra rätt…’ Forgive and forget ’ Här är vi eventuellt inte helt överens.
Det har inte varit mening att försöka påskina ngt om din psykiska hälsa. Ledsen om jag var otydlig. Min mening var att ge ett allmänt råd baserad på lång erfarenhet av upplevelser av kränkthet ( kopplat till kränkande särbehandling) - att beakta eller förkasta av den som läser i tråden.
Jag tycker tonen rent allmänt blev trist i den här tråden ( inte riktat specifikt till dig) och då är det dags att sluta.
Jag gör skillnad på person och struktur. Det är inte så att varje människa som behandlat mig illa genom att stilla sin nyfikenhet kring andra länder genom mig, eller till och med genom att tvinga sina barn att inte bjuda med mig hem, är dåliga människor. De är del av en struktur, och det är strukturen jag kritiserar först och främst. Men, strukturen reproduceras genom beteenden, och därför kommer jag aldrig stå tyst och ta det, särskilt inte i en diskussion om dessa beteenden, där jag har utrymme att tydligt skriva långa resonemang utan att riskera min karriär, mina vänner, eller tom familj. Det handlar inte om att jag inte förlåter (jag förlåter redan innan någon gjort något, det måste en göra om en vill kunna leva i en värld som är en oändlig uppförsbacke av strukturer av förtryck), men att inte kämpa mot dessa strukturer, det tänker jag aldrig göra. Förhoppningsvis får jag, genom att säga ifrån på bra sätt, fler människor med mig, istället för att de fortsätter reproducera skadliga strukturer för de de kanske egentligen vill väl.
Hur definierar du skillnaden mellan exotifiering och nyfikenhet?
Jag är extremt nyfiken till min läggning nämligen.
Svårt att dra en rak linje alltid, men det handlar mycket om självmedvetenhet och inkännande. Jag brukar ställa mig två frågor, innan jag frågar någon (oavsett vad det gäller, exotifiering eller inte): "Gör jag x mer bekväm med att öppna upp för mig med den här frågan?" och "Ställer jag den här frågan för att jag vill komma x närmre, eller för att x är associerad med ett fenomen (t.ex. ett annant land) jag vill veta mer om?". Kort sagt; sätter jag personen i centrum, före allt runt om? Går jag in i samtalet med intentionen att lära känna personen först, och låta den definiera vad som är relevant?

Det farliga med att ställa frågor som "var kommer du ifrån?" är att då är det du som definierar om ursprunget är relevant eller inte. Du tar ifrån personen sin självbestämmanderätt i vad som är viktigt att förmedla (om inte frågan är ställd i ett sammanhang där den redan är relevant då, om personen t.ex. redan tagit upp "där jag växte upp" eller dyl.). Så, kanske är det bäst att stilla sin nyfikenhet med mer öppna frågor. Saker som handlar om människan en har framför sig här och nu, och låta denne själv ta upp härkomst eller namn eller folkdans eller vad det nu är. Om en vill få mig att prata om mina föräldrars hemland utan att ställa dumma frågor, så är t.ex. frågorna "har du varit på många bröllop?" eller "vad är din favoritkaka?" säkra kort (men det är ju svårt att veta i förväg). När jag väl börjat prata om det så är det ganska fritt fram att ställa frågor, men kanske inte mala på med frågor i en evighet utan att komma in på nya samtalsämnen, då börjar det osa exotifiering igen tycker jag. En får vara lite inkännande, helt enkelt :)

Så, med intresse för människan framför sig, och lite tålamod i samtalet, så kan en komma långt. Och helt ärligt, om en står och fiskar efter frågor om härkomst/bakgrund/namn, men inte vågar säga det rakt ut... ja, då tror jag fokus har hamnat fel ändå. Lär känna människan först. Eller, om du är intresserad av andra kulturer; gå en folkdanskurs! lär dig ett nytt språk! besök en moské eller gå och kolla in den lokala etiopiska gospelkören! YouTube! Dokumentärer! Kanske tom bjuda in invandrarens barn på midsommar (fast utan att göra dem till kvällens underhållning, då;)).
 
Jag har en fråga. Internationell turism i minoritetsområden tex, är det ett I huvudsak exoterande kapitalistiskt vitt privilegium? 🤔
 
Jag har en fråga. Internationell turism i minoritetsområden tex, är det ett I huvudsak exoterande kapitalistiskt vitt privilegium? 🤔
Det beror på. Är det minoritetsbefolkningen som driver turistnäringen, så nej. Om det sker på schyssta villkor och på ett sätt som inte exploaterar eller göder rasistiska föreställningar, så nej. Men det är såklart inte en svartvit situation.
 
Anledningen till att jag anser att tråden ballat ur är främst de ordval som används av en del.
Att tycka att någon har fel, har åsikter man inte delar eller förstår är en sak, hur man väljer att uttrycka detta en annan. Flera här väljer att ta till mycket starka och värdeladdade ord när man ogillar ngt.
’Anklaga’ är t ex ett värdeladdat ord. ’Skriva, påstå eller framföra’ är det inte.
’ha mage att uttrycka …’ är betydligt mer laddat än ’jag reagerar när du skriver …’
Andra ordval som jag reagerar på är ’ sjukt oförskämt’, ’valsa omkring klumpigt’, ’ helt sanslöst’, ’vidrigt …’, ’fullständigt olämpligt’, äcklande’.
Det går utmärkt att uttrycka sin uppfattning om ngn:s inlägg utan denna slags invektiv. Om alla skulle välja sin ord med lite större eftertanke skulle det bidra till ett bättre debattklimat på detta och andra forum.
Jag har inga problem med att tåla detta - blir inte kränkt - men det gör mig faktiskt bekymrad över hur debattklimatet påverkas när språkbruket blir allt hårdare och jag tappar själv helt lusten att fortsätta. Det känns tämligen meningslöst att debattera med ngn som har klistrat på en epitet som ’vidrig’ eller ’äcklande’ eller ’priviligerad, vit västerlänning’. Hur argumenterar man mot det?
 
Senast ändrad:
Anledningen till att jag anser att tråden ballat ur är främst de ordval som används av en del.
Att tycka att någon har fel, har åsikter man inte delar eller förstår är en sak, hur man väljer att uttrycka detta en annan. Flera här väljer att ta till mycket starka och värdeladdade ord när man ogillar ngt.
’Anklaga’ är t ex ett värdeladdat ord. ’Skriva, påstå eller framföra’ är det inte.
’ha mage att uttrycka …’ är betydligt mer laddat än ’jag reagerar när du skriver …’
Andra ordval som jag reagerar på är ’ sjukt oförskämt’, ’valsa omkring klumpigt’, ’ helt sanslöst’, ’vidrigt …’, ’fullständigt olämpligt’, äcklande’.
Det går utmärkt att uttrycka sin uppfattning om ngn:s inlägg utan denna slags invektiv. Om alla skulle välja sin ord med lite större eftertanke skulle det bidra till ett bättre debattklimat på detta och andra forum.
Jag har inga problem med att tåla detta - blir inte kränkt - men det gör mig faktiskt bekymrad över hur debattklimatet påverkas när språkbruket blir allt hårdare.
Fast innehållet i inläggen sätter ju på ett vis tonen också?
 
Fast innehållet i inläggen sätter ju på ett vis tonen också?
Jag anser att ordval är viktigt. Orden bär ju kommunikationen och påverkar hur vi tar emot ett budskap.
Det är stor skillnad på att skriva : Jag delar inte din åsikt / känner jag har obehag inför din åsikt / tar avstånd från din åsikt jämfört med ’ din åsikt är vidrig / äcklig …’ De senare är starkt värdeladdade och stänger effektivt dörren till fortsatt konstruktiv kommunikation.
Om man på allvar vill påverka någon så är denna slags ordval vanligen inte en bra taktik, eftersom man lätt får den andre i en försvarsposition och inte mottaglig för nya argument.
 
Jag anser att ordval är viktigt. Orden bär ju kommunikationen och påverkar hur vi tar emot ett budskap.
Det är stor skillnad på att skriva : Jag delar inte din åsikt / känner jag har obehag inför din åsikt / tar avstånd från din åsikt jämfört med ’ din åsikt är vidrig / äcklig …’ De senare är starkt värdeladdade och stänger effektivt dörren till fortsatt konstruktiv kommunikation.
Om man på allvar vill påverka någon så är denna slags ordval vanligen inte en bra taktik, eftersom man lätt får den andre i en försvarsposition och inte mottaglig för nya argument.
Ja såklart så är det skillnad på ordvalen, sedan är det ju viss skillnad gällande att skriva att man tycker att någons åsikt är vidrig/äcklig/etc. jämfört med att säga att någon är vidrig/äcklig/etc. Nu pekar jag inte på något som sagts i den här tråden specifikt, men ibland är det dessutom så att åsikten som förs fram innefattar att man direkt eller indirekt antyder att en viss grupp människor är mindre värda - rentav äckliga. Det tycker jag inte bör gå förbi oemotsagt alla gånger. Vidare så håller jag inte riktigt med dig gällande att ord som "anklagar" är felaktiga att använda på ett diskussionsforum? Vissa av de orden du återgav är såklart mer värdeladdade, men andra är ju bara standardverktyg i ett samtal?
 
Jag anser att ordval är viktigt. Orden bär ju kommunikationen och påverkar hur vi tar emot ett budskap.
Det är stor skillnad på att skriva : Jag delar inte din åsikt / känner jag har obehag inför din åsikt / tar avstånd från din åsikt jämfört med ’ din åsikt är vidrig / äcklig …’ De senare är starkt värdeladdade och stänger effektivt dörren till fortsatt konstruktiv kommunikation.
Om man på allvar vill påverka någon så är denna slags ordval vanligen inte en bra taktik, eftersom man lätt får den andre i en försvarsposition och inte mottaglig för nya argument.
Lägger till ytterligare ett skäl till att det nog skär sig emellanåt, och det är väl så "enkelt" som att många åsyftar strukturer, medans andra pratar på en individnivå.
 
Jag anser att ordval är viktigt. Orden bär ju kommunikationen och påverkar hur vi tar emot ett budskap.
Det är stor skillnad på att skriva : Jag delar inte din åsikt / känner jag har obehag inför din åsikt / tar avstånd från din åsikt jämfört med ’ din åsikt är vidrig / äcklig …’ De senare är starkt värdeladdade och stänger effektivt dörren till fortsatt konstruktiv kommunikation.
Om man på allvar vill påverka någon så är denna slags ordval vanligen inte en bra taktik, eftersom man lätt får den andre i en försvarsposition och inte mottaglig för nya argument.

Nu kastar du rätt bra med sten i glashus. Du har bla kommit med påståenden om @Nahar s psykiska hälsa på ett helt barockt sätt.

Jag är inte alltid trevlig men jag kan iaf stå för det. Du bör nog titta på hur du själv beter dig innan du kritiserar andra.
 

Liknande trådar

  • Låst
Samhälle Jag har funderat en hel del på svenskars relation till religion och speciellt kristendom. Jag vill först säga att jag inte lägga några...
68 69 70
Svar
1 380
· Visningar
38 173
Senast: Mineur
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
3 934
Samhälle Varför håller vi på att tala ner oss själva på det här sättet? Är det som man känner sig själv känner man andra eller? Vad vinner...
15 16 17
Svar
339
· Visningar
15 802
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
5 801
Senast: mars
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp