- Svar: 2
- Visningar: 1 052
De senaste veckorna har varit väldigt nervpåfrestande för mig. Jag visste inte att man kunde må så dåligt över att söka jobb, men det kan man tydligen.
Jag har sprungit på intervjuer, svarat på telefonsamtal, mailat, gjort tester på nätet, varit tillgänglig, väntat på besked, sett till att hålla telefonen fri för inkommande samtal – ja det har varit något nästan varje dag. Två arbetsgivare med två väldigt olika rekryteringsprocesser har slitit i mig fram och tillbaks och skickat mig än hit och än dit. Eller ja – den ena arbetsgivaren mer än den andra. Men själv ville jag hellre ha jobbet hos den andra, så jag var hela tiden orolig för att den som var mer ”på” skulle komma fram till ett beslut långt före den andra.
Det har känts så dumt att ha två parallella rekryteringsprocesser på gång samtidigt. Jag vill för mina egna värderingars och min egen sinnesros skull vara 100% engagerad i en anställningsprocess. Att ha haft två jobb på gång samtidigt har känts som att jag har haft två förhållanden samtidigt. Jag har inte gillat situationen. Men det var verkligen två jobb som jag ville ha! Bägge två var intressanta och roliga jobb. Men bara det att min magkänsla blev mer förälskad i det andra jobbet (trots att sunt förnuft och logiska resonemang nog egentligen talade till det första jobbets fördel).
Det slutade med att det ena jobbet ville ge mig ett erbjudande, och det andra jobbet meddelade mig att de ansåg mig vara den mest lämpliga kandidaten för tjänsten. Men för att få det andra jobbet måste jag först genomgå en utredning som kan ta 1-2 månader, så de kan inte ge mig något jobberbjudande förrän utredningen är klar och visar att jag är godkänd.
Så där stod jag då – med ett jobberbjudande och ett ”sannolikt” ja. Hade jag resonerat logiskt hade jag såklart tagit det jobb som ville ge mig ett faktiskt erbjudande och ett anställningsavtal att skriva på.
Men....
Jag har ju lärt om på äldre dagar.
Har börjat leva efter att låta hjärtat ha mer att säga till om än hjärnan. Och hjärtat ville ha det jobb som inte kunde ge mig klart besked än.
Så jag tackade nej till de som viftade med anställningsavtalet, och HOPPAS nu helhjärtat på att det går vägen med det andra...
(Jo, jag är nog galen trots allt)
I värsta fall blir det inget av det andra jobbet. Då är jag tillbaks på ruta noll. Det vore fruktansvärt.
Å andra sidan tänker jag såhär – om jag hade tagit det första jobbet så hade jag aldrig fått veta om jag faktiskt hade fått det andra jobbet eller ej, och det hade varit en sån sak som jag hade kunnat gå och gräma mig över i all framtid, speciellt eftersom jag nu kände mig väldigt lockad av det jobbet och det är väldigt unikt och liknar nog inget jag har gjort tidigare... Om det däremot inte blir nånting av det jobbet så har jag åtminstone gett det en chans, och eftersom den första arbetsgivaren annonserar ut liknande tjänster lite då och då så kanske det i så fall finns möjlighet för mig att komma dit ändå, fast bara lite senare... Ja, typ så.
Nu hoppas jag att jag kommer kunna få sova om nätterna igen, få en fungerande matsmältning och slippa alla hudutslag som har blommat upp pga att jag har tyckt att situationen varit så nervpåfrestande.
Och så hoppas jag självklart på att allt kommer att gå vägen med det spännande, unika, utmanande och lite läskiga jobbet!....
Jag har sprungit på intervjuer, svarat på telefonsamtal, mailat, gjort tester på nätet, varit tillgänglig, väntat på besked, sett till att hålla telefonen fri för inkommande samtal – ja det har varit något nästan varje dag. Två arbetsgivare med två väldigt olika rekryteringsprocesser har slitit i mig fram och tillbaks och skickat mig än hit och än dit. Eller ja – den ena arbetsgivaren mer än den andra. Men själv ville jag hellre ha jobbet hos den andra, så jag var hela tiden orolig för att den som var mer ”på” skulle komma fram till ett beslut långt före den andra.
Det har känts så dumt att ha två parallella rekryteringsprocesser på gång samtidigt. Jag vill för mina egna värderingars och min egen sinnesros skull vara 100% engagerad i en anställningsprocess. Att ha haft två jobb på gång samtidigt har känts som att jag har haft två förhållanden samtidigt. Jag har inte gillat situationen. Men det var verkligen två jobb som jag ville ha! Bägge två var intressanta och roliga jobb. Men bara det att min magkänsla blev mer förälskad i det andra jobbet (trots att sunt förnuft och logiska resonemang nog egentligen talade till det första jobbets fördel).
Det slutade med att det ena jobbet ville ge mig ett erbjudande, och det andra jobbet meddelade mig att de ansåg mig vara den mest lämpliga kandidaten för tjänsten. Men för att få det andra jobbet måste jag först genomgå en utredning som kan ta 1-2 månader, så de kan inte ge mig något jobberbjudande förrän utredningen är klar och visar att jag är godkänd.
Så där stod jag då – med ett jobberbjudande och ett ”sannolikt” ja. Hade jag resonerat logiskt hade jag såklart tagit det jobb som ville ge mig ett faktiskt erbjudande och ett anställningsavtal att skriva på.
Men....
Jag har ju lärt om på äldre dagar.
Har börjat leva efter att låta hjärtat ha mer att säga till om än hjärnan.
Och hjärtat ville ha det jobb som inte kunde ge mig klart besked än. Så jag tackade nej till de som viftade med anställningsavtalet, och HOPPAS nu helhjärtat på att det går vägen med det andra...
(Jo, jag är nog galen trots allt)
I värsta fall blir det inget av det andra jobbet. Då är jag tillbaks på ruta noll. Det vore fruktansvärt.
Å andra sidan tänker jag såhär – om jag hade tagit det första jobbet så hade jag aldrig fått veta om jag faktiskt hade fått det andra jobbet eller ej, och det hade varit en sån sak som jag hade kunnat gå och gräma mig över i all framtid, speciellt eftersom jag nu kände mig väldigt lockad av det jobbet och det är väldigt unikt och liknar nog inget jag har gjort tidigare... Om det däremot inte blir nånting av det jobbet så har jag åtminstone gett det en chans, och eftersom den första arbetsgivaren annonserar ut liknande tjänster lite då och då så kanske det i så fall finns möjlighet för mig att komma dit ändå, fast bara lite senare... Ja, typ så.
Nu hoppas jag att jag kommer kunna få sova om nätterna igen, få en fungerande matsmältning och slippa alla hudutslag som har blommat upp pga att jag har tyckt att situationen varit så nervpåfrestande.
Och så hoppas jag självklart på att allt kommer att gå vägen med det spännande, unika, utmanande och lite läskiga jobbet!....
