Kropp & själ Tala om för någon att hen är tjock.

Intressant att övervikt alltid är kopplat till dålig kosthållning. Ändå vet man numera att man går upp i vikt av skiftarbete, sömnbrist, stress, sjukdom osv. Man vet även att en kalori inte är en kalori och insuinets betydelse för viktuppgång. Att då enbart fokusera på matintaget istället för livssituationen hjälper ju faktiskt inte den överviktige. Vad det gäller övervikt och skador/ohälsa kan det många gånger vara en fråga om vad som är hönan och vad är ägget?

En person jag känner har förslitningsskador i rygg, höfter och knän pga tungt och slitsamt jobb, en utsliten kropp helt enkelt och även skador efter olyckor. Efter ett fall fick denne inte ens sitta på ett halvår och vid återbesök och behandling hämtades det upp med ambulans som även skjutsade hem på bår. Lägg därtill kronisk sjukdom och värk i händerna. Nu har det i många år ätits mycket och starka smärtstillande, brosket är utslitet i både rygg och knän så ben nöter mot ben och för att öht ha en fungerande mage måste tabletterna intas med mat.

Att tala om för en överviktig person som inte kan träna pga svår värk, att denne måste gå ner i vikt för att få byta ut knän och höfter när den pga värken inte klarar att ta sig utomhus de flesta dar i veckan ens med hjälp av kryckor är ett hån när ingen hjälp erbjuds. Den här personen har tidigare haft ett mycket aktivt liv, åkt skidor utför och på längden, simmat, vandrat mm och är idag i stort sett sängliggande.

Vad jag läst mig till är det inte fettet utanpå kroppen som är det farliga utan det som döljs inombords och att en smal person kan bära på mer fett invändigt än vad en utåt fet person gör. En väninna som alltid varit smal berättade redan för >20 år sedan att hennes läkare sagt att i hennes ådror flöt bara socker och kolesterol. Hon åt mycket godis, hamburgare, läsk och röker. Hon är fortfarande smal men fick en stroke för några år sedan.
Att prata om att en kalori inte är en kalori är såklart direkt felaktigt eftersom det är en mätenhet. Det jag antar att du menar är att alla kalorier inte har samma effekt på kroppens funktion men det blir ändå mest detaljer eftersom oavsett vilket så är det samma principer som gäller men bara lite mer variation och avvikelser än att man förutspå resultat på kroppen exakt bara genom att räkna kalorierna. Det är fortfarande kosten och matintaget som är den främst avgörande faktorn och då även inräknat vad kosten och matintaget beror på.

Vad menar du med insulinets betydelse för viktuppgång?
 
Att prata om att en kalori inte är en kalori är såklart direkt felaktigt eftersom det är en mätenhet. Det jag antar att du menar är att alla kalorier inte har samma effekt på kroppens funktion men det blir ändå mest detaljer eftersom oavsett vilket så är det samma principer som gäller men bara lite mer variation och avvikelser än att man förutspå resultat på kroppen exakt bara genom att räkna kalorierna. Det är fortfarande kosten och matintaget som är den främst avgörande faktorn och då även inräknat vad kosten och matintaget beror på.

Vad menar du med insulinets betydelse för viktuppgång?
Googla så kanske du lär dig något istället för att försöka undervisa mig.
 
Din fråga om insulin och hur kroppen fungerar.
Jag frågade om insulinets betydelse för viktuppgång. Det kommer påverka vilket substrat som används för direkt energianvändning och hur överskott lagras in men det kan inte skapa överskott som inte finns. De problematiska sidorna med insulinresistens och insulinet är främst hur överskott lagras och används det inte att det lagras.
 
Det är ju ändå väletablerat att vi saknar effektiva metoder mot fetma. Det är ett underprioriterat område och en patientgrupp som hamnar mellan stolarna i sjukvården.
Jag ger förövrigt inte mkt för läkares viktkommentarer till patienter. De flesta läkare verkar vara extremt inkompetenta på området och verkar också sakna den mest basala kunskap på närliggande områden.
Ja, fetma är ett underprioriterat område.
Hur många läkares viktkommentarer har du varit med och hört?
Alldeles riktigt; de flesta läkare (tror jag; känner inte de flesta läkare så det är egentligen svårt att generalisera på det sättet men jag utgår från den grundutbildning jag gått) är inte särskilt kunniga när det gäller specifik rådgivning för viktnedgång.
Men det finns ju andra yrkesgrupper med större kunskaper som man kan hänvisa till.
Dessutom: som det tidigare påpekats känner många överviktiga människor (de flesta, kanske?) till hur man "borde" äta och motionera men misslyckas av olika skäl med att genomföra de förändringar som skulle behövas. Det är alltså oftast inte kunskaperna som brister utan problemet är förmågan att genomföra förändringar. Ibland inte heller förmåga, utan motivation.

Vilka "närliggande områden" syftar du på?
 
Så du skulle inte reagera om du hade en nära vän som drack stora mängder? Fast den personen väljer att blunda för problemet?
.
Det här är intressant.
Jag tänker att om jag (eller vemsomhelstannan) har en god vän som dricker alldeles för mycket så borde man ta upp det med den goda/e vännen. Av omtanke.
Och jag tror att de flesta här tycker att det vore rätt?
Det är knappast nedlåtande att ta upp väldigt högt alkoholbruk (och eftersom det alltid finns utrymme för tolkningar; säg att man har en kompis som dricker en flaska vin per dag på vardagar och ett par flaskor på helgen; det är helt klart för mycket)?
Eller tycker man att det är otrevligt att diskutera detta med någon man känner och blir orolig för?
 
Det här är intressant.
Jag tänker att om jag (eller vemsomhelstannan) har en god vän som dricker alldeles för mycket så borde man ta upp det med den goda/e vännen. Av omtanke.
Och jag tror att de flesta här tycker att det vore rätt?
Det är knappast nedlåtande att ta upp väldigt högt alkoholbruk (och eftersom det alltid finns utrymme för tolkningar; säg att man har en kompis som dricker en flaska vin per dag på vardagar och ett par flaskor på helgen; det är helt klart för mycket)?
Eller tycker man att det är otrevligt att diskutera detta med någon man känner och blir orolig för?
Jag känner såhär: man kan välja att visa sin oro och erbjuda sin hjälp. Eller så kan man ignorera det. Men jag skulle inte förlåta mig själv om jag ignorerade något som jag blivit orolig över, och så händer det något allvarligt.
 
Fin läsförståelse om det är vad du fick ut av alla de svar du fått. Förresten förstår jag inte varför du ens drog in vänner i ämnet, när grundfrågan var varför totala främlingar tar sig friheten att lägga sig i hur tjocka människor ser ut och lever, enkom baserat på att vi är just tjocka?
Äh, grundfrågan var väldigt öppen för olika sorters tolkningar, åtminstone om vi går ända till trådstarten.

Jag tror att vi alla är eniga om att det är orimligt att kommentera en vilt främmande människas vikt till vederbörande - oavsett om det är för att uttrycka att personen är för tjock eller för smal.
 
Det finns tillfällen då det är ok att kommentera någons storlek / vikt och det är t ex. Personen vill rida din häst och hästen orkar inte bära så tungt av någon anledning.
Men då kan säga det och så kanske man kan föreslå, men du får gärna ut och tömköra/ promenera om du vill. Ibland är ju umgänget med hästen viktigare än grejen att sitta på ryggen.
Eller om man har insläppet vid en karusell-attraktionen, då kan man berätta för personen att hen möjligtvis kan vara lite för stor för skyddsanordningen. Då har personen valet att stå kvar i kön eller gå ur och göra något annat. Sen kan jag ju tycka att det lika väl som platser där du kan mäta längd kunde finnas platser för att mäta möjligheten att få plats i attraktionerna.
 
Det finns tillfällen då det är ok att kommentera någons storlek / vikt och det är t ex. Personen vill rida din häst och hästen orkar inte bära så tungt av någon anledning.
Men då kan säga det och så kanske man kan föreslå, men du får gärna ut och tömköra/ promenera om du vill. Ibland är ju umgänget med hästen viktigare än grejen att sitta på ryggen.
Eller om man har insläppet vid en karusell-attraktionen, då kan man berätta för personen att hen möjligtvis kan vara lite för stor för skyddsanordningen. Då har personen valet att stå kvar i kön eller gå ur och göra något annat. Sen kan jag ju tycka att det lika väl som platser där du kan mäta längd kunde finnas platser för att mäta möjligheten att få plats i attraktionerna.
Det finns tydligen teststolar till vissa attraktioner på en del ställen. Har dock förstått det som att det inte funkar helt bra då de står för synligt, alternativt undangömda så folk inte vet om de.
 
Jag vill tacka er (taggar inte för det var flera som skrev om det men ni vet vilka ni är) som skrev om fysisk aktivitet för ni har öppnat mina ögon. Jag har faktiskt inte tänkt på att det kan tolkas så och jag skäms nu. Jag umgås gärna under fysiska former, så mycket hellre än över en fika/mat, och att gå en promenad är enligt mitt sätt att se det ett av de bästa sätten att umgås på. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ingen har tagit illa upp när jag har föreslagit en promenad tillsammans och att de känner mig väl nog för att veta att jag aldrig skulle försöka tvinga på någon något oavsett om det är en promenad, fika, mat, alkohol eller annat och att jag inte bryr mig det minsta om någons kroppsform eller utseende men som sagt, jag är tacksam för att ni har öppnat mina ögon. Jag kommer tänka på det i fortsättningen.
 
Det man har sett är att den person som lyckas med att varaktigt minska sitt kaloriintag också lyckas gå ner (en viss del) i vikt. Lite oavsett vilken kost man väljer av dem som jämfördes.
Det vill säga, än så länge inga belägg för att den ena kosten är bättre än den andra.

Man har också sett att "jojo-bantning" inte ger någon långsiktig vinst, utan att långsam men säker viktnedgång är bättre på sikt.
Jag tror personligen (alltså här inga försök till vetenskaplighet utan en personlig uppfattning) att det hänger ihop lite med vår förmåga till beteendeförändring: gör man en extrem förändring som man inte alls trivs med, typ extremkost med pulversoppor och liknande, så orkar man hålla på en begränsad period.
Och man ställer om metabolismen (ämnesomsättningen) på svält (det är ju också visat i USA i uppföljningar av "Biggest Looser") varpå kroppen suger åt sig minsta kalori man petar i sig.
Medan om man gör jämförelsevis små förändringar, som inte blir en uppoffring, så kan man gå ner i vikt långsammare och utan att ställa om metabolismen till svält.
Så både biologin med metabolismen, och psyket som inte ser det som en uppoffring längre.
Jo, jag håller med (fast utan kunskapsnivå :D) och har också läst att lågkalori eller LCHF är i stort sett egalt. Det man trivs med och genomför kan fungera.

Grejen är den att jag hade för mig att det var svårt att få grupper att lyckas genom att ge råd (grupp, inte individ) Dvs när de i försök hade många personer som skulle ned i vikt varaktigt, lång tid framöver, inte på typ 6 veckor, hade de inte funnit något sätt som gick att använda generellt för att påverka folk i allmänhet. Dvs att inte ens Stefan Rössner hade speciellt bra resultat rent statistiskt med att få folk, i allmänhet, att gå varaktigt ned i vikt? Det enda som sjukvården hade bra statistik på var operation. Så man kan förstå om det blir lite varierat när de försöker hjälpa om det inte finns något riktigt bra -det här funkar 50% av gångerna läge att luta sig mot. Sedan finns kanske några kvar som tror att det är lätt och bara att.
 
Jag vill tacka er (taggar inte för det var flera som skrev om det men ni vet vilka ni är) som skrev om fysisk aktivitet för ni har öppnat mina ögon. Jag har faktiskt inte tänkt på att det kan tolkas så och jag skäms nu. Jag umgås gärna under fysiska former, så mycket hellre än över en fika/mat, och att gå en promenad är enligt mitt sätt att se det ett av de bästa sätten att umgås på. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ingen har tagit illa upp när jag har föreslagit en promenad tillsammans och att de känner mig väl nog för att veta att jag aldrig skulle försöka tvinga på någon något oavsett om det är en promenad, fika, mat, alkohol eller annat och att jag inte bryr mig det minsta om någons kroppsform eller utseende men som sagt, jag är tacksam för att ni har öppnat mina ögon. Jag kommer tänka på det i fortsättningen.
Sålänge du inte föreslår sånt pga personens storlek så har du inget att skämmas för! Rörelse ÄR kul, jag umgås gärna på promenader, cykelturer och träningspass själv också (nåja, såvida sällskapet inte är sjukt snabbt, jag har korta ben :p). Problem blir det först när det föreslås för att man är tjock.
 
Sålänge du inte föreslår sånt pga personens storlek så har du inget att skämmas för! Rörelse ÄR kul, jag umgås gärna på promenader, cykelturer och träningspass själv också (nåja, såvida sällskapet inte är sjukt snabbt, jag har korta ben :p). Problem blir det först när det föreslås för att man är tjock.
Nej det har jag aldrig gjort för jag har aldrig ens haft någon tanke på det men det är ju egentligen egalt. Det viktiga är ju hur den jag frågar har upplevt det. Hen kan ju ha upplevt det som att jag tycker saker jag inte tycker för att hen är så van vid att utsättas för fat shaming.
 
Nej det har jag aldrig gjort för jag har aldrig ens haft någon tanke på det men det är ju egentligen egalt. Det viktiga är ju hur den jag frågar har upplevt det. Hen kan ju ha upplevt det som att jag tycker saker jag inte tycker för att hen är så van vid att utsättas för fat shaming.
Förvisso, men man brukar märka om det är så, speciellt om man känner personen ifråga :)
 
Jo, jag håller med (fast utan kunskapsnivå :D) och har också läst att lågkalori eller LCHF är i stort sett egalt. Det man trivs med och genomför kan fungera.

Grejen är den att jag hade för mig att det var svårt att få grupper att lyckas genom att ge råd (grupp, inte individ) Dvs när de i försök hade många personer som skulle ned i vikt varaktigt, lång tid framöver, inte på typ 6 veckor, hade de inte funnit något sätt som gick att använda generellt för att påverka folk i allmänhet. Dvs att inte ens Stefan Rössner hade speciellt bra resultat rent statistiskt med att få folk, i allmänhet, att gå varaktigt ned i vikt? Det enda som sjukvården hade bra statistik på var operation. Så man kan förstå om det blir lite varierat när de försöker hjälpa om det inte finns något riktigt bra -det här funkar 50% av gångerna läge att luta sig mot. Sedan finns kanske några kvar som tror att det är lätt och bara att.
Så är det ju - och så är det ju med alla försök att uppmuntra människor till beteendeförändringar.
Om vi en stund tänker på gruppen som INTE har psykisk sjukdom eller sjukligt förhållande till mat, utan på gruppen som "bara" äter för mycket eller fel (och det är jättemånga människor som finns i den gruppen), så kan det nog vara så att många inte känner sig jättemotiverade till att göra förändringar som kräver mental energi (i form av att inte göra som man alltid gjort).
Vi kan ta mig som exempel.
Jag har haft en övervikt om 10-15kg, som jag vet inte är så bra. Jag har ätit väldigt mycket sötsaker och snacks - för det är ju gott. Och det är ju trevligt att sitta och läsa en bok och samtidigt stoppa in något gott i munnen. Så det har jag gjort.
Sedan bestämde jag mig i höstas för att det faktiskt fick vara nog.
Så jag har ändrat beteende: jag köper nästan aldrig sådant längre (nästan eftersom jag "förfallit" några gånger under vintern) men jag äter när det bjuds. Det vill säga, kakor och godis och chips och vadsomhelst när det bjuds men köper inte själv.
Ganska jobbigt att motstå, till exempel när jag var och handlade igår och man sålde Fazer chokladkakor 200g för bara 10kr/styck, och polly-påsar för 15kr/st, och tutti frutti godispåsar för 15kr/styck. Jag gillar alla tre godissorter och det var ju billigt. Så jag hann lägga ner en chokladkaka och två godispåsar i min varukorg. Innan jag tog ett väldigt djupt andetag och gick och lade tillbaka godiset på hyllorna och i stället kom hem med filmjölk, bananer och apelsiner.
Instinkten var att köpa godiset och jag var tvungen att använda viss mental energi för att inte följa den instinkten/viljan.
Lite obekvämt.

Resultatet av den förändring jag gjort under vintern är att jag nu (nätt och jämt, men ändå) är normalviktig. Jag har gjort mig av med ca 10kg i vikt genom förändrade vanor.
Men det tar emot.

Så de flesta vet vad man skulle kunna förändra men saknar kanske motivationen. Man tycker att det inte är så viktigt.

Och för de flesta människor som är "lagom" överviktiga så spelar det nog inte så stor roll heller. Men för dem som faktiskt har besvär av sin övervikt så har det ju betydelse.
Men många gånger är motivationen ändå inte tillräckligt stark för att man ska "orka" genomföra och hålla ut med en beteendeförändring.

Jodå, jag inser att jag härmed riskerar att få ordentligt på pälsen för att jag berättar att det faktiskt går att alldeles själv går att ändra beteende.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

  • Överlycklig hundägare

Radannonser

  • Underbart fuxsto stäljes.

Hästnyheter

Bukefalos

  • Krasch i Chrome
Upp