Saeta
Trådstartare
Först och främst vill jag bara börja med att säga TACK! Tack för allt som Buke och ni har givit mig. Allt stöd och alla fina och hjälpsamma kommentarer. Jag är så oerhört tacksam för allt!
MEN! Jag vill också be om ursäkt till alla som jag varit otrevlig mot. Många gånger som jag rent av varit bitter och inte alls snäll. Förlåt för det.
För ett par år sen insjuknade jag i en depression. Jag var verkligen på botten och såg knappt något ljus. Jag skrev tråd efter tråd om rop på hjälp. Jag fick många fina svar och massor med bra tips. Tyvärr kunde jag eller ville jag ta till mig det. Jag var alldeles för dålig för att ens orka lyfta ett finger. Det resulterade i att jag slog ifrån mig och blev förbannad på alla som inte kom med positiva och glada kommentarer.
Buke i ett nötskal, i know. Men nu i efterhand när jag faktiskt har suttit och läst igenom alla mina gamla trådar (herregud vad jag har skämts för hur otrevlig och snäsig jag kunde låta) så inser jag ju att ingen faktiskt var elak. Varför skulle folk vara elaka mot någon som faktiskt ber om råd? Nej, jag ser hur ni gång på gång försöker hjälpa mig att komma på fötter. Ge mig tips och råd som jag bara fäktar bort. Helt ärligt - jag låter som en liten trotsig tonåring.
Nu idag är jag relativt frisk från depressionen. Visst har jag sviter och jag äter fortfarande medicin. Men det är inte alls på samma sätt då som nu.
Jag har under ett par månaders tid tänkt på att jag ska göra en sån här tråd där jag verkligen ber om ursäkt till alla som jag varit snäsig och otrevlig mot, samtidigt som jag tackar så otroligt mycket för all hjälp som jag då inte kunde ta till mig.
Idag står jag på mina två ben. Ibland är det stappligt, men mestadels väldigt stabilt. Jag vet vad jag vill och jag vet hur jag ska göra för att få den hjälpen som jag faktiskt behöver. Jag kan själv berätta vad jag vill ha hjälp med. Tidigare sa jag att jag inte visste vad jag ville ha hjälp med. Men idag vet jag!
Med en ADD diagnos i handen och med medicinering som tillslut fungerar så har jag faktiskt ändrat hela mitt dygn. Jag har mina rutiner som jag oftast lyckas följa. Inte alltid men jag kämpar på utan att falla tillbaka till sängen och det gamla mönstret.
Jag har insett att samhället är så fruktansvärt skevt. Att om man inte är en människa som går upp på morgonen, jobbar och lägger sig på kvällen, ja då är man inte lika accepterad i samhället.
Alla ser olika ut, har olika behov och jag tror att alla gör sitt bästa för att passa in så gott dom kan.
Jag vet att jag inte är en person som ska ha ett morgonjobb. Jag är mest aktiv på kvällar och nätter. Det är så jag är och jag har äntligen accepterat det. Och nu när jag är så säker på vad jag vill så är det ingen som faktiskt säger emot. Det FINNS jobb för alla, man måste bara hitta dom.
Visserligen är jag sjukskriven på obestämd tid. Jag har världens bästa kontakter inom vården och alla enheter jag är kopplad till. Om någon säger något jag inte håller med om eller om jag känner mig felbehandlad så säger jag till direkt. Förr hade jag aldrig gjort det.
Jag äter bra mat (oftast) på (oftast) regelbundna tider vilket jag mår bäst av. Jag har häst igen som får mig att må sådär lite extra bra. Jag har tagit på mig många morgonfodringar för att jag mår bra av att komma iväg och känna att jag faktiskt KAN! Jag har världens finaste pojkvän och numera sambo som stöttat mig och som otroligt nog orkat hålla kvar vid mig trots min depression. Det måste ha varit fruktansvärt. Han är en klippa och vi älskar varandra ännu mer för varje dag som går.
Jag har en bra kontakt med mina föräldrar och jag vet vem jag är. När jag ser tillbaka på mina gamla trådar och på sättet jag skrev så ser jag en väldigt vilsen och liten tjej. Någon som var så otroligt skör och rädd.
Så Buke och alla ni fina människor som gång på gång på gång försökt hjälpa mig, TACK! Massa tacktacktack i mängder. Ni är bäst!
MEN! Jag vill också be om ursäkt till alla som jag varit otrevlig mot. Många gånger som jag rent av varit bitter och inte alls snäll. Förlåt för det.
För ett par år sen insjuknade jag i en depression. Jag var verkligen på botten och såg knappt något ljus. Jag skrev tråd efter tråd om rop på hjälp. Jag fick många fina svar och massor med bra tips. Tyvärr kunde jag eller ville jag ta till mig det. Jag var alldeles för dålig för att ens orka lyfta ett finger. Det resulterade i att jag slog ifrån mig och blev förbannad på alla som inte kom med positiva och glada kommentarer.
Buke i ett nötskal, i know. Men nu i efterhand när jag faktiskt har suttit och läst igenom alla mina gamla trådar (herregud vad jag har skämts för hur otrevlig och snäsig jag kunde låta) så inser jag ju att ingen faktiskt var elak. Varför skulle folk vara elaka mot någon som faktiskt ber om råd? Nej, jag ser hur ni gång på gång försöker hjälpa mig att komma på fötter. Ge mig tips och råd som jag bara fäktar bort. Helt ärligt - jag låter som en liten trotsig tonåring.
Nu idag är jag relativt frisk från depressionen. Visst har jag sviter och jag äter fortfarande medicin. Men det är inte alls på samma sätt då som nu.
Jag har under ett par månaders tid tänkt på att jag ska göra en sån här tråd där jag verkligen ber om ursäkt till alla som jag varit snäsig och otrevlig mot, samtidigt som jag tackar så otroligt mycket för all hjälp som jag då inte kunde ta till mig.
Idag står jag på mina två ben. Ibland är det stappligt, men mestadels väldigt stabilt. Jag vet vad jag vill och jag vet hur jag ska göra för att få den hjälpen som jag faktiskt behöver. Jag kan själv berätta vad jag vill ha hjälp med. Tidigare sa jag att jag inte visste vad jag ville ha hjälp med. Men idag vet jag!
Med en ADD diagnos i handen och med medicinering som tillslut fungerar så har jag faktiskt ändrat hela mitt dygn. Jag har mina rutiner som jag oftast lyckas följa. Inte alltid men jag kämpar på utan att falla tillbaka till sängen och det gamla mönstret.
Jag har insett att samhället är så fruktansvärt skevt. Att om man inte är en människa som går upp på morgonen, jobbar och lägger sig på kvällen, ja då är man inte lika accepterad i samhället.
Alla ser olika ut, har olika behov och jag tror att alla gör sitt bästa för att passa in så gott dom kan.
Jag vet att jag inte är en person som ska ha ett morgonjobb. Jag är mest aktiv på kvällar och nätter. Det är så jag är och jag har äntligen accepterat det. Och nu när jag är så säker på vad jag vill så är det ingen som faktiskt säger emot. Det FINNS jobb för alla, man måste bara hitta dom.
Visserligen är jag sjukskriven på obestämd tid. Jag har världens bästa kontakter inom vården och alla enheter jag är kopplad till. Om någon säger något jag inte håller med om eller om jag känner mig felbehandlad så säger jag till direkt. Förr hade jag aldrig gjort det.
Jag äter bra mat (oftast) på (oftast) regelbundna tider vilket jag mår bäst av. Jag har häst igen som får mig att må sådär lite extra bra. Jag har tagit på mig många morgonfodringar för att jag mår bra av att komma iväg och känna att jag faktiskt KAN! Jag har världens finaste pojkvän och numera sambo som stöttat mig och som otroligt nog orkat hålla kvar vid mig trots min depression. Det måste ha varit fruktansvärt. Han är en klippa och vi älskar varandra ännu mer för varje dag som går.
Jag har en bra kontakt med mina föräldrar och jag vet vem jag är. När jag ser tillbaka på mina gamla trådar och på sättet jag skrev så ser jag en väldigt vilsen och liten tjej. Någon som var så otroligt skör och rädd.
Så Buke och alla ni fina människor som gång på gång på gång försökt hjälpa mig, TACK! Massa tacktacktack i mängder. Ni är bäst!
