Tagit extrema risker med promiskuöst beteende

Än en gång, tack för ert stöd! Jag känner ju mig vidrig, någon som varken förtjänar kärlek eller lycka. Om någon i min familj skulle få reda på det, ja jag har ju alltid känt mig som familjens svarta får. Det skulle kännas hemskt förnedrande om det kom fram. Samtidigt tänker jag att jag inte hade dömt någon annan i samma situation. Jag vet ju att jag har levt under destruktiva förhållanden som bottnar i både biologiska och miljömässiga förhållanden.

Det finns en plats dit jag känner att jag aldrig någonsin kan sätta min fot igen. Är det någon där som tänker på mitt beteende nu? Förmodligen inte. Däremot så tror jag att jag inte en del i den kretsen redan stämplat mig och lär komma ihåg om jag kommer tillbaka. Visserligen så är jag klar med det livet, det är helt över. Men rent mentalt så har jag inte riktigt lämnat det och det är väl därför jag får denna ångest av det.

Har fortfarande hållit mig undan alkohol och sexuella förbindelser i alla fall. Så, starkt jobbat? :cautious:
Bestäm hur du definierar dig själv!

Du är inte dina tidigare handlingar - du är en person. Med fel och brister och en massa förtjänster och goda sidor.
Vi gör så gott vi kan i de flesta situationer. Det du har gjort hände under just de omständigheterna. Det är historia.

Räta på dig och fortsätt LEVA.
Bestäm vem du är och var snäll mot dig.
 
Än en gång, tack för ert stöd! Jag känner ju mig vidrig, någon som varken förtjänar kärlek eller lycka. Om någon i min familj skulle få reda på det, ja jag har ju alltid känt mig som familjens svarta får. Det skulle kännas hemskt förnedrande om det kom fram. Samtidigt tänker jag att jag inte hade dömt någon annan i samma situation. Jag vet ju att jag har levt under destruktiva förhållanden som bottnar i både biologiska och miljömässiga förhållanden.

Det finns en plats dit jag känner att jag aldrig någonsin kan sätta min fot igen. Är det någon där som tänker på mitt beteende nu? Förmodligen inte. Däremot så tror jag att jag inte en del i den kretsen redan stämplat mig och lär komma ihåg om jag kommer tillbaka. Visserligen så är jag klar med det livet, det är helt över. Men rent mentalt så har jag inte riktigt lämnat det och det är väl därför jag får denna ångest av det.

Har fortfarande hållit mig undan alkohol och sexuella förbindelser i alla fall. Så, starkt jobbat? :cautious:
Måste du förtjäna kärlek och lycka? Kan man någonsin göra sig förtjänt av kärlek? Den kärlek man måste förtjäna är inte kärlek i mina ögon.
 
Ren rent mentalt så har jag inte riktigt lämnat det och det är väl därför jag får denna ångest av det.
Varför är det så viktigt vad du gjort i fyllan och villan? Varför betyder detta så mycket att du fortfarande ältar det?

Att folk i singelperioder ligger runt är väl inte så konstigt? Du skriver ju själv att du själv inte hade dömt, varför tror du att andra kommer döma? Varför skulle familjen se dig som det svarta fåret? Eller kommer du från någon frireligiös bakgrund där man jobbar med skuld och skam när det kommer till sexualitet?

Varför är detta så stort och viktigt?
 
Varför är det så viktigt vad du gjort i fyllan och villan? Varför betyder detta så mycket att du fortfarande ältar det?

Att folk i singelperioder ligger runt är väl inte så konstigt? Du skriver ju själv att du själv inte hade dömt, varför tror du att andra kommer döma? Varför skulle familjen se dig som det svarta fåret? Eller kommer du från någon frireligiös bakgrund där man jobbar med skuld och skam när det kommer till sexualitet?

Varför är detta så stort och viktigt?

Jag håller med.

TS, jag vet inte vad det är du upplever att du har gjort, eller vad du faktiskt har gjort, så det är såklart omöjligt att säga någonting om det som fullkomligt utomstående. Men du kan ju fundera lite på om andra verkligen lägger samma värdering vid dina handlingar som du gör. Ärligt talat, bryr sig andra så mycket egentligen? Varför bryr du dig? Jag har nog själv svinat runt lite i mitt liv men tror ärligt talat att varken de drabbade eller någon annan, allra minst jag själv, brytt sig särskilt mycket.
 
Har fortfarande hållit mig undan alkohol och sexuella förbindelser i alla fall. Så, starkt jobbat? :cautious:

Klart det är starkt jobbat! Det har ju varit en go-to-repsons innan, som du nu styrt om. Bra jobbat!

Och i övrigt: om jag ändå inte vill gå på festen, är det bra att jag slipper tacka nej. Hade jag blivit bjuden kanske jag tvekat och tackat ja, vilket innebär att jag plågat mig igenom en tillställning jag inte ville gå på. Eller helt i onödan blir omsams med någon som jag inte behöver vara osams med, bara för att jag tackat nej. Då är det försynens sätt att göra det lätt för mig: se till att ingen bjuder mig.

Så hade jag sett situationen som du lämnat, och inte ska/vill tillbaka till.
 
Vad händer så här ett, ett och ett halvt år senare? Jag har varken haft sex eller druckit alkohol under den här tiden. Ångesten är mer påtaglig än någonsin dock, det är ungefär nu jag förstår de som ser självmord som den enda utvägen. Obs! Är ej i det tillståndet att jag skulle göra något dumt, men känner ändå att dessa tankar är något oroväckande mitt i all misär. Jag känner att verkligheten kommer i kapp mig på riktigt, jag har gjort oförlåtliga saker och saker jag ångrar mer än något annat. Den känslan försvinner inte, hur mycket än jag försöker att bearbeta det. Jag är en vidrig människa och det känns som att jag lever i förnekelse bland nära och kära om hur falsk och värdelös jag är. Hur de skulle skämmas att ha mig i sin familj om de visste. Jag har försökt nå ut till vården, jag hoppas att något är på gång men helst av allt skulle jag nog behöva söka akut. Har en väldigt dålig kväll, den här känslan av ångest och skam är starkare än jag någonsin känt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, det finns ingen i min närhet jag vill blanda in i det här.
 
Vad händer så här ett, ett och ett halvt år senare? Jag har varken haft sex eller druckit alkohol under den här tiden. Ångesten är mer påtaglig än någonsin dock, det är ungefär nu jag förstår de som ser självmord som den enda utvägen. Obs! Är ej i det tillståndet att jag skulle göra något dumt, men känner ändå att dessa tankar är något oroväckande mitt i all misär. Jag känner att verkligheten kommer i kapp mig på riktigt, jag har gjort oförlåtliga saker och saker jag ångrar mer än något annat. Den känslan försvinner inte, hur mycket än jag försöker att bearbeta det. Jag är en vidrig människa och det känns som att jag lever i förnekelse bland nära och kära om hur falsk och värdelös jag är. Hur de skulle skämmas att ha mig i sin familj om de visste. Jag har försökt nå ut till vården, jag hoppas att något är på gång men helst av allt skulle jag nog behöva söka akut. Har en väldigt dålig kväll, den här känslan av ångest och skam är starkare än jag någonsin känt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, det finns ingen i min närhet jag vill blanda in i det här.
Kan du kontakta någon stödlinje? Kanske kan det hjälpa att prata med någon öht och kanske även just med någon som inte känner dig nu när du känner så här?
 
Jag är djupt oimponerad av psykiatrin på sina ställen. Jag vet därför flera som valt att gå till privata psykologer, som erbjuder terapi (och inte en broschyr med enkla råd som du läser i Allers och utskrivna tabletter). Dyrt men vad tusan. En del har sjukförsäkring som täcker inledningsvis. Om du har råd, är detta mitt bästa tips.

Det låter på dig som att du har fått en mycket negativ inre följeslagare och känner mycket skam och ångest. Svårt att bryta men det går!!! Jag tänker att första steget är att försöka distansera sig från det och försöka betrakta den rösten som ett symptom på dåligt mående, inte som att det är ”du” som talar. Du är tex inte din feber, det är bara ett symptom om du förstår hur jag menar. Tex att ”ok, här kommer tankar om det här och jag känner skam. Det är ett tecken på att jag fortfarande är deprimerad/har PTSD/GAD, jag behöver inte lyssna på budskapet, jag vet att jag kan tänka annorlunda med stöd” osv.

Försök att bli lite mer amerikansk i ditt tänk (japp, här generaliserar vi, grovt. Och ja, det är så generaliserande och dumt att jag skäms, men för att göra det väldigt enkelt.). I USA är man stolt över att man överkommit svårigheter och visar upp dom i sitt CV. Titta här vad jag överkommit!! Tre konkurser och en djup depression! Jag är så erfaren och har nu redskap att hantera svåra situationer. Jag har lärt mig massor!! Jag kan använda detta till något bra!! Så tänker jag att fler borde tänka. Och du. Jag har svår, mkt svår, allergi mot självhjälpsböcker men jag måste erkänna att jag är djupt imponerad av Mia Törnblom el vad hon heter. Hon har gjort en karriär på att ta sig ur träsket. Vad det står i hennes bok vet jag inte, det är sättet hon har vänt sitt liv och ser det som en erfarenhet. Det kan du också göra! (Och då ska du inte dra en slutsats om att jag tycker att du varit i ett träsk! Jag skiter fullständigt i hur, vad och hur ofta du haft sex med kreti och pleti, under förutsättning att de andra gjort det frivilligt. Eller om du tagit betalt eller vad 17 som.)

Jag hoppas innerligt att du hittar en väg fram som får dig att må bättre. Många kramar från mig!
 
Mitt liv har kantats av självdestruktivt beteende, alkohol och promiskuösa förhållanden i kombination och syfte att döva min upplevda ensamhet. Jag har tagit risker, levt i en bubbla, omvandlat min ångest till ibland okontrollerbar ilska etcetera. På senaste tiden har tiden kommit i kapp och den ångest jag har för alla dumheter jag gjort alkoholpåverkad blir svår att fly undan. Jag har förstört så mycket för mig själv för att ”straffa” andra, när det är enda som händer är att jag straffar mig själv.

Nu vill jag förändras, men jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna gå vidare från detta helvetet som jag utsatt mig för? Går det att ta sig vidare från ett liv som inneburit snart tresiffrigt sexpartners? Jag känner mig smutsig, hur kan jag ha levt på det här viset?

Jag har skickat in test för klamydia och gonorré, men måste ringa min läkare och prata om detta. Uppenbarligen behöver jag ta alla andra prover också, förhoppningsvis är allt negativt. Äter medicin och måste väl diskutera det också, samt skaffa någons samtalskontakt. Jag har så mycket ångest, och det här beteendet har bara eskalerat. Varit fri från alkohol snart en månad nu, men ångesten tar bara över mer och mer för varje dag.

Finns det hopp för mig? Hur går man vidare?
Hur mår du psykiskt?
 
Jag inser att den här remissen till psykiatrin måste sättas i rullning, men hur ska jag be om den? Vad ska jag säga till läkaren? Eller ska jag skriva en egen remiss? Angående din fråga @Retnac, så har den psykiska hälsan varit en bergochdalbana, även om man bortser från det som hänger över mig nu. Utredd för bipolär sjukdom tidigare, men ingen diagnos.
 
Vad händer så här ett, ett och ett halvt år senare? Jag har varken haft sex eller druckit alkohol under den här tiden. Ångesten är mer påtaglig än någonsin dock, det är ungefär nu jag förstår de som ser självmord som den enda utvägen. Obs! Är ej i det tillståndet att jag skulle göra något dumt, men känner ändå att dessa tankar är något oroväckande mitt i all misär. Jag känner att verkligheten kommer i kapp mig på riktigt, jag har gjort oförlåtliga saker och saker jag ångrar mer än något annat. Den känslan försvinner inte, hur mycket än jag försöker att bearbeta det. Jag är en vidrig människa och det känns som att jag lever i förnekelse bland nära och kära om hur falsk och värdelös jag är. Hur de skulle skämmas att ha mig i sin familj om de visste. Jag har försökt nå ut till vården, jag hoppas att något är på gång men helst av allt skulle jag nog behöva söka akut. Har en väldigt dålig kväll, den här känslan av ångest och skam är starkare än jag någonsin känt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, det finns ingen i min närhet jag vill blanda in i det här.
Hur skulle du kunna vara en vidrig människa? Du är en kämpe!

Du kan behöva hjälp att bena ut exakt vad det är du kämpar emot (både sex och alkohol kan vara och ska vara kul - ofta är något annat också fel när det spårar ur. Det kan vara skönt att slippa jaga detta något annat själv). Så att sätta remissen till psykiatrin i rullning låter som en bra idé. Kanske kan du fråga om en läkare kan läsa tråden?
 
Jag inser att den här remissen till psykiatrin måste sättas i rullning, men hur ska jag be om den? Vad ska jag säga till läkaren? Eller ska jag skriva en egen remiss? Angående din fråga @Retnac, så har den psykiska hälsan varit en bergochdalbana, även om man bortser från det som hänger över mig nu. Utredd för bipolär sjukdom tidigare, men ingen diagnos.
Jag hade nog skrivit en egen remiss. Du gör ju risktaganden som kan innebära fara för din hälsa. Låter även lite som att ditt promiskuösa beteende är en form av självskadebeteende.

Jag är bipolär och känner igen mig väldigt i din text.. Hoppas du får den hjälp du behöver.
 
Jag vet inte vart jag ska börja, men jag behöver få lite råd från någon som kan relatera. På det ena eller andra sättet. Efter en del hjälp (äntligen) har det det kommit upp till ytan sådant som jag tidigare befarat, fruktat och förnekat. En av mina vänner har fått reda på att jag har haft sex med dennes partner. Jag har nekat till detta och varit inställd på att det också har varit sanningen, lögnen alltså. Sanningen är ju att jag inte har kunnat hantera alkohol och den sakkunnige samtalskontakt jag har haft säger att det mycket väl kan ha varit droger inblandade. Väldigt svårt att veta nu i efterhand, men jag har varit både redlös och fått psykoser av alkoholen. Jag vill klargöra att jag inte skyller på det, men vill ändå förlika mig med tanken att jag enkom inte varit ansvarig för mina handlingar, eller den eller dem som har utnyttjat mig i det stadiet.

Nu börjar dock små fragment komma tillbaka, och en stor del av den ångestproblematik jag har haft kan förklaras i en annan kontext. Min vän, eller före detta vän, skapade sig en egen bild när det kom upp till ytan. Det jag gjorde då var att neka till alla påståenden och fortsatte mina lögner, och blockerade därefter alla former av kontaktvägar. Vad den vännen tycker om mig får jag acceptera, och jag får också acceptera att min handling var oförsvarbar. Till saken hör att jag tidigare stöttat på alla sätt och vis deras förhållande, som bara det har varit destruktivt. En av reaktionerna när detta uppdagades var ungefär att ”att du låtit mig kämpa för ett förhållande som var dött redan när du hoppade i säng med min partner är motbjudande och något som jag aldrig kan förlåta”. Händelsen är flera år tillbaka och de hade separerat när det nu kom upp till ytan. I dagsläget vet jag inte hur det ligger till.

Jag håller med, men jag vill ändå kunna börja leva ett liv utan ångest. Vad skulle ni göra om ni var i min situation, eller min väns situation? Vad hade ni velat? Jag vill stå för det som har hänt och jag vill åtminstone kunna förlåta mig själv. Jag vill också ge en förklaring till varför jag stöttade min vän när de hade det tufft men att jag själv levt i självförnekelse så länge, och att konsekvenserna av alkoholen och min sjukdomsbild varit en del i det. Dock vill jag absolut inte att det ska bortförklaras genom detta.

Jag är rädd att om jag bekräftar sanningen, så dyker en massa annat upp som överväldigar mitt tillstånd. Jag balanserar i dagsläget mellan liv och död, på grund av mitt tidigare leverne (psykiskt). Ska jag göra något, inget alls eller ska jag vänta tills att jag genomgått en undersökning för att få en diagnos på papper? Som det verkar är det en utredning på gång.
 
Jag vet inte vart jag ska börja, men jag behöver få lite råd från någon som kan relatera. På det ena eller andra sättet. Efter en del hjälp (äntligen) har det det kommit upp till ytan sådant som jag tidigare befarat, fruktat och förnekat. En av mina vänner har fått reda på att jag har haft sex med dennes partner. Jag har nekat till detta och varit inställd på att det också har varit sanningen, lögnen alltså. Sanningen är ju att jag inte har kunnat hantera alkohol och den sakkunnige samtalskontakt jag har haft säger att det mycket väl kan ha varit droger inblandade. Väldigt svårt att veta nu i efterhand, men jag har varit både redlös och fått psykoser av alkoholen. Jag vill klargöra att jag inte skyller på det, men vill ändå förlika mig med tanken att jag enkom inte varit ansvarig för mina handlingar, eller den eller dem som har utnyttjat mig i det stadiet.

Nu börjar dock små fragment komma tillbaka, och en stor del av den ångestproblematik jag har haft kan förklaras i en annan kontext. Min vän, eller före detta vän, skapade sig en egen bild när det kom upp till ytan. Det jag gjorde då var att neka till alla påståenden och fortsatte mina lögner, och blockerade därefter alla former av kontaktvägar. Vad den vännen tycker om mig får jag acceptera, och jag får också acceptera att min handling var oförsvarbar. Till saken hör att jag tidigare stöttat på alla sätt och vis deras förhållande, som bara det har varit destruktivt. En av reaktionerna när detta uppdagades var ungefär att ”att du låtit mig kämpa för ett förhållande som var dött redan när du hoppade i säng med min partner är motbjudande och något som jag aldrig kan förlåta”. Händelsen är flera år tillbaka och de hade separerat när det nu kom upp till ytan. I dagsläget vet jag inte hur det ligger till.

Jag håller med, men jag vill ändå kunna börja leva ett liv utan ångest. Vad skulle ni göra om ni var i min situation, eller min väns situation? Vad hade ni velat? Jag vill stå för det som har hänt och jag vill åtminstone kunna förlåta mig själv. Jag vill också ge en förklaring till varför jag stöttade min vän när de hade det tufft men att jag själv levt i självförnekelse så länge, och att konsekvenserna av alkoholen och min sjukdomsbild varit en del i det. Dock vill jag absolut inte att det ska bortförklaras genom detta.

Jag är rädd att om jag bekräftar sanningen, så dyker en massa annat upp som överväldigar mitt tillstånd. Jag balanserar i dagsläget mellan liv och död, på grund av mitt tidigare leverne (psykiskt). Ska jag göra något, inget alls eller ska jag vänta tills att jag genomgått en undersökning för att få en diagnos på papper? Som det verkar är det en utredning på gång.
Jag tycker inte det är någon stor sak att du haft sex en gång med din väns partner, det är sånt som händer och inte något att fästa så stor vikt vid, särskilt inte om alkohol var inblandat. Dessutom om någon skall klandras är det väl partnern tycker jag.
 
Tänk så här:
Ja du har gjort en del dumma saker kanske.
Men du kan inte göra det ogjort.
Tänk att du nu istället lever som du vill göra och släppa det förgångna.
Du måste förlåta dig själv och sen gå vidare.
Låter enkelt men jag vet att det är ett jättejobb.
Små steg så går det.
 
Har inte läst riktigt hela tråden. Läste i början och slutet.

Jag tänker så här: vi gör alla misstag. Ibland är misstagen större och ibland är de mindre. Vissa saker styr vi själva men väldigt mycket i våra liv är faktiskt tillfälligheter och resultat av andras val.

Du har mått väldigt dåligt och druckit för mycket. Haft hallucinationer pga alkoholen. Det låter som att det varit väldigt jobbigt för dig. Jag känner stor medkänsla för dig.

Nu har du kontakt med experter som ska hjälpa dig komma på rätt köl.
Jag skulle kanske inte orka reda ut så mycket om vem som sa vad till vem och vilken uppfattning vem hade för flera år sedan i en sån situation. För alla inblandade lär ju ha SIN syn på saken och det blir sällan bättre av att "försöka gå till botten med vad som hänt".
Jag skulle kanske skriva/säga "Det var aldrig min mening att såra dig, förlåt" och sen kanske inte ha så mycket kontakt tills du mår bättre själv.

Jag tycker du ska prioritera dig själv nu, och inte hur nån annan mår. Du kan fundera på andras ångest när du själv mår bättre.
Stor kram.
 
Jag vet inte vart jag ska börja, men jag behöver få lite råd från någon som kan relatera. På det ena eller andra sättet. Efter en del hjälp (äntligen) har det det kommit upp till ytan sådant som jag tidigare befarat, fruktat och förnekat. En av mina vänner har fått reda på att jag har haft sex med dennes partner. Jag har nekat till detta och varit inställd på att det också har varit sanningen, lögnen alltså. Sanningen är ju att jag inte har kunnat hantera alkohol och den sakkunnige samtalskontakt jag har haft säger att det mycket väl kan ha varit droger inblandade. Väldigt svårt att veta nu i efterhand, men jag har varit både redlös och fått psykoser av alkoholen. Jag vill klargöra att jag inte skyller på det, men vill ändå förlika mig med tanken att jag enkom inte varit ansvarig för mina handlingar, eller den eller dem som har utnyttjat mig i det stadiet.

Nu börjar dock små fragment komma tillbaka, och en stor del av den ångestproblematik jag har haft kan förklaras i en annan kontext. Min vän, eller före detta vän, skapade sig en egen bild när det kom upp till ytan. Det jag gjorde då var att neka till alla påståenden och fortsatte mina lögner, och blockerade därefter alla former av kontaktvägar. Vad den vännen tycker om mig får jag acceptera, och jag får också acceptera att min handling var oförsvarbar. Till saken hör att jag tidigare stöttat på alla sätt och vis deras förhållande, som bara det har varit destruktivt. En av reaktionerna när detta uppdagades var ungefär att ”att du låtit mig kämpa för ett förhållande som var dött redan när du hoppade i säng med min partner är motbjudande och något som jag aldrig kan förlåta”. Händelsen är flera år tillbaka och de hade separerat när det nu kom upp till ytan. I dagsläget vet jag inte hur det ligger till.

Jag håller med, men jag vill ändå kunna börja leva ett liv utan ångest. Vad skulle ni göra om ni var i min situation, eller min väns situation? Vad hade ni velat? Jag vill stå för det som har hänt och jag vill åtminstone kunna förlåta mig själv. Jag vill också ge en förklaring till varför jag stöttade min vän när de hade det tufft men att jag själv levt i självförnekelse så länge, och att konsekvenserna av alkoholen och min sjukdomsbild varit en del i det. Dock vill jag absolut inte att det ska bortförklaras genom detta.

Jag är rädd att om jag bekräftar sanningen, så dyker en massa annat upp som överväldigar mitt tillstånd. Jag balanserar i dagsläget mellan liv och död, på grund av mitt tidigare leverne (psykiskt). Ska jag göra något, inget alls eller ska jag vänta tills att jag genomgått en undersökning för att få en diagnos på papper? Som det verkar är det en utredning på gång.
Jag tycker absolut att det är något som du själv kan förlåta dig för, och att det utifrån omständigheterna inte låter så "konstigt" och att partnern var delskyldig också. Jag tror att jag hade kunnat se allt detta om jag var vännen i scenariot också - på en nivå. Däremot så hade jag hade jag blivit så pass sårad och tillintetgjord att jag inte klarat av att fortsätta ha en relation, oavsett om jag separerat med partnern sedan innan och det var flera år sedan. Det skulle innebära att göra våld på mig själv, och även om jag skulle vilja vara storsint om något sånt heller så finns det en gräns för hur mycket jag kan hantera. Andra skulle inte lägga samma värde i det, såklart. Kontentan är iaf att utifrån omständigheterna så gör det dig liksom inte till en "dålig människa", men jag skulle själv inte klara av att fortsätta relationen.
 
