Kropp & själ Tala om för någon att hen är tjock.

Så är det ju - och så är det ju med alla försök att uppmuntra människor till beteendeförändringar.
Om vi en stund tänker på gruppen som INTE har psykisk sjukdom eller sjukligt förhållande till mat, utan på gruppen som "bara" äter för mycket eller fel (och det är jättemånga människor som finns i den gruppen), så kan det nog vara så att många inte känner sig jättemotiverade till att göra förändringar som kräver mental energi (i form av att inte göra som man alltid gjort).
Vi kan ta mig som exempel.
Jag har haft en övervikt om 10-15kg, som jag vet inte är så bra. Jag har ätit väldigt mycket sötsaker och snacks - för det är ju gott. Och det är ju trevligt att sitta och läsa en bok och samtidigt stoppa in något gott i munnen. Så det har jag gjort.
Sedan bestämde jag mig i höstas för att det faktiskt fick vara nog.
Så jag har ändrat beteende: jag köper nästan aldrig sådant längre (nästan eftersom jag "förfallit" några gånger under vintern) men jag äter när det bjuds. Det vill säga, kakor och godis och chips och vadsomhelst när det bjuds men köper inte själv.
Ganska jobbigt att motstå, till exempel när jag var och handlade igår och man sålde Fazer chokladkakor 200g för bara 10kr/styck, och polly-påsar för 15kr/st, och tutti frutti godispåsar för 15kr/styck. Jag gillar alla tre godissorter och det var ju billigt. Så jag hann lägga ner en chokladkaka och två godispåsar i min varukorg. Innan jag tog ett väldigt djupt andetag och gick och lade tillbaka godiset på hyllorna och i stället kom hem med filmjölk, bananer och apelsiner.
Instinkten var att köpa godiset och jag var tvungen att använda viss mental energi för att inte följa den instinkten/viljan.
Lite obekvämt.

Resultatet av den förändring jag gjort under vintern är att jag nu (nätt och jämt, men ändå) är normalviktig. Jag har gjort mig av med ca 10kg i vikt genom förändrade vanor.
Men det tar emot.

Så de flesta vet vad man skulle kunna förändra men saknar kanske motivationen. Man tycker att det inte är så viktigt.

Och för de flesta människor som är "lagom" överviktiga så spelar det nog inte så stor roll heller. Men för dem som faktiskt har besvär av sin övervikt så har det ju betydelse.
Men många gånger är motivationen ändå inte tillräckligt stark för att man ska "orka" genomföra och hålla ut med en beteendeförändring.

Jodå, jag inser att jag härmed riskerar att få ordentligt på pälsen för att jag berättar att det faktiskt går att alldeles själv går att ändra beteende.
Jag tänker att det är lättare att ändra om man ser resultat relativt ”omgående”.

Jag går exv inte ner 10kg på ett halvår genom att ”bara” utesluta sötsaker och onödigt fett.

Gissningsvis delvis pga hypotyreos, amning (högt prolaktin) och en kropp som haft det tufft.

Självklart går jag så småningom ner de där 10 extra men det kräver en större insats under en längre tid och då är det lätt(are) att tappa motivationen och där tänker jag att sjukvården kanske (om det fanns resurser) kunde ge en hjälp på traven med kanske motiverande samtal och liknande.
 
Jodå, jag inser att jag härmed riskerar att få ordentligt på pälsen för att jag berättar att det faktiskt går att alldeles själv går att ändra beteende.
Klart det är möjligt att ändra ett beteende. Det går däremot inte att jämföra 10 kg extra med tex 50 kg extra. Kroppen fungerar inte så och en beteendeförändring tenderar vid högre vikt att ge noll utdelning. Att gå på om beteendeförändringar blir således bara skuldbeläggande.

Själv skulle jag aldrig gå ner av att skippa godis, av den enkla anledning att jag har fetma. Då krävs kirurgi.
 
Klart det är möjligt att ändra ett beteende. Det går däremot inte att jämföra 10 kg extra med tex 50 kg extra. Kroppen fungerar inte så och en beteendeförändring tenderar vid högre vikt att ge noll utdelning. Att gå på om beteendeförändringar blir således bara skuldbeläggande.

Själv skulle jag aldrig gå ner av att skippa godis, av den enkla anledning att jag har fetma. Då krävs kirurgi.
Jag håller inte med dig helt och hållet.

En person kan gå ner i vikt även från fetma, utan kirurgi. Sedan påstår inte jag heller att det är enkelt (vilket verkar vara en vanlig tolkning när man skriver att det går - att man påstår att det är "bara").
Det går åt väldigt många kalorier till att behålla en kraftig övervikt. Så minskar man antalet intagna kalorier så går man ner i vikt, även vid fetma.
Sedan går det ju inte att säga vilka kalorier en viss individ "skulle kunna" ta bort.

Nej, det handlar inte om skuldbeläggande även om det är så du väljer att ta det.
Det handlar om att se att man faktiskt kan förändra, även om det är svår.

Att kapitulera och säga att det inte hjälper att skippa godis och därmed (gissar jag, men det är en tolkning av din text) fortsätta att äta godis, hjälper ju definitivt inte.
 
Jag tänker att det är lättare att ändra om man ser resultat relativt ”omgående”.

Jag går exv inte ner 10kg på ett halvår genom att ”bara” utesluta sötsaker och onödigt fett.

Gissningsvis delvis pga hypotyreos, amning (högt prolaktin) och en kropp som haft det tufft.

Självklart går jag så småningom ner de där 10 extra men det kräver en större insats under en längre tid och då är det lätt(are) att tappa motivationen och där tänker jag att sjukvården kanske (om det fanns resurser) kunde ge en hjälp på traven med kanske motiverande samtal och liknande.
Ähum, det är också tänkbart att du inte är en lika stor konsument av onödigt slisk som jag varit...
 
Jag håller inte med dig helt och hållet.

En person kan gå ner i vikt även från fetma, utan kirurgi. Sedan påstår inte jag heller att det är enkelt (vilket verkar vara en vanlig tolkning när man skriver att det går - att man påstår att det är "bara").
Det går åt väldigt många kalorier till att behålla en kraftig övervikt. Så minskar man antalet intagna kalorier så går man ner i vikt, även vid fetma.
Sedan går det ju inte att säga vilka kalorier en viss individ "skulle kunna" ta bort.

Nej, det handlar inte om skuldbeläggande även om det är så du väljer att ta det.
Det handlar om att se att man faktiskt kan förändra, även om det är svår.

Att kapitulera och säga att det inte hjälper att skippa godis och därmed (gissar jag, men det är en tolkning av din text) fortsätta att äta godis, hjälper ju definitivt inte.
Absolut är det så.

Jag känner en som utan kirurgi gått ner över 60 kg. Tog några år och jobbades -och jobbas fortfarande- med tänket, att ändra och sedan behålla ett sundare livsstil och en del "återfall" har det blivit på resans gång. Både när det gäller vad som äts och med fysisk aktivitet, men det viktiga är att personen varje gång gjort en ansträngning för att återgå till de mer sunda vanorna.

Jag skulle nog säga -trots att jag vet att jag nu kommer få en del skit- att alla som inte lider av lipödem och ett fåtal andra sjukdomar som i sig ger onormal fettbildning, faktiskt kan gå ner i vikt på egen hand, om de är motiverade nog i sig själva och därmed villiga att göra jobbet och det är ett enormt jobb, som kräver väldigt mycket vilja och målmedvetenhet över en lång tidsperiod och i många fall också resten av livet.

Håller helt med dig att det handlar inte om att skuldbelägga de som inte klarar av det på egen hand, men det blir för mig lite fel när folk påstår att de med stor övervikt inte kan gå ner i vikt oavsett om de helt lägger om sin livsstil. Typ som att förändrade matvanor och röra på sig mer är meningslöst ur viktsynpunkt för just överviktiga.
 
För att inte tala om all hälsa som inte alls är relaterad till kroppsform. Folk kan komma undan med att dricka mycket eller stressa mycket men när någon är överviktig så ska det minsann poängteras att det är ohälsosamt. Om kommentarerna enbart är baserade på välvilja lär samma person rimligtvis kommentera alla andra ohälsosamma beteenden i sin närhet också, men det sker ju sällan.
Högst synligt, oftast kan jag tycka. Så nej det är inte anledningen till att det inte kommenteras i lika hög grad.
I min umgängeskrets ses det snarare som något bra, ju högre stress och arbetsbelastning desto bättre.

"Vadå? Pluggar du BARA 100%?!"
*är inne på dag 17 av arbete i rad* "Men GUD va du är duktig!!"
"Vad tar du för sömntabletter/ångestdämpande?"
 
Visst kan man med rätt motivation gå ner många kilon, men det gäller inte bara att vara motiverad utan också ha insikt i varför man överäter. Många har varit med om jobbiga saker som fick dem att börja tröstäta. Detta med motivation är oerhört komplicerat, mycket mer än att bara köpa rätt saker när man handlar och att röra sig mer.

Själv lyckades jag sluta röka efter ett paket om dagen i 25 år och jag gjorde det genom att resonera med mig själv om mitt förhållande till cigaretterna. Det tog drygt ett år för mig att motivera mig själv och då var det inte svårt. Andra gånger gick det inte eftersom jag inte innerst inne ville sluta röka, det var andra som ville att jag skulle göra det, och då gick det inte.

Att sluta röka kan vara mycket lättare än att sluta äta för mycket eftersom mat är något vi behöver varje dag medan cigaretter är något som vi inte alls behöver och därför helt kan låta bli att köpa.
 
Att förenkla att eventuell viktnedgång främst har med karaktärsdrag att göra, är förminskande och spär på de fördomar som redan finns om tjocka och feta personer som karaktärslösa människor. Vilja och målmedvetenhet räcker helt enkelt inte. Fetma ändrar ämnesomsättning. Fetma som väl etablerat sig förblir ofta permanent. Att påpeka att det rör sig om motion och goda matvanor spär också på idén om att tjocka personer inte kan ha goda matvanor, eller rör på sig. Vilket ju givetvis är fullkomligt bullshit.
 
