Mänskligt Tänk om man visste hur man ska göra...

cassiopeja

Trådstartare
Nu har jag, borträknat lite semester, jobbat i åtta veckor på mitt nya jobb. Och jag kan bara inte få mig att känna att jag trivs. :(

Jag försöker verkligen. En handfull dagar under de här 8 veckorna har känts bättre. Jag tänker hela tiden att jag ska leta efter de små korn som jag skulle kunna “stå ut” med, och intensivt fokusera på dem. Försöka att inte tänka på att jag inte trivs. Men samtidigt är jag lite rädd för att jag på det sättet bara just skulle få mig att resignera och fastna i något jag egentligen inte gillar… För det är så mycket som jag inte trivs med och är missnöjd med. Det känns inte alls som rätt plats för mig. Jag vill bara bort därifrån mest hela tiden.

Jag har i och för sig alltid tyckt att det har varit jobbigt att börja på ett nytt jobb. Jag har märkt att det ofta tar ca 2 månader för mig att börja trivas och känna mig bekväm på en ny arbetsplats. Det är lite som att bli nerstoppad i en kartong, och i början känner man sig bara panikartat instängd och att det är obekvämt och lådan skaver och kroppen gör ont. Men vartefter tiden går så formar sig kroppen efter lådan och man vänjer sig vid att vara instängd, och den panikartade känslan av att man vill ut från lådan lägger sig.
Men bara för att man vant sig vid att ligga i lådan behöver det ju inte innebära att det är det bästa tänkbara alternativet för ens liv att bli liggandes i en kartong….

Borde jag inte efter åtta veckor ha fått åtminstone NÅN positiv känsla för jobbet, om det nu skulle kunna ha nån potential att bli bra?...

Det som kanske är mest motivationsmördande är att jag fortfarande inte vet vad jag kommer att få för arbetsuppgifter. Två dagar innan semestern fick jag bekräftat att jag i alla fall inte kommer att få jobba med det som stod i annonsen som jag sökte jobbet för. Utan bara lite vag information om att jag kanske kunde få hjälpa den och den avdelningen senare i höst… Efter semestern har jag fått lite olika bud om vad jag kommer att få jobba med, fått en och annan mindre uppgift tilldelad mig, och jag har flyttats organisatoriskt så jag har en annan chef. Men inget har hänt som har fått mig att känna att jag behövs, att jag är meningsfull. Jag sitter alltså återigen på ett jobb där jag inte har något att göra.

Är det inte lite märkligt att det ska vara så förbannat svårt att hitta ett jobb där man kan få nåt att göra?!? Nu har jag inte haft några ordentliga arbetsuppgifter sedan nyår, och trots att jag försöker hålla det ifrån mig så kan jag inte riktigt låta bli att känna att jag börjar tappa självförtroendet och tvivla på om jag egentligen kan nånting överhuvudtaget… En vecka tog jag med mig en bunt tidningar till jobbet och läste igenom, bara för att få timmarna att gå. Funderar på om jag inte borde vara tacksam för att i dagens stressade samhälle få betalt för att göra ingenting? Men jag har svårt att trivas med det faktiskt.

Sen är det andra saker också. Som den generella stämningen på arbetsplatsen, som jag inte alls trivs med. Jag märker att jag blir en person jag inte vill vara när jag är på jobbet. Jag blir sluten, tystlåten, nonchalant, undvikande, lite vass och på min vakt. Inte alls glad, varm, social, engagerad och serviceminded, som jag var på mitt förrförra jobb.
Och jag vill inte fastna i en person jag inte vill vara.

Jag upplever stämningen som ganska nonchalant. Lite att ingen bryr sig om nån. Jag har med förvåning upplevt att få dörr igenslängd i ansiktet på mig av kollega. Hur jag i min introduktion blev lovad en visning av en särskild byggnad på jobbet, men det sköts på framtiden då det var lite strul just den veckan, och sedan upptäcker jag av en slump (med 5 minuters varsel) att de arrangerat med en ny visning av byggnaden för de andra nya men utan att säga något till mig. Jag fick följa med på den nya visningen lite “på nåder”. På en fikarast gick jag och satte mig i fikarummet, där det satt en annan person. Hade precis börjat dricka min kopp te när den andra personen suckar och säger “nähä, eftersom det inte kommer någon till fikat så går jag” och reser sig och går. Jag får några lösa arbetsuppgifter kastade till mig, och när jag frågar hur jag ska göra med dem får jag axelryckningar till svar, men när jag sedan löser uppgifterna efter eget huvud så får jag höra att jag gjort fel. Jaha, men då FANNS det ju ett “rätt sätt” ändå?! Jag pratar inte särskilt mycket längre eftersom folk ändå inte lyssnar eller bryr sig. Men - det är inte bara jag som blir behandlad såhär. Såhär beter sig alla mot alla. Det är liksom den generella jargongen.

Visst - jag kan anpassa mig och vara tuff, vässa armbågarna och bita ifrån. Känner ingen oro för att bli överkörd, för mig kör man inte över i första taget… :p Men frågan är om jag VILL vara sån?

Möteskulturen är respektlös. Vi nya blev kallade till möte, stod och var förvirrade ett tag, och fick sedan höra att mötet blivit ändrat - utan att vi hade informerats. En annan gång skulle jag hjälpa en kollega med en arbetsuppgift och chefen hade kallat till ett möte där vi skulle redovisa resultatet. Vi hade fått en deadline och ombetts att jobba på, så att uppgiften blev klar till mötet. Väl på mötet dyker inte chefen upp, och vi får höra att chefen hade velat gå hem tidigare och börja sin semester istället, och att deadlinen skjutits upp till efter sommaren. Så mycket var vårt arbete värt… Jag har märkt att flera av de andra medarbetarna som varit där längre än jag är generellt missnöjda och kritiska. Det verkar vara en oerhört svårjobbad organisation, så de nya är mest frustrerade och de som jobbat lite längre verkar mest uppgivna och skiter i allt. (Ibland känner jag mig tacksam över att jag inte har särskilt många arbetsuppgifter, med tanke på hur svårjobbat det verkar vara...)

Jag känner mig obekväm till mods mest hela tiden och vill inte vara på jobbet alls. Jag vill så oerhört gärna ha något meningsfullt att göra, men jag vill absolut inte att de ska försöka hitta på meningslösa uppgifter åt mig bara för att sysselsätta mig, så det är en lite svår balansgång med att prata om situationen med nån chef... Cheferna verkar mest tycka att jag ska sitta och vänta på att det dyker upp några uppgifter åt mig “senare i höst”. Om ca två veckor har jag varit anställd i tre månader, och då har halva tiden av min provanställning gått utan att jag har haft möjlighet att prova på nånting alls! Eller - är detta kanske ett smakprov på exakt hur det kommer att vara där även i fortsättningen?...

Jag VILL verkligen att det ska vara bra. Jag KAN bara inte börja leta efter nytt jobb IGEN… Hur skulle jag förklara det? Det känns inte bra. Men det känns verkligen inge bra att vara kvar heller. Jag vet verkligen inte hur jag ska göra, och det är skitjobbigt.
:(
 

cassiopeja:s ev trådar under: Dagbok Annonser Överallt
Den här meningen var det mest tilltalande jag läst på länge!! :bump::D
Eftersom den slog an som en gongong i mig så tänker jag att jag kanske också bär på den längtan nånstans.... :angel::D
Jag tänkte först förkovra mig inom nuvarande yrke, men kom på att jag inte har lust. Så jag byter jobb är planen. Antagligen sämre betalt men mindre stress och känns roligare.
 
Jag är så fräck så jag skulle sitta av tiden tills nån gav mig ett vettigt jobb och en vettig förklaring på mina arbetsuppgifter.
Bara sitta av är så otroligt själsdödande.

Lider med dig @cassiopeja ! Jag hade nog passat på att lära mig mer om trading eller ngt annat ämne jag kunde ha nytta av om ingen ändå tänkt ge mig uppgifter. Känner igen det där med att få någon uppgift här och där slängd till sig, typ slattarna. Det går inte att jobba så.
 

Görel

Moderator
Om du söker nytt jobb kan du väl bara uppge att arbetsuppgifterna var andra än de som stått i annonsen. Jag tycker mycket väl att du kan söka andra jobb. På dina beskrivningar låter din nuvarande arbetsplats inte så sund. Om den fungerar så som du beskrivit att andra anställda tycker att det är okej att bete sig mot dig tänker jag att det är fel på flera ställen.

Var också på en arbetsplats som inte fungerade. Den som skulle sköta om min introduktion hade dubbel- eller trippelbokat sig och valde alltid bort mig. Ansvaret för att få den introduktion jag inte kände till innehållet i blev lagt på mig att ta kontakter och ordna möten:banghead:
 
Har varit i liknande situation som du och söker SÖK NYTT! För din egen skull.
Jag bytte från en dysfunktionell arbetsplats efter bara ett halvår, till där jag är nu. Väl här inser jag att detta yrke är verkligen inte för mig och att jag heller inte trivs på arbetsplatsen generellt. Nästa vecka börjar jag plugga på högskolan igen och ska byta bana heeelt, efter bara 3 månader på nya arbetsplatsen.:D
Jag är egentligen i grunden en sån där naiv lojal själ som inte vill vara till besvär, men denna gången gav jag mig själv en spark i baken och insåg att ingen tackar mig för att jag sitter och vantrivs på jobbet bara för att inte vara "besvärlig".
 

cassiopeja

Trådstartare
Ansvaret för att få den introduktion jag inte kände till innehållet i blev lagt på mig att ta kontakter och ordna möten:banghead:
Det där känner jag väl igen! Det har jag varit med om flera gånger på mina senaste jobb. :(:meh: På ett jobb skulle jag inte bara ansvara för att ta rätt kontakter för min egen introduktion - det var inte heller någon som talade om för mig vad jag skulle göra så jag fick börja med att leka detektiv för att försöka lista ut vilka arbetsuppgifter jag skulle göra, som jag därmed alltså behövde lära mig....
Sånt är FRUKTANSVÄRT slöseri med resurser, anser jag!!
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp