Bukefalos 25 år!

Sysslolös men trött

En stor del av dagen, när jag inte pluggar eller sover, sitter jag på nätet och glor. Det är inte sunt och jag borde sluta med det. Men jag vet inte vad jag ska göra i stället. Förut brukade jag spela en del spel på mobilen, men det har jag tröttnat på. Jag har också tyckt om att brodera men jag hittar inget bra mönster. Jag köpte ett broderikit för ett och ett halvt år sedan, började på det men slutade. Mönstret var inte bra och jag tyckte inte det var kul. Jag tycker inte om att titta på tv/se film. Det är ingen slump att jag aldrig har ägt en tv. Och ljudböcker intresserar mig inte. Det är ansträngande och jobbigt att lyssna på någon som pratar. Och då kan jag heller inte lyssna på musik. Jag har musik påslagen jämt. Och korsord är för svårt.

Jag skulle behöva någon syssla att "stoppa in huvudet i" men kan inte komma på vad. Antingen är jag inte intresserad eller så är det för jobbigt. Eller båda delarna.

För en tid sedan svarade jag på en medryttarannons. Ägaren och jag ska träffas är det sagt, men det har skjutits upp ett par gånger. Och jag undrar om jag verkligen ska ta upp ridningen igen. Vet inte om det är någon idé. Kommer ju bli sjukt jobbigt att åka till stallet. Och så vet jag inte om jag kommer att ha råd med lektioner. Vet inte om ridningen är värd investeringen av tid och pengar. Jag är ändå så talanglös.
 

Wille

Trådstartare
Och då är vi tillbaka i samma veva. No change - no change.
Jo jag vet. Men jag måste ju orka också. Och jag har ingen energi.

Livet är så meningslöst att jag tänker på döden varje dag. Jag kämpar med att komma upp ur sängen varje dag. Jag går och lägger mig tidigt för att slippa vara vaken (i mörkret). Att orka göra något utöver det jag måste känns övermäktigt.
 

Wille

Trådstartare
Sticka, virka, brodera?

Hemstickat/virkat finns det ju också en hyfsad efterfrågan på.
Jag har handarbetat mycket förut med mängder av olika tekniker. Har ett Instagramkonto där jag lagt upp bilder på sånt jag gjort. Jag har t.o.m. ett hobbyrum i huset där jag samlat allt mitt hantverksmaterial. Tyvärr har jag tröttnat på allt. För ett och ett halvt år sedan köpte jag ett broderikit men när jag började brodera tyckte jag att mönstret inte var bra och då tröttnade jag på det. Sen dess har jag inte broderat. Jag har en favoritdesigner men hennes mönster går inte att få tag i. Eller ja, det går att beställa från Tyskland men frakten är dyr. Alla hennes gratismönster har jag redan broderat. Jag var till Röda Korsets träffar för 1-2 år sedan och tvingade mig då att sticka. Det blev en ful sjal som jag aldrig har använt.

Jag har haft en idé om att tillverka väggklockor, men nu känns det bara jobbigt och övermäktigt.

Att handarbeta kräver något slags engagemang och jag vet inte var jag ska hitta det. Och jag kan inte komma på vad jag ska göra.
 
Jo jag vet. Men jag måste ju orka också. Och jag har ingen energi.

Livet är så meningslöst att jag tänker på döden varje dag. Jag kämpar med att komma upp ur sängen varje dag. Jag går och lägger mig tidigt för att slippa vara vaken (i mörkret). Att orka göra något utöver det jag måste känns övermäktigt.

Jag har verkligen sympati för din situation, tro inget annat. Det låter enormt tungt. Men det ändrar inte förutsättningarna. Antingen börjar du göra något annorlunda och då kan även din situation ändras, eller så fortsätter du som förut och då kommer din situation inte att ändras.
 

Wille

Trådstartare
Jag har verkligen sympati för din situation, tro inget annat. Det låter enormt tungt. Men det ändrar inte förutsättningarna. Antingen börjar du göra något annorlunda och då kan även din situation ändras, eller så fortsätter du som förut och då kommer din situation inte att ändras.
Har försökt genom åren. Som jag sa så gick jag till Röda korsets träffar för något år sedan. Tyvärr fungerade inte det. Jag har försökt odla. Jag har försökt hitta medryttarhäst sedan förra sommaren, alltså i ett och ett halvt år utan att hitta någon. Och som jag skrev i inlägget ovan så har jag en medryttarhäst på gång nu, men vet inte om jag kanske ska dra mig ur. Ridningen kommer ändå inte ge mig det jag vill ha. Kommer nog mest kosta utan att ge något tillbaka.

Jag vill mest ha något att sysselsätta mig med medan jag ligger på soffan. Något som ger social kontakt på ett sätt som jag orkar med.
 

Wille

Trådstartare
Häng i forum för det du är intresserad av? Mer än buke alltså.
Jag har letat efter andra forum men inte hittat någon. Vet ju att Odla.nu finns men jag odlar ju inte så vet inte vad jag ska prata om där.

Jag har för övrigt försökt engagera mig i en kattgrupp på fb, men blir irriterad när folk inte läser vad man skriver och också tycker att det är helt okej att låta katten vara tjock och få diabetes. Och när man sen säger att man inte tänker behandla en diabetes utan avliva, så är man en hård människa.
 
Senast ändrad:
För en tid sedan svarade jag på en medryttarannons. Ägaren och jag ska träffas är det sagt, men det har skjutits upp ett par gånger. Och jag undrar om jag verkligen ska ta upp ridningen igen. Vet inte om det är någon idé. Kommer ju bli sjukt jobbigt att åka till stallet. Och så vet jag inte om jag kommer att ha råd med lektioner. Vet inte om ridningen är värd investeringen av tid och pengar. Jag är ändå så talanglös.

Måste man ha talang för att rida? Tycker du inte det är kul?
 
Det är kul när det går bra. Går det dåligt är det inte kul.
Jag tänker lite såhär, att ibland behöver man släppa fokuset på resultat och bara tillåta sig själv att vara i nuet. Gäller inte bara ridning utan typ allt här i livet. Det är så himla lätt att gå till självanklagelser när saker inte går som man har tänkt, eller gräma sig över att man inte har "dom rätta förutsättningarna". Jag har varit där själv måååånga gånger så jag vet. Men jag försöker tänka mycket på hur jag själv tänker om mig själv. Typ, istället för "det där gick inte fyfan vad dålig jag är", så "jaså, det blev såhär nu, vad kan jag lära mig av detta?" Och det är förstås skitsvårt, och det är klart att jag har negativa känslor och tankar ibland men jag försöker att tänka på livet som en resa som jag har ynnesten att få göra en gång, jag själv är mitt främsta resesällskap och då vill jag vara snäll mot mig själv, söka inåt efter det som gör mig glad och skänker mening till just mitt liv.

Jag har varit såååå bitter över att "alla andra rider bättre än mig", fick egna ponnys som barn och har föräldrar som sponsrat med träningar, skjuts fan och hans moster. Det är självklart inte hela sanningen men det har känts så ibland. Och jag tillåter mig själv att känna, men inte fastna där. Försöker se vad jag har, och jobbar jättemycket med acceptans. På så vis har jag lärt mig att uppskatta ridningen på ett annat sätt, för jag ser inte bara resultaten på pappret utan jag ser allt som små pusselbitar av en större helhet. Målet är inte det viktiga, utan resan dit.
 

Wille

Trådstartare
Jag tänker lite såhär, att ibland behöver man släppa fokuset på resultat och bara tillåta sig själv att vara i nuet. Gäller inte bara ridning utan typ allt här i livet. Det är så himla lätt att gå till självanklagelser när saker inte går som man har tänkt, eller gräma sig över att man inte har "dom rätta förutsättningarna". Jag har varit där själv måååånga gånger så jag vet. Men jag försöker tänka mycket på hur jag själv tänker om mig själv. Typ, istället för "det där gick inte fyfan vad dålig jag är", så "jaså, det blev såhär nu, vad kan jag lära mig av detta?" Och det är förstås skitsvårt, och det är klart att jag har negativa känslor och tankar ibland men jag försöker att tänka på livet som en resa som jag har ynnesten att få göra en gång, jag själv är mitt främsta resesällskap och då vill jag vara snäll mot mig själv, söka inåt efter det som gör mig glad och skänker mening till just mitt liv.

Jag har varit såååå bitter över att "alla andra rider bättre än mig", fick egna ponnys som barn och har föräldrar som sponsrat med träningar, skjuts fan och hans moster. Det är självklart inte hela sanningen men det har känts så ibland. Och jag tillåter mig själv att känna, men inte fastna där. Försöker se vad jag har, och jobbar jättemycket med acceptans. På så vis har jag lärt mig att uppskatta ridningen på ett annat sätt, för jag ser inte bara resultaten på pappret utan jag ser allt som små pusselbitar av en större helhet. Målet är inte det viktiga, utan resan dit.
Kan inte påstå att jag någonsin njutit av resan. Jag har ju ridit år efter år efter år, men aldrig fått något för det. Jag klarar fortfarande inte av att rida en LC eller hoppa en bana på 90 cm. Det gör mig bara ledsen att jag är så dålig.
 
Kan inte påstå att jag någonsin njutit av resan. Jag har ju ridit år efter år efter år, men aldrig fått något för det. Jag klarar fortfarande inte av att rida en LC eller hoppa en bana på 90 cm. Det gör mig bara ledsen att jag är så dålig.
Men det kan ju vara så att du inte haft rätt tränare tex. Eller ridit utan tränare eller i stor grupp eller på hästar som inte varit helt lämpliga för någon som själv ska lära sig.

Det är inte alltid elevens fel om utvecklingen saknas eller är minimal.

Har man en bra tränare bör den kunna ge eleven lagom svåra utmaningar och ha en tydlig plan där eleven får känna att den lyckas, att den lär sig. Att den får ut ngt av det.

Jag har ju ridit extremt mkt lektioner. Under väldigt många år var det många lektioner i veckan. Även då jag började för bra tränare och själv var oskolad och rätt dålig på dressyr så gav mina tränare mig lagom svåra uppgifter så jag fick känna mig glad över att lära mig och kunna ngt. Vet att jag spenderat åtskilliga lektioner i skritt för tex hosthäst, rehabhästar etc. Men jag HAR fått ngt av bara de lektionerna också IOM att jag lärde mig. Jag fick utmaningar, kunskap etc.
Alla små pusselbitar blir ju sedan till ngt större.
Om man som tränare ser till att eleven fattar de små pusselbitarnas enorma värde så brukar elever tycka det är kul och känna att de kan ngt.
 
Kan inte påstå att jag någonsin njutit av resan. Jag har ju ridit år efter år efter år, men aldrig fått något för det. Jag klarar fortfarande inte av att rida en LC eller hoppa en bana på 90 cm. Det gör mig bara ledsen att jag är så dålig.
Men måste ridningen ge utdelning i form av tävlingsresultat? Kan det inte ge dig någonting annat?

Jag har också ridit väldigt länge, sen jag var barn, mer eller mindre regelbundet. Senast jag startade en P&R (LC) blev jag "utesluten" för att jag började prata med domaren. Hade kommit av mig i programmet :p Gör detta mig till en dålig ryttare? Nej, det skulle jag inte vilja påstå. Men jag är bra på att se mina egna tillgångar, och jag är HELT övertygad om att du också har tillgångar som ryttare som du inte ser själv.
 

Wille

Trådstartare
Men det kan ju vara så att du inte haft rätt tränare tex. Eller ridit utan tränare eller i stor grupp eller på hästar som inte varit helt lämpliga för någon som själv ska lära sig.

Det är inte alltid elevens fel om utvecklingen saknas eller är minimal.

Har man en bra tränare bör den kunna ge eleven lagom svåra utmaningar och ha en tydlig plan där eleven får känna att den lyckas, att den lär sig. Att den får ut ngt av det.

Jag har ju ridit extremt mkt lektioner. Under väldigt många år var det många lektioner i veckan. Även då jag började för bra tränare och själv var oskolad och rätt dålig på dressyr så gav mina tränare mig lagom svåra uppgifter så jag fick känna mig glad över att lära mig och kunna ngt. Vet att jag spenderat åtskilliga lektioner i skritt för tex hosthäst, rehabhästar etc. Men jag HAR fått ngt av bara de lektionerna också IOM att jag lärde mig. Jag fick utmaningar, kunskap etc.
Alla små pusselbitar blir ju sedan till ngt större.
Om man som tränare ser till att eleven fattar de små pusselbitarnas enorma värde så brukar elever tycka det är kul och känna att de kan ngt.
Det är nog inte meningen att jag ska kunna rida. En ridlärare sa åt mig att "korta tyglarna tio centimeter minst" hela tiden. Jag gjorde som hon sa varpå axlarna åkte upp, jag miste stabiliteten och hästen blev obekväm av att jag drog den i munnen. En annan person som visste att jag inte kunde korta tyglarna tio centimeter minst, sa i stället åt mig att hålla längre fram på tygeln. Resultatet blev det samma. Sen hittade jag CR och fick verktyg att hitta min stabilitet i bålen. Jag fick lära mig om biomekanik och kunde äntligen börja jobba med mina axlar och armar på ett vettigt sätt. Jag hade vid den tiden också möjlighet att rida välutbildade hästar men saknade bil att dra transport med så jag kunde inte åka iväg och träna med dessa.

Sen flyttade jag, hittade ytterligare en välutbildad häst, köpte bil att dra transport med. Men jag hittade ingen tränare. Provade en som det inte funkade med. Hos denne skulle man bara rida så fort hela tiden vilket jag inte fattade poängen med. Takten är ju liksom första steget på utbildningsskalan och den kunde jag inte hitta när det gick så fort. Sen provade jag en annan CR-tränare. Instruktionerna som denne gav gick stick i stäv med sånt jag lärt mig av den första CR-tränaren som var Nivå 4 (och alltså utbildat den andra). Det blev kaos i huvudet på mig och jag slutade där. Sen hittade jag ingen annan tränare och den välutbildade hästen avlivades.

Och sen har jag mest hittat skogsmullar eller outbildade hästar. Och så hästar på ridskola. Och sen ett och ett halvt år tillbaka har jag inte haft tillgång till någon häst alls. Förra vintern hade jag några på G men en gillade jag inte, en fick jag inte bli medryttare på (p.g.a. dålig ridning antar jag) och en tredje var en travare med otaktmässig galopp och separationsångest. Där fanns heller ingen ridbana eller möjlighet att åka iväg och träna. Så jag gav upp.

Så det mesta har gått emot mig hela tiden. Och någon egen häst har jag aldrig haft råd med. Nu börjar jag bli för gammal för att någonsin lära mig rida. Och jag är nästan för tjock också för att kunna rida. Väger runt 85 kilo. Så en del hästar faller bort p.g.a. att jag väger för mycket.

Men måste ridningen ge utdelning i form av tävlingsresultat? Kan det inte ge dig någonting annat?

Jag har också ridit väldigt länge, sen jag var barn, mer eller mindre regelbundet. Senast jag startade en P&R (LC) blev jag "utesluten" för att jag började prata med domaren. Hade kommit av mig i programmet :p Gör detta mig till en dålig ryttare? Nej, det skulle jag inte vilja påstå. Men jag är bra på att se mina egna tillgångar, och jag är HELT övertygad om att du också har tillgångar som ryttare som du inte ser själv.
Jag vill kunna känna mig duktig och inte bara värdelös. Jag är ju generellt en sån dålig och värdelös person att jag inte vill misslyckas på ett område till. Någon gång kan jag väl få duga?
 
Det är nog inte meningen att jag ska kunna rida. En ridlärare sa åt mig att "korta tyglarna tio centimeter minst" hela tiden. Jag gjorde som hon sa varpå axlarna åkte upp, jag miste stabiliteten och hästen blev obekväm av att jag drog den i munnen. En annan person som visste att jag inte kunde korta tyglarna tio centimeter minst, sa i stället åt mig att hålla längre fram på tygeln. Resultatet blev det samma. Sen hittade jag CR och fick verktyg att hitta min stabilitet i bålen. Jag fick lära mig om biomekanik och kunde äntligen börja jobba med mina axlar och armar på ett vettigt sätt. Jag hade vid den tiden också möjlighet att rida välutbildade hästar men saknade bil att dra transport med så jag kunde inte åka iväg och träna med dessa.

Sen flyttade jag, hittade ytterligare en välutbildad häst, köpte bil att dra transport med. Men jag hittade ingen tränare. Provade en som det inte funkade med. Hos denne skulle man bara rida så fort hela tiden vilket jag inte fattade poängen med. Takten är ju liksom första steget på utbildningsskalan och den kunde jag inte hitta när det gick så fort. Sen provade jag en annan CR-tränare. Instruktionerna som denne gav gick stick i stäv med sånt jag lärt mig av den första CR-tränaren som var Nivå 4 (och alltså utbildat den andra). Det blev kaos i huvudet på mig och jag slutade där. Sen hittade jag ingen annan tränare och den välutbildade hästen avlivades.

Och sen har jag mest hittat skogsmullar eller outbildade hästar. Och så hästar på ridskola. Och sen ett och ett halvt år tillbaka har jag inte haft tillgång till någon häst alls. Förra vintern hade jag några på G men en gillade jag inte, en fick jag inte bli medryttare på (p.g.a. dålig ridning antar jag) och en tredje var en travare med otaktmässig galopp och separationsångest. Där fanns heller ingen ridbana eller möjlighet att åka iväg och träna. Så jag gav upp.

Så det mesta har gått emot mig hela tiden. Och någon egen häst har jag aldrig haft råd med. Nu börjar jag bli för gammal för att någonsin lära mig rida. Och jag är nästan för tjock också för att kunna rida. Väger runt 85 kilo. Så en del hästar faller bort p.g.a. att jag väger för mycket.


Jag vill kunna känna mig duktig och inte bara värdelös. Jag är ju generellt en sån dålig och värdelös person att jag inte vill misslyckas på ett område till. Någon gång kan jag väl få duga?
Jag tycker du låter så extremt hård mot dig själv. För mig hade glädjen i att rida och vara med hästar dunstat kvickt om jag kritiserade mig själv så som du verkar göra. Vad jag läser mellan raderna är ju att du ändå kämpat, satt dig in i problemen och försökt lösa dom? Där har du styrka, ambition och driv! Sen har vi alla olika fysiska förutsättningar. Det låter som att vissa av dina tränare varit dåliga på att se dina fysiska förutsättningar och att detta påverkat din självkänsla. Är självkänslan redan skör, på grund av andra faktorer i livet, så påverkas du såklart än mer.

Jag tycker duktig är problematiskt. Det finns så många "duktiga flickor" (och pojkar med för den delen) därute som mår piss på insidan. För allt man gör är att ställa krav på sig själv, fokus har flyttats från att må bra till att prestera bra. För vems skull? Och jag kan säga, utan att känna dig, att du är inte värdelös. Ingen människa är värdelös. Och vad jag har läst här på forumet verkar du ha många fina kvaliteter, problemet tycks för mig vara att du inte ser dom själv.
 
Någon gång kan jag väl få duga?

Att söka den bekräftelsen hos andra och i ditt fall resultatbaserad bekräftelse för att känna att man duger funkar dock inte, det leder bara till en ständig jakt på bekräftelse.
Känslan (att duga) måste komma inifrån en själv och för att nå dit måste man acceptera sig själv med alla "fel och brister" och det är där, att komma dit som terapi kan hjälpa.
 

Wille

Trådstartare
Att söka den bekräftelsen hos andra och i ditt fall resultatbaserad bekräftelse för att känna att man duger funkar dock inte, det leder bara till en ständig jakt på bekräftelse.
Känslan (att duga) måste komma inifrån en själv och för att nå dit måste man acceptera sig själv med alla "fel och brister" och det är där, att komma dit som terapi kan hjälpa.
Det spelar ju absolut ingen roll om jag accepterar mig själv. Jag är lika ensam och ratad ändå. Och jag klarar inte ett liv i ensamhet.
 
Det spelar ju absolut ingen roll om jag accepterar mig själv. Jag är lika ensam och ratad ändå. Och jag klarar inte ett liv i ensamhet.
Om man själv är nöjd, glad och tillfreds med den man är, så märks det av andra människor och det gör mycket för både nuvarande och kanske framförallt för framtida vänskapsrelationer 🙂

Människor generellt (undantag finns säkert) skapar ju inte nya vänskapsband med personer som ser sig själv enbart i nattsvart, så steget mot ett bättre socialt liv startar hos en själv och som sagt: där kommer terapi och mediciner säkerligen till hjälp i längden Om du släpper garden och vågar kliva utanför din trygga bubbla och prova olika behandlingar och mediciner tills du hittar vad som är rätt för just dig.
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Frågan har väl ställts om och om igen men nu står jag här och ber kloka buke om råd, om någon orkar läsa. Haft en mindre sund relation...
2
Svar
32
· Visningar
3 121
  • Artikel
Dagbok Har sysslat med hästar i över 30 år och varit en riktig hästnörd större delen av dem. Hade ett uppehåll efter gymnasiet på 6 år och...
2
Svar
29
· Visningar
2 004
Relationer Hej Buke.. Anonymt nick för ja, privata grejer och så. Frågorna: Hur vet jag att jag inte vill ha barn? Hur gör man för att avsluta ett...
2 3
Svar
55
· Visningar
5 716
Kropp&Själ Jag känner mig sjukt stressad just nu och vet inte alls hur jag ska ta mig ur eller förbättra situationen. Det känns som om det är svårt...
Svar
11
· Visningar
1 178

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Kattsnack #8
  • Uppdateringstråd 25

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vackra vinterord
Upp