Jag vet inte vart jag ska börja, men jag behöver få lite råd från någon som kan relatera. På det ena eller andra sättet. Efter en del hjälp (äntligen) har det det kommit upp till ytan sådant som jag tidigare befarat, fruktat och förnekat. En av mina vänner har fått reda på att jag har haft sex med dennes partner. Jag har nekat till detta och varit inställd på att det också har varit sanningen, lögnen alltså. Sanningen är ju att jag inte har kunnat hantera alkohol och den sakkunnige samtalskontakt jag har haft säger att det mycket väl kan ha varit droger inblandade. Väldigt svårt att veta nu i efterhand, men jag har varit både redlös och fått psykoser av alkoholen. Jag vill klargöra att jag inte skyller på det, men vill ändå förlika mig med tanken att jag enkom inte varit ansvarig för mina handlingar, eller den eller dem som har utnyttjat mig i det stadiet.

Nu börjar dock små fragment komma tillbaka, och en stor del av den ångestproblematik jag har haft kan förklaras i en annan kontext. Min vän, eller före detta vän, skapade sig en egen bild när det kom upp till ytan. Det jag gjorde då var att neka till alla påståenden och fortsatte mina lögner, och blockerade därefter alla former av kontaktvägar. Vad den vännen tycker om mig får jag acceptera, och jag får också acceptera att min handling var oförsvarbar. Till saken hör att jag tidigare stöttat på alla sätt och vis deras förhållande, som bara det har varit destruktivt. En av reaktionerna när detta uppdagades var ungefär att ”att du låtit mig kämpa för ett förhållande som var dött redan när du hoppade i säng med min partner är motbjudande och något som jag aldrig kan förlåta”. Händelsen är flera år tillbaka och de hade separerat när det nu kom upp till ytan. I dagsläget vet jag inte hur det ligger till.

Jag håller med, men jag vill ändå kunna börja leva ett liv utan ångest. Vad skulle ni göra om ni var i min situation, eller min väns situation? Vad hade ni velat? Jag vill stå för det som har hänt och jag vill åtminstone kunna förlåta mig själv. Jag vill också ge en förklaring till varför jag stöttade min vän när de hade det tufft men att jag själv levt i självförnekelse så länge, och att konsekvenserna av alkoholen och min sjukdomsbild varit en del i det. Dock vill jag absolut inte att det ska bortförklaras genom detta.

Jag är rädd att om jag bekräftar sanningen, så dyker en massa annat upp som överväldigar mitt tillstånd. Jag balanserar i dagsläget mellan liv och död, på grund av mitt tidigare leverne (psykiskt). Ska jag göra något, inget alls eller ska jag vänta tills att jag genomgått en undersökning för att få en diagnos på papper? Som det verkar är det en utredning på gång.
Vad jag förstår är det inte helt ovanligt att man den här typen av självdestruktiva beteenden ihop med alkoholism. Det gör inte dig till en dålig person. Jag hade lagt den där vännen/fd vännen åtsidan just nu när du själv håller på att försöka komma på fötter. Du är i ett för känsligt läge själv för att hantera den relationen. Låt det vara. När du mår bättre och är mer stabil kan du möjligen ta upp tråden hem hen igen och ni kanske då har en annan möjlighet att prata om det som hänt. Men inte nu. Som sagt, du är inte en dålig person, inte på något sätt :heart.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 29
  • Lös i magen
  • Ännu en tråd om hundfoder

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp