Förra året fick jag ett erbjudande om att gå en utbildning, mot att jag ställde upp och engagerade mig ideellt i en förening och förband mig att utföra vissa sysslor som ”betalning” för utbildningen. Jag var eld och lågor eftersom utbildningen låg precis inom ett av mina största intresseområden som jag var jätteengagerad i. Äntligen skulle jag få möjlighet att bidra med min insats inom ett viktigt område!
Ungefär samtidigt fick jag dessutom ett nytt jobb inom samma ämnesområde. Jag funderade några gånger på om det kanske skulle bli lite mycket att både lägga ner arbetstid och fritid på samma intresseområde, men såg inte det som skäl nog att hoppa av engagemanget.
Utbildningen var verkligen toppen, jag hade jättekul och var supernöjd och mitt engagemang bara växte! När jag sedan skulle uppfylla dom sysslor jag hade förbundit mig till så upptäckte jag att det inte alls stämde med den bild jag haft av vad jag ville bidra med. Grejen var att jag skulle ut och föreläsa om ämnet, och jag hade sett framför mig att jag skulle hålla små kurser för intresserade åhörare, men det som verkligen blev var att jag mer användes som en programpunkt ”för sakens skull”... Istället för att under kanske trekvart-en timme tala och visa ett bildspel i en föreläsningssal för människor som självmant hade valt att lyssna på ämnet, så fick jag 15-20 minuter på mig att stå och försöka prata om mitt ämne i stimmiga slamriga miljöer där folk kom och gick, utan att ha något teknikstöd och inför åhörare som mer eller mindre hade blivit ”påtvingade” mig och som inte alls var särskilt intresserade av ämnet. Jag hade också fått uppfattning om att föreläsningarna kunde genomföras på kvällstid, men det var dagtid som gällde så jag var dessutom tvungen att ta ut semesterdagar varje gång jag skulle föreläsa.
Man kan säga att mitt engagemang slokade som en vissnad blomma. Min insats kändes till och med både onödig, meningslös och obehaglig. Jag insåg dessutom snabbt att det föreläsningsmaterial jag hade fått från föreningen inte alls passade för situationen, så jag arbetade om materialet helt och hållet. Vartefter jag utförde mina föreläsningar så var jag bättre beredd på vad som skulle vänta, och mitt omgjorda föreläsningsmaterial funkade åtminstone lite bättre än det första materialet jag hade. Trots besvikelsen har jag med råge uppfyllt dom sysslor jag förband mig till, och utfört fler föreläsningar än jag hade lovat.
Men sist jag var ute så sa jag till mig själv att jag inte vill göra det här något mer. Jag vill verkligen inte. Och det känns både bra och dåligt på samma gång.
Beslutet känns bra på grund av att jag tycker att min insats är helt meningslös och det inte känns bra att utföra föreläsningarna. Det tar oerhört mycket energi från mig och känns bara dumt och obehagligt, och dessutom vill jag inte offra en massa semesterdagar på det.
Samtidigt så känns det dåligt för att jag känner mig som en ”svikare”, och har tankar om att jag BORDE fortsätta. Föreningen behöver ju all hjälp dom kan få, och det fortsätter att ramla in förfrågningar om föreläsningar.
Jag funderar på om jag kunde ha gjort på något annat sätt så att det skulle ha blivit bättre. Jag hade kanske kunnat försöka styra min insats mer mot det jag hade förväntat mig. Dvs jag hade kanske själv kunnat försöka arrangera kvällsföreläsningar och annonsera ut dom till rätt målgrupp (hur jag nu skulle ha hittat rätt målgrupp?...). Men samtidigt så behöver ju föreningen hjälp med att åka ut på alla dom föreläsningsförfrågningar som ramlar in, så jag valde att agera på det faktiska behov som fanns. Vilket jag egentligen tycker är rätt beslut, för jag anser att det är bättre att försöka hjälpa till med att bemöta dom förfrågningar som kommer in, än att försöka hitta på något annat behov (som kanske inte ens hade funnits – vad vet jag). Och att mina förväntningar blev fel är inget som föreningen kan klandras för. OK, det var ingen som pratade om dagtid, och materialet vi fick funkade inte alls. Men dom visste ju inte riktigt vad det fanns för behov, eftersom behovet har ökat ganska nyligen.
Men även om det faktiskt känns lite dåligt, så har jag beslutat mig för att kliva av. Jag vill inte göra saker som kostar mig mer än dom smakar, speciellt inte när jag inte ens riktigt kan se poängen med det jag gör... Sen får jag försöka jobba på att orden ”egoist” och ”svikare” snurrar runt i mitt huvud.
Det ska ju inte vara så himla enkelt jämt...
Ungefär samtidigt fick jag dessutom ett nytt jobb inom samma ämnesområde. Jag funderade några gånger på om det kanske skulle bli lite mycket att både lägga ner arbetstid och fritid på samma intresseområde, men såg inte det som skäl nog att hoppa av engagemanget.
Utbildningen var verkligen toppen, jag hade jättekul och var supernöjd och mitt engagemang bara växte! När jag sedan skulle uppfylla dom sysslor jag hade förbundit mig till så upptäckte jag att det inte alls stämde med den bild jag haft av vad jag ville bidra med. Grejen var att jag skulle ut och föreläsa om ämnet, och jag hade sett framför mig att jag skulle hålla små kurser för intresserade åhörare, men det som verkligen blev var att jag mer användes som en programpunkt ”för sakens skull”... Istället för att under kanske trekvart-en timme tala och visa ett bildspel i en föreläsningssal för människor som självmant hade valt att lyssna på ämnet, så fick jag 15-20 minuter på mig att stå och försöka prata om mitt ämne i stimmiga slamriga miljöer där folk kom och gick, utan att ha något teknikstöd och inför åhörare som mer eller mindre hade blivit ”påtvingade” mig och som inte alls var särskilt intresserade av ämnet. Jag hade också fått uppfattning om att föreläsningarna kunde genomföras på kvällstid, men det var dagtid som gällde så jag var dessutom tvungen att ta ut semesterdagar varje gång jag skulle föreläsa.
Man kan säga att mitt engagemang slokade som en vissnad blomma. Min insats kändes till och med både onödig, meningslös och obehaglig. Jag insåg dessutom snabbt att det föreläsningsmaterial jag hade fått från föreningen inte alls passade för situationen, så jag arbetade om materialet helt och hållet. Vartefter jag utförde mina föreläsningar så var jag bättre beredd på vad som skulle vänta, och mitt omgjorda föreläsningsmaterial funkade åtminstone lite bättre än det första materialet jag hade. Trots besvikelsen har jag med råge uppfyllt dom sysslor jag förband mig till, och utfört fler föreläsningar än jag hade lovat.
Men sist jag var ute så sa jag till mig själv att jag inte vill göra det här något mer. Jag vill verkligen inte. Och det känns både bra och dåligt på samma gång.
Beslutet känns bra på grund av att jag tycker att min insats är helt meningslös och det inte känns bra att utföra föreläsningarna. Det tar oerhört mycket energi från mig och känns bara dumt och obehagligt, och dessutom vill jag inte offra en massa semesterdagar på det.
Samtidigt så känns det dåligt för att jag känner mig som en ”svikare”, och har tankar om att jag BORDE fortsätta. Föreningen behöver ju all hjälp dom kan få, och det fortsätter att ramla in förfrågningar om föreläsningar.
Jag funderar på om jag kunde ha gjort på något annat sätt så att det skulle ha blivit bättre. Jag hade kanske kunnat försöka styra min insats mer mot det jag hade förväntat mig. Dvs jag hade kanske själv kunnat försöka arrangera kvällsföreläsningar och annonsera ut dom till rätt målgrupp (hur jag nu skulle ha hittat rätt målgrupp?...). Men samtidigt så behöver ju föreningen hjälp med att åka ut på alla dom föreläsningsförfrågningar som ramlar in, så jag valde att agera på det faktiska behov som fanns. Vilket jag egentligen tycker är rätt beslut, för jag anser att det är bättre att försöka hjälpa till med att bemöta dom förfrågningar som kommer in, än att försöka hitta på något annat behov (som kanske inte ens hade funnits – vad vet jag). Och att mina förväntningar blev fel är inget som föreningen kan klandras för. OK, det var ingen som pratade om dagtid, och materialet vi fick funkade inte alls. Men dom visste ju inte riktigt vad det fanns för behov, eftersom behovet har ökat ganska nyligen.
Men även om det faktiskt känns lite dåligt, så har jag beslutat mig för att kliva av. Jag vill inte göra saker som kostar mig mer än dom smakar, speciellt inte när jag inte ens riktigt kan se poängen med det jag gör... Sen får jag försöka jobba på att orden ”egoist” och ”svikare” snurrar runt i mitt huvud.
Det ska ju inte vara så himla enkelt jämt...
