Syn på relationer

[Sleepy]

Har din syn på relationer (tänker i första hand med pojkvän/man/andre hälft etc men kanske även med andra) förändrats under din livstid? Isf hur och vad tror du har bidragit till det?

 

[Dumpey]

Jag tror inget är för evigt, jag och min sambo lever ihop har det bra nu. Men jag vet inte om vi kommer leva ihop resten av livet. Förut hade jag mer romantisk bild av att den man gifter sig med varar det livet ut med. Nu tycker jag bröllop är överflödiga...

 

[_Taggis_]

När jag var yngre hade jag en betydligt mer hänsynstagande approach. Det kan bero på att mitt första förhållande i vuxen ålder var med en hyfsat våldsbenägen kille och känslan där var att i de fall han tenderade att bli otrevlig, bara vara följsam och hålla sig undan. Han hotade mig aldrig direkt, men man kände att det hängde i luften och att jag klarade mig så pass bra för att jag var "behaglig och följsam" ().
Nästa kille var totalt tvärtom, men hyfsat neurotisk istället. Till honom utvecklades relationen mot att jag skulle vara hans stöd i livet, förstående och hänsynstagande...

I senare relationer har inget av det där funnits. Jag står upp för mig själv nästan onödigt hårt, antagligen pga att känslan är att det aldrig får in mig i den där äckliga duttiduttande-mallen. Jag är allergisk mot att känna mig som en omhändertagande mor till mina pojkvänner.
Jag kämpar inte för mina relationer längre, på så vis att jag går i parterapi och liknande som jag gjort innan. Funkar det så funkar det och annars ser jag ingen poäng med att hålla på att älta med varandra. Jag anser att har en ingen familj att ansvara för ihop så ska det till 80% kännas lustfyllt att hänga ihop, annars kan det vara för min del.

 

[Bulldoozer]

Relationer ska ge en nåt (för bägge parter) annars är det inte värt det, oavsett om det kompisrelationer eller partner. Familjerelationer (släktingar) är en sak för sig men även där har jag lärt mig att man inte måste ta hur mycket skit som helst och sätta gränser för hur mycket jag tar på mig. Jag har varit en sån som alltid ställer upp och lyssnar, hjälper till, kommer med lösningar osv. vilket är okey men inte om det bara är jag som alltid ska rucka på mitt liv eller lägga min tid men aldrig få nåt tillbaka. Numera är jag rätt restriktiv med vilka jag släpper in och orkar inte med att umgås med folk som inte ger mig nåt positivt utbyte.

 

[Petruska]

Den stora skillnaden över tid är nog att mina idéer om relationer och de relationer jag faktiskt har, stämmer mycket bättre överens nuförtiden än i min ungdom.

 

[MCP]

Ja, min syn på relationer har ändrats med åren. Jag har en friare syn på saker idag, detta trots att jag själv bara haft långa, och i princip normativa förhållanden.

Förut hade jag en mera låst bild av hur saker "ska vara och kännas" och vad som är ett "riktigt förhållande". För länge sedan så var det på något vis knutet till så mycket (fåniga) symboliska saker.

Dels är det nog buke, och livet i sig som har gjort att jag ändrat syn på saker. Det finns för många olika slags människor för att ett visst antal maller ska passa alla, och så länge var och en är lycklig och man inte sårar eller skadar någon så är det väl helt upp till var och en hur man ställer det för sig.

 

[pollex]

Har din syn på relationer (tänker i första hand med pojkvän/man/andre hälft etc men kanske även med andra) förändrats under din livstid? Isf hur och vad tror du har bidragit till det?

Jag tror inte att jag utvecklats så mycket på det området . Jag lever med samma partner sedan tonåren, vi har en väldigt okomplicerad relation där den stora skillnaden är att vi just nu (de senaste decenniet typ ) har barn som behöver övervakas vilket gör att vi måste synka mer med varandra än tidigare.

Annars är jag en relstionsstädare - jag är väldigt solidarisk mot familj och vänner men när jag känner att någon ”straffat ut sig” så avslutar jag den relationen.

 

[Viva]

När jag var riktigt ung hade jag nog hela den här filmidéen om kärlek; man kommer in och räddar kvinnan, de blir otroligt kära och lever lyckliga ever after.

Att någon man skulle "rädda" mig insåg jag nog rätt snabbt inte skulle hända. Men när jag började dejta var jag nog väldigt inställd på den eviga kärleken, stora känslor, även om ingen av mina relationer har känts som såna. Att saker skulle vara på riktigt. Jag ville absolut gifta mig, stor vit klänning..

Numera..

För tillfället söker jag inte ett förhållande. Gjorde jag det tänker jag nog det som.två personen som är tillsammans för att de känns bra, oavsett bäst före datum. Jag tror inte jag vill gifta mig, jag tror ännu mindre att jag vill bo med någon. Men jag tänker också att jag lika gärna kan ha ett bra och meningsfullt liv utan en partner. Jag har en friare syn på sex, även om det är något jag får jobba mer aktivt på att ha.

Jag tror att Buke gjort mycket. En väns bröllop där jag mest kände att hjälp och nej tack (det var rätt för henne men jag insåg hur fel det varit för mig) och en pojkvän där jag gick in med vetskapen att det inte kommer hålla men det är rätt för stunden. Han var dessutom poly så vi hade en öppen relation även om jag inte tror att han utnyttjade det.

 

[Voeux]

Sållar mig till skaran som hade en gravt romantiserad bild av förhållanden som ung. Redan som barn visste jag hur min bröllopsklänning skulle se ut, minns att det var någon form av tårtbakelse typ Skönheten och Odjuret fast vit. Det var monogami, "det stora kärleken", för alltid vi två osv.

Jag skulle inte säga att jag har blivit krass, men däremot har jag nog en betydligt mer realistisk bild och sundare uppfattning av relationer idag. Likväl som med mycket annat så blir ju allt lite mindre svart eller vitt med åldern. Det skapar också mindre krav och press på relationen, vilket jag trivs med.

 

[Badger]

Har din syn på relationer (tänker i första hand med pojkvän/man/andre hälft etc men kanske även med andra) förändrats under din livstid? Isf hur och vad tror du har bidragit till det?

Nej inte egentligen tror jag.

 

[Badger]

Hum när jag var sju tyckte jag -hur många barn får jag när jag blir stor leken (med grus) och gissa bröllopsklänning, aska, spets eller vad det nu var var det dummaste ever (om jag minns rätt).

Men jag hade nog gått på -kärlek vid första ögonkastet grejen. Alltså jag trodde det var så det var (för alla, antar att vissa kör på det).

Och jag läste såklart Isfolket som tonåring och allt och gillade! (skulle nog kunna läsa än idag) Men "trodde" inte på det som extrem verklighet.

 

[iNHALE]

Min generella ståndpunkt kring det här med romantiska relationer har under min uppväxt alltid varit "fy fan..." Ungefär. Tanken på att ha pojkvän och allt det där var bara rent äckligt. Så jag har nog varit ganska förskonad från den där romantiska bilden med tillhörande orealistiska förväntningar. Hann fylla 19 innan jag hade min första relation som blev seriös och varade i 5 år med samboskap i 3 av dem. Är nu 28 och är inne på sambo nr 2. Lärde mig en hel del av förhållande nr 1 som jag tagit med mig till detta förhållandet men jag kan inte påstå att upplevelsen av ett förhållande blivit någon kalldusch.

 

[Sleepy]

Annars är jag en relationsstädare - jag är väldigt solidarisk mot familj och vänner men när jag känner att någon ”straffat ut sig” så avslutar jag den relationen.

Relationsstädare - vilket bra ord. Som yngre såg jag det aldrig som ett alternativ att avsluta varken med vänner, familj eller i en relation; jag försökte bara "göra bra". Nuförtiden vänder jag och går samma sekund som jag bestämmer mig för att det inte är värt det. Klipper band utan att blinka. Min tid är dyrbar.

 

[EmmaBovary]

Lite både och. Jag är inte typen som vill ha ett förhållande för förhållandet i sig, då är jag hellre ensam. Det är inte något som har ändrats. Jag har inte heller ändrat uppfattning gällande att jag själv vill ha en monogam relation, även om jag är medveten om att det kanske är lite väl romantiserat och att jag uppmärksammat att många lever lyckliga i polyamorösa förhållanden. Det som ändrats är att jag ändå är lite öppen till att bli sambo med rätt person, även om mitt ideal alltid har varit att bli särbo (men samtidigt gärna vara gift, haha!).

 

[kamomillo]

Nja...
Jag vet inte vad jag hade för förväntningar på kärleken när jag var ung.
Vi träffades när han var 21 och jag 17 och nu 36 år sedan är vi fortfarande gifta.
De har väl inte alltid varit en dans på rosor, men trots allt så älskar vi varandra.

Jag har aldrig utgått från att han ska vara en rövhatt, utan försökt förstå varför situationer blivit som det blivit. Och han har nog tacklat mina med och motgångar likadant?
Jag ser oss som ett team, båda behövs för att få Familjen Johansson att snurra. Han gör det han är bra på, jag gör det jag är bra på. Vi delar INTE millimeter rättvist på varken städning eller tvätt. Inte heller på vedhuggning, snöskottning eller däckbyten.
Jag har aldrig förstått vitsen med att diska varannan dag? eller byta 2 däck var på bilen. Bara någon gör det, och att vi kan landa i soffan efter dagens uppdrag ungefär samtidigt.

Efter att jag kraschat armen är det helt naturligt att tunga saker görs av honom, och då tar jag givetvis mer fönsterputs. Jag ser inget konstigt i det. Vi är ju ett team. och OFTAST bästa vänner. ;-)

Romantiken? Nja eller Jo.. de går i vågor, vi köper inte precis choklad och rosor till varandra varje vecka, men att jag startar motorvärmaren på hans bil när jag far på jobbet, kan vara en kärlekshandling lika väl som att han tagit sopsorteringshögen jag glömde i hallen i morse...

Jag hoppas att vi har många år tillsammans framför oss, Mamma och Pappa fick 60 år. Sedan dog pappa 74 år gammal. så även om han inte blev så gammal, så tog dom tillvara på de år dom hade.

* Jenny *

 

[tanten]

Jag har bara lyckatsfå till en enda relation och den höll i 20 år men tog slut för många år sedan.

Jag hade idéer om gemenskap och värme och att stötta varann. I verkligheten visade det sig bara funka om jag stöttade, slätade över och ansvarade för stämningen.

Idag ser jag mer krasst på den där gemenskapen och värmen. Har insett att villkorslös värme och kärlek inte existerar.

Om en ny person kliver in i mitt liv så vill jag att vi ska vara känslomässigt jämspelta och jämbördiga. Och att jag inte ska polstra och valla för att få kärlek.
Men det är teori. Jag vet inte hur det skulle bli. Litar inte på mig själv.

 

[Sleepy]

Sållar mig till skaran som hade en gravt romantiserad bild av förhållanden som ung. Redan som barn visste jag hur min bröllopsklänning skulle se ut, minns att det var någon form av tårtbakelse typ Skönheten och Odjuret fast vit. Det var monogami, "det stora kärleken", för alltid vi två osv.

Ingen gräddbakelse här. Hästtjejen Sleepy 10 år och flätor hade en mer pragmatisk tanke om framtida äktenskap. Jag skulle gifta mig med en 90-årig gubbe som hade en stor herrgård och stall; sen skulle jag sätta honom i korsdrag...

 

[Bison]

En del har det ändrats. Jag var mycket mer konservativ som ung med undantag för att jag aldrig velat ha barn. Men sambo skulle man vara, gärna gifta sig och köpa hus, precis som mamma och pappa.

Så jag blev sambo efter gymnasiet, några år senare tog det slut. Träffade en annan som jag gifte mig med och köpte hus.
Efter några år kände jag, fuck this shit! Skiljde mig, tog min hund och flyttade in i en liten lägenhet.
Nu har jag inga tankar alls hur relationer ska vara, bara de inblandade trivs med upplägget.

 

[Voeux]

Ingen gräddbakelse här. Hästtjejen Sleepy 10 år och flätor hade en mer pragmatisk tanke om framtida äktenskap. Jag skulle gifta mig med en 90-årig gubbe som hade en stor herrgård och stall; sen skulle jag sätta honom i korsdrag...

Haha Smart! Själv blir jag nästintill kräkfärdig när jag tänker på min forna uppfattning av relationer. Det skulle vara blixtar och dunder, gärna med någon som såg ut som en Backstreet Boy/Westlife, ned-på-knä frieri och röda rosor och Gud vet vad. Otrohet vad en dödssynd, de som hade öppna relationer kan ju egentligen inte vara kära på riktigt? Sen svängde det helt för ett antal år sedan då var förhållanden det tristaste man kunde ha, ju fler sexpartners desto bättre, kräks på kärlek, vem tusan vill gifta sig, du kväver mig osv.

Vilken tur att man får leva och lära, och framför allt ändra sig. Jag tycker nog att jag har landat i en rätt sund uppfattning om relationer, och ändå har jag sannolikt mycket kvar att lära mig.

 

[Snubbelfot]

Om något så är jag nog mer desillusionerad. Jag tror fortfarande på (primärt tvåsam) kärlek, men har blivit varse att de godaste av intentioner och stor kärlek inte nödvändigtvis leder till livslångt förhållande. Det hämmar mig litet i nuvarande relation.