Jag skulle nog säga -trots att jag vet att jag nu kommer få en del skit- att alla som inte lider av lipödem och ett fåtal andra sjukdomar som i sig ger onormal fettbildning, faktiskt kan gå ner i vikt på egen hand, om de är motiverade nog i sig själva och därmed villiga att göra jobbet och det är ett enormt jobb, som kräver väldigt mycket vilja och målmedvetenhet över en lång tidsperiod och i många fall också resten av livet.
.
Inte i många fall, snarare i alla fall. Är du överviktig har du fler fettceller dvs fler celler som vill födas. De försvinner inte.

Det är också intressant att se hur många som ser graviditet som en ursäkt för att få kommentera vikt.
"du är verkligen stor" "oj så fort du fick mage".
Jag är inte dum, jag fattar att anledningen till min större mage beror på min vikt.
 
Angående övervikt och hälsa och risker;
Någonstans måste vi ju acceptera att människor utsätter sig för risker. Eller vilka risker är okej?
Annars ska vi förbjuda fälttävlan? Förbjuda ridsport? Skidåkning? Förbjuda cyklister i centrala sthlm? Förbjuda motorcyklar?
Det är klart det är risker med övervikt men det är det massa andra saker också.
Minns en gång då en person berättade för mig om risker med övervikt. Hen red fälttävlan, jobbade ofta med problemhästar, cyklade ofta i centrala sthlm. Jag tyckte det blev lite komiskt när hen pratar om att ja det finns ju risk att få problem med knäna vid övervikt..:D:rofl:
:bow:
 
Inte i många fall, snarare i alla fall. Är du överviktig har du fler fettceller dvs fler celler som vill födas. De försvinner inte.

Det är också intressant att se hur många som ser graviditet som en ursäkt för att få kommentera vikt.
"du är verkligen stor" "oj så fort du fick mage".
Jag är inte dum, jag fattar att anledningen till min större mage beror på min vikt.
Jag ska väl inte säga emot egentligen, men tror nog att det där med gravidmagar handlar mycket om att folk tar det som något positivt med fostrets levnad och tillväxt, att det synligt växer.
Faktiskt.
Men jag har ju inte stått i situationen, så veta kan jag inte göra.
 
Inte i många fall, snarare i alla fall. Är du överviktig har du fler fettceller dvs fler celler som vill födas. De försvinner inte.

Det är också intressant att se hur många som ser graviditet som en ursäkt för att få kommentera vikt.
"du är verkligen stor" "oj så fort du fick mage".
Jag är inte dum, jag fattar att anledningen till min större mage beror på min vikt.
Fast så är det ju inte, hur fort bebismagen växer beror på bebisens tillväxt, andel vatten och hur livmodern är placerad i kroppen.
 
Du påstår alltså att all form av övervikt är ohälsosam?
Snälla, ryck inte mitt inlägg från sitt sammanhang.
Det var som ett svar på ett annat inlägg.

I grund är det inte speciellt nyttigt att vara överviktig, nej. Det orsakar en del problem för väldigt många människor.
Inte alla människor, nej, men det är inom medicinen välkänt att övervikt innebär en riskfaktor/är ett hälsoproblem.

Jag tycker att det är väldigt synd att det blir så svårt att diskutera övervikt på ett sakligt sätt.
Ja, jag vet att det är jätteladdat.
Ja, jag förstår att många överviktiga personer blivit illa behandlade.

Men det är inte särskilt bra, i ett större perspektiv, att polarisera diskussionen ytterligare till att alla diskussioner om problemen med övervikt egentligen är förtäckt fett-förakt.
Det är inte oproblematiskt att visa upp kraftigt överviktiga kroppar som något positivt, utifrån de följder som faktiskt många gånger kommer av kraftig övervikt (och med kraftig övervikt menar jag inte fem kg övervikt, utan kanske mer 20-30kg eller de jättetunga personerna som man ibland ser).
Senast idag står det i "Dagens medicin" en rubrik om sambandet mellan att vara otränad eller ha högt BMI och sannolikheten att bli sjukpensionär. Tyvärr är det en låst artikel så jag har bara kunnat se titeln och första raden.

Så att negligera hälsoproblemen med övervikt är inte så bra.

´Jag blir lite nyfiken - om du orkat läsa så här långt.
Varför är det så dåligt att se övervikt som den hälsorisk det är?

Eftersom jag försöker hålla mig på en ganska saklig, icke-emotionell nivå.
Och om du går tillbaka och läser startinlägget så var frågan väldigt öppen om varför människor känner sig tvungna att kommentera andra människors vikt, och det är utifrån det inlägget jag svarar i tråden.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

  • Dagens bästa...
  • Första löpet
  • Betalningsförmåga

Dagbok

Radannonser

  • Underbart fuxsto stäljes.

Hästnyheter

Bukefalos

  • Krasch i Chrome
Upp